Tankar om maktdelning

När jag blev medlem i Centerns Ungdomsförbund i mitten av 70-talet var en bidragande faktor att jag fascinerades av tanken på ett decentraliserat samhälle, lokalsamhällesidén. Miljöpolitiken som var ny. Förutom fester och fritidsaktiviteter förstås …

En hel del av de grundvärderingar jag skapade (för det är ungefär så jag ser det fungerar) bär jag med mig, som övertygelsen om ett lokalt självbestämmande kombinerat med lika förutsättningar oavsett bostadsort. Inte så lite motsägelsefullt, men spännande.

[Annat har jag efterhand omprövat. Som verkligheten att om vi vill ha nationell demokrati, så får vi finna oss i att dela den tillsammans med andra nationer, som även dom vill ha demokrati. Världen blir de facto allt mera gränslös och då är det dumt att försöka hävda motsatsen. Att sträva mot en mera öppen värld ser jag som självklart, även om vägen dit är lång.]

Lokalt inflytande över, och insyn i, verksamheten anser jag fortfarande vara viktigt. Särskilt inom mantrat vård, skola och omsorg. Viktigare än det som kallas för valfrihet, men som rent praktiskt inte betyder mycket annat än att välja arbetsgivare till personalen. På bekostnad av öppenhet och meddelandefrihet.

Jag handlar min mat och andra produkter jag behöver från stora kedjor, typ ICA och COOP, det berör mig inte. Jag kan komma och gå som jag vill under öppettiderna. Jag betalar för varan, behöver inte bekymra mig hur vinsten används, eller hamna i någon beroendeställning. Går butiken i konkurs tar jag mig för egen maskin till nästa butik.

Lite annorlunda är det med att välja verksamhet för den som sedan blir beroende av det valda. Där känns det för mig viktigare med inflytande, insyn och lokal förankring. Vi ska också komma ihåg att det inte bara är valet av utförare som gäller. Det finns en fri marknad också. Den som väljer en lokal utförare av omsorgen kan snart visa sig ha valt Attendo eller Humana. Utan att ha blivit tillfrågad.

Att ta lätt på den problematiken ser jag inte som ansvarsfullt.

Vi ska inte heller ta lätt på det ekonomiska ansvaret samhället har. En bister sanning är att en åldrande befolkning kräver ett maximalt utnyttjande av de resurser, såväl ekonomiska som personella, som finns tillgängliga. Nödtvång kräver att verksamheten bedrivs så rationellt det bara går. I vissa fall, inte minst i små krympande kommuner, kan det innebära att omsorgen måste samordnas av en enda utförare.

Åter till maktdelningen. Att olika företag vill ta del av, och bli en del, av den nya marknaden ser jag inga konstigheter i. Däremot oroas jag över en situation där marknad, politiker och myndigheter driver på i en och samma riktning, och utifrån en given problemformulering.

Jag känner mig betydligt lugnare av en situation där marknaden driver på samtidigt som politiker och myndigheter faktiskt bromsar och inte ser utvecklingen som självklar, att det finns problem som inte kan lösas med ökad valfrihet.

Ungefär den situation som råder i dag. Med lite mera eftertänksamhet. En slags maktdelning som gör att allt för många viljor inte drar åt ett och samma håll.

Tur att detta centerförslag stoppades

Jag var själv naiv som CUF:are, och tänkte mig ett tryggare och bättre samhälle om vårdnadsbidraget infördes. Så blev det inte, och det är jag glad för i dag.

I dag kan jag inte se vårdnadsbidraget som någonting annat än ett sätt att lura bort kvinnorna från en arbetsmarknad dom kanske aldrig sedan kan komma tillbaka till. Och att samhället skulle bli tryggare med ett vårdnadsbidrag får hänföras till rent önsketänkande. Det finns absolut inget stöd för den teorin. Snarare tvärtom.

Av Mutxamel - Eget arbete, Wikimedia

Erfarenheter från Norge (som har avskaffat bidraget) och Finland visar att det främst är lågutbildade kvinnor, som från början har svårt att komma in på arbetsmarknaden, som har utnyttjat bidraget. Etter värre blir det efter. Det låter hårt att säga, men att vara hemma med en lågutbildad förälder är ingen bra start i livet. Undantag finns naturligtvis, men det motiverar inte att samhället ska uppmuntra hemmafrusystemet.

På det personliga planet är vårdnadsbidraget en fälla till ett mer eller mindre livslångt beroende av en partner.

Samhällsekonomiskt är vårdnadsbidraget betydligt värre än vad det ser ut vid en första anblick. Luras kvinnor bort från arbetsmarknaden minskar naturligtvis sysselsättningsgraden, alltså andelen av den arbetsföra befolkningen som arbetar. Utöver det minskar inte bara arbetskraftsutbudet, utan även utbudet av arbetstillfällen. Och därmed BNP.

Jag erkänner att jag hade problem i diskussionerna kring vårdnadsbidraget, när jag som CUF:are var ute på skolpresentationer i början av 80-talet. Dessa svårigheter berodde naturligtvis på att jag skulle försöka motivera ett uselt förslag, och detta genomskådade eleverna.

Opinionssiffrorna ljuger inte

Erfarenheten visar att opinionssiffrorna stämmer förvånansvärt väl överens med valresultaten, så det finns all anledning att ta dessa siffror på allvar även icke valår. Sverigedemokraternas höga siffror, för närvarande mellan 15-20 % brukar bortförklaras med att folk är trötta på etablissemanget, och inte alls är några rasister eller sympatiserar med fascistiskt tankegods.

Nähä, så Sverige skulle vara immunt mot de ibland mycket starka strömningar som drar som en löpeld genom Europa? Det är nog dags att vakna, och inse vilket tankegods vi har att göra med. Det som sker i Polen och Ungern är inget annat än grova inskränkningar i demokratin. Turkiet är ett totalitärt land. I Österrike vann en ökänd extremnationalist första omgången i presidentvalet. Nationella Fronten i Frankrike skördar triumfer. Och det finns fler exempel.

Men i Sverige, här vinner SD minsann bara röster på att människor tröttnat på de etablerade politikerna. Fan tro’t …

Det är snarare så att många väljare tröttnat på just demokrati.

Överdriver jag? Nej, jag ser ingen annan rimlig förklaring till att väljare börjar sympatisera med ett parti som mer eller mindre rakt ut säger sig vilja avskaffa pressfriheten. Helgar det bara medlen är det OK med politisk styrning. Även myndigheter ska i framtiden följa Sverigedemokraternas politiska vilja, något som förutsätter brutala förändringar av grundlagen. Det här är inte ett demokratiskt parti. Ett demokratiskt parti ser inte regeringarna i Ungern och Polen som föredömen.[i]

I strikt vetenskaplig mening är inte Sverigedemokraterna något fascistiskt parti. I en intressant artikel i Forskning och Framsteg redogör ett antal forskare för sin syn på SD:s ideologiska hemvist. Problemet med SD är dock inte vad dom i dag säger i sin hjälpligt polerade kostym. Problemet är vad dom skulle ta sig till i händelse av majoritet.

Jag har stött på människor som beklagar SD för att dom har så mycket knäppgökar som förstör för partiet.

Skulle inte tro det …

De här så kallade knäppgökarna är inga knäppgökar i SD-sfären. Tvärtom är det en del av livsnerven i partiarbetet. Ett slags nätets brunskjortor som bildar opinion genom att sprida selektiva ”nyheter” (inte sällan flera år gamla), halvsanningar och ofta rena lögner på olika sociala medier. Understödda av nyttiga idioter som sprider uppgifterna vidare, inte första hand för att de kan vara sanna, utan med en förhoppning om att det som påstås är sant.

De här nätets brunskjortor är öppet understödda av SD:s informationsapparat. Dit hör utöver nättidningar som Samtiden, Nya Tider, Nyheter i Dag med flera, även sajter som Avpixlat och ett antal privata bloggare.

Utöver desinformation även personförföljelse av offentliga personer, journalister och till och med forskare. Inte sällan övergår personförföljelsen i rena hot.

Trots att det för varje demokratiskt sinnad politiker (ni märker hur dumt det låter, men dessvärre …) borde vara en självklarhet att hålla rent mot den här typen av ”opinionsbildning” är det ändå inte det.

Johan Norberg, Metro

Det finns som Johan Norberg lyfte fram i september förra året en hel del brunt ogräs i den borgerliga rabatten (finns förvisso också i vänsterns odling). Vissa politiker och opinionsbildare försöker normalisera ett parti som definitivt inte kan sägas arbeta enligt demokratiska principer.

Med rötterna i centerpartiet är centern det parti jag bäst känner, och jag måste säga att jag högaktar partiet för dess sätt att hålla rågången mot diktaturkramare av diverse olika slag.

