Obegriplig klimatdebatt

Det slår inte fel. Så fort IPCC presenterar en sammanställning av det senaste inom klimatforskningen dyker det upp påståenden om felaktigheter, att forskare och vädertjänster överdriver. Inte sällan kombinerat med att Greta Thunberg skulle vara okunnig.

Hur dessa personer får ihop världsbilden är svårbegripligt.

Jag tror inte att jag stött på någon som förnekat koldioxidens betydelse för livet på jorden. Inte en enda som påstått att planeten skulle fungera utan koldioxidens växthuseffekt.

Ändå finns det klimatförnekare som påstår att en kraftig ökning atmosfärens koldioxidhalt inte kommer rubba klimatsystemet.

Tänk er en lärobok i meteorologi med det upplägget. Först inledande om växthusgasernas betydelse, att utan dessa skulle jorden varit en isklump. Därefter en förklaring, att jorden inte påverkas, alldeles oavsett hur mycket geologiskt bundet kol vi frigör.

Självklart även aktuella och historiska observationer – temperatur, havsnivå, inlandsisar, havsisar, naturobservationer – följt av förklaringen ingen vet, eftersom nivån av koldioxid i atmosfären tidigare sagts sakna betydelse för klimatet.

Någon sådan lärobok kommer inte tryckas. Växthuseffekten är inget kontroversiellt i forskarvärlden. En koldioxidmolekyl tar upp och emitterar värmestrålning inom vissa våglängder. Det utgör ingen skillnad om molekylen befinner sig i fria atmosfären eller inne i laboratoriet.

Ja, så kan man ju också tycka, om man är pensionerad meteorolog, och struntar i konsekvenserna för människa, natur och miljö.

Gemensamt för ”forskare”, som ifrågasätter våra utsläpps koppling till klimatet, är frånvaron av vetenskapligt granskade och publicerade artiklar inom ämnet. Ibland med understöd av någon pensionerad meteorolog, som tycker det är positivt för sjöfart och turism om Arktis havsis smälter. Påhejade av politiker, tyckare och opinionsbildare som inte kan acceptera att vår livsstil och konsumtion utgör ett problem.

Klimatdebatten måste rimligen handla om hur vi minskar utsläppen av växthusgaser. Dessvärre även hur vi kan skademinimera det som redan händer.

Har moderaterna någon energipolitik?

Ingen kan väl ha missat de rekordhöga elpriserna i söder. Något som inte moderaterna varit sena med att påpeka. Trots att Sverige under samma period fortsatt exportera stora mängder el.

För någon månad sedan åkte jag Blå Vägen längs Umeälven. Intresserad som jag är av energifrågor sneglade jag mot det som en gång var Umeälven. Det var definitivt inte någon brist på vatten i magasinen. Ändå pratar moderaterna, inte minst Lars Beckman här i Gävleborg, ofta och gärna talar om elbrist och behovet av ny kärnkraft. Vindkraften pekas ut som något opålitligt. 

Påståenden som inte stämmer. Vindkraften är i högsta grad pålitlig. När vindkraften producerar överskott fylls vattenmagasinen, och Sverige kan fortsätta exportera stora mängder el även när det inte blåser. Sverige kunde till och med rädda Finland från nedsläckning i vintras när en kärnkraftsreaktor snabbstoppades. 

Ögonblicksbild 19 augusti. Stor export av överskottsel från Sverige. Stor skillnad i pris mellan norr och söder.

Ögonblicksbild 19 augusti.Vindkraften står för en stor del av energiproduktionen. Betydligt mera än vad som exporteras. Stora vattenmagasin kan lagra vatten för kommande produktion. Opålitligt? Nej.

Däremot lider vi av effektbrist, en följd av att elnätet inte klarar av distributionen. Det går bra att exportera till Finland men svårare att få elen söderut. Något som moderaterna vill åtgärda genom att satsa på små kärnkraftverk. 

