måndag 23 april 2012

Centern spretar om infrastrukturen

Jag undrar vad centern egentligen vill med järnväg och kollektivtrafik, efter att ha läst debattartikeln signerad Annie Lööf och Anders Åkesson. I all synnerhet om debattartikeln kopplas ihop samman med Annie Lööfs lördagsintervju. I intervjun ges snarast intrycket att järnvägsinvesteringar är ett verktyg för att tvinga fram en utförsäljning av statliga företag.

Jag vill hävda att det är dumt av staten att äga bolag av ideologiska skäl, och idiotiskt att göra sig av med ägandet av samma orsak. Och statligt ägda bolag behöver definitivt inte stå i motsatsförhållande till nya investeringar. Det kan ju hända att statliga bolag går med vinst, och att man kanske kan använda denna vinst till att göra nya investeringar ...

Drygt 30 miljarder kronor ska satsas på förbifart Stockholm under åtta år. Låter som en årlig investering i stil med vad järnvägen skulle behövt sedan 1980, men det handlar väl om prioritering ...

Nåja, det kanske ändå inte är så viktigt. Järnvägsinvesteringarna hamnar sist på den lista som presenteras i debattartikeln. Så här skriver Lööf & Åkesson om järnvägen:


”Det behövs ökad kapacitet på järnväg. Som det handelsberoende land vi är behövs effektiva godstransporter liksom möjlighet för människor att resa. Centerpartiet prioriterar att rusta och reinvestera i den järnvägsinfrastruktur vi har för att nyinvesteringar ska ge bästa möjliga effekt. När utrymme finns handlar det exempelvis om en fast förbindelse Helsingborg–Helsingör, förbättringar för basnäringens godstransporter på Malmbanan mellan Kiruna och Narvik samt Norrbotniabanan längs Norrlands kust. För persontransporterna är exempelvis Ostkustbanan, Ostlänken, Mälarbanan och sträckan Borås–Göteborg viktiga och angelägna satsningar.”


Alltså, vad vill man egentligen. Järnvägstrafikens problem i dag är väl kapacitetsbristen, på främst stambanan. Tillsammans med en fragmentisering, som gör att olika aktörer (småpåvar) med minimalt intresse av samverkan, tvingas samsas i ett endimensionellt transportsystem.

Jag har inget att invända mot analysen att järnvägen borde ha investerats med 200 miljarder kronor sedan 1980 för att ha hållit jämna steg med övriga Europa. Men det duger inte att efter sex år i regeringsställning skylla på den nuvarande oppositionen. Centerns partiledare Annie Lööf gör sig löjlig med ett sådana påståenden. Häri skall även vägas, att det 1980 var borgerlig regering, och att det inte var den enda under den period Lööf refererar till. Infrastrukturen har varit eftersatt under lång tid. Punkt.

Vad gjorde Johan August Gripenstedt i mitten av 1800-talet? Svar: han såg till att Sverige lånade pengar för att bygga ett stambanenät på räls, bland annat. Han såg också till att införa frihandel, vilket många borgerliga politiker med selektivt minne har lättare att komma ihåg.

Jag vill hävda att det var kombinationen av ett fritt näringsliv och en stark stat – som inte bara tog ansvar för, utan även ägde, infrastrukturen, som gav oss möjligheten att bygga upp välståndet, och få Sverige att fungera. Att privata aktörer skulle sköta postverket var naturligtvis otänkbart, och Sverige hade inte varit vad det är i dag om inte staten tillsammans med LM Ericsson hade byggt upp televerket, där LM stod för materialet, och staten för investeringar och ägande.

Så vad vill då centern med järnvägen? Arbeta i Johan August Gripenstedts anda eller gå vidare med infrastrukturen som nyliberal lekstuga?

Hårda ord? Nej, spår- och kollektivtrafik privatiserades i England, med resultat som lämnar en hel del övrigt att önska. Och då ska vi komma ihåg att Spårtrafiken i London är en större marknadsandel än vad Sverige är totalt!

Det rimliga vore att regeringen började med att ta ett helhetsgrepp om järnvägen, med stambanan som grund, och ta ansvaret fullt ut för investeringar, underhåll och transporter. Blir det stopp i pulsådern fungerar knappast kapillärkärlen.

Då skulle länstrafiken i de olika länen veta vad de har att utgå ifrån, och samordna den lokala trafiken med riksnätet. Låter inte detta rimligt? Kanske till och med mera rimligt än att ha ett lapptäcke, där risken också är uppenbar att en aktör, precis som i Västra Götaland går i konkurs (kanske på grund av att ha dumpat priset under vad som är möjligt för att bedriva verksamhet).

