Tankar om Dalarnas sjukvård

Uppdatering: På grund av en skarp konflikt med Arbetsförmedling och Arbetsmarknadsenhet i Falun anser jag mig inte kunna verka som förtroendevald. Däremot anser jag mina synpunkter viktiga.

Eftersom jag blivit nominerad inför landstingsvalet (eller om det bytt namn till region) 2018, för socialdemokraterna, är det på sin plats att jag redovisar vad jag tänker om sjukvårdspolitiken i vårt län. Om jag sedan kommer med på listan, och så fall vilken plats, återstår att se.

Jag anser att det är oerhört viktigt att hålla isär primärvård (den nära vården som bedrivs på vårdcentraler) och specialistvård. Specialistvården ska ta vid där primärvårdens resurser inte räcker till. Och prioriterar vi primärvården kommer dessa resurser att räcka längre.

Därför vill jag öka vårdcentralernas förmåga att ta emot lättare akutfall. På sikt vill jag se tre till fyra vårdcentraler som ökar sin kapacitet till att fungera som närakuter, med förlängda öppettider. En av dessa närakuter skall finnas i Falun. Endast allvarliga sjukdomsfall skall behandlas på Falu Lasaretts akut. Länets ”tunga” medicinakut skall vara Falu Lasarett.

Jag vill inte ha någon fragmentiserad vård, den specialiserade vården skall vara koncentrerad till få avdelningar. Jag vet att detta är kontroversiellt, men den decentraliserade vården som är nära vård, är och förblir primärvård. Det synsättet kan inte tillämpas inom specialistvården.

Jag ser inget självändamål i att behålla en liten verksamhet, bara för att vi tycker att den ska finnas i länet. Tvärtom, om den större verksamheten är bättre, så ska den även ta hand om våra patienter, även om sjukhuset ligger utanför länet. Forskning visar tydligt att överlevnaden i vissa cancerformer är avhängigt av hur många operationer läkaren utfört.

Om en typ av specialistbehandling utförs i både Falun och Mora finns det anledning att fundera på om det är det bästa. Kanske ska verksamheterna slås ihop och resurserna överföras till den avdelning som fungerar bäst. Jag går så långt, att jag tror, att detta är ett sätt att hushålla med pengarna, som då kan överföras till, och ytterligare stärka, primärvården. Den nära vården.

Att släppa in privata aktörer inom specialistvården ser jag som fragmentisering. All specialistvård inom länet skall utföras med landstinget som huvudman. Heller inga läkare eller sjuksköterskor på stafett i länet! Dalarna skall med kraft driva en överenskommelse regioner och landsting emellan, som sätter stopp för denna dränering av sjukvårdens resurser.

Uppstår köer till en behandlingsform, och inte organisationen mäktar med, är det landstinget som ska köpa in den behandling som krävs. Kanske av ett annat sjukhus, men vårdbolag kan också komma i fråga. Däremot inga privata vårdavdelningar inne på lasarettet. Punkt. Och ingen stafettpersonal. Det handlar om framtidens sjukvård, och då går det inte att överfinansiera dagens.

Att det uppstår köer är ofrånkomligt. En ny behandlingsmetod i kombination med uppdämt behov resulterar i köer. Viktigt vid köer är att det är den medicinska bedömningen som får gälla. Läkaretiken avgör bedömningen. Inte politiker.

Förlossningsvård ser jag som specialistvård, utan kompromisser. Utan att föregripa den externa utredningen om Mora BB, så kan jag ändå slå fast, att jag har mycket svårt att tänka mig ett BB utan ständig jour av förlossningsläkare, och med tillgång till neonatalvård. Falu Lasarett har ett väl fungerande BB, och har även ett bra patienthotell, det ska utnyttjas i det här sammanhanget, när avstånden är långa.

Detta var kort om hur jag ser på några av landstingets viktiga vårdfrågor.

Varning för liberala sjukhus

En betydelse av liberal är fri, och det är vad liberalernas senaste förslag handlar om: Fria sjukhus. Jag vill inte alls ha några fria sjukhus. Jag vill ha en stark organisation med tydligt huvudmannaskap.

Jag vill att den specialiserade vården ska styras av medicinska bedömningar. Jag vill ha politiker som sätter ramarna, men delegerar utförandet till professionen. Jag vill ha en stark koppling mellan vård och medicinsk forskning.

 Jag ser det som ett stort problem i dag att sjukvården är fragmentiserad. Att den specialiserade vården blir allt mera teknik- och kunskapsintensiv, samtidigt som mindre lasarett och sjukhus inte har resurser att hänga med i den utvecklingen. Att de små landstingen, de flesta alltså, inte har vare sig ekonomiska muskler eller tillräckligt underlag för att driva ett regionsjukhus. Något som enligt bedömare kräver ett underlag på en halv till en miljon invånare.

Norr om Uppsala finns det i dag ett enda universitetssjukhus. Det är 50 mil och närmare en miljon människor (Dalarna, Gävleborg, Västernorrland och Jämtland) mellan Uppsala och Umeå.

Jag vill ha ett system som i Norge, där universitetssjukhusen har ansvaret för den specialiserade vården, och där mindre sjukhus fungerar som filialer. Tillsammans med en stark primärvård, inklusive närakuter för lindrigare åkommor. Dagens landstingsorganisation kommer inte att klara av detta, och på sikt ser det än värre ut.

Folkpartiets förslag om privata sjukhus skakar jag på huvudet åt. Specialistvården ska vara underställd samma huvudman som universitetssjukvården. Inte minst med tanke på att all specialiserad vård ska finnas tillgänglig inom forskningen. Professorerna Lars Klarestad, Mats Holmström och Mona Ståhle lyfter i en debattartikel i Svd fram problematiken med en specialistvård utan egentligt huvudmannaskap. Skenande kostnader, ojämlikhet och avsaknaden av medicinsk forskning.

Sverige är ett avlångt och glest befolkat land. Vi har inte råd att låta sjukvården förfalla genom fragmentisering, revirtänkande och bypolitik. 

Statlig sjukvård eller Storregioner?

En gigantisk indelningsreform av Sverige, från dagens 21 län till sex stora regioner har under en tid, tämligen högljutt, debatterats i landet.  

Ja eller nej till denna reform är vanligen huvudspåret i diskussionen.

Bild från SVT

Två alternativ som jag inte tror existerar. Verkligheten är nog snarare att valet står mellan Storregioner eller att Staten tar över ansvaret för akut-, intensiv- och specialistvård. Ungefär som skedde i Norge:

Vid sekelskiftet för 15 år sedan var den norska hälsovården i kris med svarta hål i ekonomin, långa köer och stor ojämlikhet i vården beroende på var i landet man råkade bo.

Jag är övertygad om att det behövs en ordentlig reformering av vården i Sverige. Primärvården är eftersatt samtidigt som akut-, intensiv- och specialistvården är fragmentiserad. Jag tror det behövs både decentralisering och centralisering.

En decentralisering av primärvården och dess uppgifter. Vårdcentraler som fungerar som närakuter och samtidigt servar befolkningen med den mera vardagliga sjukvården.

Akut-, intensiv- och specialistvård är sjukvård av helt annan dignitet och kräver ett sjukhus med såväl teknik som kompetens. Akutvård i dag börjar när ambulansen är på plats, men mycket av debatten verkar ligga kvar i slutet av 70-talet när en ambulanssjukvårdare skulle genomgå en 6-veckors sjukvårdsutbildning … Då kunde verkligen varje kilometer extra vara livshotande.

Jag tror inte på små sjukhus som inte kan ge fullskalig akut-, intensiv- eller specialistvård. En vård som kräver mycket resurser både vad gäller tekniska hjälpmedel och kunnig personal. Jag tycker inte att vi ska ha förlossningsavdelningar som inte klarar av en besvärlig komplikation.

