tisdag 27 november 2018

Sankta Lucia, lopporna klia


Ja, så är det ungefär. När Lucia nalkas förlorar en del människor förståndet. Ungefär som när det kliar.

Det som verkar klia mest den här gången är att Motala avstår från luciafirande på i alla fall en förskola. Detta upprör några föräldrar med barn som går på aktuella förskolor, men även utomstående. Trots att argumenten mot att förskolan ska arrangera spektaklet är oklanderliga.

Min första undran är om en del föräldrar helt enkelt har för mycket fritid?

Det ingår väl för glödröda helvete inte i förskolans uppdrag, att arrangera upptåg med barnen, i syfte att föräldrarna ska komma och glo?

Dessutom utgår jag ifrån att det råder totalt fotoförbud på samtliga förskolor. (Att föräldrar fotograferade sina och andras barn i skolmiljö fungerade utmärkt så länge kameran hette Instamatic, och bilderna hamnade i familjealbumet.)

En fråga är varför en sådan här sak engagerar även folk som inte har med saken att göra. Och det är frågan om ens föräldrarna har det.

Varför bryr jag mig?

Enkelt. Jag blir förbannad när gaphalsar offentligt lägger sig i professionen på en förskola. Lämna personalen i fred era dårar! Det är inte pedagogikens uppgift att med konstgjord andning hålla en döende tradition vid liv. Det ingår inte i förskolans uppdrag att hålla julens krimskrams-industri under armarna i form av lucialinnen och tomtekläder. Det finns till och med dom som på fullt allvar föreslagit att förskolorna ska köpa in luciakläder. I så fall finns det mer ändamålsenliga plagg att sätta upp på inköpslistan.

Om en förskola vill arrangera firande av något slag, och bjuda in, så är väl det bra. Men det är inget som omogna föräldrar och andra kan kräva.

Det hela handlar om, som det känns, en ny diagnos: Vinterkränksjukan som Maria Robsahm så träffande beskrev de fenomen som dyker upp i anslutning till december:
Vinterkränksjukan copyright Maria Robsahm

Och föga förvånande är det just folk i trakten kring sverigedemokraterna, som blir extra högljudda och paranoida i anslutning till julhögtiderna. Men även andra, som tycker det är ett fantastiskt lysande hållbart argument, att tvinga föräldrarna att köpa luciautrustning för att SD inte ska växa. Ehh …

Väx upp.








måndag 19 november 2018

Public service under attack


Så här efter att SVT Sport, ikonkurrens med närmare 1 700 tv-kanaler från116 länder, blivit utnämndtill världen bästa sportkanal av FICTS (Federation Internationale Cinema Television Sportifs), är det på sin plats att påminna, att public service, av politiska skäl, är starkt ifrågasatt.

FICTS skriver i sin motivering:

… the best reportage or tv series produced for the television in national or international markets for encouraging the intellectual development of viewers, especially the young ones and for highlighting the socio-educational, human and spiritual values of sport practice.”

Inte illa, och det för oss direkt in på varför vissa opinionsbildare avskyr public service: Bland annat jämställdhet, identitetstänkande och demokrati. Just identitetstänkandet upprör extra mycket. Som om identitetstänkande var något nytt. Så länge som medierna kunde vara likriktade, med hänvisning till att svenskarna också var det, var det helt OK med identitetstänkande.
"Men vi vågar också gå i bräschen för en jämställd sportbevakning både internationellt och nationellt" Därför är helt enkelt public service bäst!

Riktigt bisarrt blev det när TV beskylldes för att muslimska kvinnor bara fick vara med om dom bar slöja. Hört talas om Gina Dirawi? För övrigt ingår en portion humor i den diskussionen, eftersom den till en del handlade om den norska serien Skam …

Public service gör alltså ungefär det som står i dess uppdrag.

I det stora landet i väster står president Donald Trump för en furiös hetskampanj mot alla medier, som inte förmedlar som han önskar. Med Donald Trump kom begreppet fake news.

Skillnaden gentemot USA är att makten där beskyller media för att vara liberal, här i Sverige sägs radio och TV vara vänstervridet. Utöver åsikten att media inte skall vara offentligt finansierat.

Anklagelsen om vänstervridning underblåses, och sprids, föga förvånande, av vad vi dagligt tal kan kalla alternativmedia. Ofta tillsammans med konspirationsteorin att media mörkar och inte törs säga sanningen.

