tisdag 20 oktober 2020

Lågvattenmärken från Ledarsidorna.se

 

Johan Westerholm, Ledarsidorna.se, enligt egen utsago i ständig opposition, är en flitig nätdebattör. Oberoende politisk, är den egna beteckningen, men snarare klassiskt illiberal, med starka inslag av brun nationalism. Dessutom tveksamt om nättidningen innehar utgivningsbevis, Westerholm titulerar sig utgivare – inte ansvarig dito. Kundtjänsten går via nättidningen Nyheter i dag, tydligt SD-anstruken. Chefredaktören Chang Frick finns anledning att återkomma till.  

Ledarsidorna.se citeras ofta i den borgerliga utkant, som drar mot ett blåbrunt block. Det illiberala tankegodset tydliggörs av ett konsekvent syndabockstänkande. Sverige beskrivs i termer av systemkollaps och upplösning, och felet ligger hos feminister, vänsterfolk och invandrare, främst med muslimsk bakgrund.

Den ”journalistiska” strategin bygger på selektiv nyhetsrapportering och halvsanningar. Men även på rena lögner. 

Vi som är historieintresserade, och även visar ansvar och ödmjukhet för det som skett, vet att minnesdagen för kristallnatten infaller den 9 november. Symbolen för nazisternas bärsärkagång mot allt judiskt i Tyskland, en upptakt till förintelsen. 

Den som är okunnig inför denna historiska tragedi, kan lätt ta reda på fakta.

Inte Johan Westerholm på Ledarsidorna.se. Westerholm skickar i stället ut en vanvettig anklagelse mot Svenska Kyrkan:

Johan Westerholm tog visst fel på dag.

Om nu Johan Westerholm varit intresserad av minnet av kristallnatten, kanske för att delta i fackeltåg eller någon annan manifestation, hade han lagt datumet 9 november på minnet. 

Det finns en logik i samröret med Nyheter i Dag. Chefredaktören Chang Frick är skolad av den ryska propagandakanalen Russia Today.

Hur sprids då Johan Westerlunds förvridna konspirationsteorier? Hur kan någon överhuvudtaget ta mannen på allvar?

Ja, det är bara att titta runt bland vissa borgerliga opinionsbildare, och deras debattsidor. Det finns bevisligen en marknad även för vanvettiga påståenden.

Staffan Danielsson, tidigare riksdagsman för centerpartiet, är med och administrerar ett flertal debattgrupper på Facebook, bland annat Politisk Allmändebatt – PolAD. En sida som säger sig stå på humanistisk grund. Men som glatt lämnar över till medlemmarna att diskutera utifrån alternativ fakta som produceras av Johan Westerholm.

Jag har själv funderat över begreppet humanism, och vad det står för. Tack vare Staffan Danielssons debattgrupp vet jag nu.

Skämt åsido … 

Humanismen i PolAD består till stor del av konspirationsteorier, utan krav på källgranskning, vetenskap eller beprövad erfarenhet. Staffan Danielsson odlar gärna myten om att media mörkar verkligheten (oklart vilken verklighet), ibland understruket av länkar till just Chang Frick och Nyheter i Dag. Sanningsvittnet från Russia Today.

Staffan Danielsson har tidigare varit svag för ryska säkerhetsrisker. I flyktingdebatten hänvisade han ofta till en suspekt figur med alias Egor Putilov, ett tag anställd av SD, men numera klassad som säkerhetsrisk av SÄPO, och utestängd från riksdagen. Även länkar till Merit Wager vars viktigaste källa verkade vara … Egor Putilov, eller vilket namn han för tillfället verkade under.

Det är naturligtvis ogörligt, att bedriva politisk debatt, framförallt inte på humanistisk grund, om källmaterialet tillåts vara ren propaganda, påminnande om 30-talets Der Stürmer. Men sådan är verkligheten på Politisk Allmändebatt, och många andra sidor som utåt kallar sig borgerliga, men som närmast är tummelplatser för högerextrem propaganda. 

Hur har det kunnat gå så illa? Enkelt. Objektivitet har ersatts av neutralitet. Kunskap ersätts med alternativa fakta. Det sluttande planet blir allt brantare.