Självklart ska kollektivtrafiken i ett län styras av en länstrafik. Att som Lööf och Åkesson prata i termer av marknadstänk (vadå tonårssnack), ger jag inte mycket för:

”Den nya lagstiftning som omger kollektivtrafiken ger just förutsättningar för mer konkurrens och marknadstänk – så att resenärens behov blir avgörande.”

En fungerande kollektivtrafik, och till viss del även järnvägstrafiken, bygger på att lönsamma linjer finansierar icke lönsamma. Om utbud och efterfrågan ska styra kollektivtrafiken, har vi snart ingen kollektivtrafik värd namnet. Vart försvann det centerparti som en gång slogs för att människor skulle ha lika förutsättningar och möjligheter, oavsett var dom bodde i det här avlånga landet?

Om vi ska kunna, i det här glest befolkade och avlånga landet ska kunna använda järnvägen för att skapa ett miljövänligt transportsystem, vill det nog till att vi väljer politiker, om sådana finns, som både vill satsa på, och ta ansvar för, järnvägstrafiken.

Det blir liksom lite lättare då för städer som Uppsala och Linköping att dra sitt strå till stacken.


söndag 22 april 2012

Minns Ni Africagate?

Africagate fick sitt fäste i förvillosfären alldeles i början av 2010. Upphovsmannen var en suspekt figur,  Dr. Richard North, som vid ett antal tillfällen utmärkt sig i klimatdebatten.

Bakgrunden var att IPCC i sin rapport AR4 WG II använt sig av det här påståendet från professor Ali Agoumi, som skrivit en rapport för iisd:

” In other countries, additional risks that could be exacerbated by climate change include greater erosion, deficiencies in yields from rain-fed agriculture of up to 50% during the 2000-2020 period, and reductions in crop growth period (Agoumi, 2003).”

Richard North upp i falsett över att IPCC i sin syntesrapport dristat sig till att citera så kallad grå litteratur i Syntesrapporten. Grå litteratur är exempelvis rapporter från myndigheter eller nationell statistik, sådant som låg till grund för Ali Agoumis arbete.

Äh, läs själva vad Richard North skrev, en stilstudie i hur en fullfjädrad rättshaverist agerar.

Det säger en hel del om klimatdebatten, att sådana som Richard North kan få ett så enormt genomslag för, ja, ingenting.



Är torka vanlig i Sahelområdet?

Ja, och det blir allt vanligare med klimatförändringarna. Det är nu den tredje torkan som drabbar Sahelområdet på mindre än ett årtionde. Särskilt i Niger, har många familjer ännu inte återhämtat sig helt från den sista torkan under 2010 och de har därför ännu mindre att falla tillbaka på nu än de hade då.” 

Det är svårt att få riktigt grepp om den kampanj som bedrivs mot IPCC av figurer som Richard North. Vi måste i de funderingarna också komma ihåg varför IPCC skriver om olika hot i sin syntesrapport.

Sansade bedömare inser naturligtvis, att enskilda nationer och världssamfundet ska vara beredda på att risken ökar för klimatrelaterade problem, mer i vissa områden. Det är IPCCs skyldighet att påpeka sådant. Det gäller att skaffa sig beredskap för händelser, som förr kanske inträffade vart tionde år i dag kommer tätare, mycket tätare.

Men det är självklart, frågar ni Richard North, eller andra haverister, så är det naturligtvis för att giriga forskare ska tvinga fram nya anslag till verksamhet, som från Norths sida betecknas som helt onödig. Jag förstår North, ju mera forskning som kommer fram, desto klarare blir bilden av förändringarna i vår tid, som dessutom går snabbt. Och sådan forskning är ju obehaglig. Forskningen kanske till och med fram till att vi borde minska på användningen av fossila bränslen, kanske låta tjärsanden ligga där den ligger i Kanada, och låta Arktis vara ifred från exploatering av kol, olja och gas. Vi kan trots allt hushålla med energi och resurser, och ändå få det bättre. Inte för jag vet om det kommer att lugna personer som jämställer grön politik med helvetet (!), men vi andra kan ju se lite mera positivt på framtiden.


För Richard North och andra bakåtsträvare, som struntar i att det här handlar om människoliv, var det tydligen viktigare att påtala, att en nationell studie från ett afrikanskt land minsann inte var att lita på.

Även om det nu, med oönskad tydlighet visat sig att den afrikanska studien stämde, och att det i högsta grad var riktigt att lägga in studien i syntesrapporten.

Uppdatering. Sveriges Radio tar upp katastrofen

lördag 21 april 2012

En fullt normal fascist

Så kan man diagnostisera Anders Brevik, efter att ha läst Henrik Arnstad, vetenskapsjournalist och historiker, i Dagens Nyheter. Nu tänkte jag dock lämna Brevik därhän, eftersom jag inte orkar med honom, och att han är på rätt ställe, i rättssalen.

