onsdag 26 februari 2020

Äldreomsorgen kräver en lyckad integration


Det är närmast rörande med Sverigedemokraternas (SD) ställningstagande, att äldreomsorgen inte är en integrationsåtgärd. Att äldreomsorgens största problem skulle vara personal som inte behärskar svenska språket i tal och skrift. Jag lovar, det finns större problem än så, och än värre på sikt.

En anledning till att äldreomsorgen fungerar, är att personal med utländsk bakgrund är överrepresenterad bland dom som arbetar med våra gamla.

Det verkar som om SD är kvar i 80-talet, när dåvarande folkpartiet kunde vinna val på att lova eget rum på långvården. En tid när medellivslängden var sex år kortare. Kraven på omsorgen har sedan dess blivit högre, omsorgen bättre.

Det säger mycket om SD, att äldreomsorg benämns i termer av enkla jobb. Ett jobb är inte enkelt bara för att det sker en aktiv rekrytering bland utrikes födda!

Utmaningen blir att rekrytera tillräckligt med människor, som vill, och kan, arbeta med våra äldre. För att använda SD-retorik, det räcker inte med våra egna ungdomar. Det finns kommuner med bra demografi som klarar det, men många landsortskommuner kommer inte göra det. I påfallande många av dessa kommuner är SD starka. Kommuner med utflyttning, och främst då unga kvinnor. Inget framgångsrecept för en kommun som vill klara vård och omsorg.

Statistiska Centralbyrån har en bra interaktiv sida, som visar befolkningspyramider för de senaste 50 åren. Där kan man se vilka kommuner, som i framtiden kommer klara/inte klara vård och omsorg. I vart fall inte med SD:s syn på migranter och migration.

Om SD verkligen bekymrat sig om våra gamlas väl och ve, hade dom skrivit en debattartikel, som handlat om hur vi ska underlätta och stärka integrationen, och även rekrytera fler nyanlända, för att klara ett nödvändigt personaltillskott till äldreomsorgen.

Problem med språket kan vi lösa, personalbrist är värre. Om vi inte ser tvångsförflyttning av våra gamla som ett godtagbart alternativ förstås.

söndag 16 februari 2020

Pär Holmgren hade ju rätt


Det slår inte fel. Så fort det rullar in ett snöfall över Sverige, och temperaturerna sjunker, delas Expressens nu 14 år gamla intervju med Pär Holmgren. Med andemeningen, att nu är det vinter, Holmgren hade fel.

Bortser vi från att en rubriksättare för ovanlighetens skull spetsat till artikeln (ha, ha) visar sig innehållet stämma kusligt väl. Och det är sex år kvar tills de 20 åren som nämns ...

Det hade han inte alls. Det är bara att läsa artikeln. Jag bokstaverar l ä s a.

”Vi kan mycket väl ha kalla vintrar även om 10-20 år, men statistiskt sett kommer de att bli färre”, sa Pär Holmgren då.

Några invändningar?

Vidare uttryckte Pär Holmgren farhågor om Vasaloppets framtida 100-årsjubileum år 2022 (det 101:a Vasaloppet, om vi ska vara noga.)

Att vi inte haft några inställda Vasalopp sedan 1990 kan vi tillskriva, om inte guds försyn, så i vart fall en mycket väl utvecklad logistik, inklusive snökanoner, som bemästrat snöbrist och värme. Jag tror inte detta hade varit möjligt, om vi går några decennier tillbaka i tiden.

Det är inte i första hand årets snöförhållanden vi ska ha i åtanke när vi sätter den svenska vintern i relation med klimatförändringar och global uppvärmning. Titta i stället noga på den här bilden:
 
Kartan visar 2010 års avvikelse från normaltemperaturen baserad på perioden 1961-1990. Bilden är intressant därför att den visar det enda år som varit kallare än normalen de senaste 20 åren. Alltså undantaget som bekräftar regeln.



”Om tjugo år kommer inte många att vara intresserade av Vasaloppet”, uttryckte Pär Holmgren 2006. 

Felaktigt och överdrivet? 