Men, och det är ett otrevligt men, det finns perifera grupper inom centern som inte håller någon rågång alls. Bland annat en suspekt grupp på FB, som inte bara argumenterar för att SD ska betraktas som ett normalt parti, utan till och med har SD-skribenter som aktiva medlemmar i gruppen. Så långt har det gått i gruppen att det öppet försvaras att (f.d.?) centerpolitikern Anneli Sjöberg deltog som talare i en demonstration tillsammans med rena nazister.

Som sagt, opinionen ljuger inte. Och den säger att en långt ifrån försumbar andel av väljarkåren föraktar demokrati.

---

[i] Överhuvudtaget är det väldigt tyst från svenska politiker om händelseutvecklingen i de här länderna. Regeringen säger inte mycket, oppositionen säger heller inte mycket, men Sverigedemokraterna hyllar som sagt utvecklingen. Trots, eller kanske tack vare den bitvis grova antisemitism som frodas.

EU – ett medlemskap på gott och ont

Efter att bloggen en längre tid legat nere, är det nu ordning på ordbehandlingsprogram och dator, och här är ett nypremiärinlägg som har anknytning till EU-debatten.

 

EU – ett medlemskap på gott och ont

 

Men hur gott eller ont? Svårt att säga, men tiden före EU kommer aldrig att komma tillbaka. Definitivt inte den idylliska tid som det ibland talas om, men som aldrig existerat.

Frihandeln mellan unionens medlemmar, och vidhängande EES-länder är grundbulten i samarbetet. Frihandel är dock inte så enkelt som namnet antyder; länderna måste komma överens om vad som ska vara fritt.

Det är inte fritt att distribuera farliga produkter, vilket kräver att man kommer överens om vad som är farligt. Vilket kan vara nog så kinkigt …

Sådant här var länder som tecknade frihandelsavtal tvungna att komma överens om även före EU. Det lät dock inte så mycket från dessa förhandlingar eftersom dom helt enkelt var slutna. Ingen fick reda på något förrän papperna var undertecknade.

Leker vi med tanken att upplösa EU, skulle vi, förutsatt att vi vill ha ett varuutbyte länderna emellan, vara tvungna att på nytt börja med bi- och multilaterala förhandlingar, utan insyn. Byråkratin skulle svälla.

Ett EES-avtal som ersättning för EU-medlemskapet är kanske heller inte det bästa.

Inom EU har länderna även kommit överens om en social dimension som innefattar socialförsäkringar, tillsammans med en frihet att arbeta och studera över gränserna. Något annat är heller inte tänkbart i en allt mera föränderlig värld. Nordkorea är inget föredöme och järnridån förgången.

Nationalstaterna kommer att få minskad betydelse, och frid över deras minnen. Regionerna kommer i motsvarande grad att få ökad betydelse. I Sverige har vi mig veterligt tre gränsöverskridande områden till likaledes tre länder: Tornedalen, Jämtland/Tröndelag och Öresund. Statistiskt sett har jag ungefär 25 år kvar att leva, och jag tror det är tillräckligt för att uppleva regionalval som sträcker sig över nationsgränser.

En inrikespolitisk konflikthärd i EU-samarbetet är vad som brukar kallas detaljregleringar. Exempelvis frågor som rör Art- och habitatdirektivet och Vattendirektivet. Frågor som innefattar jakt och fiske …

Nej, det är inga detaljregleringar. Sverige har med möda varit med att förhandla fram gemensamma riktlinjer för miljö- och naturvård. Då är det inte speciellt snyggt att i efterhand börja körsbärsplocka enligt beställningar från olika intresseorganisationer.

Ärligare hade i så fall varit att tala om att Sverige inte vill ha någon gemensam politik som rör miljö och naturvård. Och ta den striden med miljöorganisationerna, gärna i god tid före EU-valet.

 

 

En regionalpolitik värd namnet

Sätt en passare med spetsen i Trelleborg och med pennan i Treriksröset. Dra nu runt ett halvt varv och du hamnar i norra Italien. Åker du söderut, raka spåret, från Trelleborg till Italien, finner du en mångfald av människor, landskap, klimat, kultur, levnadsbetingelser, ja, allt som gör livet värt att leva; problem, glädje och möjligheter.

Samma sak upptäcker du om du åker norrut, i samma land. Detta land måste få fungera som en enhet. En helhet som genererar pengar och kostar pengar.

I dag dag klyvs Sverige, regionalt och socialt. Så behöver det inte vara. Det som i dag är utflyttningsbygder, och som dräneras på personliga myndighetskontakter, som försäkringskassa och arbetsförmedlingar; apotek och bilprovning, service som handel, primärsjukvård och kultur; transporter och infrastruktur, är samtidigt de områden som står för den största delen av Sveriges ekonomiska bas: Skogen, malmen, vattenkraften.

En bakgrund till att det blivit så här är naturligtvis att intäkterna från basnäringarna har använts för de investeringar, som dels gjort Sverige till en högeffektiv industrination, dels åderlåtit de bygder som mest bidragit till vårt välstånd. En tingens ordning, råvarubygderna har bara ”offrat” sig för vår levnadsstandard. Allt gott och väl?

Nej, jag tror inte det. Jag tror att det finns mera att hämta från de här bygderna. Om de får resurser att utvecklas, vill säga. Detta kräver dock mera än föreslagna allmosor från ett av de minsta regeringspartierna.

Jag singlar slant om i vilken ände jag ska börja; krona för infrastruktur och klave för ett garanterat basutbud i fråga om samhällsservice. Det blev klave.

För att en bygd, vare sig det är tät- eller gles-, ska kunna leva och utvecklas krävs ett basutbud av samhällelig service. Primärsjukvård är ett sådant basutbud. Det handlar om vårdcentralen i Dorotea, som är på väg att läggas ner samtidigt som nya vårdcentraler öppnas i samma landsting i Umeå. Det handlar om den enda vårdcentralen i Smedjebacken, där personalen nu vill bli privata – i Ludvika (allt är inte klart).

Ursäkta hårda ord. Hur kan det ha förfallit så långt, att uppenbart genuint inkompetenta rikspolitiker, släppt loss ett marknadsmonster inom det som ska vara en grundläggande rättighet: närhet så långt det är möjligt till primärvård. Samma politiker som tidigare talat sig varma för lokalt självstyre spottar nu landstings- och kommunpolitiker i ansiktet när dessa vill styra utbudet dit behoven finns. För att inte tala om medborgarna, som har lika stor rätt till primärsjukvård som bodde de på Östermalm.

Detsamma gäller myndighetsutövning som Apotek och Bilprovning. Om jag personligen hade velat ha dyrare medicin, hade jag kunnat skriva på ett personligt avtal, där jag förband mig att betala en summa extra för varje tablett eller milliliter hostmedicin. Jag är inte intresserad av att betala extra bara för en privat kedja ska kunna lägga ner ett glesbygdsapotek för att öka vinsten, eller ens för att det ska gå ihop. Finns en ärlig vilja att hålla ihop nationen, då ser man till att överskott i en ända finansierar ett underskott i andra. Det kanske till och med går med vinst totalt ändå.

Det stora internationella privata bondekooperativa bolaget ARLA gör även dom vad de kan för att utarma glesbygden, genom att ta extra betalt för mjölken från butiker med låg omsättning. Det är naturligtvis upp till ARLA, det är ett privat bolag som inte behöver ta regionalpolitiska hänsyn. Men dom kanske klädsamt skulle hålla käften om öppna landskap och levande landsbygd i sin marknadsföring. Jag vet inte om ARLA deltar i kampanjen ”Hela Sverige ska leva”, men gör dom det är det rekord i hyckleri.

Skogen och malmen hör fortfarande till basnäringarna, och kräver arbetskraft. Inte minst i de områden som centern pekar ut i sin skatteingenjörskonst. Så långt stämmer naturligtvis centerns analys. Men att skattevägen locka höginkomsttagare till tillväxtorter i avfolkningsbygd? Men inte garantera service som primärsjukvård, apotek, handel, service med mera? Inte minst en bred arbetsmarknad är viktig för att locka specialkompetens. Det är sällan den speciella kompetensen flyttar ensam.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att den låga skatten är tänkt att kompensera för annan utebliven service. Kanske till och med kunna finansiera den medinflytande kvinnan (jodå, det här handlar i första hand om gruvindustrin), så att hon slipper söka de jobb som inte finns.

Det blev alltså inte krona i min slantsingling. Om så, hade jag börjat med att ta upp hur viktig infrastrukturen är för nationen. Ett förfall som startade med socialdemokratiska tillsammans med borgerliga regeringar, har förvaltats väl av Alliansen.

