fredag 30 mars 2012

Flykten från verkligheten

Centern utmärker sig allt mera som nyliberal megafon i regeringen. Och partiledaren Annie Lööf drar sig inte heller för att använda statistik som saknar förankring i verkligheten för att ge tyngd åt långtgående förslag.

Än mer häpnadsväckande är att Annie Lööf fortsätter att tala om en 20-procentig arbetslöshet för ungdomar. Sju procent av ungdomarna står utanför arbetsmarknad och utbildningssystem.  Lööf använder siffror som visar att ungdomar som utbildar sig är arbetslösa. Och det verkar vara en genomgående strategi hos alliansen.

Det här trixandet där man skriver upp arbetslöshetssiffrorna (normalt brukar en regering göra tvärtom, men uppenbarligen finns det starka ideologiska skäl för agerandet), är naturligtvis direkt skadligt för jobbpolitiken. Fokus läggs på att ungdom generellt skulle vara anledning till arbetslöshet, när största problemguppen är ungdomar, som inte kommit igenom gymnasiet. Att Annie Lööf då räknar ungdomar under utbildning som arbetslösa blir parodiskt.

Annie Lööf använder de här tvivelaktiga siffrorna för att ge tyngd åt ett helt batteri lika tveksamma förslag i sin debattartikel. Vi ska också komma ihåg att centern och Lööf drivit igenom reformer, sänkningen av arbetsgivaravgiften och sänkningen av restaurangmomsen, som givit väldigt dåligt utbyte emot en gigantisk dränering av statsfinanserna.

(Sedan trodde jag att en näringsminister skulle ägna sig åt näringspolitik, och lämna arbetsmarknadsfrågorna åt just arbetsmarknadsministern.)

Annie Lööf tar naturligtvis upp det vanliga tugget om att LAS-reglerna skulle vara ett stort problem, och en gigantisk tröskel på arbetsmarknaden. Är det någon som kan förklara för mig, varför det skulle vara ett problem att anställa mig, när jag har ett års provanställning, när arbetsgivaren när som helst under den perioden kan avskeda mig. Efter ett år krävs det att jag missköter, om det inte är så att arbetsgivaren tvingas säga upp personal, och då startar en förhandling mellan fack och arbetsgivare. Avgörande för vilka som ska sägas upp är då dels anställningsår, dels kompetens. Det värdefulla med den här ordningen är att det sker en förhandling, att det inte är något som avgörs godtyckligt i ett slutet direktionsrum. Att Lööf inte ser det minsta värde i detta tror jag förklaras i dels ideologisk blindhet, dels avsaknad av erfarenheter från arbetslivet.

Arbetslösheten ser olika ut från kommun till kommun, ofta har små kommuner en besvärande arbetslöshet. Det rimliga vore att regeringen satte sig ner med arbetsförmedlingen och kraftsamlade, för att få till åtgärdspaket, för att myndigheten ska göra ett så bra jobb som möjligt. Försvann resurserna till detta i det svarta hål som stavas arbetsgivaravgifts- och momssänkning?

I stället flummar Annie Lööf iväg med ett diffust förslag om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingen. Valfriheten igen … Men herregud, i de här många små orterna kommer det aldrig att bli någon valfrihet. Det kommer att bli en arbetsförmedling, och det är min åsikt att regeringen ska se till att den fungerar så bra som möjligt. Vi lever också i en omflyttningarnas tid. Människor söker jobb, flyttar och utbildar sig. Om vi inte vill ha ett lapptäcke utan överblick ser vi till att ha en huvudman för arbetsförmedlingen. Eller tänker sig Lööf att det är bra med konkurrens där det finns möjlighet till sådan, och att de övriga ska få ta det som blir över? I så fall en skamlig argumentation av någon som representerar ett parti som en gång slogs för ett decentraliserat samhälle, och lika förutsättningar oavsett bostadsort.

Talet om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingen visar med eftertryck att Annie Lööf inte lärt någonting av de studier som publicerats om valfrihetsreformen. Det kan också vara ett klassiskt uttryck för ett djupare kunskapsförakt.

Efter krisen i lobbyorganisationen ”Studieförbundet Näringsliv och Samhälle” borde regeringen iaktta abstinens i fråga om att konkurrensutsätta myndighetsutövning.

DN opinionssiffror 


onsdag 21 mars 2012

Bagdad Bob, senator Inhofe och Peter Stilbs

Konspirationsteorierna om att klimatfrågan i själva verket skulle handla om att skapa en världsregering larvar vidare på bloggen The Climate Scam. Verktyget för denna regering är något höljt i dunkel, av förståeliga själ, fantasier brukar inte vara logiskt färdigbyggda.

