Nej, ovanstående rubrik är inte det minsta ironisk. Bara en
spontan känsla av vad känner för personalen som arbetar i vårdyrket, eller på
något sätt ansvarar för densamma.
För någon dag fick jag ett telefonsamtal angående en bekant
till mig, som blivit inlagd på sjukhus, igen. Samtalet rörde att vården ville
ha bakgrundsinformation till bekanten. Bara därför att jag var uppsatt som vän
till honom.
Förra gången han blev inlagd larmade jag själv vården. Han
klarade sig inte själv. Han levde i total misär. Till problematiken hör att
personen i fråga är en aning folkilsk när det gäller omsorgen om honom. Han
vill helst inte ha med hemtjänsten att göra, även om behovet är stort.
Personen har inga släktingar nästgårds, dottern bor
utomlands, inga som för hans talan. Svensk vård omsorg tar ändå ansvar, annars
skulle dom inte ringt mig. Jag tycker att det är stort.
En känsla av skam infann sig när personen som arbetade med
personen tackade mig för att jag gjort så gott jag kunnat.
Jag är inte det minsta stolt över att i princip bara gjorde vad
som är min skyldighet som medmänniska.
Däremot otroligt stolt över att leva i ett land med en
professionell vård som vårdar och tar ansvar även för människor som kanske inte
är så lätta att ha att göra med.
 |
| Bild från http://www.bewaintraf.com/trygg-och-saker-sjuktransport-till-och-fran-vardinrattning/ |
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar