torsdag 30 mars 2017

Girigheten är problemet – inte den fria rörligheten

EU innebar fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Som jag ser det en på det stora hela bra ordning. En uppfattning som jag delar med många. Dock tycker alltför många att den fria rörligheten ska utnyttjas till snöd vinning, och som verktyg för att slå sönder sådant som tidigare fungerat bra.

Cabotageverksamheten är en sådan företeelse. Alltså att utländska speditörer inom en vecka har rätt att genomföra tre uppdrag inom det land till vilket åkaren utfört en transport, utöver inresan. En verksamhet som alltför mycket urartat i vilda västern, trots att det inte alls hade behövt bli så.

Generellt sett kan det aldrig för en nation som Sverige vara negativt med att det kommer ny verksamhet till landet. Att nya företag etablerar sig, att det skapas nya arbetstillfällen, är i grunden positivt.

Om det inte vore för girigheten.

Samtidigt som seriösa åkeriföretag är förtvivlade över att inte kunna konkurrera gentemot låga löner och social dumping, finns det gott om andra näringsidkare som gnuggar händer över att kunna sänka sina utgifter.

Branschorganisationen Sveriges Åkeriföretag är med rätta oroliga och lyfte så sent som den 24 februari i år frågan i ett uttalande. Ändå påminner åkarna mest om tuppen, som råkat hamna på en plåt som legat och blivit het i solen; ett planlöst flaxande utan att sätta ner fötterna.
Av Stromcarlson at engelska Wikipedia

Visst är det viktigt med polisinsatser och kontrollorgan, som Sveriges åkeriföretag hävdar, men polisen kan inte göra mycket mer än att lagföra och klampa ett fåtal av de transporter det rör sig om.

Sveriges Åkeriföretag borde, som en del i det svenska näringslivet, med alla de kontaktytor som därmed tillhandahålls, riva i ordentligt, och slå fast att det är totalt oacceptabelt, att något företag anlitar speditörer, som inte följer svensk lagstiftning. Uppmana till bojkott av företag som uppenbarligen bryter mot lagen eller mot dess anda. Ställa sådana företag till svars i sina egna organisationer.

Fackliga organisationer måste även kunna vidta stridsåtgärder mot företag som inte följer gällande avtal.

Girigheten är dock inte isolerad till ett antal företag, som med tvivelaktiga och lagstridiga metoder utnyttjar systemet med cabotage.

Girigheten finns även bland dom som populärt brukar kallas för vanligt folk. Och inte sällan en grandios dubbelmoral. Ena dagen läggs det ut en bild på Facebook, en nyhet om att polisen klampat en utländsk chaufför, ofta tillsammans med en inte så lite rasistisk kommentar. Nästa dag är det stora bekymret att hitta den billigaste produkten, eller kanske till och med det billigaste fraktsättet.

Utan någon som helst tanke på att det låga priset kanske beror på genomruttna villkor i distributionskedjan. 

tisdag 28 mars 2017

Nya tidens oacceptabla politik

Jag blev av den centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson, via hans FB-sida, uppmärksammad på ett totalt oacceptabelt och kriminellt beteende. Hur en lokal mobb av barn/ungdomar, till misshandel gränsande, hotat och förföljt den moderate politikern Jörgen Anderssons son. Staffan Danielsson var med rätta upprörd. Polisutredning pågår.
Jörgen Andersson. Bild från Dagens Vimmerby.

Jörgen Andersson själv säger till Dagens Vimmerby (länken ovan):

Jag bor i en bruksort och tittar man bakåt så har många kanske helt andra politiska värderingar än vad jag har. Det kan vara provocerande, men det kan finnas andra kopplingar också. Det nya blockets politik har stor sympatikrets på landsbygden. Det är svårt att dra en automatisk koppling.

Läs noga. Och resten av artikeln också. Att Jörgen Andersson, och hans son, oförskyllt får klä skott för att skolan i Loftahammar lägger ner, säger kanske lite vilka krafter som ligger bakom. Vänstern, AFA eller mångkultur? Nä, skulle inte tro det.

Snarare att ett demokratiskt fattat beslut i en kommun fått motståndarna att först löpa amok i argumentationen, och sedan ungarna att ta orden på allvar. ”Som de gamla sjunga, kvittra de unga”, som det heter i ett gammalt ordspråk.

