lördag 28 november 2020

Folkförsörjning är inte detsamma som biologisk mångfald

 

Budskapet hamras in från våra inhemska kött- och mjölkproducenter: Köp mer svenskt kött, öka konsumtionen av svenska mjölprodukter. Inte så mycket att säga om – förutsatt att vi ser isolerat till folkförsörjningen. Dock med reservationer.

Men vi skall inte blanda in biologisk mångfald i budskapet. Öppna landskap – ja. Förutsatt att nu inte delar av LRF får gehör för sina propåer att avskaffa beteslagen.

Den bistra sanningen är att den biologiska mångfalden är hotad, och hotet kommer från de brukningsmetoder vi använder. Inte från en eventuellt minskad produktion. Nedgången i biologisk mångfald riskerar dessutom, som en ödets ironi, slå direkt även mot det vi kallar det industriella jordbruket. Minskar arter och populationer av pollinerande insekter blir det problem.

Bregottfabriken existerar till stora delar bara i reklam. Vi kan äta hur mycket svenskt kött och smör som helst, Jämtlands landskapsblomma brunkulla kommer ändå vara fortsatt starkt hotad, kanske försvinna.

Från Jordbruksverkets broschyr "Naturbetesmarker som resurs i mjölkproduktionen". Ofta betas dessa magra marker av kor i sin, som inte producerar någon mjölk.


Mager hävdad ängsmark är en starkt hotad biotop, ett försvinnande kulturarv. Ointressant när vi räknar livsmedelsproduktion. Större delen av vår mjölk- och köttproduktion bygger på rationellt odlad vall – gräsproduktion. Åkrar med ensilagebollar bidrar naturligtvis till det öppna landskapet. Kor och köttdjur trivs där. Men humlor, bin och fjärilar får snällt flyga vidare, fåglar följer efter, kanske till en plats som inte finns. 

Monokulturer som gräsvall är viktiga för folkförsörjningen, golfbanor och hästhagar är viktiga för rekreation. Men tillhör alla den typ av öppna landskap som allvarligt hotar biologisk mångfald.

Lösningen är egentligen ganska enkel: Ett förändrat jordbruks- och landsbygdsstöd. Ett gemensamt ekonomiskt ansvar för hävdade ängsmarker, samtidigt som vi i stöden ställer krav på korridorer och ”öar” i det öppna landskapet där även, för tillfället icke lönsam, flora och fauna bereds plats.

Dessutom måste vi som konsumenter, inklusive det offentliga, lägga om våra vanor. Köpa svenska produkter som även bidrar till en rikare mångfald. Dessa kommer naturligtvis bli dyrare, men vi behöver inte äta så förbannat med kött- och mjölkprodukter, i synnerhet inte om dessa även är beroende av importerat kraftfoder.

Börja med att skaka bort villfarelsen att svenska jordbruksprodukter per automatik bidrar till biologisk mångfald. Det är helt enkelt inte sant.

måndag 23 november 2020

Övergivenhetens landskap

 




Jag har funderat en del på den ledare Jenny Wennberg skrev i Arbetarbladet dagen efter presidentvalet i USA. Wennberg skriver: ”Donald Trump och Jimmie Åkesson är vad som händer när den politiska makten slutat lyssna på människorna som bygger samhället och inte längre ser samma problem som sina väljare.”


Även om det ligger mycket i analysen, skulle jag ändå vilja utvidga förklaringsmodellen. Även om Wennberg skriver ”slutat lyssna” känns det som om hela texten handlar om övergivenhet och uppgivenhet, människor upplever att dom är övergivna av den politiska makten, eliten, etablissemanget.

Så är det naturligtvis, men verkligheten är värre än så.

Dröjer vi oss kvar i Trumps och Åkessons starkaste fästen ser vi ett tydligt mönster. Generaliserar vi (och det är ibland nödvändigt för att se mönster) är det i första hand områden som tappar befolkning, inklusive kompetensflykt. En effekt av urbaniseringen.