En så kallad SMR (Small Modular Reactor), är som namnet antyder en liten reaktorer som kan placeras utifrån elbehov (en SMR motsvarar ungefär Laforsen i Ljusnan med sina 57 MW). Ovako och Sandvik borde vara tänkbara, nu när dessa företag ställer om till en mera elintensiv, men fossilfri produktion. Kanske även Skutskär med sitt pappersbruk. Med reservation för folkopinioner och kommunala veton.

Problemet är att kärnkraft av SMR-typ inte finns på marknaden – generation IV ännu mera avlägsen. SMR är en engångsreaktor där livslängden beräknas till 25 år, men i gengäld behöver inga bränslestavar bytas. Jag vågar lova Lars Beckman & Co att återvinningen av uttjänta vindkraftverk kommer bli enklare.

Kostnaden är inte oväsentlig för en industrination som Sverige. Självklart kan en nyproducerad SMR producera konkurrensmässig el när priset är som högst. Men resten av tiden? Det vill nog till avancerade femårsplaner för att få den ekonomin att gå ihop.

Moderaterna tycks leva i en egen värld. I stället för att driva frågor om ett fungerande distributionsnät (känsligt för högern eftersom expropriering kommer krävas) svävar partiet ut med lösningar som kanske skulle kunna fungera i konkurrens med energi uteslutande producerad via fossila bränslen.

Så ser inte Sveriges energimix ut.

Allt tydligare klyvning stad-land

Intresset för landsbygdsfrågor är obefintligt. Visst hettar det till när exempelvis en skola måste läggas ner. Eller en lanthandel tvingas avveckla. Men väldigt tyst om varför underlaget, som leder fram till nedläggningarna, minskar.

För några veckor sedan publicerade Peter Gladoić Håkansson och Peter Karpestam en studie ”Rural boys, urban girls? The mystery of the diminishing urban-rural gender gap in Sweden” i den vetenskapliga tidskriften Journal of rural studies.

Författarna publicerade även en debattartikel i Svenska Dagbladet: ”Genusgapet mellan stad och land ökar”.

Trots att Gladoić Håkansson och Karpestam, utöver en gedigen analys, även föreslår åtgärder, som i alla fall ger en möjlighet att vända utvecklingen, har det varit närmast tyst om debattartikeln.

Ska vi tolka detta som att genusproblematiken stad-land inte ska diskuteras?

Det här borde inte vara kontroversiellt:

• Skapa möjligheter för välutbildade kvinnor att bo kvar på landsbygden genom förbättrade kommunikationer, infrastruktur och fortsatt möjlighet till distansarbete.
• Motverka att pojkar fortsatt halkar efter flickorna i skolan samt satsa fritidsaktiviteter på alla orter som lockar både pojkar och flickor.
• Arbeta med traditionella genusnormer som påverkar den rurala mannens beslut att stanna på landsbygden och kvinnors val att flytta till städerna.

Forskarna efterlyser åtgärder på alla nivåer för att stötta civilsamhället, från regeringen ner till kommunerna.

Det finns även en politisk klyvning som förstärker det forskarna pekar på. Detta syns tydligt i den senaste väljarbarometern från Novus (SVT):

Horisontell axel visar partiernas stöd bland manliga respektive kvinnliga väljare. Lodrät axel partiernas styrka i stad respektive landsort.  Två tredjedelar av Sverigedemokraternas väljare är män, samma siffror för Miljöpartiet vad gäller kvinnor. SD starkaste fästen finns på landsbygden (-orten). Hela undersökningen på SVT.

Gladoić Håkansson och Karpestam betonar, som resultat av sin forskning, vikten av förbättrade villkor (eller kalla det jämställdhet om ni hellre vill) för (främst unga) kvinnor på landsbygden. Frågor som inte förknippas med Sverigedemokraterna eller andra reaktionära krafter. Karlar ska jaga och köra skoter eller fyrhjuling, kvinnor safta och sylta. Klimat, miljö och naturvård finns inte på dagordningen. Feminism något farligt. Mångfald och öppenhet, vad är det? 

Så vad är problemet? De som inte gillar machoattityden flyttar ju. De nöjda stannar kvar, och som bonus slipper den förhatliga feminismen.