[Som en parentes minns jag en diskussion på ett debattfora (som jag lämnade därför att jag tyckte att det regelmässigt förekom för mycket rasism) där jag, tillsammans med Staffan Danielsson, hävdade att underlaget till byskolor ibland helt enkelt tvingade fram en nedläggning av byskolor. ”Förbannade centralister” fick vi då höra från en person, som i dag gärna vill lägga skulden för mobbingen av Jörgen Anderssons son på vänster och AFA. Att rensa den egna truten vore nog en första bra åtgärd. Det finns avarter i centerns periferi som inte står Donald Trump efter.]


Enligt brevskrivaren har några elever tagit över skolan där en handfull elever från Överum sprider skräck på Östra Ringskolan i Gamleby. Det påstås bland annat att lärare slutar och vissa är sjukskrivna på grund av att elever har tagit över skolan.

Överdrivet säger rektor och fritidsledare, och det finns säkert anledning till att visa viss återhållsamhet med dömandet.

Men trots det en perfekt grogrund och ett kraftfullt indicium för just de strömningar som banade vägen för Donald Trump i USA och för Sverigedemokraterna i Sverige.

Verkligheten är långt ifrån den vad kloakmedier som Avpixlat, Fria Tider och Flashback Forum försöker beskriva.

torsdag 23 mars 2017

Måste aktivt skogsbruk betyda skövling?

Skogsbruksintressen hamnar ofta i någon slags konflikt med naturvårdshänsyn. Äganderätten hävdas från skogsägarhåll, understött av olika intresseorganisationer. Att äganderätten ibland står i konflikt med omsorgen om natur och miljö påtalas från organisationer med ansvar eller omtanke om naturvård.

Frågan är inte enkel. Beslutet om en avverkning i dag innebär i stort sett allt eller inget, och så effektivt som möjligt. Även om marken inte är lämplig för detta sköts avverkningen med hjälp av skördare, och utkörningen av skotare. Skogsbruk i dag är ingen varsam hantering av naturen.
Från Natursidan. Podcastserien "Det var en gång en skog"

Så här formulerar jag mig i ett bokprojekt om min hembygd:

”För en skogsägare är det ett enkelt sätt att avverka på. Revolutionen har gått snabbt även för små skogsägande bönder. Inte minst för dom som själva inte bor på fastigheten. Träden faller utan att ägaren behöver närvara. Det som förr var en vinters slit med först handsåg och senare motorsåg är nu bara några dagars jobb. Även nätter för den delen. En ägare till en stor skogsmaskin måste se till att den körs i alla fall under två åttatimmarspass per dygn, annars går det inte ihop. Och sedan flytta till nästa avverkning.
Men spåren i naturen blir ofta förfärliga. Mosstäcket rivs sönder och den magra myllan kommer i dagen. Stenar rivs upp, välts och ligger sedan nakna. Överallt ligger kvistar och toppar, tillsammans med småträd som bara tryckts ned längs marken, med uppstickande rötter. Och skulle där ligga ett fornminne på platsen för avverkningen blir det illa åtgånget.
Marken pressas ihop av de tunga maskinerna. Dräneringsförmågan försämras, och vatten stannar kvar i lägre partier, får svårare att tränga ner till grundvattnet. Naturliga vägar för ytvattnet stoppas av fördämningar bestående av grova hjulspår. Och ofta är spåren i sig vattenfyllda.
Senast tre år efter avverkningen skall marken vara återplanterad. Då står där nya granplantor i raka rader. Gammal skog är sällsynt och träden i en och samma föryngring har samma ålder och är ungefär lika höga. Skogsbruket har blivit kliniskt.”

Jag ser det som ett problem att där inte finns något mellanting mellan att stoppa en avverkning och fritt fram. Antingen avverkningsstopp eller också en monstermaskin över markerna. Metoder för varsamt virkesuttag är sällsynt använda.

Skogsstyrelsen har börjat titta på det här med hyggesfritt skogsbruk och kontinuitetsskog, men normen är ändå kalhygge och föryngring.

