måndag 15 juli 2013

Avfolkning och loserstämpel


Sverige är i dag inne i en snabb urbanisering, där många människor, främst yngre söker sig in till tätorter och städer, ofta storstäder.  Arbetslösheten ökar hos de som blir kvar, småorter och bygder drabbas hårt av ”braindrain”; entreprenörerna flyttar. Lite överdrivet naturligtvis, men sanningen drar åt det här hållet.

 
I mitt resonemang utgår jag från Rön från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU): Vargen påverkar jakten – men inte markpriset tillsammans med valresultaten från riksdagsvalet 2010.

 
Det forskarna på SLU noterat är att vargmotståndet är som störst i bygder som lider av avfolkning. Vargen blir en symbolfråga för den glömda, hotade bygden. Lite grann som ”Bögarnas fel” med Grotesco.

 
Det är också så att bygderna där vargen etablerat sig till stora delar är samma bygder som drabbats hårdast av urbaniseringen.

 
Varför flyttar då människor, främst ungdomar, från landsbygden? Knappast på grund av att vargen eller andra rovdjur hotar livskvalité eller existens. Snarare utbildning, se sig om i världen, ta ett steg till i den personliga utvecklingen. Kanske det till och med finns de som vill uppleva friheten att slippa en omgivning som har synpunkter på ens sätt att vara och leva.

 
Ett vanligt argument i vargdiskussionen är att där finns en klyfta mellan stad och land i synen på varg. Det som försvinner med denna polarisering, är vilka som är stadens innevånare: många är barn och barnbarn till landsbygdens folk!

 
I Ungdomsbarometern som presenterades för Jordbruksverket var den brutala siffran, att endast 8 % av ungdomarna som i dag bor på landsbygd hade som förstaalternativ att bo kvar.

 
Vilken är landsbygdsungdomarnas syn på rovdjur och biologisk mångfald? Delar ungdomen värdering med landsbygdens starka jägarlobby? Eller blir rovdjursfrågan ytterligare en klyfta mellan äldre och ungdom?

 
Ett annat kännetecken för avfolkningsbygderna (här håller jag mig till dalarna) är att det främlingsfientliga missnöjespartiet Sverigedemokraterna här har sina starkaste fästen. Falu Kommun är inget undantag, SD är starkast i de områden som har negativ såväl utveckling som prognos. Områden med minimal invandring.

 
Å ena sidan missnöjesröstning över krympande service och arbetsmarknad, å andra sidan ungdomar som vill pröva sina vingar och flytta till en tillväxtregion, kanske Malmö som av OECD rankas som världens fjärde mest innovativa stad. Kontrasten blir avgrundsdjup, och det blir inte så lite loserstämpel över de som stannar (lämnas) kvar.  

 
Det finns skäl att ta den här loserstämpeln på allvar, inte minst för personer som i olika konstellationer verkar för en levande landsbygd.

 

onsdag 10 juli 2013

EU – ett medlemskap på gott och ont


Efter att bloggen en längre tid legat nere, är det nu ordning på ordbehandlingsprogram och dator, och här är ett nypremiärinlägg som har anknytning till EU-debatten.
 
EU – ett medlemskap på gott och ont
 
Men hur gott eller ont? Svårt att säga, men tiden före EU kommer aldrig att komma tillbaka. Definitivt inte den idylliska tid som det ibland talas om, men som aldrig existerat.

Frihandeln mellan unionens medlemmar, och vidhängande EES-länder är grundbulten i samarbetet. Frihandel är dock inte så enkelt som namnet antyder; länderna måste komma överens om vad som ska vara fritt.

Det är inte fritt att distribuera farliga produkter, vilket kräver att man kommer överens om vad som är farligt. Vilket kan vara nog så kinkigt …

Sådant här var länder som tecknade frihandelsavtal tvungna att komma överens om även före EU. Det lät dock inte så mycket från dessa förhandlingar eftersom dom helt enkelt var slutna. Ingen fick reda på något förrän papperna var undertecknade.

Leker vi med tanken att upplösa EU, skulle vi, förutsatt att vi vill ha ett varuutbyte länderna emellan, vara tvungna att på nytt börja med bi- och multilaterala förhandlingar, utan insyn. Byråkratin skulle svälla.


Inom EU har länderna även kommit överens om en social dimension som innefattar socialförsäkringar, tillsammans med en frihet att arbeta och studera över gränserna. Något annat är heller inte tänkbart i en allt mera föränderlig värld. Nordkorea är inget föredöme och järnridån förgången.

Nationalstaterna kommer att få minskad betydelse, och frid över deras minnen. Regionerna kommer i motsvarande grad att få ökad betydelse. I Sverige har vi mig veterligt tre gränsöverskridande områden till likaledes tre länder: Tornedalen, Jämtland/Tröndelag och Öresund. Statistiskt sett har jag ungefär 25 år kvar att leva, och jag tror det är tillräckligt för att uppleva regionalval som sträcker sig över nationsgränser.

En inrikespolitisk konflikthärd i EU-samarbetet är vad som brukar kallas detaljregleringar. Exempelvis frågor som rör Art- och habitatdirektivet och Vattendirektivet. Frågor som innefattar jakt och fiske …

Nej, det är inga detaljregleringar. Sverige har med möda varit med att förhandla fram gemensamma riktlinjer för miljö- och naturvård. Då är det inte speciellt snyggt att i efterhand börja körsbärsplocka enligt beställningar från olika intresseorganisationer.

Ärligare hade i så fall varit att tala om att Sverige inte vill ha någon gemensam politik som rör miljö och naturvård. Och ta den striden med miljöorganisationerna, gärna i god tid före EU-valet.