”Tanken hisnar för egen del över tänkbara ”scenarios” om man skulle söka genomföra vad som beskrivs i Science, och tidigare händelser under Kommunistregimer, vilka skördade 100-tals miljoner liv, skulle förvandlas till pytteparenteser i jämförelse.”

Det är alltså ingen hejd på vilket elände som kommer att drabba världen enligt professorn i fysikalisk kemi, Peter Stilbs, tillika ledamot i Stockholmsinitiativet och skribent på ovan nämnda blogg.

Alla, utom möjligen dom som sovit under en sten sedan tiden före FN, strax efter andra världskriget, torde se det här inlägget som uteslutande humoristiskt. Men eftersom professor Stilbs aktivt deltar i klimatdebatten, är det ändå på sin plats att ägna lite tid åt professorns världsbild.

Åter till Bagdad Bob som nämns i rubriken. Bagdad Bob gjorde sig känd under Irakkriget som stor lögnare, när han kommenterade läget för den irakiska armén. Folk skrattade åt honom.

Det finns dock ingen som helst anledning att skratta åt den riktige Bagdad Bob, och hans hantlangare.  

Alltså president George W Bush, som ljög, inte bara sitt eget folk, utan hela världen rakt upp i ansiktet. Genom att lura i världen att där fanns massförstörelsevapen i Irak, kunde Bush motivera en annars folkrättsligt kriminell invasion. Senator James Inhofe och den konservativa propagandaapparaten drev på.

Detta är intressant, därför att professor Stilbs, i det här fallet, utmålar internationella överenskommelser som en annalkande världsregering, och ett reellt krigshot:

”Tredje Världskrigets utbrott är nog det mest troliga scenariet, vad jag nu kan bedöma.”

Jo, ni läste rätt, och efter att tidigare läst en hel del bisarra inlägg från professor Stilbs, tror jag inte inlägget är menat som ett dåligt skämt, utan att professorn faktiskt tror på vad han skriver.

Professor Stilbs blir inte mindre bisarr, mera svart komiskt, av att bloggen The Climate Scam har en permanent länk, och gärna hänvisar, även Stilbs personligen, till senator James Inhofe, som var drivande i kampen för ett folkrättsligt angrepp på Irak.

Professor Stilbs sitter alltså och uttrycker oro över att gemensamma överenskommelser för att minska klimatpåverkan kan leda till världskrig. Däremot bekymrar det honom inte ett dyft att det i hans intressesfär finns politiker och grupperingar, samma ljög om massförstörelsevapnen, nu attackerar klimatforskare.

Det är naturligtvis heller ingen slump att senator James Inhofe, som medvetet ljög inför Irakkriget, såväl med utan hantlangare förföljer klimatforskare, som är obekväma nog att säga att vi är inne i en snabb uppvärmningsfas, och att vi bör göra något åt detta.

Professor Peter Stilbs är en gigantisk hycklare, och förtjänar naturligtvis att tas på det allvar som ett sådant epitet motiverar.

tisdag 20 mars 2012

Visst ökar extremvädren

Av och till får vi i bloggosfären läsa att extremvädren, vare sig flera eller ökar i intensitet. Det viktigaste argumentet för det synsättet, är vetenskapliga studier som visar på att antalet stormar inte har ökat, eller för delen blivit intensivare.

De har å andra sidan heller inte blivit färre, eller mindre intensiva, vilket skulle vara en förutsättning för en minskning av extrema väderhändelser. Det finns fler extrema väder än bara stormar.

Det finns en otäck syn i vissa kretsar att måttet på extrema väderhändelser, är antalet dödsfall dessa orsakar. Tack och lov minskar antalet döda i extremväder. De flesta länder har i dag en beredskap, och tekniska möjligheter att klara av översvämningar, torka och stormar. Radio, TV, Internet, eller för delen bara en vanlig mobiltelefon, ökar dramatiskt oddsen för att överleva en annalkande katastrof.

Det är bara att läsa Annual Climate Statement 2011 från den Australiensiska Vädertjänsten, så ser man att extremvädren knappast minskat i den aktuella världsdelen. Och det behövs inte mycket fantasi för att inse vad som hänt om landet inte haft just ett utvecklat informationsnät, och även resurser för evakuering av drabbade.