Jag anser inte att det ingår i äganderätten att framföra skördare och skotare i känsliga områden. Däremot att varsamt med motorsåg tillsammans med traktor/fyrhjuling (vissa tider) eller häst bedriva skogsbruk med virkesuttag. Och, nej, hästen i skogen är inte något passerat stadium.

Min syn är, att det med äganderätten följer en skyldighet att förvalta, en omsorg om marken även för kommande generationer. 

onsdag 22 mars 2017

Bostäder den största utmaningen

Jag ser framför mig ett scenario där många kommuner inom en framtid inte längre klarar av att trygga den vård och omsorg en åldrande befolkning har rätt till.

Den största flaskhalsen kommer att vara bostadsbristen. Inte bara när det gäller att rekrytera personal till hemtjänst, utan även för att klara pensionsavgångarna i tillverksindustri och inom servicesektorn.


Det finns inga genvägar. Lägenhetsbyggandet måste ta fart.

En stadigt förändrad demografi kräver helt enkelt fler bostäder. Personer som blir gamla och behöver omsorg försvinner inte. Dom bor kvar. Personer som pensioneras försvinner heller inte, dom bor kvar. Det behövs ny personal inom vård och omsorg, det behövs personal att fylla luckorna, men ingenstans att bo. Detta måste ändras.

Arbetsförmedlingen presenterade en knastertorr analys i december förra året, närmast brutal i sin uppriktighet. Utgår vi från Sveriges nuvarande befolkning kommer svensk ekonomi att stagnera. Landet behöver en nettoinvandring på ca 60 000 personer årligen.

Ett alternativ till flykting- och arbetskraftsinvandring är ett system med gästarbetare. Attendo började förra året rekrytera sjuksköterskor från Filipinerna. Jag tror inte på den lösningen, men alldeles oavsett kommer det lik förbannat krävas bostäder, även för gästarbetare. Behovet går inte att trolla bort.

Det förekommer, inte minst på sunkiga sociala medier, en förvriden världsbild om att bostäderna inte räcker, på grund av att vi tagit emot många flyktingar. Den bilden stämmer inte. Bostäderna räcker inte till för det antal människor som krävs för att driva det här landet.

Under lång tid har det närmast varit en uttalad målsättning, inklusive ekonomiska incitament, att människor kunna äga sin bostad. Jag tror inte att detta håller, utan är övertygad om att det måste till en ny målsättning för att klara bostadsförsörjningen. Arbetsmarknaden i dag är rörlig, människor är rörliga, och då duger det inte med en bunden bostadsmarknad. Det behövs hyresrätter. Även på mindre orter. Om inte försvinner rekryteringsunderlaget för personal inom vård och omsorg. Ja, även dom som ska täcka upp för pensionsavgångar.

Och är det så att företag inom byggbranschen inte tycker att det är lönsamt att bygga hyresrätter, så är det politikens uppgift se till att det blir så. Och att hyrorna inte blir högre än att personer även med lägre inkomster har råd att bo.

Jag ser detta som den viktigaste investeringsfrågan framöver. En fråga som borde vara glödhet i valet 2018.

tisdag 21 mars 2017

Springare och delfiner

Peter Springare är i dagsläget en kontroversiell och ifrågasatt polis. Inte minst på grund av ett svepande och generaliserande blogginlägg för några veckor sedan.


För att placera Peter Springare, och ta ställning till hans gärningar, måste vi backa bandet några år. Vi landar i en demonstration i Örebro maj 2014. Det är Sverigedemokraterna som demonstrerar, och som opinionsyttring hänger några upp en mindre banderoll med texten ”Inga fascister på våra gator”. Med på banderollen fanns även Örebro Slott, en regnbågsflagga och en delfin.

Kanske var det därför Peter Springare blev så upprörd. Delfinarten vanlig delfin kallas även springare …

Peter Springare ingrep med polismans befogenhet och beordrade att banderollen skulle rivas ner. Dessutom brottsmisstänktes personen som satt upp banderollen.
Bild från Nerikes Allehandas artikel. Länk ovan.

Det blev tokigt förklarade sedan polismyndigheten i Örebro det hela. Jo, det kan man nog säga. Peter Springare visade att inte hade någon koll på viktiga lagar som tryck- och yttrandefrihet. Ingripandet var ett brott mot grundlagens anda.