Dessvärre sprids myten om vänstervridning även av borgerliga politiker som borde veta bättre. Vissa företrädare tar plats i ett spektra, som inte står brunhögern efter. Den moderate riksdagsmannen Lars Beckman, Gävle, kokade på fullt allvar ihop en soppa, där han hävdade att medias rapportering kring klimatfrågan var iscensatt för att rädda kvar miljöpartiet i riksdagen! Beckman hade tydligen missat att FN:s klimatpanel höll på att slutföra en stor rapport, alldeles oavsett det svenska valsystemet.
Även debattörer från lobbyorganisationen TIMBRO står med fötterna så fast förankrade i tomma intet, så man skulle kunna tro att budskapet kom via röster.

Fast ärligt talat tror jag, att Lars Beckman kände till verkligheten. Han ville bara få lite positiv respons från olika alternativsajter med rysskoppling. Beckman visste att om något parti var positivt särbehandlat i media så var det sverigedemokraterna. Beckman visste också att brunhögern, med hjälp av olika trollsajter, fick ett ordentligt genomslag i media.

fredag 16 november 2018

Borgerlighetens demonisering av vänstern


Det är inte bara vänstern som demoniseras, har det visat sig. Liberalerna och centern har blivit utsatta för en formidabel hatkampanj från kristdemokrater och moderater såväl före som efter statsministeromröstningen. Tonläget har nått sådana nivåer att det är berättigat att tala om ett nytt politiskt block i svensk politik: Brunhögern.

Ledaren för liberalerna, Jan Björklund, uttrycker sig lite diplomatiskt i Aftonbladet, att det är svansen till högern som står för de värsta angreppen. Fan tro´t.
Jan Björklund i Aftonbladet 14 november.

Uppdatering 17 november: Katerina Janouch, kandidat för partiet medborgerlig samling inför riksdagsvalet, utgör en alldeles utmärkt illustration till tonläge och argumentationsteknik hos brunhögern, dit även det nya partiet medborgerlig samling måste räknas:


Politisk debatt av i dag går ofta till så att en partiföreträdare, en försångare, kastar ut vad som kan liknas vid ett köttben till fotfolket, pöbeln. Där läggs ribban för debattnivån. Och de som varit försångare i den här kampanjen är debattörer och opinionsbildare till vardags, och knappast några doldisar.

Sverigedemokraterna ska alltså ses som ett salongsfähigt parti, som går att räkna in i regeringsunderlaget. Åsikter däremot stämplas som socialism.

Synen på vänsterpartiet är intressant. Partiet klassas av borgerliga företrädare som extremistiskt – kommunistiskt – och följaktligen ett hot mot demokratin. Logiken blir då, att eftersom vänsterpartiet, trots sin extremism, har ingått i regeringsunderlag, så kan borgerligheten släppa in motsvarande extrema parti i salongerna.

Logiken haltar en aning. Utöver att argumentationen är historielös.

Personligen vill inte heller jag se någon samverkan med kommunister vare sig i Sveriges riksdag eller någon annanstans. Detta är dock en ickefråga eftersom det inte finns något kommunistiskt parti representerat i riksdagen.

Även om vi letar utanför riksdagshuset så finns det till vänster ingen motsvarighet till ett parti som är grundat av aktiva nazister. Det parti som Jimmie Åkesson blev medlem i 1995 bestod till stora delar av heilande ligister med direkt koppling till 30-talsnazisterna – ett klientel som Åkesson insåg måste tämjas för att få inflytande.

När sverigedemokraterna hävdar att andra partier minsann har haft ett historiskt samröre med nazister går dom långt tillbaka i tiden. Utöver användandet av rena lögner. Långt efter det att andra partier gjort upp med (ofta bara påstådda) nazistiska kopplingar grundades sverigedemokraterna 1988, på just det tankegods som Sveriges demokratiska partier kastat på historiens skräphög. Det är det partiet som Jimmie Åkesson är ordförande i.

