Johan Hakelius och viskleken

Johan Hakelius alster i Expressen, den 3 november, ger intryck av en lat skribent, som hellre ägnar sig åt viskleken, än en krönikör som bemödar sig om research och faktagranskning.

Upptakten var en debattartikel om klimatfrågan, där (den pensionerade) vetenskapsjournalisten Lena Carlsson hävdade, att ”Personer med avvikande åsikter misstänkliggörs och skuldbeläggs”. Underförstått att det inte skulle vara möjligt att diskutera frågor som, i det här fallet, klimatet.

Lena Carlsson hänger särskilt upp sig på några TV-inslag om havsnivåhöjningen. TV 4 hade intervjuat en forskare, som sagt att havsnivåhöjningen var normal, och densamma som de senaste 10 000 åren, och inget att oroa sig för. Att ingen media utom TV 4 hade med den vinkeln i sina inslag, upplevde Carlsson som ensidig rapportering (alltså motsatsen till allsidig).

En berättigad fråga är vad Lena Carlsson menar med allsidig rapportering. Förändringar i havsnivån mäts på flera sätt, och utgår vi från den totala nivåhöjningen tittar vi på resultaten från mätningar med satellit. Görs av NASA (NASA Global Climate Change). Siffrorna visar sedan 1993 en stigande trend med 3,2 (+/- 0,4) mm per år. Dessförinnan var trenden lägre. NASA har även brutit ner siffrorna, så att vi kan se orsakerna. Till största delen beror ökningen på att haven blir varmare och expanderar, därutöver smältande glaciärer och inlandsis.

Lämnar vi de rent konspiratoriska teorierna därhän, så har vi alltså fakta att tillgå när vi allsidigt ska diskutera klimat och havsnivå: Att havet stiger med drygt 3 mm per år, och att de senaste decennierna visat att det går snabbare.

En allsidig diskussion, bör i sammanhanget, rimligen, även grundas på det faktum att temperaturen stiger, i dagsläget med cirka 0,2 grader per decennium. Att koldioxidhalten i atmosfären ökar för varje år är heller ingen åsikt. Svante Arrhenius upptäckt 1896, att koldioxid reflekterar en del av värmestrålningen från marken, är inget tyckande utan en avgörande förklaring av vårt klimat. Utan koldioxid hade avancerat liv varit otänkbart.

Lena Carlsson bortser från detta. Inte heller Johan Hakelius bryr sig om kunskapsläget, som dessutom, via ett enkelt knapptryck, är allmängods. I stället ger sig Hakelius, i en krönika, som försvarar Carlsson, in i något som påminner om viskleken. De som granskar, nyanserar och kritiserar larmrapporterna misstänkliggörs och baktalas, eller klipps helt enkelt bort.

Johan Hakelius går som brukligt är i viskleken steget längre än Lena Carlsson: ”Måste de som vill diskutera i sak, stämplas som mentalt eller moraliskt defekta?”  

Frågeställningen är intressant. Hur diskutera i sak? Går det sakligt att diskutera universums svarta hål, och rumtid, med någon som avfärdar relativitetsteorin? Går det sakligt att diskutera konsekvenserna av stigande hav med någon som avfärdar problemet?

Johan Hakelius påstår i sin krönika, att det finns forskning ”som utgår från hypotesen att folk som har åsikter vid sidan av mittfåran har mentala eller moraliska defekter.” Genom att upprepa ordvalet ger Hakelius extra tyngd åt en framviskad halmgubbe.

Nej, det finns ingen forskning kring personer med påstådda defekter. Däremot forskning kring varför vissa grupper så totalt förnekar all vetenskap inom ett specifikt område. Att förnekandet dessutom kan kopplas till tunga lobbyorganisationer, tillika opinionsbildare, med kraftiga ekonomiska muskler, som Heartland Institute, Breitbart News Network, Koch family, Fox News med flera, gör det extra intressant.

Att tycka annorlunda, i strid med det underlag som finns, kan ibland ha vetenskapligt intresse.