Det jag tänker ägna den här posten åt, är att Anders Brevik inte är ensam, utan att det finns en hård kärna extremister med samma tankegångar som Brevik, och en ännu större svans med åsikter som skänker legitimitet åt den typen av vansinnesdåd som rättegången i Norge handlar om.

För den som läst historien om och kring andra världskriget, blir föreställningen om den stora judiska konspirationen mycket påtaglig. Nazisterna byggde upp sin ideologi mycket på att det ariska folket var, inte bara hotade av judarna, utan till och med förslavade av dessa. Det var judarna som styrde kapitalet, och som hade störtat Tyskland i fördärvet. Nu var tiden inne för det tyska folket att resa sig.

[En bakgrund till att propagandan blev så effektiv var att segrarmakterna efter första världskriget hade ställt helt orimliga skadeståndskrav på Tyskland, som i stort alla medborgare från höger till vänster ansåg som orättfärdiga, och nu kom en Führer, som talade om för tyskarna, att dom inte längre skulle låta sig hunsas.]

I dag är det annorlunda. Den nya konspirationsteorin är att den västerländska judiska sekten kristendom är hotad av islam, som svämmar över Europa. Det är framförallt muslimska kvinnor, som föder nya mohammeds i en takt som våra, i det här fallet svenska, kvinnor inte kan matcha.

Denna konspirationsteori är så vanvettig, att det inte är förvånande, att det finns människor som faktiskt tror att det är så.

Födelsetalen i världen styrs främst av en sak: Hög barnadödlighet ger höga födelsetal och tvärtom. Det har inte med religion att göra. (Ett litet undantag är extrema katoliker och evangeliker, som anser att preventivmedel är synd.) Om islam hade haft barnafödande som idé hade inte Iran haft lägre födelsetal än Sverige, som är den faktiska verkligheten. Nåja, det finns väl kanske någon vettskrämd stackare, som tror att dom sparar sig tills dom kommer till Sverige som väl måste vara det stora målet.

Knappast, utvecklingen i Iran, med flera andra muslimska länder, går snabbare än vad den någonsin gjorde i det här landet. Bland annat är en majoritet kvinnor, i Iran, som går vidare till högre utbildning. Många studerar också utomlands för att sedan återvända. Problemet i bland annat Iran är ett teokratiskt (religiöst) styre, som gör att människor som opponerar sig, företrädesvis högutbildade, blir förföljda och tvingas fly.

Tror ni att detta fiktiva hot mot Sverige bara är snack av lite knäppa konspirationsteoretiker? Nädå, kolla den här sidan: Nationellt Motstånd. Den här gruppen är naturligtvis inte ensam. Hur många är dom egentligen, organiserade eller inte, som framför sig ser en väpnad nationell kamp mot icke önskvärda element? Där de värsta förrädarna naturligtvis är dom som öppnat upp rikets gränser. Alltså den typen av politiker, inklusive ungdomar utan rösträtt, som kallas aktivister, som Brevik tog ihjäl.

Hur många är de människor som säger att, ja, kanske Brevik gjorde rätt?

Är ni förvånade över att det dyker upp figurer som Ausonius eller Mangs? Eller att boendet för ensamkommande flyktingbarn i Vallentuna vandaliseras innan det ens tagits i bruk? Det är bara att botanisera lite på nätet, eller att läsa kommentarerna under vissa artiklar, så ser man att Brevik har många supportrar, även om skribenterna inte säger det rent ut.

Det finns ett skrämmande antal individer som ser det forna Jugoslavien som förebild. Den regelrätta etniska rensningen, framförallt fördrivningen och slakten av muslimer, samtidigt som världssamfundet passivt tittade på. Ett icke försumbart antal svenska högerextremister åkte också till Jugoslavien som legoknektar.

Men, det handlar inte bara om den hårda kärnan som tycker att Brevik gjorde en välgärning, utan också om den kategori som tycker att det är samhällets fel, läs mångkulturens fel, att det blev som det blev.


”NN förvränger den sanna bilden av brottsligheten i Sverige genom att blanda ihop småbrottslighet med grov brottslighet. Han bakar in parkeringsböter och fortkörning (som svenskarna står för) med grov brottslighet och får det att låta som att svenskarna står för den större delen av den grova brottsligheten.
Om sanningen ska fram så är 70-80 procent av dem som sitter i svenska fängelser, på grund av grov brottslighet, av annan härkomst än svensk!”

Så här ser verkligheten ut, om man tittar på det mycket grova brottet, att bringa en människa om livet (detta gäller skyldiga till dödligt våld 1997-2001, och deras etnicitet, vilket torde vara relevant även i dag, då det dödliga våldet inte ökat, utan snarare minskat. Dödligt våld kommunicerar också med övrig misshandel):

Etniska svenskar (alltså med båda föräldrarna födda i Sverige): 267, Övriga Norden: 32, övriga Europa: 34, Mellanöstern/Asien: 36, Afrika: 11, Mellan/Sydamerika: 10. (BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet (2005), sid 44)


Siffrorna gäller etniska svenskar, invandrare eller med invandrarbakgrund, med en eller båda föräldrarna födda i annat land.