Paradoxalt nog innebar detta ett bakslag för Trump i USA. Yngre väljare tillsammans med en växande urban befolkning vände Trump ryggen. Till en del säkert beroende på nya väljargruppers bättre utbildning. Samtidigt som ”kärnfästena” stärktes än mer i sin övertygelse. En växande avgrund mellan vad vi kan kalla det traditionella å ena sidan och den globala världen å andra sidan.

Gemensamt för Trumps och Åkessons väljare är misstron mot samhället, där politiker, etablissemang och eliter sägs ha övergivit folket. Eller är det så att politikern bara är en symbol, en gestaltning av grannen, barnen, släktingarna, skolkamraterna, kanske till och med föräldrarna, alla dom som har övergett bygden, och som tagit den kommersiella servicen med sig?

Där misstron mot myndigheter och politiker kombineras med krav på att samhället och staten ska träda in (ännu en paradox) där marknaden inte längre bär sig. Som när nedlagda bensinmackar får nytt liv, omöjligt utan lokala och regionala politiker tillsammans med EU-fonder. Eller bredband på landsbygd som måste delfinansieras av staten. I tätorter sköter marknaden detta finfint, utan något som helst statligt stöd.

En framtidsfråga är hur vi ska överbrygga klyftan mellan nostalgi och en global värld. Vi kan inte tillåta oss att bara låta tiden verka. Då kommer vi hamna i en situation som liknar tvångsförflyttningar.

En politik för hela Sverige måste utgå från att det ska vara möjligt att leva och verka, även i det som i dag är avfolkningsbygder. Men samtidigt acceptera att människor faktiskt av fri vilja väljer att flytta till större befolkningscentra.  

En utmaning är värdeförskjutningen i orter som mister ungdomar, främst tjejer, tillsammans med kompetens. Där tolerans ersätts med slutenhet.

Den interaktiva sidan Befolkningspyramider, animationer från Kommunfakta visar en icke önskvärd utveckling. Inget ont om EPA-traktorer, men det finns kommuner där ungdomarna ser traktorn som sin ungdomsgård. Problemet? Kolla befolkningspyramiden för berörd kommun, jämför fördelningen killar-tjejer från 16 år och uppåt. Jo, det är ett jätteproblem.

Inte heller jag har något recept på att vända utvecklingen. Bara ett konstaterande: Den landsortskommun som inte får tjejerna att trivas är dödsdömd. Och lösningen på det lär inte hittas i några högernationella manifest.

tisdag 17 november 2020

Tre steg mot ett hållbart samhälle

 

Sakta, närmast med myrsteg, närmar vi oss ett framtida kretsloppssamhälle. Men vi tvekar inför att ta de avgörande kliven, de som skulle göra rejäl skillnad.

Rom byggdes som bekant inte på en dag, inte heller ett hållbart samhälle. Men, vi kan bestämma oss, och ta avgörande beslut. Jag vill peka ut tre, som jag vill kalla avgörande, grundbultar på vägen mot ett kretsloppssamhälle. 

Steg 1: Släpp taget om förbränningsmotorn. Förbränningsmotorn har funnits i ungefär 150 år, och det bästa vi åstadkommit är en maskin där mer än hälften av energin används till kråkeldning. Den siffran ändras inte för att bränslet får prefix som Eko, Bio eller Miljö. Ett hållbart samhälle måste hushålla med energi, inte låsa fast sig vid en ålderdomlig teknik.

Steg 2: Näringsämnena vi petar i oss måste återföras till jorden. Vi måste hitta sätt att rena toalettavfallet så att vi kan återföra näringsämnena till livsmedelsproduktionen. Metoden i dag att deponera rötslam samtidigt som vi importerar handelsgödsel är raka motsatsen till ett hållbart samhälle. Lösningen kommer vare sig vara snabb, enkel eller billig, men måste fram.

Nej, så här ska det inte se ut. Några år gammal bilddump från SVT.