Helt plötsligt blir ett vanvettigt påstående om att Svenska Kyrkan struntar i kristallnatten sant.

Det stod ju att läsa i Staffan Danielssons debattgrupp.


torsdag 15 oktober 2020

Skolan som slagträ

En skolnedläggning är knappast en partiskiljande fråga. När en kommunledning ser sig tvingad att lägga ner en skola, omorganisation eller sviktande underlag, säger oppositionen oftast nej. Oberoende av vilka som är majoritet respektive opposition. Jämför debatten i Sandviken respektive Falun.

Förklaringen är naturligtvis, att ingen egentligen vill lägga ner, men där oppositionen slipper ta ansvar. Vanligen är det kommunens förvaltning och tjänstemän som får klä skott. Trots att dessa bara gör vad dom blivit ålagda: Föreslå en organisation som svarar mot kommunens behov, inom skolan. Detta står inte alltid i överensstämmelse med önskemålen.

Ofta hävdas att skolan är viktig för bygden, att utan skolan dör samhället.

Kanske ligger någonting i detta, men faktum kvarstår: När en bygd avfolkas, försvinner skolans underlag (bland annat). Det är inte den nedlagda skolan som avfolkat bygden.

Det underlättar naturligtvis för oppositionen att slippa rekrytera behöriga lärare till ensamarbete på en liten skola. Det behöver för den delen inte majoriteten göra heller. Sådant får förvaltningen lösa.

Folkskolan infördes i Sverige 1842. Skolhus, elever, lärare/lärarinna, inget mer. Från Wikipedia, okänd fotograf.


Inför den verkligheten, att skolans överlevnad beror på elevunderlaget, inte tvärtom, borde varningsklockor ringa. Understruket av att få skolor räddas långsiktigt när förvaltningen väl föreslagit en nedläggning. Inte av illvilja, utan som en konsekvens av att underlaget viker. 

Skolan är ett uselt slagträ i debatten om en levande landsbygd. En skoldebatt ska handla om bästa möjliga utbildning för eleverna, inget annat. Storleken på en skola har betydelse, det finns fördelar och nackdelar med båda, men fördelarna med en mindre skola dunstar bort när skolans ende vuxne är en ensam lärare, förstärkt med någon timanställd matansvarig.

Enkla lösningar existerar inte, men vi kan och ska underlätta för människor att leva och verka även i avfolkningsbygd. Lokalsamhället kan finna sin nisch och vända trenden.

Skolskjuts ser jag som enda rimliga lösningen, där underlag saknas för skola. Små barn ska inte hänvisas till hållplatser för den vanliga kollektivtrafiken. Resan ska vara mellan hemmet och skolan, utan omvägar.

Tar vi Sandviken som exempel, tror jag det vore bra om mindre skolor utanför centralorten även dom knyts upp till skolbyarna. (Som för övrigt inte är speciellt stora, separata skolor i varje by med vissa gemensamma lokaler.) Samhörigheten med en större skolby skulle göra det lättare att organisera de resurser som är nödvändiga på alla skolor, oavsett storlek.

torsdag 8 oktober 2020

Energi – samhällsintresse eller bakgård

 

Protester i samband med energiproduktion är inget nytt. Samer protesterade när renbetesland lades under vatten, vi hade en folkomröstning om kärnkraftens utbyggnad – utöver protester från lokal- och ursprungsbefolkningar i samband med uranbrytning. Fossila bränslen ska vi bara inte tala om, men något som i likhet med uran utvinns bortom den synliga horisonten. (Riktigt tragikomiskt blir det när politiker talar sig varma för kärnkraft, men mot vindkraft därför att utländskt kapital är inblandat …)

Nu protesteras det mot planerade vindkraftsparker.

Energi är ett jobbigt ämne. Alla kräver god och säker tillgång, utom på sin bakgård.

För vindkraftens del räcker det att vindturbinerna finns inom synhåll för att protesterna ska låta mer än bakgrundsljudet från verken. Förstärkt av att det ofta handlar om personer med såväl ekonomiska muskler som förmåga att höras.

Alltså en avsevärd skillnad mot när de stora älvarna byggdes ut, och de mest berörda var en ursprungsbefolkning, som i de flesta fall kunde negligeras. Människor som lever och bor i anslutning till urangruvor är det heller inte många som bryr sig om.