Ett en gång i tiden fungerande SJ har förvandlats till ett lapptäcke i form av små endimensionella spårsnuttar, med sina småpåvar som naturligtvis har större intresse av sin lilla snutt än av helheten. Det funkar naturligtvis inte i ett system som ska fungera som hela nationens pulsåder. Och blir det stopp i pulsådern, förtvinar naturligtvis kapillärkärlen. Om detta har jag skrivit ett antal inlägg, kanske främst detta.

Infrastruktur handlar naturligtvis inte bara om järnväg, eller ens fysiska transporter. Informationsflödet och de mänskliga kontakter som heller inte är fysiska är oerhört viktiga. Det var enkelt när det räckte för staten tillsammans med LM Ericsson bygga ut telenätet. Men kanske än viktiga i dag när det verkligen går att såväl skicka information som att göra affärer digitalt.

Min åsikt är att staten har ett ansvar för att detta fungerar i hela landet. Marknaden kommer att fixa det här? Bara en mindre vetande tror att det är lönsamt för ett telekombolag eller bredbandsoperatör att ordna täckning i ett glest befolkat område där det bedrivs verksamhet, även om denna verksamhet omsätter stora summor.

Avslutningsvis länkar jag till en av nationens större historieförfalskare, Thomas Gür på Svenska dagbladet. Gür menar att centralismen är historisk parentes, och struntar i det faktum, att ett decentraliserat samhälle kräver en centralmakt som garanterar en god samhällsservice även där marknaden inte finner det lönsamt. Kanske är Gür en produkt av en bristfällig undervisning i ekonomisk historia, men det som byggde Sverige var en stark, centraliserad nationalstat som såg värdet i att samverka med ett starkt näringsliv, och tro på framtiden redan på 1800-talet, personifierat av finansministern Johan August Gripenstedt. Gripenstedt, hemska tanke, såg till att socialicera järnvägen, och ännu hemskare, låna pengar utomlands för att bygga ut det som Gürs ideologiska kamrater nu i sann nyliberal anda vill rasera.

Sveriges Radio

Aftonbladet 

Staten och kapitalet och glesbygden

Så har nu den logiska och väntade nyheten hamnat på regeringens bord. Sveriges Radios nyheter rapporterar om att apotek kommer att börja läggas ner nästa år.

Överraskande nog är det glesbygden som drabbas:

”Genom reformen vill Centerpartiet och Alliansregeringen att det ska bli fler apotek och att apoteken erbjuder bättre service, både vad avser öppettider och kringtjänster. För Centerpartiet är det särskilt viktigt att servicen på landsbygden och i förorter garanteras samt att det blir många småföretagare bland apoteksaktörerna. Vi vill också uppmuntra fler kvinnor att etablera apotek.”

Trots denna läpparnas bekännelse från centerpartiet, börjar nu regeringen titta på alternativ som att låta ombud i matvaruaffärer ta över verksamheten.

På centerpartiets hemsida försökte jag även ta reda på vad dagens centerparti anser om regionalpolitik. Det gick ju sådär ...

Det som nu händer med apoteket, även bilprovningen och annan samhällsservice, visar att regeringen med centerns antingen goda minne eller aktiva påverkan, nu drar åt tumskruvarna rejält på glesbygden. Det skulle inte förvåna mig om posthanteringen (som ju Annie Lööf vill byta mot några meters järnvägsräls, eller något vägbygge) står näst i tur.

Det är dock inte bara regeringen som ställer till djävulskap i avfolkningsbygderna. Även ARLA gör sitt bästa, för att just det levande landskap, som kooperationen säger sig vilja bevara inte ska bevaras. (Arla är visserligen ett kooperativt, privat bolag, som naturligtvis inte kan styras politiskt, men det låter mycket illa när dom pratar om en sak och gör en annan.)

Även Maciej Zarembas bitvis skakande artikelserie kastar ljus på myndigheters och kapitalägares syn på svensk glesbygd. Skogen som även kan räknas till vårt kulturarv, har reducerats till en ren råvara för industri och arbetsmarknad. Några människor att vårda detta kulturarv verkar inte behövas. Undantaget plantering, gallring och avverkning.

När ska våra politiker inse att nyliberala idéer aldrig kan fungera i ett avlångt och glest befolkat land som Sverige? I vart fall inte om man menar något med talet om decentralisering.

Aftonbladet skriver på ledarplats om apoteksreformen.

Centern svängt om skatteväxlingen?

Jag hade tyvärr inte möjlighet att själv se partiledardebatten i går, men har kollat lite bland referaten, och funnit vad som jag anser vara ett anmärkningsvärt citat från Annie Lööf. (Utöver Lööfs vanliga floskler om att sänka ingångslönerna.)

Annie Lööf  sa rent ut under debatten, att ”för mig är alla skattesänkningar prioriterade”.

Hoppsan, hur menade hon nu?

Har centern gjort en 360-graders-gir i skattefrågan, inklusive skatteväxlingen, eller är det som en kommentator så träffande beskrev, ännu en lövgroda?

Så här skriver nämligen centern om skatteväxling:

”genomföra grön skatteväxling genom att höja miljöskatten på koldioxid samtidigt som vi sänker skatten på arbete och företagande.”

[Här ser jag förresten att centern svängt rejält sedan min aktiva tid. Förut handlade skatteväxlingen främst om att beskatta ej förnyelsebara resurser, inte bara koldioxid, till förmån för en sänkning av skatten på arbete. Den delen är tydligen numera försvunnen.]

”Alla skatter” innefattar även klimat- och miljöskatter.

Antingen menar Annie Lööf  den gröna skatteväxlingen är av ondo eller också är det ännu en sk lövgroda. Båda alternativen är naturligtvis förödande, kanske inte så mycket för ett parti som få tar på allvar, och som balanserar på fyraprocentsspärren, men väl för ett parti som kallar sig för miljöparti, och som vill avlägsna sig från spärren.

Detta är den semantiska analysen, alltså ordagranna tolkningen, av vad Annie Lööf sa i partiledardebatten. När jag tolkar andemeningen i vad hon sa, tycker jag det blir än värre, rent ut sagt hårresande. Inte minst efter debattartikeln från den före detta sossen, Hans Dahlgren, som talar om att ransonera (?) välfärden.

[Som en parentes kan sägas att det är enkelt att sänka skattetrycket, rejält. Det är bara att lagstifta om att pensionerna ska avlägsnas från statsbudgeten, och göra alla avgifter respektive utbetalningar obligatoriska. Inte för att det spelar någon roll för den enskilda människans ekonomi, men det blir lättare att jämföra skattetryck med andra länder.]

Om vi vill ha välfärd i det här landet gäller det att finna ett skattesystem som har raka rör mellan tillväxt, inklusive vinster från produktivitetsökningar och rationaliseringar, och offentliga finanser. Frågan vi bör ställa oss är inte hur många arbetare som går på varje pensionär eller sjuk, utan hur mycket som totalt produceras per individ.

Vi ska också ställa oss frågan, varför vi ligger tämligen bra till när det gäller produktivitet i det här landet, och varför företag som outsourcar till utlandet ofta ångrar sig. Det blev inte de vinsterna i verkligheten som man räknat fram på pappret.

Den viktigaste förklaringen är att vi i Sverige, främst tack vare starka starka arbetsmarknadsparter, aldrig har fallit för frestelsen att rädda jobb genom att sänka löner. Dessvärre finns det numera politiker som vill slå in på den vägen, Annie Lööf är en av dom.

Centerns tal om sänkta ingångslöner, tillsammans med talet om att alla skattesänkningar är prioriterade, gör, tror jag, att vi kan räkna bort det partiet från den politiska arenan. Dom har helt enkelt inget nytt att tillföra.

Svd  Expressen1  Expressen2  Aftonbladet       

Pseudodebatt om innovationer

Centern och Socialdemokraterna är inne i en debatt om innovationer. En i mina ögon tämligen ointressant diskussion, om nålpengar, två miljarder, från centerns sida, riktade att stärka företagandet i inlandet. Fast kanske ärligare ett kamouflerat företagsstöd.

Sossarna å sin sida vill ha en mera allmän satsning på innovationer; utbildning, forskning, riskkapital etc.Men jag vet inte om jag kan skönja så mycket regionalpolitik i förslaget.

Den liberale ekonomen Fredrik Segerfeldt sågar alltihop.

Jag imponeras inte. Inte av Segerfeldts sågning heller.

Så långt som till att man måste förbättra villkoren för företagandet i inlandet, så långt kan jag hålla med Fredrik Segerfeldt. Sedan är det stopp. Därför att ett förbättrat företagsklimat i inlandet per automatik kräver just den form av statligt kapital, som Segerfeldt föraktar.