Steg 3: Biologisk mångfald är inget mål, det är ett steg på vägen för att uppnå ett hållbart samhälle. Inget kretsloppssamhälle utan en fungerande näringsväv. Sluta prata om att svenskt kött bidrar till biodiversitet och öppna landskap. Det är bara sant om kreaturen går ute på naturbete. Rationell vallodling har inte mer biologisk mångfald än en golfbana. Exemplen är många inom jord och skogsbruk. Det måste kompenseras för de monokulturer som trots allt är nödvändiga. Art- och Habitatdirektivet tillsammans med Vattendirektivet är skrivna som skydd för biologisk mångfald – och oss – inte för att medelst juridiska spetsfundigheter kringgås. 

Det återstår en del jobb …

Fotnot: Texten är än så länge levande och uppdateras.

söndag 15 november 2020

Sverige behöver en vårdreform

 

Ungefär vid sekelskiftet, för 20 år sedan, insåg Norge att sjukvården behövde reformeras, rejält. Kostnaderna drog iväg, samtidigt som vården blev allt mera ojämlik. Resurssvaga fylken kunde inte längre erbjuda bästa möjliga vård.

Norge genomförde närmast en revolution inom sjukvården.

Ett antal statliga vårdbolag bildades, regionalt avgränsade och med minst ett universitetssjukhus i varje region. Vårdbolagen tog över all specialiserad vård från fylkena, som i stället fick koncentrera sig på primärvården.

Smärtfri var inte reformen, fackeltåg och protester blev följden när mindre sjukhus lades ner och delar av vården centraliserades. Revirtänkandet är starkt även i Norge.

Det är hög tid även för Sverige att sjösätta en vårdreform. Hela vägen från primärvård upp till den specialiserade vården.

Primärvården ska rimligen vara regionernas uppgift. En decentraliserad vård nära människorna. Blir avstånden för stora, och patientunderlaget för litet, bör det lösas med mobila vårdcentraler.

Självklart måste regionerna ha det fulla ansvaret för hur resurserna fördelas inom primärvården. Det är inte hållbart med en i det närmaste fri etablering av vinstdrivande vårdcentraler i folktäta områden. Det är heller inte hållbart med nätläkare som dränerar de lokala vårdcentralerna på resurser. Tvärtom måste ytterligare resurser tillföras primärvården, så att vi kan bygga upp fler närakuter för de sjukdomsfall och olyckor som inte kräver transport till sjukhus. En nära akutvård.

I synen på sjukhusvården, i synnerhet den akuta, verkar vi fortfarande leva kvar i 70-talet, då ambulansens enda uppgift var transport till lasarettet. Vi är fjärran från den verkligheten. Nu är ambulansens, eller helikopterns, viktigaste uppgift att rädda liv, och se till att patienten kommer till bästa möjliga vård. Vård som kräver resurser såväl tekniskt som i form av kompetent personal.

Lite så fungerar det faktiskt redan. Sker en olycka någonstans norr om Mora är det inte säkert att patienten hamnar på akuten i Mora, inte ens i Falun. Bedömer akutpersonalen, tillsammans med läkare, att patienten behöver specialistvård i Örebro eller Uppsala körs personen direkt dit, och läggs in på rätt avdelning av akutpersonalen.

Revirpinkande, fragmentisering och bypolitik i stället för en sammanhållen hälso- och sjukhuspolitik. Lite grann som dalmasen som ville köpa en liten kula med bara Dalarna på. Ett synsätt som dom då sannerligen inte är ensamma om. Bild från Dalagloben.com 


Det är inte hållbart fortsätta med en fragmentiserad specialistvård. Specialiserad vård, inklusive den akuta, kräver tillräckligt patientunderlag. Det är rimligt kräva tillgång till avancerad akutsjukvård över hela landet. Men, och det är viktigt, vi kan inte ha fler fullskaliga akutmottagningar, det vill säga tätare, än vad patientunderlaget medger. Det blir ingen jämlik vård om kraven på en akutmottagning sänks på grund av halsstarriga idéer om någon närhetsprincip. Närheten måste lösas med logistik.