Det land som enskilt sticker ut är Finland, med 26 skyldiga. Ändå tror jag inte att det finns en enda vettig människa som vill strypa den fria rörligheten i Norden.

"70-80 procent av dem som sitter i svenska fängelser, på grund av grov brottslighet, av annan härkomst än svensk!” Visst ska vi ha yttrandefrihet, men håll med om att det är motbjudande. 

Sådana här insändare, och kommentarer, dyker upp med stor täthet, så fort chansen ges, och är naturligtvis organiserat. Även Wikipedia är hårt drabbat. Jag undrar, med tanke på hur verkligheten ser ut, hur en insändarskribent, typ den jag citerar, egentligen är skapt. Det kan ju knappast vara något bättre samhälle han eftersträvar, då hade han varit varsam med fakta, och läst på före.

Mångkulturen är naturligtvis även ett hot mot det svenska kulturarvet, uppmålat av, ja, människor, som väl inte ens vet att stångresningen midsommarafton är en tradition från Tyskland och Centraleuropa.

[För att vara lite lite lokalpatriot i mitt nya landskap, kan jag lägga till att vi i Falun förmodligen har Sveriges äldsta majstång. Den reses på Gettorget valborgsmässoafton, alltså samma dag som originalen i Europa. Att traditionen i Sverige flyttades till midsommar, berodde på att man helt enkelt inte kunde löva (maja) stången valborg. Det är säkert ingen slump att majstången dök upp i Falun, med mycket gruvhantering och tyska bergsmän.]

Så här skriver förresten Sverigedemokraterna om svensk kultur:

”En bra förutsättning för att något ska kunna integreras in i den svenska kulturen är att det finns något som påminner om det vi uppfattar som svenskt redan innan. Den kristna julen kunde tas in av svenskarna, eftersom de redan vid samma tid firade jól, på den förkristna tiden.”

Jaha, dom menar väl att pizzaätningen nyårsdagen (som är Sveriges största pizzaätardag) har tagits in i den svenska traditionen, tack vare att supandet nyårsafton är etablerat svenskt.

Jag måste erkänna att jag blir lite irriterad, när kulturpolitiska nollor, som sverigedemokrater, försöker definiera för mig, så intresserad av kultur och traditioner, att jag försöker lära mig mer, vad som är svensk kultur.

Det är också så att det kulturarv som skapat pizzaätningen nyårsdagen, är det enskilda kulturarv vi har störst problem med i Sverige. Den överlägset största andelen våldsbrott kan direkt kopplas till alkohol. Inte till invandrare från muslimska länder ...

Jag ska avsluta med att säga, att jag personligen tillhör en av de absolut värsta riskgrupperna som finns vad gäller brottslighet. Jag har varit arbetslös i stort sett fyra år och är för det mesta beroende av socialbidrag.

Ändå utgår jag från att ingen, inte en enda jävel, ser mig som en kollektiv brottsling, som vissa mindre nogräknade individer gärna ser det heterogena kollektivet invandrare.


Det finns minst sagt motbjudande tendenser i det här samhället.

Glöm Anders Brevik. Se i stället till att hålla koll på de presumtiva terrorister som ännu inte sitter i häkte, men som snart kan göra det om vi inte är vaksamma, och glöm inte alla dessa jag-är-inte-rasist-men ... som legitimerar det Brevik gjorde.

Dom är kanske ännu farligare.

Hur stort problemet är får man en fingervisning om, då organisationen Exit hjälpt närmare 700 personer bort från högerextrema kretsar. Hur många som är kvar är med största sannolikhet en mycket skrämmande siffra.

Svd  Bo-Inge Anderssons krönika i SVT

måndag 16 april 2012

Hoten mot våra fjällvatten

Ett stort område i Kirunas fjällvärd hotas av gruvbrytning. Själv tycker jag alltid sådana frågor är känsliga att ta ställning i. Gruvdriften är en av basnäringarna i Sverige, och vårt samhälle behöver bevisligen den malm det är fråga om.

I det här enskilda fallet är det dock lätt att ta ställning. Gruvorna tycks vara så kortsiktiga, mindre än ett par decennium, att rekreations-, miljö- och kulturella värden vida överstiger 20 års eventuell gruvbrytning.

Men, vilket jag vill passa på att påtala i sammanhanget, även vi som fiskare måste, som kollektiv vara mera rädda om våra vatten.