För det första måste regeringen se till att det finns myndighetsservice även ute i periferin. Personliga kontakter med skattemyndigheter, försäkringskassa, arbetsförmedling måste bli en rättighet. Men även sådant som apotek och bilprovning. Detta handlar även sekundärt om att bredda arbetsmarknaden i det som i dag är avfolkningsbygder. Något som ofta är ett nålsöga när det gäller att rekrytera personal.

För det andra måste infrastrukturen fungera. Och till infrastruktur räknar jag även kapitalflödet. Det måste finnas en lokalt förankrad bank på orten. Detta måste en regering lösa tillsammans med bankväsendet. El- och telekommunikation måste säkras, vilket även innebär att en del tvistefrågor som rör äganderätt måste lösas. Järnväg och vägar måste rustas upp (därav min föraktfulla kommentar om nålpengar från regeringen, signerade centern, ovan).

För det tredje måste bostadsmarknaden fungera, om näringslivet ska fungera. Jag har för mig, rätta mig om jag har fel, att det är mycket svårt att låna pengar till ett nybygge i glesbygd. Denna diskriminering måste bort. Där måste även finnas en beredskap för snabbt kunna skaka fram billiga hyreslägenheter. Ett företag får inte stupa på, eller tvingas flytta, därför att det inte finns någonstans för de nya medarbetarna att bo.

Jag tror att det jag här ovan påtalat rör sig om en tämligen gedigen satsning. Varför inte göra detta som en femårsplan? Inte för att det har med kommunism att göra, utan för att det då krävs en uppgörelse över blockgränsen.

Aftonbladet SVT 

Håkan Larsson på Newsmill

Centern spretar om infrastrukturen

Jag undrar vad centern egentligen vill med järnväg och kollektivtrafik, efter att ha läst debattartikeln signerad Annie Lööf och Anders Åkesson. I all synnerhet om debattartikeln kopplas ihop samman med Annie Lööfs lördagsintervju. I intervjun ges snarast intrycket att järnvägsinvesteringar är ett verktyg för att tvinga fram en utförsäljning av statliga företag.

Jag vill hävda att det är dumt av staten att äga bolag av ideologiska skäl, och idiotiskt att göra sig av med ägandet av samma orsak. Och statligt ägda bolag behöver definitivt inte stå i motsatsförhållande till nya investeringar. Det kan ju hända att statliga bolag går med vinst, och att man kanske kan använda denna vinst till att göra nya investeringar ...

Drygt 30 miljarder kronor ska satsas på förbifart Stockholm under åtta år. Låter som en årlig investering i stil med vad järnvägen skulle behövt sedan 1980, men det handlar väl om prioritering ...

Nåja, det kanske ändå inte är så viktigt. Järnvägsinvesteringarna hamnar sist på den lista som presenteras i debattartikeln. Så här skriver Lööf & Åkesson om järnvägen:

”Det behövs ökad kapacitet på järnväg. Som det handelsberoende land vi är behövs effektiva godstransporter liksom möjlighet för människor att resa. Centerpartiet prioriterar att rusta och reinvestera i den järnvägsinfrastruktur vi har för att nyinvesteringar ska ge bästa möjliga effekt. När utrymme finns handlar det exempelvis om en fast förbindelse Helsingborg–Helsingör, förbättringar för basnäringens godstransporter på Malmbanan mellan Kiruna och Narvik samt Norrbotniabanan längs Norrlands kust. För persontransporterna är exempelvis Ostkustbanan, Ostlänken, Mälarbanan och sträckan Borås–Göteborg viktiga och angelägna satsningar.”

Alltså, vad vill man egentligen. Järnvägstrafikens problem i dag är väl kapacitetsbristen, på främst stambanan. Tillsammans med en fragmentisering, som gör att olika aktörer (småpåvar) med minimalt intresse av samverkan, tvingas samsas i ett endimensionellt transportsystem.

Jag har inget att invända mot analysen att järnvägen borde ha investerats med 200 miljarder kronor sedan 1980 för att ha hållit jämna steg med övriga Europa. Men det duger inte att efter sex år i regeringsställning skylla på den nuvarande oppositionen. Centerns partiledare Annie Lööf gör sig löjlig med ett sådana påståenden. Häri skall även vägas, att det 1980 var borgerlig regering, och att det inte var den enda under den period Lööf refererar till. Infrastrukturen har varit eftersatt under lång tid. Punkt.

Vad gjorde Johan August Gripenstedt i mitten av 1800-talet? Svar: han såg till att Sverige lånade pengar för att bygga ett stambanenät på räls, bland annat. Han såg också till att införa frihandel, vilket många borgerliga politiker med selektivt minne har lättare att komma ihåg.

Jag vill hävda att det var kombinationen av ett fritt näringsliv och en stark stat – som inte bara tog ansvar för, utan även ägde, infrastrukturen, som gav oss möjligheten att bygga upp välståndet, och få Sverige att fungera. Att privata aktörer skulle sköta postverket var naturligtvis otänkbart, och Sverige hade inte varit vad det är i dag om inte staten tillsammans med LM Ericsson hade byggt upp televerket, där LM stod för materialet, och staten för investeringar och ägande.

Så vad vill då centern med järnvägen? Arbeta i Johan August Gripenstedts anda eller gå vidare med infrastrukturen som nyliberal lekstuga?

Hårda ord? Nej, spår- och kollektivtrafik privatiserades i England, med resultat som lämnar en hel del övrigt att önska. Och då ska vi komma ihåg att Spårtrafiken i London är en större marknadsandel än vad Sverige är totalt!

Det rimliga vore att regeringen började med att ta ett helhetsgrepp om järnvägen, med stambanan som grund, och ta ansvaret fullt ut för investeringar, underhåll och transporter. Blir det stopp i pulsådern fungerar knappast kapillärkärlen.

Då skulle länstrafiken i de olika länen veta vad de har att utgå ifrån, och samordna den lokala trafiken med riksnätet. Låter inte detta rimligt? Kanske till och med mera rimligt än att ha ett lapptäcke, där risken också är uppenbar att en aktör, precis som i Västra Götaland går i konkurs (kanske på grund av att ha dumpat priset under vad som är möjligt för att bedriva verksamhet).

Självklart ska kollektivtrafiken i ett län styras av en länstrafik. Att som Lööf och Åkesson prata i termer av marknadstänk (vadå tonårssnack), ger jag inte mycket för:

”Den nya lagstiftning som omger kollektivtrafiken ger just förutsättningar för mer konkurrens och marknadstänk – så att resenärens behov blir avgörande.”

En fungerande kollektivtrafik, och till viss del även järnvägstrafiken, bygger på att lönsamma linjer finansierar icke lönsamma. Om utbud och efterfrågan ska styra kollektivtrafiken, har vi snart ingen kollektivtrafik värd namnet. Vart försvann det centerparti som en gång slogs för att människor skulle ha lika förutsättningar och möjligheter, oavsett var dom bodde i det här avlånga landet?

Om vi ska kunna, i det här glest befolkade och avlånga landet ska kunna använda järnvägen för att skapa ett miljövänligt transportsystem, vill det nog till att vi väljer politiker, om sådana finns, som både vill satsa på, och ta ansvar för, järnvägstrafiken.

Det blir liksom lite lättare då för städer som Uppsala och Linköping att dra sitt strå till stacken.

Dagens Eko  DN  Aftonbladet 1  Aftonbladet 2          

Urbanisering på gott och ont

Inflyttning till städer går snabbast i Sverige, är Rapports rubrik på SVT.  Det är naturligtvis urbaniseringen det handlar om, och denna måste i ärlighetens namn sägas vara på både gott och ont.

Utan stora och små befolkningscentra skulle nationen helt enkelt inte fungera. Tänk bara ett universitetssjukhus, nästan en liten stad i staden. Eller de stora arbetsgivare med dito platser, som en gång byggde upp välståndet med en stark exportindustri, tillsammans med en stark stat i en samverkan som stavas blandekonomi.

Viktigt för Sverige var också jordbrukets utveckling. Det som gjorde att vi överhuvudtaget kunde försörja oss var Rutger McLean och det laga skiftet (som av någon outgrundlig anledning aldrig kom till stånd i dalarna). Jordbruket blev allt effektivare, och allt färre fick plats i näringen. Arbetskraften frigjordes till en växande industri, som lokaliserades till städer och orter, med krafttillgång.

Det går att orda mycket om Sveriges väg från fattigt (för det var det) bondesamhälle till rik industrination. Det viktigaste tror jag var framsynta regeringsföreträdare, från finansminister Gripenstedt, som såg till att förstatliga järnvägen, och därmed skapa ett fungerande kommunikationsnät, vidare till ett antal socialdemokratiska regeringar, som såg till, att tillsammans med näringslivet (många blandekonomiska projekt) skapa fungerande infrastruktur; el, tele, etc. i det här landet.