Och det säger sig självt att specialiserad teknik, inklusive specialister, bara kan finnas utifrån ett tillräckligt stort befolkningsunderlag.

En problematik inom vården som måste lösas är patienter som i onödan använder sig av akutsjukvård och patienter som avbokar schemalagd vård. Sådant är kostsamt. Sedan måste den medicinska bedömningen gälla om vilken som är i behov av vård först. Det är inget som politiker ska lägga sig i. Vårdgarantin ger jag inte så mycket för, i synnerhet inte när det dyker upp nya behandlingsformer som kan lösa ett ackumulerat behov, typ starr eller höftleder.

Det kommer bli en smärtsam omorganisering av svensk sjukvård. Ingen har riktigt velat ta tag i frågan, parallellen till Norge före sekelskiftet är slående. Dagens regiondebattörer verkar heller inte vilja ta tag i frågan.

Att stärka primärvården, ytterligare specialisera sjukhusvården och med det låta ett antal mindre sjukhus stryka på foten, kommer att trampa på många ömma tår.

Älskar den svenska vården

Nej, ovanstående rubrik är inte det minsta ironisk. Bara en spontan känsla av vad känner för personalen som arbetar i vårdyrket, eller på något sätt ansvarar för densamma.

För någon dag fick jag ett telefonsamtal angående en bekant till mig, som blivit inlagd på sjukhus, igen. Samtalet rörde att vården ville ha bakgrundsinformation till bekanten. Bara därför att jag var uppsatt som vän till honom.

Förra gången han blev inlagd larmade jag själv vården. Han klarade sig inte själv. Han levde i total misär. Till problematiken hör att personen i fråga är en aning folkilsk när det gäller omsorgen om honom. Han vill helst inte ha med hemtjänsten att göra, även om behovet är stort.

Personen har inga släktingar nästgårds, dottern bor utomlands, inga som för hans talan. Svensk vård omsorg tar ändå ansvar, annars skulle dom inte ringt mig. Jag tycker att det är stort.

En känsla av skam infann sig när personen som arbetade med personen tackade mig för att jag gjort så gott jag kunnat.

Jag är inte det minsta stolt över att i princip bara gjorde vad som är min skyldighet som medmänniska.

Däremot otroligt stolt över att leva i ett land med en professionell vård som vårdar och tar ansvar även för människor som kanske inte är så lätta att ha att göra med.

Bild från http://www.bewaintraf.com/trygg-och-saker-sjuktransport-till-och-fran-vardinrattning/

Demokratins begränsning och politikens jävlighet

Ett av alla berömda citat från Churchill sätter fingret på en mycket öm punkt i det demokratiska systemet: Begränsningen. Så här lyder citatet (jag avstår från översättningen):

” Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time.”

Detta inlägg handlar om Landstinget Dalarna, sjukvården och politikens villkor, men berör även en mentalitet som inte är allt igenom positiv. (Nåja, det kan nog gälla för även andra landsting.)

För några veckor sedan (16-01-19) avgick två moderata politiker från Landstinget Dalarna.

Jag förstår dom. Även om det är för grovt att säga att det är kris i Dalarnas sjukvård, så har verksamheten under lång tid varit pressad. Stundtals är kritiken mot vården hård, samtidigt som alla sansade bedömare inser verksamheten är för dyr. Ett svårlöst dilemma.

Hur sjukvården i Dalarna ska organiseras är en demokratifråga, men det är långt ifrån någon intern fråga för oss som bor i regionen. Hårdrar vi problematiken kan vi konstatera, att vi inte kan arrangera en folkomröstning om huruvida vi ska ersätta läkarna med kloka gubbar. Ett extremt exempel, men med ett korn av sanning. Historien om mannen, som gick in i bokhandeln för att köpa en jordglob, men ville ha en liten en, med bara dalarna, är inte utan poäng …

Klicka för bildkälla

Landstinget Dalarna har en sjukvård som är för dyr. Pengar måste sparas, i dagsläget 700 miljoner kronor (0,7 miljarder). Av en total budget för landstinget som börjar närma sig 8 miljarder kronor. Något har gått snett, och har gjort det under lång tid.