(Som ett brev på posten dök det naturligtvis upp konspirationsteorier om att ”gröna krafter” i Australien förvärrat översvämningarna genom att ”varna för torka i stället för regn”. Naturligtvis rent nonsens, men de här teorierna fick en del fäste utanför Australien. I det drabbade landet hade man naturligtvis nog av verkligheten.)

Men, extremväder behöver inte ens leda till materiella skador. Klimatforskaren James Hansen har analyserat hur frekvensen av varma perioder ökar över tid, medan kalla episoder minskar. Alltså inga klimatmodeller (som Hansen är jäkligt duktig på också), utan bara en knastertorr matematisk beskrivning av hur världen utvecklas.

Häri ligger det naturligtvis en del värmeböljor, inte bara en övervikt av varma episoder, som skapat såväl lidande och död som materiella kostnader, men de flesta temperaturrekord blir bara en siffra i någon rekordbok.

Extremväder har ofta inte någon omedelbar betydelse för oss. Vad ska vi säga om de temperaturer DMI redovisar för området norr om 80:e breddgraden, den här vintern? 


Om det inte är extremt, att drygt fyra månader i följd visar på temperaturer över medelvärdet 1958-2002, så vet jag inte vad som ska betecknas som extremt. Men, som sagt, inga dödade eller skadade, och inte en notis.

Utvecklingen går i den riktning där händelser, som enligt meteorologerna, borde inträffa vart hundrade, femtionde eller tionde år, i stället inträffar allt oftare. Ett exempel är torkan som drabbade Amazonas 2005 och 2010, för övrigt de varmaste år (tillsammans med 1998) som uppmätts. Detta är, enligt forskare, händelser som borde inträffa en gång vart hundrade år. Och det är, typ, ingen lokal värmebölja á la Målilla, utan en gigantisk händelse i ett område som motsvarar mera än sju Sverige (3,2 miljoner kvadratkilometer).

Det behöver heller inte vara någon dramatisk förändring för att det ska bli stora konsekvenser. En liten ökning i medeltemperatur i vårt västra grannland, lagom för tina permafrosten på några strategiska ställen, och dom kan tvingas utrymma hela fjorddalar.  

Det vi kan förvänta oss av framtiden är inte mindre extremväder utan mer. År 2011 var ett La Nina-år, och ett ganska kraftigt sådant. Ett år som normalt sett ska vara ganska kyligt. Det var det också, sett till 2000-talet. Inte till 1900-talet. Den varmaste La Nina som uppmätts blev resultatet, och varmare än El Niño-episoderna (som ger varma år) på 1900-talet, undantaget 1998. (Läs mer om ENSO som fenomenet heter.)

I Sverige är temperaturskillnaderna mellan samma månad, mellan olika år mycket stora. Den globala uppvärmningen kommer troligen aldrig att bli större än dessa skillnader. Ändå kommer klimatzonerna obevekligt att flyttas norrut, och vintersportanläggningarna att bli allt mera beroende av konstfruset och -snö. Vi kommer också att vara tvungna att ha en större beredskap för både häftiga regn och torka. Redan i dag har banverket i stort lika stora problem med värme (främst solkurvor) som med snö.

Även om det, troligen inte blir i Sverige, som i Australien eller Moskva ska vi nog se till att öka beredskapen för värmeböljor. I gamla tider skämtade man rått om att det tunnade ut på ålderdomshemmen kalla vintrar.

Sommaren 2003 tog också hårt.

Klotet intervju med miljödebattören Mark Lynas.

DN skriver om en studie som handlar om havsnivåerna. En meter högre nästa sekelskifte med en "blygsam" temperaturökning drygt en grad (två grader sett till förindustriell nivå). Höjningen beräknas dock fortsätta, och det är rent logiskt inte orimligt. Geologiska skeenden är långsamma och långvariga.


lördag 17 mars 2012

Ideologiskt raseri utan eftertanke

Det vore en underdrift att säga, att jag inte reagerar starkt på Jan Björklunds propåer om sänkta ungdomslöner. Hans officiella motiv är att det ska skapas fler jobb för ungdomar. Men vilka belägg har då folkpartiets ledare, som så starkt står för att forskningen måste ha en framträdande roll i samhället, för sin argumentation?

I stort inga alls. Björklund som figurerat på valaffischer med slogans, som att Sverige ska ta nobelpris, och inte bara dela ut, visar med eftertryck att han struntar i allt vad relevant forskning heter.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, där det handlar om att sänka skatter eller att förändra momssatser är oerhört kostsamma, och måste vägas på guldvåg för att statens ökade utgifter (eller minskade intäkter) ska göra så stor nytta som möjligt.