Men, för att nationen ska fungera, räcker det knappast med en urbaniserad stat. Sverige ser inte ut på det sättet. För att nationen ska fungera krävs också att ”Hela Sverige ska Leva”. Det måste finnas fungerande lokalsamhällen i hela landet.

Det finns ett mycket talande citat om synen på stad och land, som lyder ungefär så här: ”Om det satsas pengar på ett projekt i Stockholm, kallas det investering, satsas det pengar i glesbygden kallas det bidrag.”

Så sant som det är sagt, och den här villfarelsen måste vi bort ifrån. Det sägs ofta att det är i storstäderna tillväxten sker. Kanske är det så. Men utan skogen, malmen, vattnet, jorden, skulle all grund för tillväxt vara borta. På senare tid har även turismnäringen seglat upp som en stark kandidat. Det är naturligtvis av yttersta vikt att det finns ett starkt fungerande samhälle långt utanför storstäder, även utanför småcentra, för att landet som helhet ska fungera så effektivt som möjligt, och gärna ännu effektivare.

Våra näringar, som utgör grunden för tillväxt; jord, skog, turism, kraft, kräver precis som alla andra näringar kompetenta människor och en fungerande samhällsstruktur. Det är i dag naturligt att flytta till staden för ett bättre arbete, och bra service. Klarar vi inte av, att se till att även det omvända gäller, kommer våra avfolkningsbygder att förvandlas till något som mera liknar hembygdsreservat.

En alltmer tilltagande urbanisering leder som bekant även till ett orimligt tryck på storstädernas mer eller mindre spekulativa bostadsmarknad, utöver utarmningen av glesbygd och mindre orter.

Riksdagen i allmänhet, och regeringen i synnerhet, tar inte de här frågorna på allvar, och dessvärre gäller samma sak även för stora delar av befolkningen i avfolkningsbygderna (mer om detta nedan).

Regeringen verkar ha kapitulerat, och offrar regionalpolitiken på den heliga marknadens altare utan att blinka. Den ena ”reformen” efter den andra undergräver den service som gör att näringsliv och människor kan utvecklas. Att primärvården i form av läkare och vårdcentraler allt mera koncentreras till tätortscentra (och naturligtvis till den välbärgade delen i dessa centra) anser jag vara en skam, och ett bevis på att där inte finns något decentralistiskt parti i regeringen. Samma med det statliga apoteksmonopolet som med regeringens försorg övergått till den marknadsekonomiska gökunge som stavas oligopol. Samma kan också sägas om den ”privata” vård och omsorg som bedrivs i det här landet. Det är en för liten marknad för att det ska kunna bli en konkurrenssituation. Det blir antingen monopol eller oligopol, och i privat regi.

Vård, service och myndighetsutövning måste fungera om avfolkningsbygderna ska bli attraktiva, och det är politikernas, ytterst regeringens, förbannade skyldighet att så blir fallet. Det duger inte att hänvisa till en diffus marknad, som har, och ska ha, till uppgift att faktiskt tjäna pengar. Det är sedan politikernas uppgift att ha en skattesats, tillsammans med avgifter, så att markservicen fungerar!

Ta det här med bilprovningen, där en klåfingrig regering uppenbarligen tycker att dom har så lite att göra, att dom i stället kan fördärva sådant som fungerar (precis som med apoteket). Återigen ett nytt oligopol … Hade man velat luckra upp Bilprovningen, hade man kunnat skapa ett regelverk för mindre verkstäder, som inte är märkesverkstäder, och gjort det möjligt för dessa att ”släcka tvåor”.

Att kunna, inte bara behålla, utan även utveckla mindre skolor, är viktigt för mindre orter som vill växa. Jag har ALDRIG hört någon regeringsföreträdare, som tar upp problematiken som följer på valfriheten. De så kallade byskolorna tickar mera pengar än skolor i centralorten. Utbildningsnämnden måste snåla in lite per elev i de stora skolorna, och satsa på byskolorna. Minskar detta utrymme på grund av att även friskolor ska ha del av kakan, och elevantalet krymper i de större skolorna, ja, då riskerar byskolor att läggas ner. (Naturligtvis är det också så att de flesta elever, som kräver mera resurser på grund av problem hemma, inte heller har föräldrar som aktivt väljer skola, och ge mig ett enda exempel på en friskola, som aktivt försöker rekrytera dessa barn.)

Det finns mycket att göra för en regering som vill se till att det finns en fungerande samhällsservice och infrastruktur i hela det här avlånga landet. Börja regera exempelvis.

Men, det finns även ett hot inifrån avfolkningsbygderna, som är nog så allvarligt, om man nu vill att det ska komma till stånd en inflyttning av människor som kan bidra till att utveckla bygden eller orten.

Rovdjurshat och invandrarfientlighet är inga tillgångar när det gäller att vända flyttströmmarna. Många ungdomar utbildar sig för att få ett bättre jobb, dom kanske bor utomlands ett tag, eller nöjer sig med att bosätta sig i en storstad.

Dom här ungdomarna väljer att flytta till områden med ännu flera invandrare, och ännu mera mångkultur. Glöm att dom återvänder till en håla, där det är legitimt att prata om kamelknullare, svartskallar, apor, blattar, eller andra trevliga invektiv. Tror ni att dom skulle flytta till en by eller ett radhus, och riskera att en sur grannkärring eller -gubbe börjar prata om apor, när vännen eller kollegan, som inte är etnisk svensk, kommer på besök?

Glöm det.

Svd  Ekot
Börje Hörnlund i Expressen

Ideologiskt raseri utan eftertanke

Det vore en underdrift att säga, att jag inte reagerar starkt på Jan Björklunds propåer om sänkta ungdomslöner. Hans officiella motiv är att det ska skapas fler jobb för ungdomar. Men vilka belägg har då folkpartiets ledare, som så starkt står för att forskningen måste ha en framträdande roll i samhället, för sin argumentation?

I stort inga alls. Björklund som figurerat på valaffischer med slogans, som att Sverige ska ta nobelpris, och inte bara dela ut, visar med eftertryck att han struntar i allt vad relevant forskning heter.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, där det handlar om att sänka skatter eller att förändra momssatser är oerhört kostsamma, och måste vägas på guldvåg för att statens ökade utgifter (eller minskade intäkter) ska göra så stor nytta som möjligt.

Vi kan börja med att granska sänkningen av restaurangmomsen. En inkomstförsvagning med dryga fem miljarder, där vi även som parentes kan slå fast att åtgärden innebär en rejäl omfördelning till restaurangtäta områden (gissa vilka), från områden med färre lokaler i den kategorin (gissa vilka).

Hur många årsarbeten har då denna sänkning gett? Det vet vi ännu inte, men vi kan ställa enkla krav, som måste uppfyllas för att vi ska kunna beteckna reformen som framgångsrik.

Fem miljarder kronor är mycket pengar. Hur många årsarbeten har vi rätt att kräva för att reformen ska betecknas som godkänd? Tusen årsarbeten till en kostnad av 5 miljoner kronor per styck? Knappast. Tiotusen årsarbeten då? Aldrig i livet! Det skulle innebära att staten subventionerar restaurangbranschen med 500 000 kronor per årsarbete.

Min åsikt är, att om reformen resulterar i att det skapas 10 000 årsarbeten á 500 000 kr så ska åtgärden betecknas som fiasko. Skulle det landa en bit under detta kan vi börja tala om förskingring. Naturligtvis ser politiker, som har som självändamål att sänka skatterna, detta som en behjärtansvärd åtgärd.

Mest pådrivande för denna reform har centern varit. Naturligtvis utan någon större utredning om vad det faktiska utfallet kan bli. Bara ideologisk blindhet. Eller klassiskt kunskapsförakt.

Men, på ett sätt kan denna reform ändå bli vägledande inför framtiden. Det finns naturligtvis undersökningar, som användes i argumentationen, om hur många företagarna som sa att dom skulle anställa. Även Ekot hade en sådan enkät, där svaret blev att mera än tre fjärdedelar av företagen sa att dom skulle anställa fler om momsen sänktes. Resultat?

Använd svaren från dessa enkäter, och applicera dessa på dagens förslag för att ge en fingervisning om utfallet i exempelvis Björklunds tal om sänkta ungdomslöner eller Lööfs tal om att anställningstryggheten skulle vara något problem.

Det är bara att ta antalet skapade verkliga jobb och dividera med svaren från enkäterna, så kan vi få en antydan om hur många nya jobb som kommer att skapas genom sänkta ungdomslöner, alternativt inskränkningar i arbetsrätten. Och ställa oss frågan: Är det värt priset?

Naturligtvis är det värt i stort sett vilket pris som helst för den som ser som ett självändamål att minimera statens och kollektivets makt (och här kan kollektivet bestå av ett antal anställda som inte kräver i stort mera än en rättssäker bedömning).