Det kan vi inte svara på med säkerhet, det är sex år dit. Däremot kan vi med säkerhet säga, att färre barn, från Svealand och neråt, kommer att få skidor i julklapp nästa år. Och att ju fler milda vintrar vi får, i synnerhet om de kommer på rad, desto färre kommer att vilja anmäla sig till nio mils skidåkning. Även om många åker norrut även för längdskidor, och att exempelvis Högbo utanför Sandviken, med sitt konstfrusna spår, har lysande tider.



När den globala temperaturkurvan ser ut på det här sättet, så kommer även den här promillen av jordens yta (Sverige) att följa efter, även om variationerna även fortsättningsvis kommer bli stora. Rätt som det är kommer nya 2010 att dyka upp, men bara som tillfälliga avbrott i en obeveklig trend.





onsdag 12 februari 2020

Skolpolitiker, någon frivillig? Hand upp!






Efter år av bortavaro från möten, utbildningar och debatt valde jag att på nytt engagera mig politiskt. För mig blev det en skyldighet att ställa upp i den allt mera polariserade samhällsdebatten. Denna gång i socialdemokraterna. Jag vill delta i samhällsbygget. Och gärna med skolfrågor.

Men inte under dagens förhållanden. I synnerhet inte i Sandviken.

För det första är en ledamot i kunskapsnämnden så bakbunden uppifrån, att planering och organisation utan förvarning kan slås i spillror. Ger skolverket tillstånd till en friskola, måste verksamheten anpassas därefter. Antalet elever och klasser i kommunen beror även på antalet elever som väljer friskola i Gävle. Inte antalet barn i en årskull.

Går skolan i konkurs, eller stängs av andra skäl, måste kommunen ta över. Direkt. Glöm den vanliga ordningen med konkursförvaltare och juridik. Marknadsekonomi gäller inte vård, skola och omsorg.


Inget som passar mig. Jag äger inneboende misstänksamhet mot grupper som skriker högt.

Flytten av högstadieelever från Jernvallsskolan till Björksätraskolan är en fråga, som passerat gränsen för ansvar, omdöme och sunt förnuft.

Eller rättare, det handlar om lokaler för två förskoleklasser. Det är vad frågan gäller. På Jernvallsskolan finns ingen plats för ytterligare klasser.

Ska vi bussa dessa mindre barn till annan skola? Nej.

Ska vi bygga tillfälliga baracker? Finansiera via budgeten för undervisningsmaterial, som någon glad debattör föreslog? Nej. [Vad jag vet har heller ingen på allvar föreslagit denna åtgärd, som dessutom ligger utanför vad kunskapsnämnden kan besluta.]

Ska vi använda befintliga lokaler, även på det hisnande avståndet av två kilometer? Ja. En kommun ska inte ägna sig åt kapitalförstöring. Fullmäktige ska inte i onödan ta tillfälliga kostsamma beslut om lokaler. Det räcker, som i det här fallet, att fråga förvaltningen, om platsfrågan kan lösas inom befintligt fastighetsbestånd.

Jag hade förstått upprördheten om det handlat om en särskola, där eleverna har särskilda behov. Inte högstadieelever, på väg att ta steget in i den curlingfria verkligheten.

Är jag intresserad av arvodet? Nej. Inte 600 kronor per sammanträde, där jag måste lägga ner timmar på att läsa handlingar.

Inte ens om jag får några ägg på köpet.

tisdag 11 februari 2020

Det ointressanta våldet


Jag höll på att skriva det accepterade våldet, men riktigt så illa är det inte. Hoppas jag.

I söndags, den 9 februari hade Agenda ett långt inslag om mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer. Bland annat mötte Unizons generalsekreterare Olga Persson inrikesminister Mikael Damberg (S) i Tv-studion.

Till skillnad från spektakulära gängskjutningar skapar inte våld i nära relationer några större rubriker. Går vi bakåt i tiden var det en lång kamp för att överhuvudtaget få till lagföringar. Fortfarande finnas myndighetspersoner som betecknar brotten som familjeangelägenheter. Trots lagändringen 1982, som placerade brottet under allmänt åtal.

En dryg femtedel av alla dömda för mord eller dråp utför gärningen mot sin nuvarande, eller före detta, partner.

I Agenda togs upp varför den här brottsligheten hamnar i skymundan jämfört med gängskjutningar. Svaret gavs mellan raderna: Inte ens Public Service har varit angelägna att lyfta frågan. Jag tror att detta var första tillfället. Jag har heller inte hört några hearingar om misshandel eller våldtäkter i nära relationer.