Vi kan börja med att granska sänkningen av restaurangmomsen. En inkomstförsvagning med dryga fem miljarder, där vi även som parentes kan slå fast att åtgärden innebär en rejäl omfördelning till restaurangtäta områden (gissa vilka), från områden med färre lokaler i den kategorin (gissa vilka).

Hur många årsarbeten har då denna sänkning gett? Det vet vi ännu inte, men vi kan ställa enkla krav, som måste uppfyllas för att vi ska kunna beteckna reformen som framgångsrik.

Fem miljarder kronor är mycket pengar. Hur många årsarbeten har vi rätt att kräva för att reformen ska betecknas som godkänd? Tusen årsarbeten till en kostnad av 5 miljoner kronor per styck? Knappast. Tiotusen årsarbeten då? Aldrig i livet! Det skulle innebära att staten subventionerar restaurangbranschen med 500 000 kronor per årsarbete.

Min åsikt är, att om reformen resulterar i att det skapas 10 000 årsarbeten á 500 000 kr så ska åtgärden betecknas som fiasko. Skulle det landa en bit under detta kan vi börja tala om förskingring. Naturligtvis ser politiker, som har som självändamål att sänka skatterna, detta som en behjärtansvärd åtgärd.

Mest pådrivande för denna reform har centern varit. Naturligtvis utan någon större utredning om vad det faktiska utfallet kan bli. Bara ideologisk blindhet. Eller klassiskt kunskapsförakt.

Men, på ett sätt kan denna reform ändå bli vägledande inför framtiden. Det finns naturligtvis undersökningar, som användes i argumentationen, om hur många företagarna som sa att dom skulle anställa. Även Ekot hade en sådan enkät, där svaret blev att mera än tre fjärdedelar av företagen sa att dom skulle anställa fler om momsen sänktes. Resultat?

Använd svaren från dessa enkäter, och applicera dessa på dagens förslag för att ge en fingervisning om utfallet i exempelvis Björklunds tal om sänkta ungdomslöner eller Lööfs tal om att anställningstryggheten skulle vara något problem.

Det är bara att ta antalet skapade verkliga jobb och dividera med svaren från enkäterna, så kan vi få en antydan om hur många nya jobb som kommer att skapas genom sänkta ungdomslöner, alternativt inskränkningar i arbetsrätten. Och ställa oss frågan: Är det värt priset?

Naturligtvis är det värt i stort sett vilket pris som helst för den som ser som ett självändamål att minimera statens och kollektivets makt (och här kan kollektivet bestå av ett antal anställda som inte kräver i stort mera än en rättssäker bedömning).

Personligen tvivlar jag starkt på att en återgång till det samhälle, som en gång fackföreningsrörelsen förpassade till historiens skräphög, är rätt väg att möta framtiden.

Det tragiska i den här historien är att moderaterna, mera än de forna mittenpartierna (framförallt centern som en gång slogs för den lilla människan), insett den här verkligheten. Björklund och Lööf verkar mera rikta in sig på att suga upp de konservativa och nyliberala röster som är missnöjda med att högern inte sätter åt enskilda löntagare och fack tillräckligt. Alternativt hämta stödröster.

Jag ser inget annat än en annalkande katastrof för de forna mittenpartierna, som faktiskt en gång slogs för enskilda människors rättigheter på arbetsmarknaden, och för lika lön för lika arbete.

För centerns del startade resan mot avgrunden med Maud Olofsson, och med Annie Lööf tar man ett stort steg framåt. Detta illustreras också i länken till ekot ovan. Från Olofssons tal om 8 000 nya arbeten i restaurangbranschen till Lööfs mera modesta ett par tusen. Lik förbannat driver regeringen igenom förslaget.

Här kan vi återgå till LAS-reglerna. Om jag blir anställd som inköpare, och får till uppgift att köpa in en produkt för 300 000 kr, men i stället börjar betala 2,5 miljoner för samma produkt, ja, då är saken klar. Det finns då saklig grund för uppsägning.

Jag skulle vilja sammanfatta Lööfs politiska gärning inom arbetsmarknadsområdet med två ord: Ideologiskt Raseri.

Nyheten om "ungdomslöner" där fack och arbetsgivare tillsammans med staten skapar ett lärlingssystem, ett del av utbildningen är däremot en helt annan sak. Här handlar det om ungdomsplatser som en del i utbildningen. Förutsatt att det verkligen handlar om en introduktion, och inte en sänkning av ingångslönerna i en bransch som gärna anställer kvicka ungdomar i första hand redan i dag.