Ett fantastiskt vatten som jag fiskat i är Vaellijohka, som tillsammans med Leavasjohka och ett flertal andra vattendrag rinner ner i Rautasätno. Jag kommer aldrig att glömma rödingen som slet iväg hela fluglinan och halva backingen i en rusning i denna Vaellijohka.

Dessvärre blev fisketrycket så hårt att länsstyrelsen tvingades lägga vattnet i träda, och stoppa allt fiske. Mitt senaste besök vid Vaellijohka, och småsjöarna runt ikring, det var några år sedan, var en inte allt igenom positiv upplevelse. Jag kände mig förföljd av helikoptrar.

Att ha vandrat kanske sammanlagt fyra mil, slagit upp tältet vid en liten sjö, och få stillheten bruten av en helikopter, som släpper ut en trio fiskare tillsammans med en hink grovsalt, är ingen högtidsstund. Fiskeutrustningen de här fiskarna begagnade sig av, var långa haspelspön, typ kust, och med mask och rödingblänke. Dom fångade en hel del.

Fjällvatten är till sin natur lågproduktiva. Låg temperatur och liten näringstillgång utgör en effektiv gräns för hur många kilo fisk som kan produceras i ett vatten. Bilden av frossande öring och luften tjock med insikter utgör undantagen. Bilden av att bara kunna ta kåsan och dricka friskt, klart vatten är ytterligare en bekräftelse.

Tystnaden, som inte är någon tystnad; brusande vatten på avstånd, vinden, myggsurr, den vemodiga ljungpiparen, är även detta, att se som en resurs.

Ekvationen som måste lösas innehåller variablerna uthålligt fiske, levande turistnäring, traditionell renskötsel och samisk kultur, men även tystnad. Områden måste få lämnas i fred från motortrafik och exploatering. Lika lite som det är en mänsklig rättighet att starta gruvbrytning får det vara fritt att ge sig ut med snöskoter eller helikopter till ett vatten i fjällvärden. Består fiskarna som anländer till vattnet dessutom av kaggfiskare kan effekterna snabbt bli förödande. Ett helikopterlyft är i dag inte någon avlägsen dröm, utan mer eller mindre var mans egendom.

Jag minns ett samtal, medan knotten bet, utanför järnvägsstationen i Kiruna. En man beklagade sig över att ”lapparna” fiskade ut fjällvattnen. Förr hade han kunnat ta skotern och åka upp till en sjö, och komma hem med en sju till åtta rödingar runt kilot. Hm ...

Fjällvattnen är inget skafferi eller kylskåp, och det lär krävas fortsatt folkbildning för att ändra det synsättet.

Jag tror för turismnäringens skull, att vi behöver ett system med ”motorträda” i fjällen. Alltså att olika områden från år till år stängs av för motorburet fiske, och öppna upp för tystnaden. Och kombinera detta med en ny typ av fiskekort; ett vandringfiskekort som ger rätt att ta matfisk för dagen, men inte mer. Det där med renodlad catch and release har jag inte mycket till övers för. Finns inte utrymme för att ta matfisk är det ett tecken på att det överhuvudtaget inte ska fiskas i vattnet!

Fjällvärden är tillräckligt stor för att olika intressen ska kunna samsas, och inte på samma ställe samtidigt.






Amatörer Spekulerar

En av pionjärerna inom Sveriges Television, Bengt Feldtreich, såg till att starta upp ett TV-sänt runda-bords-samtal med årets nobelpristagare i samband med utdelningen. Programmet fick namnet ”Snillen Spekulerar”. Feldtreich hade/har lite bredare repertoar än att presentera Kalle Anka och sjunga ”Ser du stjärnan i det blå” med Benjamin Syrsa på julafton ...

Efter att ha läst Sten Kaijsers inlägg på The Climate Scam, kan jag inte låta bli att kommentera detta, inte med ”Snillen Spekulerar”, utan snarare med ”Amatörer Spekulerar”. När det gäller klimatforskning är vi amatörer, Kaijser och undertecknad, vi som saknar utbildning inom ämnet, och vi måste förlita oss på dom som faktiskt arbetar professionellt med frågan.

Sten Kaijser har en intressant passus i sitt inlägg, och som den matematiker Kaijser är, så finner jag ingen anledning att ifrågasätta exemplen, med ett litet undantag:

”Det påstås att jordens energibalans, d.v.s. instrålad energi minus utstrålad energi ska vara av storleksordningen 1 W/m2. Eftersom ett dygn består av 86 400 sekunder så skulle det betyda att varje kvadratmeter tillförs 86 400 Joule per dygn, vilket i sin tur räcker för att värma drygt 21 kg vatten 1 grad, På 150 dagar blir det en värmemängd som räcker för att värma hela atmosfären en grad och på ett år skulle det bli 2 grader. Eftersom havens värmekapacitet är 1000 gånger atmosfärens så skulle det motsvara en uppvärmning av haven med 2 tusendels grad – varje år, d.v.s. det skulle ta 50 år att få en uppvärmning av en tiondels grad. Om värmen å andra sidan huvudsakligen stannade i ythavet så skulle det bli ungefär 2 tiondels grad varmare på 3 år, och därmed en grad varmare på 15 år.”