Personligen tvivlar jag starkt på att en återgång till det samhälle, som en gång fackföreningsrörelsen förpassade till historiens skräphög, är rätt väg att möta framtiden.

Det tragiska i den här historien är att moderaterna, mera än de forna mittenpartierna (framförallt centern som en gång slogs för den lilla människan), insett den här verkligheten. Björklund och Lööf verkar mera rikta in sig på att suga upp de konservativa och nyliberala röster som är missnöjda med att högern inte sätter åt enskilda löntagare och fack tillräckligt. Alternativt hämta stödröster.

Jag ser inget annat än en annalkande katastrof för de forna mittenpartierna, som faktiskt en gång slogs för enskilda människors rättigheter på arbetsmarknaden, och för lika lön för lika arbete.

För centerns del startade resan mot avgrunden med Maud Olofsson, och med Annie Lööf tar man ett stort steg framåt. Detta illustreras också i länken till ekot ovan. Från Olofssons tal om 8 000 nya arbeten i restaurangbranschen till Lööfs mera modesta ett par tusen. Lik förbannat driver regeringen igenom förslaget.

Här kan vi återgå till LAS-reglerna. Om jag blir anställd som inköpare, och får till uppgift att köpa in en produkt för 300 000 kr, men i stället börjar betala 2,5 miljoner för samma produkt, ja, då är saken klar. Det finns då saklig grund för uppsägning.

Jag skulle vilja sammanfatta Lööfs politiska gärning inom arbetsmarknadsområdet med två ord: Ideologiskt Raseri.

Nyheten om "ungdomslöner" där fack och arbetsgivare tillsammans med staten skapar ett lärlingssystem, ett del av utbildningen är däremot en helt annan sak. Här handlar det om ungdomsplatser som en del i utbildningen. Förutsatt att det verkligen handlar om en introduktion, och inte en sänkning av ingångslönerna i en bransch som gärna anställer kvicka ungdomar i första hand redan i dag.

Lennart Bengtsson om klimat- och miljöpolitik

Professor Lennart Bengtsson lyfter, i ett gästinlägg på The Climate Scam, den mycket viktiga frågan om vilka nationella åtgärder som är bäst för att möta klimatförändringarna. Bengtssons inlägg är politiskt och polemiserar till stor del mot miljöpartiet.

Professor Lennart Bengtsson är kanske Sveriges mest framstående klimatforskare, och har på senare tid hörts allt mera i den offentliga klimatdiskussionen. Bengtsson är även starkt kritisk till den så kallade vetenskapliga diskussionen som förs i anslutning till The Climate Scam.

I mina ögon är det ett friskt och sakligt inlägg, fjärran från de dårhusargument, som vi alltför ofta läst på den aktuella bloggen, om en förestående grön diktatur, eller antydningar om att en världsregering, styrd av Greenpeace och WWF, håller på att bildas. Om TCS håller de knäppskallar borta som brukar föra fram de här tankegångarna, och avhåller sig från illa kamouflerade påståenden om att forskare fuskar eller är kriminella, finns det en reell möjlighet, att TCS ska kunna bli en röst i klimatdiskussionen.

Jag både delar och delar inte professor Bengtssons syn på den politiska verkligheten. Bengtsson har rätt i att Sverige har ytterst liten betydelse för de globala koldioxidutsläppen. Däremot tror jag inte att Sveriges nationella åtgärder saknar betydelse i ett globalt perspektiv.

Framför allt inte för Sverige som industrination.

Min privata åsikt om Sveriges klimatarbete är lika mycket självisk nationalism som omtanke om världen, och jag tycker att professor Lennart Bengtsson missar kopplingen mellan att ligga i framkant i klimatpolitiska åtgärder parallellt med att ligga i framkant i teknisk innovation.

Kan vi Sverige utveckla energibesparande teknik, som både minskar koldioxidutsläpp och energiåtgång, torde vi ha en bra produkter som även ger avtryck i handelsbalansen. Personerna som byggde upp våra stora företag, som i dag är internationella giganter, var faktiskt en gång beroende av framsynta politiska beslut. Ericsson hade förmodligen inte varit någonting i dag, om inte staten sett till att använda Ericsson som ett verktyg för att bygga upp en fungerande telekommunikation för hela landet. Ungefär samma med ASEA.

Jag håller inte med om att miljöpartiet är tillväxtfientligt.

Det är därför en händelse som ser ut som en tanke, att miljöpartiet, när professor Lennart Bengtsson i ett blogginlägg, räknar ut partiet som en kraft att lyssna till, ökar kraftigt i opinionen.

Miljöpartiet är sanningen att säga, inte så vidare extrema i klimatfrågan, och inte heller extrema i miljöfrågorna.

Snarare är miljöpartiets framgång en konsekvens av att partiet blivit trovärdigt. Man har till och med kastat orealistiska krav på ett utträde ur EU i papperskorgen.

Däremot säger partiet nej till stora motorvägsbyggen runt Stockholm, som väl inte kommer att leda till något annat än ökad biltrafik i innerstaden. Man bedriver även en trovärdig politik i fråga om miljövård och biologisk mångfald. Det är naturligtvis en katastrof för ett parti som kallar sig grönt, att driva igenom en licensjakt på ett utrotningshotat djur bara för att en lobbyorganisation gnäller lite. Centern kommer att få jobba lite för att återvinna trovärdigheten i de gröna frågorna.

Tills vidare kommer miljöpartiet att stärka sin ställning oavsett vad Lennart Bengtsson anser om partiets roll.

DN  Svd  Aftonbladet  Expressen

Även Synovate bekräftar bilden.

En modern centerpartist

Här är några punkter som utgör en del av vad en modern centerpartist bör tycka i en del dagsaktuella frågor:

• Att medverka till att friskolor, trots att skolor i kommunen måste läggas ner på grund av vikande elevantal, får startas.

• Att privata vårdcentraler i kommunernas centralorter får startas, trots att vårdcentraler i periferin bemannas av stafettläkare.

• Att främja bygget av motorleder runt Nordens Venedig (Stockholm), trots att det i innerstaden bevisligen inte finns plats för mera privatbilism.

• Att det var bra att statens ansvar för läkemedelsförsäljningen upphörde, trots att innevånare i stora delar av det här landet inte upplever något annat än höjda priser.

• Att det viktigaste målet för myndigheter skall vara att spara pengar, även om många medborgare därmed blir utan personlig kontakt med statliga myndigheter. Exempelvis försäkringskassan.

• Att det skall bedrivas licensjakt på djur som står på randen till utrotning.

• Att ungdomslönerna ska sänkas även i de branscher där ungdomar utgör förstavalet i rekrytering till ny arbetskraft.

• Att politiker skall lägga sig i och stifta lagar om lönebildning och anställningsförhållanden på arbetsmarknaden.

• Att fördelningspolitik är fel väg att gå när det gäller att motverka sociala och regionala klyftor

• Att partiet ska tiga och samtycka i regeringsställning när Stockholm växer med 120 000 personer på fem år.

• Att järnvägstrafik ska bedrivas av privata företag vilka i praktiken får monopol på sina sträckningar.

Min spontana kommentar är, tycker verkligen moderna centerpartister så här? I så fall, varför kallar de sig då centerpartister?

Varför då inte i stället ta steget fullt ut och verka för den här politiken inom högern som de här åsikterna bevisligen hör hemma i? Vad ska vi med ett centerparti som agerar som en megafon åt Timbro?

Jag minns också kritiken mot Thorbjörn Fälldin valförlusten 1985, att han flyttat rågången för långt högerut.

Men han hade i alla fall en rågång.

DN

Existerar centern?

Ju mer jag följer centerns självplågeri, eller vad man nu ska kalla det, desto mer förundrad blir jag. Har partiet som målsättning att byta ut hela sin väljarkår?

En, enligt mig, något vansklig väg, då det kanske inte finns några nya väljare som är intresserade av att ersätta dom som försvinner. Sedan kan jag inte heller låta bli att undra över varför ett centerparti (i traditionell tappning) överhuvudtaget ska finnas om det inte är ett centerparti. I så fall är det faktiskt bättre att utplånas med hjälp av folkpartiet. En åtgärd som även skulle ha den fördelen att det tar udden av anklagelser om falsk marknadsföring.

”Hela Sverige ska leva” är en stolt paroll som i dag (i stort sett uteslutande) drivs av intresseorganisationer, inga politiska partier. Undantaget mantrat om att entreprenörskap skulle vara nyckeln till en levande landsbygd.

Det är det i och för sig också, men entreprenörskap kräver ett fungerande samhälle. Alltså en stark infrastruktur, och en god servicenivå. Sverige är ett avlångt land; drar man en båge med hjälp av en passare, med radien Sverige, och med spetsen i Ystad, hamnar man söder om Rom.