Huruvida sverigedemokraterna kan räknas som ett nazistiskt parti råder det delade meningar om. Jag har min uppfattning klar: Att sverigedemokraterna putsat bort läderstövlarna, och förflyttat brunskjortorna till olika nätgrupper, är ingen garant för att partiet lämnat nazismen. När sedan sverigedemokraternas gruppledare pratar, inte om demokratiska val, utan om ödet, då handlar det inte längre om något som påminner om nazistisk retorik:



Efter den slående likheten mellan sverigedemokrater och nazister går vi över till att jämföra Stalins kommunism med nazism. Likheter finns förvisso, men där finns skillnader av mycket besvärande art:

·         Medan kommunismen som ideologi gravt misslyckades uppnådde nazismen till stora delar vad den lovade. Förutom då att ett världskrig stoppade utvecklingen.
·         Ingenstans i kommunismen talas det om ”lebensraum”. Och Sovjetkommunisterna invaderade aldrig andra länder i syfte att utrota vissa etniska grupper.
·         Kommunismens mål är proletariatets diktatur, nazismens ett folk och en ledare. Förbud mot privat ägande är allvarligt men det är rasism och herrefolkstänkande också.

Att jämställa vänsterpartiets urvattnade socialism med kommunism känns minst sagt överdrivet. Att jämföra med ett parti med nazistiska (levande) rötter minst sagt smaklöst.


onsdag 14 november 2018

Johan Hakelius och viskleken









Johan Hakelius alster i Expressen, den 3 november, ger intryck av en lat skribent, som hellre ägnar sig åt viskleken, än en krönikör som bemödar sig om research och faktagranskning.



Upptakten var en debattartikel om klimatfrågan, där (den pensionerade) vetenskapsjournalisten Lena Carlsson hävdade, att ”Personer med avvikande åsikter misstänkliggörs och skuldbeläggs”. Underförstått att det inte skulle vara möjligt att diskutera frågor som, i det här fallet, klimatet.

Lena Carlsson hänger särskilt upp sig på några TV-inslag om havsnivåhöjningen. TV 4 hade intervjuat en forskare, som sagt att havsnivåhöjningen var normal, och densamma som de senaste 10 000 åren, och inget att oroa sig för. Att ingen media utom TV 4 hade med den vinkeln i sina inslag, upplevde Carlsson som ensidig rapportering (alltså motsatsen till allsidig).

En berättigad fråga är vad Lena Carlsson menar med allsidig rapportering. Förändringar i havsnivån mäts på flera sätt, och utgår vi från den totala nivåhöjningen tittar vi på resultaten från mätningar med satellit. Görs av NASA (NASA Global Climate Change). Siffrorna visar sedan 1993 en stigande trend med 3,2 (+/- 0,4) mm per år. Dessförinnan var trenden lägre. NASA har även brutit ner siffrorna, så att vi kan se orsakerna. Till största delen beror ökningen på att haven blir varmare och expanderar, därutöver smältande glaciärer och inlandsis.

Lämnar vi de rent konspiratoriska teorierna därhän, så har vi alltså fakta att tillgå när vi allsidigt ska diskutera klimat och havsnivå: Att havet stiger med drygt 3 mm per år, och att de senaste decennierna visat att det går snabbare.

En allsidig diskussion, bör i sammanhanget, rimligen, även grundas på det faktum att temperaturen stiger, i dagsläget med cirka 0,2 grader per decennium. Att koldioxidhalten i atmosfären ökar för varje år är heller ingen åsikt. Svante Arrhenius upptäckt 1896, att koldioxid reflekterar en del av värmestrålningen från marken, är inget tyckande utan en avgörande förklaring av vårt klimat. Utan koldioxid hade avancerat liv varit otänkbart.

Lena Carlsson bortser från detta. Inte heller Johan Hakelius bryr sig om kunskapsläget, som dessutom, via ett enkelt knapptryck, är allmängods. I stället ger sig Hakelius, i en krönika, som försvarar Carlsson, in i något som påminner om viskleken. De som granskar, nyanserar och kritiserar larmrapporterna misstänkliggörs och baktalas, eller klipps helt enkelt bort.
Johan Hakelius går som brukligt är i viskleken steget längre än Lena Carlsson: ”Måste de som vill diskutera i sak, stämplas som mentalt eller moraliskt defekta?”  

Frågeställningen är intressant. Hur diskutera i sak? Går det sakligt att diskutera universums svarta hål, och rumtid, med någon som avfärdar relativitetsteorin? Går det sakligt att diskutera konsekvenserna av stigande hav med någon som avfärdar problemet?

Johan Hakelius påstår i sin krönika, att det finns forskning ”som utgår från hypotesen att folk som har åsikter vid sidan av mittfåran har mentala eller moraliska defekter.” Genom att upprepa ordvalet ger Hakelius extra tyngd åt en framviskad halmgubbe.