”Demokratins begränsning och politikens jävlighet” är rubriken. Och det tror jag är sanningen med Dalarnas hälso- och sjukvård. Den politiker som söker bringa ordning i organisationen och balans i ekonomin kommer inte väljarna att rösta på.

Ett stort problem är att Dalarna är ett stort län, för lite människor och för många vårdinrättningar. En dyr kombination.

Politiker av olika färg vill tyvärr gärna se akut-, intensiv- och specialistvård med samma ögon, som används när det gäller fördelningen av primärvård, där vårdcentralerna utgör navet. Varför? Därför att väljarna kräver det! I alla fall i den del av länet som berörs om verksamheten flyttar till ett centralt sjukhus. Dom som får en längre resa till sjukhuset för att få specialistvård, blir naturligtvis skitförbannade. Blivande mödrar som får sin närmaste klinik nedlagd startar fullt förståeligt namninsamlingar. (Och jag kan lova att detta inte är någon trevlig arbetsmiljö för en politiker, i synnerhet inte om det även finns en familj som inte kan hållas utanför hatstormen, för den kommer som ett inlägg på Facebook.)

Min åsikt är att sjukvården i hög grad styrs av bypolitik, revirtänkande och lyssna-på-den-som-skriker-högst. Vetenskap och beprövad erfarenhet har blivit begrepp som kan tänjas.

Visst vore det bra om det räckte för ambulansen med en körsträcka på några mil istället för tio eller femton. Eller att resan till förlossningsavdelningen inte krävde planering i form av att bilen ständigt måste vara fulltankad. Det vore naturligtvis bra, men det är inte rimligt om konsekvensen blir människoliv. Det inträffar komplikationer vid förlossningar, ibland livshotande. Då ska det bara vara att rulla över sängen från förlossningen till intensivvårdsavdelningen. Där ska det finnas medicinsk expertis tillgänglig. Det ska bara vara att plocka upp blodpåsarna från förrådet. Den tekniska utrustningen färdig att använda.

Ambulanspersonal ska inte behöva fundera på vilket lasarett som har bäst kompetens för hjärtproblem, stroke eller inre blödningar. Bara koncentrera sig på att hålla patienten vid liv tills man når sjukhuset. (Restiden har INTE den betydelse som ibland görs gällande.)

Frågan måste ställas: Är det rimligt att ha mera än ett fullskaligt akutsjukhus i Dalarnas län? Befolkningen kan inom överskådlig tid med stor säkerhet antas ligga på 300 000 invånare, eller strax däröver. Jag tror dessvärre inte att någon politiker ens vågar dryfta frågan. Stora väljargrupper skulle bli ursinniga, och en politiker måste lyssna på sina väljare, eller?

Det vi kallar vardagssjukvård måste styras över till primärvården, vårdcentraler, eller döp om dessa till närakuter. Sjukvård som inom rimliga gränser är geografiskt lokalt förankrad. Inom primärvården har Dalarna ett jätteproblem, och jag tror inte för ett ögonblick att orsaken är att Landstinget Dalarna har en så mycket sämre personalpolitik än andra landsting. Snarare att synsättet som gett oss historien om ”dalagloben” tillåts dominera för mycket.

Dalarna toppar turistligan. Ett populärt turistmål, och otroligt många besökare. Däremot ett stort misslyckande med att rekrytera läkare till vårdcentraler som är placerade i det som på sommaren är idylliska semestermål.

Lite funderar jag på hur kul det är att bo och arbeta som läkare och ha ansvar för att vidarerapportera, att en person, på grund av psykiska problem eller missbruk, är olämplig för vapenlicens. Eller att dokumentera skadorna hos en misshandlad kvinna för att en åklagare ska kunna väcka åtal.