Kolla inte på hur samhällena runt om i Europa fungerar, mellan Ystad och Rom, det går inte att jämföra marknadsandelarna, eller hur jag nu ska uttrycka det. Vi måste ha en svensk modell anpassad till 23 invånare per kvadratkilometer.

För att ”Hela Sverige ska leva” krävs det en stark centralmakt (vilka fula ord va?), som ger detta uppdrag till myndigheter och statliga bolag. Privata bolag har som krav att leverera vinst till sina ägare, det ska dom fortsätta med. När det gäller att leverera service till medborgarna, ska huvudkravet vara service till medborgarna, blanda inte ihop detta med vinstkrav!

Kan inte centern göra denna distinktion, mellan vinstkrav och krav på service, är mitt råd att partiet går upp i folkpartiet, alternativt lägga ner så får väljarna i sann liberal anda avgöra var dom hör hemma.

Det är inte svårt att argumentera för en omfördelning av resurser i vårt avlånga land. Grunden för vår tillväxt kommer till stora delar från skogen, malmen och vattnet. Då ska också resurser satsas i de regioner varifrån resurserna hämtas. Till exempel att regeringen ger SJ i uppdrag att trafikera en järnvägssträcka trots att den inte är lönsam, inte tvärtom. Eller att Telia SKA se till att det finns telefontäckning i ett område med få abonnenter.

Jag tror att det finns centerpartister som inser detta men som, i Fredriks, moderaternas och den heliga borgerlighetens namn, helt enkelt håller käften. Alternativt inte får öppna käften.

Tror ni förresten att storstadsbor är negativt inställda till en politik för hela Sverige? Svårt att säga, men dom verkar vara väldigt avogt inställda till ett parti som kallar sig miljöparti (eller ledningen kanske tagit konsekvenserna av sin politik och slutat med dom dumheterna), men som ändå genomför enorma motorvägssatsningar i den sanna individualismens anda.

När centern lyssnar på landsbygden, går man den lättaste vägen. Partiet lyssnar på den grupp som låter mest: Jägarna. I stället för att slåss för en fungerande service i hela landet, slänger man ut ett köttben till en av Sveriges starkaste lobbygrupper, jägarkåren, och hoppas att det ska fungera.

Centerns valresultat i dalarna var riktigt uselt!

Även i Rättvik.

Det finns många, många som är riktigt trötta på jägarkårens syn på natur- och viltvård, och ibland även maffiametoder. Centerns politik vad gäller vargfrågan är inte något annat än ett slag i ansiktet på dessa människor, många gånger driftiga personer som skulle ha kunnat utveckla bygden, som tröttnat på varghatet.

Att bara storstadsbor skulle vara intresserade av biologisk mångfald, som även innefattar rovdjur, är en välutvecklad myt, som uppenbarligen tycks frodas inom centern. Det är inte konstigt att väljarna flyr partiet.

Frågan är om det finns någon räddning för partiet.

Spekulationer utan värde

Det är högkonjunktur för förståsigpåare, som ska tala om vilka personer som ska väljas eller inte väljas till partiledare för ett, förhållandevis stort, antal partier. Ett av de viktigaste kriterierna, för den som ska bli vald, verkar vara hur den aktuella kandidaten ska komma att fungera medialt.

Alltså att det viktigaste kriteriet, är just den egenskap som vi vet minst om. En framtida egenskap som vi bedömer utifrån en verklighet som upphör att existera i samma stund som personen blev vald.

Jag ska åskådliggöra detta med ett mycket konkret exempel, som nu börjat få ett antal år på nacken.

Lennart Daléus hette en duktig centerpolitiker som blev vald som partiledare. Daléus kan sägas petade bort Olof Johansson. Att Daléus blev vald berodde inte på en gedigen centerbakgrund, eller ens på sin skicklighet som politiker (han var tämligen oprövad i de sammanhangen), det som vägde över till hans fördel var att han ansågs fungera i media. En något knepig analys då Daléus främsta merit var att han förlorade kärnkraftsomröstningen mot Rune Molin 1979.

Lennart Daléus var medialt intressant, det kan inte förklaras bort, men varför var han det? En faktor, som heller inte kan förklaras bort, stavas Olof Johansson. Rätt eller fel, Daléus målades upp som utmanare till Johansson, och blev högintressant för massmedia. Och folkrörelsepartiet centern gick på det.

Problemet för Lennart Daléus, och även för centern, var att samtidigt som Daléus blev vald, så avgick Olof Johansson. Rivaliteten mellan Daléus och Johansson, i mångt och mycket en medieprodukt, försvann, och med det intresset. Jag kan heller inte minnas att Daléus drev några riktiga spetsfrågor, som människor kunde förknippa centern med. ”Den nya mitten”, nja …

Dit jag vill komma, är att det är livsfarligt för ett parti, att börja bedöma kandidater utifrån hur man tror att dessa kommer att uppfattas av massmedia, och framförallt hur dom gör sig i TV.

Finns det någon av mina läsare som kan ge ett exempel på en partiledare som uppfyllt förväntningarna vad gäller att vara medial?

Ett gott råd till de politiska partierna, i synnerhet folkrörelsepartierna, är att sparka ut partistrateger och mediekonsulter som bedömer kandidater utifrån hur dom kommer att tona fram i massmedia. Risken är att, om de här strategerna får hållas, att partierna missar viktiga egenskaper hos kandidaterna. Egenskaper som faktiskt kan innebära ett medialt genomslag.

Glöm inte bort att ett massmedialt genomslag mycket beror på hur vi som människor uppfattar den aktuella personen; är inte personen äkta kommer det snabbt att avslöjas. Vi kommer att bedöma en partiledare utifrån hur den personen hanterar sin roll som ledare, ensam och med ett enormt ansvar.

Om den verkligheten vet vi intet.

Aftonbladet 1  2  3  Expressen 1  2  3   DN 1  Svd 1

Centerns liberala ökenvandring

Ordförandena i LUF och CUF vill att centern och folkpartiet skall slås samman. Centerns partisekreterare går inte lika långt, utan anser att Sverige skulle må bra av flera liberala partier.

Som utomstående betraktare måste jag säga att jag inte begriper den diskussionen. Jag vill nog räkna liberalismen till västvärldens kulturarv. Nästan alla partier i Sveriges Riksdag besitter ett stort mått av liberala värderingar, även vänsterpartiet. Sverigedemokraterna lämnar jag därhän.

Som väljare bryr jag mig inte så mycket i vad som räknas som mera liberalt eller mindre liberalt. Mitt krav är att samhället ska fungera så bra som möjligt. Om då någon tycker att nödvändiga lösningar står i strid med liberalismen, struntar jag i det. Det borde ett parti som kallar sig statsbärande också göra.

Det är möjligt att det finns dom som tycker att styckningen av det gamla SJ var liberalism (om jag inte har fel för mig så var sossarna också inblandade i det experimentet). Jag tycker att saker ska benämnas med sitt rätta namn: Idioti! Och jag begriper inte att Ulf Adehlson, som uppenbarligen begriper det här bättre än regeringen, stannar kvar och tar den skiten som hör regeringskansliet till.  

Ett parti som väl fortfarande kallar sig decentralistiskt borde slå näven i bordet och tala om att vi ska ha ETT fungerande järnvägsnät i det här landet. En liberalism som resulterar i ett antal småpåvar som vaktar sina respektive sträckningar betackar jag mig för.

Utförsäljningen av apoteken är ett annat, tydligen liberalt, påfund. Öka tillgängligheten; jovisst det kan en liberal säg med trovärdighet. När en decentralist säger samma sak blir det ett hån. Apoteket Kronan driver apoteket i Grycksbo. Om några år, när avtalet med staten går ut kommer marknaden att avgöra om det är lönsamt att ha Apoteket i Grycksbo kvar. Liberalt och bra.

Och visst var det väl en lysande idé att göra det möjligt för småtjejerna att köpa värktabletter utan att behöva ta en kölapp på apoteket?

Att sälja ut bilprovningen som ju är ren myndighetsutövning, anser jag alltför dumt för att överhuvudtaget kommentera. Men kanske liberalt.

Visst är det väl liberalt och bra att fritt kunna starta en friskola i kommunen, så att föräldrar och elever fritt ska kunna välja? Men var går gränsen för det rationella? En skola, även en kommunal, ska i mycket god tid veta hur många elever som kommer till skolstarten. Det må vara liberalt, men inte rationellt att lägga ner en skola eller slå ihop klasser, bara för att någon kommer på att det finns marknad för en friskola i kommunen.

Visst är det bra för den kommunala verksamheten att konkurrensutsättas, även i den mjuka verksamheten. Men vi måste se det för vad det är. Dom flesta har inte möjlighet att välja, snarare ta den plats som blir ledig. Vi kommer aldrig att ha råd att ha den överkapacitet som krävs för att gemene man ska kunna välja och vraka i omsorgen. Därför är dessvärre mycket av liberalismen inte något annat än tekniskt skitsnack.