Nej, det finns ingen forskning kring personer med påstådda defekter. Däremot forskning kring varför vissa grupper så totalt förnekar all vetenskap inom ett specifikt område. Att förnekandet dessutom kan kopplas till tunga lobbyorganisationer, tillika opinionsbildare, med kraftiga ekonomiska muskler, som Heartland Institute, Breitbart News Network, Koch family, Fox News med flera, gör det extra intressant.

Att tycka annorlunda, i strid med det underlag som finns, kan ibland ha vetenskapligt intresse.






tisdag 13 november 2018

Länkar till debattartiklar








En hel del skriver jag, och får även publicerat som debattartiklar och insändare.

Dessa texter brukar jag inte lägga ut på bloggen, men eftersom det blivit några inlägg det senaste halvåret tar jag och samlar länkarna på den här sidan.


Den 25 juni skrev jag om en nedläggningshotad skola i Österfärnebo. Problemet för många så kallade byskolor är att kommunerna, på grund av det fria skolvalet, har små möjligheter att göra omfördelningar mellan skolorna. Rubriken var ”Det fria skolvalet är en elefant i skolrummet”.

”Kontraproduktivt att ställa grupper mot varandra”. Den 26 augusti kommenterade jag en bisarr debatt, att flyktingar, i synnerhet ensamkommande, tog för mycket resurser i anspråk, så att pengarna inte räcker till för välfärden. Tja, barn kostar också samhället pengar. Dom flesta i 25 år …

Den 6 oktober vände jag mig till alla klimatförnekare: ”Kvasivetenskap är inget att debattera”. Svensken Svante Arrhenius var den förste som påvisade att koldioxid har en uppvärmande effekt på biosfären. Den sanningen vill inte alla ta till sig.

Europaväg 16 tycker jag ska gå direkt från Storvik till Borlänge (5 november). Jag ser det som onödigt att trafik, och i synnerhet tung sådan, ska köra igenom tätorter som Hofors och Falun. Rakaste vägen mellan två punkter är att föredra.

Regionalpolitik handlade det om den 11 november. Inlägget var ett svar på Sverker Olofssons krönika, som jag tyckte var väl grund. Det Olofsson beskrev var mera hur rationaliseringar påverkat samhället i stort. Alltså inget unikt för Norrland eller landsbygden. Även om effekterna blir störst där.

Fortsättning lär följa på mina inlägg …



torsdag 8 november 2018

Våldet minskar - skrik högre


Ingen som är aktiv på sociala medier kan väl ha undgått honom. Gaphalsen som i sitt raseri närmast spottar saliv på kameralinsen. Det är Joakim Lamotte jag menar. Mannen som byggt en affärsidé av att i affekt beskriva hur våldet ökar, hur rättsväsendet havererat och samhället blivit allt otryggare.


Ett litet hopklipp med Lamotte, eller du får den "journalistik" du betalar för.

måndag 5 november 2018

Dalarnas Tidningar, Karl Hedin och allmänintresset


Efter att polisen gjort tillslag i den stora jaktbrottshärvan i Dalarna rapporterade naturligtvis media om fallet. Dalarnas Tidningar (Mittmedia) valde då att namnge en av de häktade personerna. Skogsägaren och entreprenören Karl Hedin häktades på sannolika skäl för grovt jaktbrott och som skäligen misstänkt för jakthäleri. Public Service, SVT och Sveriges Radio, gjorde en annan bedömning, och avstod från namnpublicering.

Media gör alltid en bedömning om allmänintresse, tillsammans med vad som är relevant, i samband med rapportering kring brott. Något som ofta resulterar i beskyllningar om att ”media mörkar”. Något som jag behandlade ganska utförligt i ett blogginlägg den 7 september i år (Myten om mörkning). Jag tycker även att media ska vara återhållsamma även när dom fallit. Den typen av rubriker tror jag bara hyenor gläds över.

Jag är alltså personligen inte så förtjust i den här typen av rapportering:


Han är också ett välkänt namn i frågor som gäller jakt och skogsbruk genom att han valt att publikt gå ut och berätta om sitt vargmotstånd. I boken ”De jagade jägarna” som han är medförfattare till och som gavs ut för några år sedan tar han tydligt ställning mot den rådande rovdjurspolitiken. Han har med åren blivit en auktoritet på området med sin hårdföra inställning. Det brott han nu misstänks för har direkt koppling till den opinionsbildning han bedriver.