Peter Springares syn på viktiga lagar går igen i hans agerande av i dag. Springare hävdade i sitt svepande, mycket delade, inlägg, utöver att han var trött, att han redogjorde för sitt arbetsbord en ”normal vecka”.

Hmm … Om det nu var så, varför var han då tvungen att bryta mot datalagen och granska fall han inte hade med att göra? Sådant är allvarligt, vare sig du är läkare, sjuksköterska eller polis.

Uppenbarligen har Peter Springare en högst tolerant syn när det gäller det egna efterlevandet av gällande lagstiftning. I alla fall för egen del. Och när han ändå var inne och kvackade i polisens databas, varför kontrollerade han då inte sin supportergrupps administratör. Då hade Springare sett att hans främste förespråkare, Per Sonne Hansen, själv är invandrad kriminell. Dessutom figurerar i nazistträsket. Vilket han då sannerligen inte är ensam om i gruppen ”Stå upp för Peter Springare”.

Dalarnas Tidningar har tittat lite närmare på den omtalade FB-gruppen, och det som läggs i dagen är inget annat än en ren skitränna, kamouflerat till stöd för en enskild polis.

Jag är heller inte speciellt förvånad över att Peter Springare börjar skriva i alternativmediet Nyheter i Dag. En sajt med oklara ekonomiska förehavanden men med klara kopplingar till Sverigedemokraterna. Chang Frick som driver sajten har även klara kopplingar till Ryssland och Russia Today. Inget som bekymrar Springare.

Frågan är vilka vänsterextrema journalister som ska förintas? Dick Sundevall på magasinet paragraf, kanske? Ett magasin för intresserade av rättsfrågor, och som osmakligt nog arbetar för att nyansera diskussionen om rättsfall, utifrån ett juridiskt perspektiv. Eller det kanske inte alls är journalister Springare i första hand vill komma åt. Det är kanske i stället den statliga myndigheten Socialstyrelsen, som Springare vill komma åt, som är så extrema att dom informerar att färre antal människor vårdas efter att ha utsatts för våld. Eller är det obundet moderata Svenska Dagbladets Erika Trejis som ska förintas? Sanningssägare säger aldrig sanningen som Trejis så träffande beskriver Springare.

Det finns naturligtvis även inom poliskåren poliser som inte borde ha sitt jobb, och till dessa hör poliser som fiskar i den nationalistiskt rasistiska sörjan. Den åsikten har jag, och står för.

Men skulle jag börja använda Goebbelsargument, om att förinta dessa poliser, hoppas jag att någon vettig person skickar iväg mig på en akut sinnesundersökning.

fredag 17 mars 2017

Lägg ner snacket om enkla jobb!







Tala i stället om nödvändiga jobb, för det är vad det handlar om. Arbeten som landar lite utanför filosofin New Public Management (NPM). Tanken på allting ska prissättas in absurdum så att alla verksamheter ska kunna konkurrensutsättas.

[Ni vet den där ordningen där hemtjänstens besök hos en gamling, enligt Lagen om Valfrihet, är prissatt utifrån hur lång tid det ska ta att duscha, byta blöja, duka fram, äta för den gamle, sedan diska, lägga och så vidare. I bästa fall blir det lite tid över för socialt samtal också.]

Offentlig verksamhet styrs till stora delar genom NPM. Även inom kommunen. I och med att verksamheterna prissätts fakturerar olika kommunala förvaltningar varandra. Men framför allt kan verksamhet läggas ut på anbud och vidare på entreprenad.

Visst blir det billigare. Visst blir det effektivare. I alla fall på pappret. Självklart kommer antalet timmar på ett objekt att minska, om vissa arbeten faller mellan stolarna i stället för att utföras. Lika självklart minskar antalet timmar om det uppstår oklarheter i upphandlingen, om detaljer missas i vad som ska ingå i ett så enkelt begrepp som daglig tillsyn. Och eftersom den som skriver avtalet inte samtidigt kan vara vare sig kontrollant eller arbetsledare kommer uppföljningen att hänga i luften.

Och jag kan lova att det kommer surt efteråt om inte den dagliga tillsynen fungerar, och då ingår även att upptäcka och göra sådant som på lite längre sikt kan bli rejält kostsamt. Eftersatt underhåll slutar alltid med kapitalförstöring.