Uppdatering: Inte blir jag gladare av att läsa detta ...

Det är inte centern heller ...

Pär Ankersjö skriver i Aftonbladet att miljöpartiet inte är något mittenparti. Dessvärre måste jag konstatera att det är inte centern heller. Än värre blir det när Ankersjö exemplifierar sådant som han anser diskvalificerar miljöpartiet från att kallas mittenparti. Där finns helt klart inslag i hans debattartikel, som ett centerparti med ryggrad hade diskuterat.

Ankersjö borde själv göra någon slags konsekvensanalys av sitt eget förslag om skyskrapor i kombination med miljöministerns motorvägsbygge. Vad händer med en innerstad som ökar sin befolkning, genom att stapla människor på höjden, samtidigt som biltrafiken förutsätts öka? I vart fall tänker man sig inga aktiva åtgärder för att minska densamma. Ska man ta upp den miljövänliga elbilen i lägenheten, eller ska det byggas fler parkeringsplatser? Stockholm betecknas med rätta som (kanske) världens vackraste huvudstad. Och det har den blivit trots att där inte byggts några skyskrapor. Och trots att staden (eller kanske tack vare) ALDRIG varit byggd för biltrafik. Ankersjös tankegångar betecknar jag som nyliberala så det skriker om det! Och jag tror även, tack och lov, att värdekonservativa moderater gör detsamma ... Det kostar på att fördärva en stad.

Ett annat exempel på sådant som ett mittenparti inte ska ägna sig åt är att stycka och sälja ut statlig verksamhet, som är av formen infrastruktur. Jag som medborgare, och i ännu högre grad näringslivet, har rätt att kräva att exempelvis järnvägen ska fungera. Och detta är en så omfattande och viktig verksamhet att inte staten kan tillåtas att frånhända sig det ansvaret. Skulle ett transportföretag gå omkull blir det ändå staten som tvingas ta över, så viktig är verksamheten.

Och är verkligen miljöpartiets tankegångar om köpcentra så verklighetsfrämmande för en centerpartist? Är det inte en bister verklighet att köpcentran utarmar innerstäderna? Och är det en önskad utveckling?

Tydligen för Stockholmscentern. Det viktiga är väl krogverksamheten kring Stureplan.

Hybris?

Jag är inte människa att avgöra hur mycket sanning det ligger i alliansens planer på "att krossa Maria Wetterstrand", i så fall spelar de högt. Eller rättare att låta den borgerliga pressen sköta om det.

Jag minns hur centern en gång tog debatten mot miljöpartiet, med utgångspunkt i att centern hade en mera trovärdig miljöpolitik. Nu verkar man skjuta in sig på att miljöpartiet har för mycket miljöpolitik. Hm, är det något parti som blivit mera pragmatiskt så är det väl miljöpartiet.

Att sedan centern har vänligheten att indirekt tala om för väljarna, att de ska rösta på miljöpartiet, om väljarna håller med naturskyddsföreningen stärker naturligtvis inte centerns aktier hos väljare som prioriterar miljön.

Det är möjligt att centern vill framstå som ett trovärdigt miljöparti. Men det kommer att bli helt omöjligt att odla den bilden om det ligger sanning i Aftonbladets avslöjande. Alliansens planer kommer i så fall att träffa alliansen rakt i veka livet. Alltså slå mot den kanske svagaste länken i alliansen - centern.

Jag måste säga att jag är lite skeptisk till uppgifterna om alliansen skulle ha en uttalad strategi, att krossa Maria, men helt säker är jag inte. I så fall är det en hybris, som med stor sannolikhet kommer att straffa sig.

Borgerligheten på väg mot enpartisystem

Av och till spekuleras det om vi går mot ett tvåpartisystem. Utan att dra för stora växlar på den SIFO-mätning som publiceras i bland andra Svenska Dagbladet, kan man säga att så verkar inte vara fallet. Däremot verkar borgerligheten raskt marchera mot ett enpartisystem.

Trenden är att moderaterna ökar medan satellitpartierna minskar, på väg mot fyraprocentspärren eller rent av under densamma. Det syns alltså i opinionen att moderaterna håller på att käka upp de små partierna. Som om det inte vore nog gör dessa partier själva sitt bästa för att utplånas. "Hjärtefrågorna" som folkpartiet, centern och kristdemokraterna driver är inte längre så mycket hjärtefrågor; mera gamla moderatförslag som det statsbärande partiet inte längre prioriterar, eller har släppt till sina kollegor.

Maud Olofsson skriver i Expressen en debattartikel där hon attackerar Maria Wetterstrand och miljöpartiet. Sakfrågan handlar om de hushållsnära tjänsterna, och inlägget skulle kunna ha skrivits av vilken moderat som helst.

Ja, jag är övertygad om att centern är bättre än miljöpartiet på att driva frågan om hushållsnära tjänster. Och jag är lika övertygad om att väljarna vet det också. Dock tror jag att problemet för centern är att miljöpartiet uppfattas som mera trovärdiga i miljöfrågan. Men, vill Maud Olofsson prioritera de hushållsnära tjänsterna, så får hon väl göra det.

Naturligtvis är det som läckt av miljöproppen inte alls bra. Ett parti som säger sig vara alliansens gröna röst får inte hamna i en diskussion där det heter att regeringen sänker miljökraven för att kunna uppfylla dem. Man får inte vända en i stort samlad miljörörelse mot sig.

Utspelet med att kommunerna ska få besluta om bilfria zoner förstärker den bilden. Intervjun med stockholmscenterns Per Ankersjö var kliniskt rent från synpunkter om satsningar på en förbättrad kollektivtrafik. Beundranvärt i all sin tragik. Regeringen vill att det ska låta bra, men helst inte göra något. Uppgivet kan man säga.

Expressen Aftonbladet

Regeringen och miljön

Det finns två sätt att skärpa miljöpolitiken. Det ena är att investera pengar, de områden man prioriterar får kosta. Det andra sättet är lagstiftningsvägen. Helt enkelt att skärpa miljölagstiftningen. Piska eller morot brukar det populärt heta.

Ett konkret exempel på hur det skulle kunna gå till tar jag från ett område, som jag själv tycker skulle prioriteras: korridorer med grönska i anslutning till vattendrag och diken. Det finns en del regler för det här, framförallt inom skogsbruket. Men, för att förhindra näringsläckage och för att öka den biologiska mångfalden behövs en skärpning. Åker ni genom ett jordbrukslandskap, ser ni naturligvis vattendrag och diken lite varstans som genomkorsar landskapet. Vitsen är att dessa vatten inte ska synas så mycket, i vart fall inte sommartid. Dessa vatten bör då vara dolda av grönska, som i sin tur är full av liv.

De här korridorerna kan man dels lagstifta fram, dels få fram genom bidrag. Eller bådadera. Men man måste prioritera om det ska hända något. Det här med bidrag är för övrigt inte alls något suspekt; i stället för att markägaren får betalt för x kg potatis får markägaren betalt för x kvadratmeter liv.

Regeringen har valt en tredje modell.

Jag förstår inte. För en regering som säger sig prioritera miljöfrågan borde det vara lätt att hitta områden att satsa på (av förståeliga skäl skulle jag gärna se en satsning enligt ovan). Väljer regeringen att inte öka anslagen till miljövård, förstår jag det. Om man i stället väljer att skärpa lagstiftningen, vill säga. Att välja en modell där lokala moderater lovar att plantera ett träd för varje ny lägenhet ser jag mera som något gulligt. Inte som offensiv miljöpolitik.

Aftonbladet har ett skarp analys av miljöminister Andreas Carlgrens dilemma i regeringen. En centerpartistisk miljöminister i en regering som inte tillför några nya pengar för miljöpolitiken, och som verkar sänka miljökraven för att kunna tala om att man uppfyllt dem! Ingen önskedröm direkt, och helt obegripligt anser jag. En regering som inte kopplar samman en hög arbetslöshet med miljöfrågorna, och ser möjligheten till gröna jobb, tänker inte vidare strategiskt. Praktikplatser hos myndigheter kostar också pengar ...

Aftonbladet skriver att Fredrik Reinfeldt inte unnar miljöminister Andreas Carlgren några framgångar. Den delen tror jag inte stämmer. Hade centern krävt att miljöpolitiken skulle prioriteras, så hade miljöfrågorna naturligtvis inte hamnat i strykklass.

Det största problemet, vad gäller miljöpolitiken, är inte statsminister Fredrik Reinfeldt. Problemet är i stället att centern inte prioriterar miljöpolitiken. Och partiledaren heter Maud Olofsson.

DN1 2