Att Karl Hedin ägnat sig åt opinionsbildning är närmast ett understatement. I en intervju för tidningen Jakt och jägare ligger Karl Hedin snarare farligt nära vad som rättsligt kan betecknas som uppvigling. Med en glimt i ögat, som inte kan misstolkas, förklarar Hedin för jakttidningen, att om inte myndigheterna öppnar upp för vargjakt, så kommer resultatet att bli lokal förvaltning, alltså tjuvjakt. Med all sin auktoritet gör sig Hedin till företrädare för vad landsbygdens folk ska tycka:

Jägarkåren utgör knappt fyra procent av de myndiga svenskarna. Ändå är det ur den gruppen, en högljudd del, som ger sig själva tolkningsföreträde, att tala om för andra vad dom ska tycka.

Officiellt tar de flesta organiserade jägare avstånd från den olaga jakten. Dock inte alla, exempelvisJägarförbundet i Örebros talesperson Göran Gunnarsson. Och det finns säkerligen en utbredd buskvegetation inom jägarkåren.

Organisationen har under lång tid argumenterat för jakt på detta rödlistade rovdjur. Och detta med en nära nog total avsaknad av vetenskap och beprövad erfarenhet. Desto mer av skrönor och konspirationsteorier. Och med den uppenbara målsättningen, att befästa jägarkårens hegemoni i skogarna.

Särskilt problematiskt tycker jag det blir när Jägareförbundet utöver att kanske vara Sveriges starkaste lobbygrupp, även fungerar som myndighet i jaktfrågor. Skrev om detta förra året: Lobbygrupper skall inte myndighetsutöva.

En ordning som snarast borde avskaffas.  







fredag 2 november 2018

Dra E 16 direkt från Storvik till Borlänge


Europaväg 16, sträckningen Gävle - Borlänge, lämnar en hel del övrigt att önska, i alla fall sett till att det är en Europaväg. 

Debattartikelns resa startar i Gävle.

Fram till Storvik är vägen bra. Motorväg mellan Gävle och Sandviken, därefter mittvajer och växelvis dubbelfiligt.
Två vägsträckor är i dag i stort behov av ny sträckning/breddning, för att uppnå standard av Europaväg.

Efter Storvik blir det sämre. Ända fram till avfart Långshyttan/Hedemora, en sträcka på drygt två mil, är Europavägen vanlig landsväg. Som dessutom skär rakt igenom Hofors, via en stadsgata, hastighetsbegränsad till 40 km/h.

Därefter vajerräcke och växelvis tvåfiligt, fram till utkanten av Falun.

I Falun gör E 16 en ”hästsko” runt staden. Till största delen enkelfil och enplanskorsningar med, i de flesta fall, trafikljus. ”Hästskons” längd är cirka sju kilometer, en rejäl omväg. Dock är alternativet, att gena genom Falu centrum, ännu sämre, med stadsgator, främst Gruvgatan, som vare sig är lämpliga eller anpassade för genomfartstrafik.

Slutligen motorväg till Borlänge.

För att få till en mera trafiksäker väg, hela sträckan, som dessutom gör skäl att kallas Europaväg, krävs det cirka tre mil helt ny väg.

Att dra vägen utanför och förbi Hofors är förmodligen ingen svårighet, värre är att åtgärda leden som går runt Falun. Geo- och topografi gör att den sträckan ligger där den ligger. Med kända trafikproblem som resultat. Det diskuteras till och med, som alternativ, att bygga en bro över sjön Tisken, alldeles intill centrum.

Jag anser att det i stället finns starka skäl att titta på en helt ny sträckning för E 16. Nämligen att dra vägen direkt från Storvik till Borlänge. Söder om sjön Runn. En åtgärd som utöver förbättrad trafiksäkerhet även skulle lösa mycket av trafikproblemen i Falun.
 
Tänkbar ny sträckning E 16, från Storvik till Borlänge.
Förslaget kommer helt säkert att leda till protester från personer, som anser att en stad är beroende av genomfartstrafik för att utvecklas. Alltså samma argument som hördes då Riksettan bytte namn till E 4, och samtidigt fick en sträckning utanför samhällena, från 1960 och framåt.

Min åsikt är att trafikanter som inte har direkt ärende in i ett tätbebyggt område inte heller ska köra in i ett centrum. Först då kan en ny väg minska trafikmängden, och även skapa utrymme för andra färdmedel.

Själv är jag övertygad om att såväl Hofors som Falun skulle må bra av en ny trafiklösning. Och självklart även trafikanterna.