Jag har själv arbetat med sådana här nödvändiga arbeten. Efter att ha stått utanför arbetsmarknaden en längre tid började jag arbeta på arbetscenter i Falun. Vår roll var just den att utföra arbeten som annars inte blivit gjorda. Uppdragsgivaren var kommunfastigheter.

I arbetet ingick en ständig dialog med verksamheterna i fastigheterna. Förskolor, skolor, äldreboenden, särskilda boenden, dagliga verksamheter etc. Detta gjorde att vi var särskilt värdefulla för personal och deltagare i dessa verksamheter. Personalen visste att vi, utöver daglig tillsyn, ofta kunde fixa problem som dök upp. Utan att behöva tillkalla en svindyr jour.

Kommunernas förvaltningar har många verksamheter som behöver den här typen av stöttning, just för att undvika framtida kapitalförstöring. Kultur, trafik och fritid, inte minst rekreationsområden, är verksamheter som alltför ofta är eftersatta, och skapar så stora mervärden för medborgarna, att arbetena med fog kan betecknas som nödvändiga.

Arbetssökande finns. Pengar finns i form av olika anställningsstöd. Och vi måste även titta på prioriteringar.

Är det verkligen rimligt att alltid prioritera skatteavdrag i form av RUT och ROT och i stort sett vad f-n som helst framför omsorgen om våra gemensamma tillgångar?

onsdag 15 mars 2017

Varning för liberala sjukhus

En betydelse av liberal är fri, och det är vad liberalernas senaste förslag handlar om: Fria sjukhus. Jag vill inte alls ha några fria sjukhus. Jag vill ha en stark organisation med tydligt huvudmannaskap.

Jag vill att den specialiserade vården ska styras av medicinska bedömningar. Jag vill ha politiker som sätter ramarna, men delegerar utförandet till professionen. Jag vill ha en stark koppling mellan vård och medicinsk forskning.

 Jag ser det som ett stort problem i dag att sjukvården är fragmentiserad. Att den specialiserade vården blir allt mera teknik- och kunskapsintensiv, samtidigt som mindre lasarett och sjukhus inte har resurser att hänga med i den utvecklingen. Att de små landstingen, de flesta alltså, inte har vare sig ekonomiska muskler eller tillräckligt underlag för att driva ett regionsjukhus. Något som enligt bedömare kräver ett underlag på en halv till en miljon invånare.

Norr om Uppsala finns det i dag ett enda universitetssjukhus. Det är 50 mil och närmare en miljon människor (Dalarna, Gävleborg, Västernorrland och Jämtland) mellan Uppsala och Umeå.


Jag vill ha ett system som i Norge, där universitetssjukhusen har ansvaret för den specialiserade vården, och där mindre sjukhus fungerar som filialer. Tillsammans med en stark primärvård, inklusive närakuter för lindrigare åkommor. Dagens landstingsorganisation kommer inte att klara av detta, och på sikt ser det än värre ut.

Folkpartiets förslag om privata sjukhus skakar jag på huvudet åt. Specialistvården ska vara underställd samma huvudman som universitetssjukvården. Inte minst med tanke på att all specialiserad vård ska finnas tillgänglig inom forskningen. Professorerna Lars Klarestad, Mats Holmström och Mona Ståhle lyfter i en debattartikel i Svd fram problematiken med en specialistvård utan egentligt huvudmannaskap. Skenande kostnader, ojämlikhet och avsaknaden av medicinsk forskning.

Sverige är ett avlångt och glest befolkat land. Vi har inte råd att låta sjukvården förfalla genom fragmentisering, revirtänkande och bypolitik. 

tisdag 14 mars 2017

SD – deras politiker och agerande är politiken

Senast var det Lotta Gröning som var ute och försökte ställa en retorisk fråga: Ni som nobbar SD – vad är alternativet?

Först måste jag dock konstatera att frågan är minst sagt korkad. Även om det skulle bli en kraftig valframgång för Sverigedemokraterna så är alternativen många. Så fungerar parlamentarismen, vilket Lotta Gröning borde vara medveten om.

Inte sällan stöter jag på argument om att SD endast kan besegras genom en intellektuell debatt, att SD måste få stå till sin politik genom att tvingas ta ansvar.

