Det blir närmast surrealistiskt när moderaten
Ulf Berg och Mats Larsson, ordförande respektive vice ordförande i Svenska
Jägareförbundet Dalarna, skriver en debattartikel
om jakt och viltförvaltning i Dalarnas Tidningar.
I debattartikeln säger sig
representanterna för Svenska Jägareförbundet presentera lösningen på vildsvinsproblematiken.
En lösning som enligt författarna verkar vara fria tyglar med åtelkameror och
att icke jägare inte ska lägga sig i. Uppenbarligen känner sig Svenska Jägareförbundet
pressade av markägare och bönder som får sina tomter, åkrar och grödor
fördärvade.
Den närmaste liknelsen torde vara
att bocken är satt till trädgårdsmästare. Under årtionden har stora delar av
jägarkåren inklusive Svenska Jägareförbundet hållit på att gulla med detta
klövvilt, utfodrat dessa och närmast medvetet hållit nere avskjutningen, i akt
och mening att få till en spridning.
I broschyren Stödutfodring
av vilt från Svenska Jägareförbundet skriver viltmästaren Poul Erik
Jensen om utfodring av vildsvin:
I vildsvinssammanhang ska man skilja på utfodringsplats och åtel. Utfodringsplatsen ska vara en skyddad plats där ingen jakt får förekomma och där ska finnas foder tillgängligt kontinuerligt. Åteln, däremot, är en plats för jaktliga ändamål. En åtel ska anläggas på en ostörd plats och så att den smälter in i naturen. Här fyller man på foder ofta och lite åt gången, några kilo i veckan brukar räcka. Typ av foder anpassas efter årstiden men lantbruksprodukter såsom spannmål, rotfrukter eller frukt förordas.
Jag läser Ulf Bergs och Mats
Larssons debattinlägg samtidigt som jag tar del av Svenska Jägareförbundets
agerande kring viltvård och stödutfodring. Det hela går liksom inte att få
ihop.
Lite klarnar det vid anblicken av
Svenska Jägareförbundets uppdrag, och kompetensen för detta uppdrag. Inklusive den
mycket olyckliga kombinationen av lobbyism och myndighetsutövning.
Moderaten Ulf Berg och Mats Larsson
skriver föraktfullt
Vi tror att de som är vana att vistas i skog och mark är bättre på att fatta relevanta beslut i jaktfrågor. Har du aldrig haft barr innanför skjortkragen är risken stor att du fattar beslut på fel grunder.
Precis som om granbarr innanför
skjortan skulle vara ett relevant mått på kunskap i frågor som rör
viltförvaltning.
Vi tittar för ett ögonblick på
kunskapsnivån hos viltmästaren Poul Erik Jensen, som författat Stödutfodring
av vilt åt Svenska Jägareförbundet. Jensen titulerar sig Viltmästare. En sju månader (!) lång utbildning
anordnad av, ja just det, Svenska Jägareförbundet. På sju månader, utöver
praktik, anses en elev vara mogen att arbeta med viltförvaltning.
En annan examen som smäller högt i
jaktfrågor är Jägmästare. Alltså
en företagsekonomisk utbildning med inriktning på skogsbruk. Jodå, i
utbildningen ingår något biologi också.
Sanningen
är att en utbildad Vilt- eller Jägmästare tveksamt ens skulle ha
ämnesbehörighet att undervisa i ämnet biologi på högstadiet.
Att intresseorganisationen Svenska
Jägarförbundet, som är en av Sveriges starkaste lobbygrupper, samtidigt
fungerar som myndighet, ser jag som en mycket olycklig kombination. En hybrid
som helt enkelt borde vara otänkbar.
Centerpartisten Håkan Larsson,
Krokom, var ordförande i en jaktutredning, som bland annat föreslog en ny
myndighet för jaktfrågor. Jag håller med.
För förvaltningen av våra
viltstammar anser jag att det krävs kompetent personal, med gedigen utbildning
inom biologi (inklusive populations-), zoologi och etologi.
Ett minimikrav för ansvariga inom
viltförvaltning borde vara att personen har genomfört ett forskningsprojekt
inom området. En ny myndighet skulle dramatiskt kunna öka kompetensen genom att
strama upp vilka kvalifikationer som krävs för handlägga viltfrågorna.
Till en del håller jag alltså med Ulf
Berg och Mats Larsson. Det krävs en hel del barr innanför skjortan för att besluta
om jakt och viltvård. Utöver barr är det sedan bra med en gedigen utbildning. Här brister det hos jägarförbundet.
Uppdatering 2018-09-07: Sista stycket omformulerat.
Uppdatering 2018-09-07: Sista stycket omformulerat.