Förlossningsvård är specialistvård, inte primärvård. En förlossningsklinik ska innefatta tjänstgörande förlossningsläkare tillsammans med narkosläkare, även beredskap för neonatalvård. Förlossningar ska vara trygga, även om det tillstöter komplikationer. Avstånd ska lösas med logistik och patienthotell.

Psykiatrin, i synnerhet för barn och ungdomar, behöver en nystart. Målgruppen ungdomar är svår att nå, till och med i tätbefolkade områden. Personalbrist gör inte saken bättre. Här finns möjligheter att lösa logistiken med mobila team, mottagningar som åker runt mellan kommunerna. Någon dags öppen mottagning med kvalificerad personal på en ort, eller i anslutning till skolan, i stället för splittrade resurser. Om inte vårdens kvalité ska bli sämre när vi hamnar utanför de folkrika tätorterna är det logistiken som måste förbättras.

Sammanfattningsvis är jag övertygad om behovet av att kombinera decentralisering och centralisering. Utöver att lämna revirpinkande, bypolitik och fragmentisering bakom oss. Behöver jag tillägga att regionernas dragkamp om stafettpersonal måste upphöra?

onsdag 11 november 2020

Skilj på objektivitet och neutralitet

 

Självklart ska journalister rapportera objektivt. Däremot ska vi vara mycket försiktiga med begrepp som neutral rapportering.

I sin bok Alternativa Fakta redogör Åsa Wikforss för skillnaden mellan objektiv och neutral journalistik. Neutralitet bygger på att det finns likvärdiga sidor som ska rapporteras. Ofta är så inte fallet. Såväl kunskap som vetskap måste vägas in, alltså objektivitet.  Annars blir det som när Donald Trump påstod att Barack Obama inte var född i USA (vilket en president måste vara enligt författningen).

Ovanstående är objektivt sett en lögn. Det finns inga två sidor, ingen neutralitet. Bara en verklighet, och – vad som i bästa fall kan beskrivas – en åsikt.

Som Wikforss skriver, det är inte enkelt att hantera skillnaden mellan kunskap och åsikt. 

Vissa människor har alltid misstrott politiker, myndigheter och andra i ledande ställning. Även vetenskap och forskning. Inget nytt alltså. Det nya är att misstron nästlat sig in även bland politiker i statsbärande partier. 

Detta är en förklaring till påståenden, att media, i synnerhet public service, vinklar nyheter och inte rapporterar korrekt. Vissa högerdebattörer, inklusive politiker, hävdar att media är vänster. Trots undersökningarna från valrörelsen, som visade att borgerliga partier fick såväl mest som bäst uppmärksamhet. 

Miljöpartiet beskylls ofta för att ha en gräddfil i media, även när partiet granskas hårdhänt. Något som kan förklaras av att många av miljöpartiets frågor behandlas utifrån en rent vetenskaplig synvinkel, inte minst klimatet. Den som inte gillar det hävdar journalistens sympatier med miljöpartiet. Och påstår, precis som Donald Trump, att forskarna inte är överens. Och därefter, i bästa fall, länkar en blogg eller en tankesmedja.

Tyckaren tillmäts samma betydelse som forskaren, bloggen samma tyngd som en vetenskapligt granskad rapport. Neutralt, men sannerligen inte objektivt. 

Och som sagt, det är omöjligt att gå förbi Donald Trump, ens i Sverige. Titt som ofta har det påståtts att media är partiska gentemot presidenten. Granskar Trump hårdare än andra etc. Självklart. Det ligger i den objektiva journalistikens natur. Ett presidentskap, som börjar och slutar – och däremellan – i en väv av lögner, ska granskas därefter. Inte förglömma att Trump utan ringaste belägg anklagade demokraterna för valfusk redan 2016 (hans förklaring till den klara förlusten i public votes).

Vems ärenden går moderaten Lars Beckman? Riksdagsmannen som använde Runar Sörgard som källa angående det påstådda valfusket i USA.