Sverigedemokraterna är och förblir ett parti som accepterar att folk springer omkring på stan, attackerar personer med invandrarbakgrund och skriker hora åt kvinnor. Partiet accepterar krogslagsmål som umgängesform. Märk väl att partiledaren Jimmy Åkesson uppmanade sin justitieministerkandidat Kent Ekeroth att ta timeout. Ett normalt parti hade skickat ut en sådan person bakvägen. Detta är inget annat än politik, och en symbol för SD:s ansvarstagande.
Monica och Peter Evertsson, SD Sävsjö, partar på Camp Auschwitz. (IRM)

Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson har gjort stort nummer av att SD har en nolltolerans mot rasism i partiet. Den nolltoleransen visade sitt rätta ansikte när partiets finansministerkandidat Oscar Sjöstedt på en fest inför skrattande partikamrater drog grova skämt där döda får liknades vid judar. Moderaterna, liberalerna och kristdemokraterna i Hässleholm lyfte fram Ulf Erlandsson (sd) till som viceordförande i kommunen. Det visade sig vara en person som lever kvar i den rena rasbiologin. Om SD varit ett normalt parti hade M, L och Kd haft en politisk vilde som vice ordförande i kommunen. Erlandsson hade inte fått stanna kvar i partiet.

”Sverigedemokraterna måste tvingas ta ansvar” sägs det.

Jamen, det gör dom ju hela tiden! Titta vilket ansvar SD tar, och se vilket ledarskap Jimmy Åkesson visar. Vad mer kräver ni?

Snyftvalsen går och offerkoftorna tas på när ett hotell som Grand öppet ångrar att dom upplät lokalerna till Sverigedemokraterna. Trots att SD behandlas som vilken organisation som helst. Ytterst få näringsidkare vill nämligen ens med tång ta i en organisation innehållande den här typen av klientel. Jimmy Åkesson tar sitt ansvar och står upp för sina förtrogna medarbetare.

Deltagarna i Folkets Demonstration. Vad är det typ för folk? Förintelseförnekare? Jaha, men det kan ju inte vara så farligt, fullt naturligt politiskt umgänge. SD tar sitt ansvar genom att helt enkelt rycka på axlarna.

Detta är alltså fullständigt normalt politiskt ansvarstagande arbete.


I alla fall om man är Sverigedemokrat, eller ser som sin mission att normalisera ett politiskt parti med nationalsocialistiska rötter, grundat av en gammal SS-soldat.


Miljöpartiet fick vandra centerns väg

Miljöpartiet har minst sagt haft problem i opinionen den här mandatperioden. Det kostar på när ett idealistiskt parti tvingas ta ansvar i regeringsställning. Samma sak fick centern erfara efter valet 1976, och ungefär på samma tema. Inga nyheter alltså.



För miljöpartiet, som gått till val på att brunkolen skulle ligga där den låg, kom naturligtvis svekdebatten som ett brev på posten.

Turerna kring Mehmet Kaplan var inte heller smickrande, och absolut inte miljöpartiets omsvängning i flyktingpolitiken, som mer eller mindre orsakade Åsa Romsons avgång. Gustav Fridolin kunde av någon outgrundlig anledning sitta kvar.


Ett stycke intressant politisk nutidshistoria är parallellerna mellan miljöpartiets och centerns respektive golgatavandringar.

Förväntningarna var mycket stora på centern då 1976, liksom de var på miljöpartiet i dag. Båda partierna maldes dock ner i det vardagliga politiska arbetet. Kompromisser och anpassningar för att hålla ihop regeringarna. Det smärtsamma uppvaknandet att regeringsmedverkan inte är detsamma som egen majoritet. Att partier som gått till val på starka löften även avkrävs desamma.

Centern gick till val 1976 på visionen om det decentraliserade samhället, med kärnkraften som mycket stark symbolfråga.

Jag tog mig tid att jämföra debatterna mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Skandinavium 1976 respektive Kalmar 1982. Debatterna finns på Youtube, men jag bryr mig inte om att länka.

1976 var det bärande temat i Thorbjörn Fälldins argumentation kampen för det decentraliserade samhället. Många gånger använde Fälldin just de orden. Marschen in i kärnkraftssamhället, som var sossarnas (och även storkapitalets) alternativ, stod mot det decentraliserade alternativ centern förespråkade. Vi vet hur det gick.