Undantaget jag tänker på är värdet strålningsbalansen. Sten Kaijser talar om att koldioxiden ökar jordens energimängd med ytterligare 1 W/m².

Nu är den här siffran inte så intressant, koldioxidhalten ökar undan för undan, och få bedömare tror något annat än att andelen kommer att fördubblas, i förhållande till förindustriell tid, ca 1750, det här seklet.

Uppdatering: Se nedan, och läs kommentaren från Olle Häggström som upplyste mig om blundern.

 Det ger en forcing på inte 1 W/m² utan på 3,7 W/m². (Denna siffran används även på The Climate Scam, låt vara att effekten sägs dämpas av lite skumma parametrar som ökad molnbildning, orsakad av mera vattenånga i en varmare atmosfär, fan tro´t.)

Sten Kaijser menar uppenbarligen inte att de här 1 W/m² är något att bry sig om. Men nu handlade det inte om 1 W/m² utan om 3,7 W/m², och då ser verkligheten lite annorlunda ut.

Jag tar mig friheten att skriva om Sten Kaijsers stycke och i stället sätta in värdet 3,7 W/m² (ändringarna i fetstil).

”Det påstås att jordens energibalans, d.v.s. instrålad energi minus utstrålad energi ska bli av storleksordningen 3,7 W/m². Eftersom ett dygn består av 86 400 sekunder så skulle det betyda att varje kvadratmeter tillförs 319 680 Joule per dygn, vilket i sin tur räcker för att värma drygt 21 kg vatten 3,7 grader, På 150 dagar blir det en värmemängd som räcker för att värma hela atmosfären 3,7 grader och på ett år skulle det bli 7,4 grader. Eftersom havens värmekapacitet är 1000 gånger atmosfärens så skulle det motsvara en uppvärmning av haven med 7,4 tusendels grader – varje år, d.v.s. det skulle ta 50 år att få en uppvärmning av 7,4 tiondels grader. Om värmen å andra sidan huvudsakligen stannade i ythavet så skulle det bli ungefär 7,4 tiondels grad varmare på 3 år, och därmed 3,7 grader varmare på 15 år.”


Uppdatering 2012-04-17


Det har påtalats för mig att jag resonerat fel kring klimatkänslighet och strålningsbalans, därför stryker jag de felaktiga delarna. Kolidioxiden ger en klimatkänslighet på 3,7 W/m², en påverkan som påverkas av olika faktorer neråt och uppåt. Denna klimatkänslighet ska enligt seriösa bedömare landa i en temperaturökning på 2-4,5 grader. Värden under eller över anses orealistiska.

Detta visar sig i att jorden tar emot ca 1 W/m² mera än vad som strålar ut i oändligheten. Så länge som vi tar emot mera strålning, än vad som lämnar, har vi en uppvärmning, alternativt ackumulering av energi på det här klotet.


Undan för undan kommer strålningsbalansen att gå mot jämvikt, allteftersom temperaturen på jordytan stiger. Men öka kommer temperaturen att göra ända tills den nya strålningsbalansen inträder. Ett skede vi får räkna med dröjer ända till dess att koldioxidhalten sjunkit, alternativt legat still tillräckligt länge.

Även om jag är amatör i klimatfrågan ser jag till att ändra uppenbarliga felaktigheter. Fanns det något vetenskapligt stöd för det jag påstod?


Svar: Nej. Då borde jag varit mera försiktig …


Utöver detta finns det all anledning att ta koldioxidutsläpp och klimatförändringar på allvar.

DN   

fredag 13 april 2012

Intressant om Roy Spencer

Roy Spencer, klimat- och atmosfärforskare från USA, är en av de fåtaliga vetenskapsmän, inom ämnet, som ifrågasätter den globala uppvärmningen. Roy Spencer förnekar inte koldioxidens inverkan energibalansen, men hävdar att negativa återkopplingar skapar ett självreglerande klimatsystem.

Naturligtvis klarar inte undertecknad, i likhet med Pehr Björnbom, av att bedöma Roy Spencers vetenskapliga arbeten, utan måste förlita mig på forskares bedömning av Spencers resultat. Övriga forskarvärlden är inte imponerad, med undantag av de mycket framstående klimatforskarna, tillika atmosfärfysikerna, på The Climate Scam.

Roy Spencer har debatterat klimatkänslighet med bland andra Andrew Dressler, och i motsats till vad som gäller inom politiken, så gäller det inte att få sista ordet, eller få till orden som fångar väljarnas intresse.