Visst går det att bedriva rapportering utan krav på kunskap och/eller vetskap, titta bara på mera extrema nationalistiska forum, med eller utan SD-inflytande. Där även hårresande påståenden får stå oemotsagda bara de stämmer överens med tidningens agenda.

Jag förstår att många högerdebattörer vill avveckla public service.

söndag 8 november 2020

En bisarr skoldebatt

 

Att debattera skolan i Sandviken kan minst sagt vara underhållande. Inte sällan med argument gripna ur luften, då tyckande tillåts övertrumfa vetskap. Citat är det heller inte så noga med, om en omformulering kan ge extra tyngd åt de egna argumenten.

Jag imponeras inte av den replik Åsa Morberg skickade in på mitt debattinlägg i Arbetarbladet (22 oktober 2020).

Morberg skrev en replik den 30 oktober. Och som sagt jag imponeras inte över det synnerligen slarviga hanterandet av fakta, och har svarat:



Ja, jag har gått tre år i B-skola, tre år i en lite större byskola och tillbringat högstadiet på en så kallad storskola i Älmhults kommun. Erfarenheterna kan sägas vara blandade, och det är omöjligt säga att en skola är bra eller dålig, trygg eller otrygg, beroende på hur stor skolan är.



"Jag måste säga att jag blev konfunderad av Åsa Morbergs replik på min debattartikel.

Morberg tillskrev mig åsikten, att skolan inte hör hemma i landsbygdsdebatten. Trots att min text till stora delar handlade om skola i landsbygd, och hur vi ska klara utbildningen, även när elevunderlaget viker.

Låt vara att det krävdes ett förfalskat citat, vare sig snyggt eller hederligt, men det får jag stå ut med.

Visst hör skolan hemma i landsbygdsdebatten, men inte i form av kulisser som ersätter verkligheten.

Skolan ska debatteras utifrån bästa tänkbara lösning för dem det berör – eleverna. Vi ska vara mycket försiktiga med att se skolan som ett landsbygdspolitiskt verktyg – eller för den delen slagträ – det fungerar inte.

Morberg beskriver eländet när en skola läggs ner. Annan service följer efter. Och ingen inflyttning när skolan är borta.

Bra. Då borde orter med skola blomstra. Öppnandet av ett högstadium öka elevunderlaget. Önsketänkande, även om argumenten är kraftfulla.

Urbaniseringen är en internationell trend. Dessvärre skolnedläggningar också. Påståendet att Sverige skulle vara unikt i fallet nedlagda skolor är direkt osakligt. I Norge är ”skoldöden” ett etablerat begrepp. Problematiken samma. Underlag som minskar, sämre ekonomi, små skolor läggs ner, eleverna flyttas, främst i mindre kommuner.

Sådan är verkligheten.

Självklart kan en liten skola innebära trygghet för barnen, precis som en större. Att kategoriskt säga det ena eller andra saknar evidens. Tillåter vi oss önsketänkande kan vi säga att en liten skola med 2-3 paralleller, har bäst förutsättningar (inte bra per automatik) att skapa trygghet. Samtidigt som skolan är liten finns utöver en rektor på plats även specialpedagogik och särskilt stöd.

Beroende på vilka internationella jämförelser vi gör kan en skola med 300 elever räknas som en liten landsbygdsskola, vilket understryker svårigheten med att definiera vad som en liten skola.

Som jag tidigare skrivit anser jag att Sandvikens kommuns små skolor ska knytas till skolbyarna. Skolbyarna må innehålla många elever, men fortfarande med mindre separata skolor (det är faktiskt en föräldragrupp som föreslagit den största skolan). Att värna små skolor innebär inte att till varje pris driva mycket små skolor, med närmast ensamarbetande lärare. Det är bara försvarbart om en nedläggning resulterar i mycket långa resor för små barn, exempelvis i Norrlands inland.

Riktigt så ser det inte ut i Sandvikens kommun."