Och hur ser det ut på sociala medier? Tystnaden är närmast öronbedövande. Trots att inslaget i Agenda handlade om en femtedel av allt dödligt våld.

Tyst var det även när polisen redovisade, att en tredjedel av alla anmälda våldtäkter sker i en parrelation, troligen med ett mycket stort mörkertal. Tvärtom spreds det vanvettiga ryktet att kvinnor inte vågar gå ut, därför att övergreppen ökar!

Tystast om övergreppen är dom som vanligen låter mest.


Jag har inte hört Joakim Lamotte skrika in i kameran, att det varje natt våldtas sju kvinnor i sina egna sovrum.


Jag har inte sett Ann Heberlein crowdfunda pengar till någon bok med titeln Den Svenske våldtäktsmannen.




Tino Sanandaji har inte presenterat någon statistik på hur många våldtäktsmän en genomsnittlig medborgare bör vara bekant med. 



Katerina Janouch har inte skrivit något hyllningsinlägg till alla feminister som kämpar för att dra fram missförhållanden i ljuset.



Kajsa Dovstad har inte rekommenderat pepparspray på nattduksbordet.



För att uttrycka det diplomatiskt tror jag inte dom har förstått verkligheten.

Myndigheterna måste bli bättre på att hantera våld i nära relationer. Nya rutiner, bättre dokumentation, bättre omhändertagande. Förbättringar vars konsekvens blir ytterligare ökning av antalet anmälda övergrepp.

Men det har inget att göra med tryggheten utanför dörren.

torsdag 6 februari 2020

Lars Beckmans, och moderaternas, luftslag mot gängkriminaliteten


För bara några veckor sedan stormade Lars Beckman i samband med de anlagda bilbränderna i Sätra, Gävle. Beckman gick så långt, att han tyckte, att polisen skulle ta hjälp av militären. ”Jag tror att det krävs att återta områden ibland”, sa Beckman då. Underförstått, Sätra är bortom kontroll.
Lars Beckman föreslår krafttag mot gängkriminaliteten, eller ... nä.

Av en händelse, som ser ut som en tanke, har Lars Beckman sedan dess inte lyft frågan. Det kan bero på att tre personer häktats, dels för en husvagnsbrand, men framförallt för det nya brottet blåljussabotage. Det är även sannolikt att de häktades svaga anknytning till Sätra bidragit till Beckmans lägre tonläge. Och att de häktades bakgrund inte stämmer med förutfattade meningar.

Efter sprängningarna i Stockholm passade moderaternas rättspolitiska talesperson, Johan Forssell, tillsammans med MUF:s ordförande, Benjamin Dousa, på att besöka Husby, där en av sprängningar ägt rum. Budskapet handlade om hårdare tag, visitationszoner, ordningsvakter och kameraövervakning.

Varför åkte inte de moderata företrädarna till Östermalm i Stockholm, där det sprängts några dagar tidigare? Trots platsens relevans i fråga om organiserad brottslighet. Narkotika, utbud och efterfrågan, pengar. Fast det hade kanske låtit illa att prata om visitationszoner på Östermalm.

Moderata förslag mot organiserad brottslighet ger intryck av att kalla på springpojken, i stället för att stämma möte med Vd:n. Moderater kräver sällan krafttag mot den ekonomiska delen av organiserad brottslighet, som extra resurser till skatteverk och ekobrottsmyndighet. Minns att det var skatteverket som fick stopp på Al Capone, inte mordroteln.  

Vi har Mc-gäng i Gävleborg också, men jag hör sällan Lars Beckman, och andra moderater, nämna dem. Trots det ständiga talet om gängkriminalitet. I Sandviken finns två tvivelaktiga Mc-klubbar, med inverkan på lokalsamhället. Efter storfräsarna följer wannabes, vars målsättning tycks vara, att en gång få sitta i fängelse tillsammans med de stora grabbarna. Jag har inte hört Beckman föreslå militär bevakning av Mc-klubbarnas lokaler, trots den oro de sprider.

Min personliga åsikt är att regeringen gör för lite för att komma åt den grova ekonomiska brottslighet, som följer av gängkriminalitet. Moderaternas opposition har jag svårt att se som annat än kontraproduktiv.