Skolpolitiker, någon frivillig? Hand upp!

Efter år av bortavaro från möten, utbildningar och debatt valde jag att på nytt engagera mig politiskt. För mig blev det en skyldighet att ställa upp i den allt mera polariserade samhällsdebatten. Denna gång i socialdemokraterna. Jag vill delta i samhällsbygget. Och gärna med skolfrågor.

Men inte under dagens förhållanden. I synnerhet inte i Sandviken.

För det första är en ledamot i kunskapsnämnden så bakbunden uppifrån, att planering och organisation utan förvarning kan slås i spillror. Ger skolverket tillstånd till en friskola, måste verksamheten anpassas därefter. Antalet elever och klasser i kommunen beror även på antalet elever som väljer friskola i Gävle. Inte antalet barn i en årskull.

Går skolan i konkurs, eller stängs av andra skäl, måste kommunen ta över. Direkt. Glöm den vanliga ordningen med konkursförvaltare och juridik. Marknadsekonomi gäller inte vård, skola och omsorg.

För det andra: Utöver påbud uppifrån skulle föräldrar och elever se mig som en serviceinrättning. Gör som vi säger annars jä… kastar vi ägg.

Inget som passar mig. Jag äger inneboende misstänksamhet mot grupper som skriker högt.

Flytten av högstadieelever från Jernvallsskolan till Björksätraskolan är en fråga, som passerat gränsen för ansvar, omdöme och sunt förnuft.

Eller rättare, det handlar om lokaler för två förskoleklasser. Det är vad frågan gäller. På Jernvallsskolan finns ingen plats för ytterligare klasser.

Ska vi bussa dessa mindre barn till annan skola? Nej.

Ska vi bygga tillfälliga baracker? Finansiera via budgeten för undervisningsmaterial, som någon glad debattör föreslog? Nej. [Vad jag vet har heller ingen på allvar föreslagit denna åtgärd, som dessutom ligger utanför vad kunskapsnämnden kan besluta.]

Ska vi använda befintliga lokaler, även på det hisnande avståndet av två kilometer? Ja. En kommun ska inte ägna sig åt kapitalförstöring. Fullmäktige ska inte i onödan ta tillfälliga kostsamma beslut om lokaler. Det räcker, som i det här fallet, att fråga förvaltningen, om platsfrågan kan lösas inom befintligt fastighetsbestånd.

Jag hade förstått upprördheten om det handlat om en särskola, där eleverna har särskilda behov. Inte högstadieelever, på väg att ta steget in i den curlingfria verkligheten.

Är jag intresserad av arvodet? Nej. Inte 600 kronor per sammanträde, där jag måste lägga ner timmar på att läsa handlingar.

Inte ens om jag får några ägg på köpet.