Det gäller att producera en tes, som är så hållbar att den kan förvandlas till en teori, och bli en grundbult, som för forskning och kunskap framåt. Detta avgörs inte på bloggsidor eller i kommentarsfält under tidningsartiklar, utan av forskarna själva. Auktoritetstro säger en del. Självklart, men om en en klimatforskare, för att ta ett exempel, ger sig på att förklara detaljer om bränslekemi i en förbränningsmotor, så måste likväl denna klimatforskare publicera resultat som håller för en vetenskaplig granskning, och publiceras i en tidskrift inom ämnet, för att tas på allvar.

Pehr Björnbom publicerar inlägg efter inlägg på bloggen The Climate Scam till Roy Spencers försvar.  Problemet för Björnbom, vilket samtidigt är vetenskapens styrka, är att ingen inom ämnet verksam forskare tar Björnbom på allvar. Vill Björnbom bli tagen på allvar måste han samla sitt försvar för Spencer i en artikel, och få den publicerad i en för ämnet relevant tidskrift. Det innebär också att Björnboms artikel måste granskas och godkännas av forskare inom ämnet, som rör klimatkänslighet, molnbildning och strålningsbalans. Det är detta som är granskningen i ett vetenskapligt granskat arbete. Tills vidare kan alltså även vi amatörer lämna Björnboms blogginlägg därhän.

Detsamma gäller givetvis även en klimatforskare som håller sig inom sitt ämne. Det duger inte i forskarvärlden, att blogga ut en refuserad artikel, och hävda att den har relevans, i synnerhet inte om artikeln polemiserar mot en publicerad artikel som kommit till motsatt resultat, som i fallet Spencer – Dressler. Det är heller inte förtroendeingivande för forskaren att vända sig till en mycket lägre rankad tidskrift, som inte ens brukar beröra ämnet. Tidskriftsredaktören avgick efter debaclet, något som han inte hade behövt, om det rört sig om en annan fråga som inte varit så infekterad som klimatet. Då hade Spencers artikel bara diskret placerats i glömskans arkiv, som så många andra undermåliga arbeten tidigare.

I stället fick Spencers arbete en enorm uppmärksamhet bland professionella klimatförvillare, och Spencer drog själv långtgående slutsatser, som han helt enkelt inte hade täckning för i sitt arbete.

Roy Spencers stora förtjänst är att han ansvarar för satellitmätningar som redovisar temperaturen i atmosfären. Denna har mätts med satellit sedan 1979, och visar på en långtidstrend av i dag 0,13 grader per decennium (trenden har gått ner från 0,14 grader de senaste månaderna).

Utöver dessa satellitmätningar forskar alltså Spencer i frågor som rör klimatkänsligheten. Han hinner även vara aktiv i lobbyorganisationen The Marchall Institute, en tankesmedja med lätt dragning åt det marknadsliberala hållet.  Utöver stjärnornas krig och lite annat smått och gott.

Hur trovärdig är då Roy Spencer som forskare när det gäller klimatkänsligheten?

Frågan måste ställas, och handlar inte om ad hominem, utan rätt och slätt om att Roy Spencer själv ställt sig bakom ”En Evangelisk Deklaration om Global Uppvärmning”. Bland annat det här:

“We believe Earth and its ecosystems—created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence —are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory.  Earth’s climate system is no exception. Recent global warming is one of many natural cycles of warming and cooling in geologic history.”

Ursäkta, men det här är ingen präst eller predikant eller någon annan religiös fanatiker som ställer sig bakom en deklaration om Guds Intelligenta Design och ett självreglerande klimat. Det rör sig om en forskare, som faktiskt bedriver forskning om detta självreglerande klimat. Roy Spencers trovärdighet måste bedömas, inte utifrån vad han tror på eller ens hans förutfattade meningar, utan på att han faktiskt äger en religiös övertygelse om att klimatet är oss givet självstabiliserande från Gud.

Frågan är varför Roy Spencer forskar om klimatkänslighet när han redan deklarerat att klimatet är självreglerande? Mera riktig är att säga att Spencer forskar för att ta reda på VARFÖR klimatet är självreglerande. En forskning som han torde vara ensam om, och som inte med bästa vilja i världen förtjänar att kallas för forskning.

Allt detta naturligtvis inte okänt för Stockholmsinitiativet. Självklart måste det vara störande, att referera till forskare som ställer sig bakom intelligent design och som bekänner sig till en religiös tro att klimatet är självstabiliserande.

Jag förstår dock Stockholmsinitiativet, att dom oreserverat sluter upp bakom Roy Spencer. Dom hittar ingen bättre.