Vi kan låta gruvorten Gällivare symbolisera problematiken. Ett aktuellt fall:

Gällivare, en liten kommun – stor för Norrlands inland – står inför en utmaning i samband med omställningen till en fossilfri stålproduktion. 200 nya industrijobb är mycket i en ort som länge kämpat mot utflyttning. Lena Abrahamsson, forskare i arbetsvetenskap, LTU, beskriver utmaningen i att samhällen som Gällivare måste locka till sig nya invånare. En öppen och inkluderande attityd viktig för att orten ska bli attraktiv. Gamla normer och värderingar utgör ett hinder.

Det är svårt att hitta något sensationellt i Lena Abrahamssons resonemang, ändå avfärdar SD-anknuten media resonemanget. Öppenhet och inkludering får man inte tala om i Sverigedemokraternas PK-värld. SVT-inslaget utmålas som en attack mot Gällivare.

En attack som naturligtvis gäller samtliga orter som kämpar mot att kvinnorna drar medan männen stannar kvar. Häri ligger utmaningen. Inte att de så kallade vita männen tvingas ta klivet in i det 21:a århundradet. Alternativet torde vara att siste man får i uppdrag att ta ner flaggan och släcka ljuset.

Strandskyddet – sälj inte ut landsbygden för en vattenvälling

Framför mina tankar kring den högljudda och infekterade debatten om strandskyddet. Vi har en gemensam resurs som vi ska vara rädda om. Inte minst för landsbygdens skull.

Många politiker i mindre kommuner när en våt dröm om ett uppluckrat strandskydd. Blir det friare att bygga i attraktiva områden kommer nya invånare att söka sig till kommunen. Nya friska skatteintäkter ska kompletteras med en välkommen kompetensförstärkning.

Tanken kanske skulle kanske fungera om vi hade något motsvarande den boplikt som finns i vissa delar av Norge. Alltså att den som äger fastigheten även måste vara fast bosatt på densamma. I Sverige är inte detta realistiskt. Fjärrägande är snarare regel än undantag, mängder av skogs- och jordbruksfastigheter har långt-bort-ägare.

Risken är överhängande att drömmen om nya invånare med tillhörande skattekronor stannar vid exklusiva fritidsboenden. Där möjligen ägarna övergår till permanentboende i samband med pensionen, ungefär när behovet av hemtjänst närmar sig.

Ingen vinst för kommunen alltså. Dessutom till priset av minskad tillgång till attraktiva strandområden för såväl fastboende som turister. (Jo, jag har hört argumentet att det finns hundratals mil outnyttjade stränder runt om i Sveriges kommuner. Ett irrelevant argument. Det är knappast svårtillgängliga sjöar omgivna av gungfly och moras, långt från övrig bebyggelse, som är tilltänkta för nybyggnation. Ett område som inte är attraktivt för ortens friluftsliv lär knappast vara det för bostadsbyggande heller. Även om retoriken säkert kan lura en del.)

Dessutom är ett avskaffat strandskydd (oavsett storlek) oåterkalleligt. Vägen runt sjön eller vattendraget stängs för alltid.

Utöver tillgången till våra stränder finns det all anledning att ta översvämningsrisken på allvar. Och kanske blir det försäkringsbolagen som till slut stoppar avstyckningen av framtida tomter. Risken för så kallade hundraårsflöden gör att begreppet allt mera minskar i relevans, utan tillräckliga marginaler, sett till verkligheten.

Känslan är stark, att exploatering av landsbygd främst är ett utsocknes önskemål, som inte tillför bygden något. Investeringsobjekt där avkastningen försvinner iväg.

Lite som med fjärrägandet av skogsfastigheter. Ägare som kräver avkastning men som knappt ser vare sig skogen, hygget eller den blivande virkesåkern. Som slipper hålla i motorsågen (förlåt, ratta skördaren) när det är brandfara, som slipper avverka under tiden skogen är en barnkammare, eller för den delen köra ut timret under tjällossning.

Det kanske inte är så konstigt att landsbygdens befolkningsunderlag är vikande.