Av Berit Wallenberg - Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet, Wikipedia. Stora Sjöfallet 1965, innan Vietas kraftverk byggdes.

Protesterna mot vindkraft ger intryck av en slags utvidgad äganderätt. Ägandet av en utsikt. Synen av en obruten horisont, som inte får påverkas, ens som en konsekvens av att man kräver ström i ledningen när man trycker på knappen.

All elproduktion har någon form av negativ inverkan på miljö och natur. Inklusive distribution. Det är tätt med stolpar i vårt avlånga land.

Samhällsnytta och äganderätt är komplicerat och inkonsekvent. Få ingrepp i naturen, om vi håller oss till energiproduktion, har en mera direkt negativ påverkan än vattenkraft. Men här innebär synen på ägandet, i motsats till fallet vindkraft, i stället den ovillkorliga rätten att driva en anläggning, oavsett om det är motiverat eller inte. Urminnes hävd anges som skäl att stoppa lekande öring, hacka ål i småbitar och torka ihjäl flodpärlmusslor. Stat, EU eller miljöorganisationer ska inte lägga sig i!

Bortsett från klimatpåverkan blir såren i naturen ofta ohyggliga i samband med kol, olja och naturgas, kärnkraften brottas med avfallsproblem och förödelse i samband med brytning.

Brutna horisontlinjer är då sannerligen inte det värsta vi råkar ut för i samband med energiproduktion.

torsdag 1 oktober 2020

Logistik – nyckeln till en levande landsbygd

 

Den 7 oktober kommer det att diskuteras landsbygdspolitik i Järbo Folkets Hus. Ett antal organisationer samlas under rubriken ”Det måste hända NU! Turné för en rättvis landsbygdspolitik”. Även sossarna i Sandviken är med och arrangerar.



Ämnet är angeläget, och förhoppningsvis stannar inte diskussionen i Järbo. Urbaniseringen stannar i vart fall inte, den processen fortsätter oförtrutet. Den, som startade en bit in på 1900-talet med att böndernas barn, även dom fick tillgång till utbildning efter folkskolan. Lantbruket rationaliserades, människor fick det bättre, färre händer behövdes, vilket skapade en övertalighet, samtidigt som industrin skrek efter arbetskraft. Det var inget som skedde av illvilja.

När industrin blev effektivare, samtidigt som informationssamhället trängde sig på, började även de mindre centralorterna minska sin befolkning. Ungdomar, och främst då unga kvinnor, sökte (söker) sig till högre utbildning och ett bredare arbetsutbud.

Sådan är verkligheten, och även om vi politiskt gör vad som är möjligt, för att människor ska kunna leva och bo var dom vill, kan vi inte förhindra att just detta sker.

Sanningen är att hela Sverige inte kommer att leva. Orter som förmår skapa sin egen nisch och bygga upp en egen attraktionskraft kommer leva vidare, andra kommer tyna bort. (Den stadsnära landsbygden, med helt andra förutsättningar, lämnar jag utanför resonemanget.)

Ska vi då överge det som ibland kallas för resten av Sverige?

Nej.

Men, när underlaget svajar är det logistik som gäller. Tillsammans med fantasi och nytänkande. Mobila vårdcentraler. Samma med tandvård. Kulturbussar. Lärare som pendlar på betald arbetstid för att klara skolan för de yngre barnen.

Lanthandeln blir viktig när banker lägger ner (även) i glesbygd. Kontantförsörjningen måste tryggas, staten gå in där marknaden sviktar, som i fallet bredband. New Public Management till papperskorgen.

Vad vi aldrig får tumma på är kvalitén inom vård, skola och omsorg. Avancerad vård måste lösas med logistik och patienthotell. Avancerad akutvård med ambulanscentraler och helikopter. Mycket vård kräver patientunderlag; en sjukhusakut skall vara fullskalig, inga förlossningskliniker utan neonatalvård.

Kontroversiellt? Borde inte vara det. Avancerad verksamhet får inte vattnas ur via revirtänkande och/eller fragmentisering.

Nostalgin lämnas med fördel åt litteraturen.