Centern tvingades medverka till att ladda nya kärnkraftverk. Decentraliseringstanken fick aldrig något större genomslag i kanslihuset. Varje dag blev snarast en kamp mot ökad centralisering, vilket är en stor nyansskillnad.

1982 möttes Thorbjörn Fälldin och Olof Palme åter i valduell. Den berömda ”Hulkdebatten”.  

Nu var talet om decentralisering nedtonat, närmast borta. En gång tror jag ordet decentralisering nämndes, och då inte i fråga om ett decentraliserat samhälle, utan i fråga om en decentralistisk ekonomi – alltså en ekonomi utan för mycket statlig inblandning, något som främst drevs av moderaterna.

Verkligheten hade malt ner det visionära partiet centern till ett statsförvaltande parti, kärnkraften var etablerad. Centern var helt enkelt tvungna att börja om.

Alltså samma sak som miljöpartiet håller på att göra nu.


torsdag 9 mars 2017

Elisabet Höglund – vare sig statistik, kriminologi eller journalistik

Det är inte utan att jag får en flashback av 80- tidigt 90-tal, när jag bläddrar i Elisabet Höglunds ”statistik” över grovt våld anno 2016. Ungefär vid tiden för filmen Stockholmsnatt, för den som minns. 

Vi som läste tidningar då, i synnerhet kvällstidningar, minns också långa artikelserier om det tilltagande grova gatuvåldet i inte minst Stockholm. Det var värre då också, men ändå inte i den omfattningen att människor inte kunde våga gå ut. Det var nästan som om andemeningen i artiklarna var att skrämma människor. Ungefär som Elisabet Höglund försöker göra nu. Då som nu är den bistra sanningen att det mesta våldet sker inom hemmets väggar.




Den tidens skrämselpropaganda bestod mycket i dålig kvällstidningsjournalistik, i dag är det mera så kallad alternativmedia, i USA personifierat genom sajten Breitbart, som står för den delen. Det finns svenska motsvarigheter till Breitbart. Främst genom olika medier kopplade till Sverigedemokraterna, som gör sitt yttersta för att tala illa om Sverige.

Elisabet Höglunds famösa sammanställning över det dödliga våldet räknar jag in i den kategorin: Se så hemskt det blivit i Sverige! Tillsammans med en försåtlig spottloska mot polisen, att det inte går att lita på de siffror myndigheten redovisar. Ett sätt att undergräva förtroendet för samhället. Precis som Breitbart gjorde när dom krattade manegen för Donald Trump.

Elisabet Höglunds grepp för att beskriva våldet i Sverige är att sammanställa tidningsrubriker i en lång lista, dag för dag och sedan räkna samman. Den ”statistiska” metoden utgörs alltså av papper, penna och streck.

Att granska Elisabet Höglunds sammanställning ingående går naturligtvis inte, men det går att ta stickprov för att göra en kontroll av trovärdigheten. Juni 2016 är en bra sådan månad, då räcker det med fingrarna för att hålla räkning på morden. Nio mord fick jag det till enligt Höglunds uppräkning. Ett finger blev över.






Nej, ett mord den 30 juni i Kroatien är inget mord i Sverige.


Detta är för h-e inte seriöst. Det är inte journalistik. Det är inte kriminologi. Det är inte statistik. Det är tendentiös smörja!

Att debattörer som kallar sig seriösa hänvisar till Höglunds blogg är helt enkelt inte klokt. Att SD-riksdagsmän gör det förstår jag, men att centerpartisten Staffan Danielsson gör det anser jag vara ren skam.


I min värld är det bara en sak politiker och opinionsbildare gör, som i likhet med Donald Trump, medvetet vill skada allmänhetens förtroende för polis och andra myndigheter. Rent krypskytte alltså.

[Jag har hört argument om att Elisabet Höglunds sammanställning skulle tas på allvar och granskas för att se om den stämmer. Idiotiskt. En sammanställning som saknar all vetenskaplig metodik, samtidigt som referenser saknas, kan inte granskas.]

Det enda Elisabeth Höglunds sammanställning kan användas till är dyngspridning.