Klotet om IPCC-forskare

onsdag 11 april 2012

Vetenskap är vare sig demokrati eller religion

I det stora landet i väster har utbildningsväsendet fått en ny uppgift, utöver sin viktigaste, att förmedla kunskap. Många skolor och lärare tvingas helt enkelt slåss för självklarheten att basera undervisningen på just vetenskap.

Vissa politker, lobbygrupper och tankesmedjor, religiösa grupperingar – och deras mediekanaler gör sitt bästa för att föra in nya element i undervisningen, som definitivt inte hör hemma där.

Bibliska skapelsemyter och den bisarra synen att människan inte kan  påverka klimatet, är på väg att nästla sig in i undervisningen, ofta kombinerat.

Evolutionsläran är en ickefråga bland biologer, och koldioxidens påverkan på klimatsystemet är likaledes en ickefråga bland klimatforskare. Undervisning i biblisk skapelseteori (bedrägligt omskrivet till kreationism), liksom att lära ut att människan inte påverkar klimatet hör inte hemma i ett civiliserat skolväsende.

Den bästa sågning jag sett av kreationismen jag sett står sir David Attenborough för:

En av de intressantaste diskussionerna inom evolutionsläran är hur mycket miljön påverkar arvet – och tvärtom. Där hittar vi en av de stora kontroverserna inom biologin. Inom klimatforskningen är kontroversen hur mycket de ökande koldioxidutsläppen (eller rättare den koldioxid människan frigör från det geologiska kretsloppet) påverkar klimatet.

Den allmänna uppfattningen om koldioxid, väl sammanfattat av IPCC, är att en fördubbling av koldioxidhalten (tillsammans med faktorer som bland andra ökad mängd vattenånga och minskat albedo) höjer temperaturen med 2-4,5 grader C, med det troligaste värdet 3 grader C.

Utöver detta för det en vetenskaplig debatt där enskilda forskare sätter klimatkänsligheten så lågt som 1 grad C, och så högt som 6 grader C, vid en fördubbling av koldioxidhalten. Naturligtvis ska detta nämnas i undervisningen. En bra diskussion i en intresserad klass vore också att ta upp de extrema ytterligheterna, att en fördubblad koldioxidhalt inte skulle påverka alls, alternativt få klimatet att skena á la Venus.

Från det är steget mycket långt till att börja undervisa om gaia-hypoteser grundade på bibliska myter, om att gud har givit oss ett självstabiliserande klimat (något som religiösa fanatiker, som heller inte kan hålla isär skapelsemyt och evolution, gärna vill framhålla). Dylikt ska hållas borta från de läroböcker som används.

En av de riktigt skumma klimatforskarna i USA är Roy Spencer, och ivrig företrädare för den här gaia-hypotesen. Dock inte så extremt att han påstår att koldioxiden saknar påverkan. Viss vetenskaplig heder besitter Spencer, även om den inte sitter så djupt.

En klimatforskare som ställer sig bakom smörja av det här slaget går liksom inte att ta på allvar:

“We believe Earth and its ecosystems—created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence —are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory.  Earth’s climate system is no exception. Recent global warming is one of many natural cycles of warming and cooling in geologic history.”

Ändå, kanske beroende på att det inte finns så många andra att välja på, har Roy Spencer blivit en ikon på den stora svenska klimatförvillarbloggen, The Climate Scam.

Läs citatet ovan en gång till, och fundera. Orden representerar alltså ett synsätt som håller på att nästla sig in i undervisningen för de barn och ungdomar som en gång ska ta över och utveckla det här samhället vidare.

Som en paradox bygger också de här bibeltolkarna sin världsbild på att redovisade rön ska bygga på demokrati(!). Alltså att båda sidor ska ges utrymme i debatten.

Konsekvenserna blir naturligtvis bisarra, om sådana tankegångar får fotfäste. När massmedia rapporterar om utvecklingen för den arktiska isen, skulle journalisten alltså bli tvungen att leta upp någon som påstår att den arktiska isen växer igen, eller att det håller på bli kallare, i stället för att redovisa det aktuella forskningsläget.

Det rimliga är naturligtvis att media vänder sig till andra forskare, för att få deras syn på utvecklingen, i mitt exempel Arktis. En journalist som får en rapport om isen från NASA kan naturligtvis kolla av med andra forskare, varför inte kontakta Norsk Polarinstitutt, som har auktoritet inom området? Svårare är det inte.

Fast å andra sidan är utvecklingen i Arktis så tydlig att det inte behövs någon djupare uppföljning ...  

Hur agerar klimathaveristerna själva i fråga om att redovisa fakta? Vi kan studera den amerikanska propagandakanalen Fox-News i ett ämne som påminner om klimat och evolution. Fox-News var mycket aktiva när det gällde att föra ut budskapet från president George W Bush om att Irak hade utvecklat massförstörelsevapen. Även i detta fall talade fakta emot propagandan. Brydde sig Fox-News om detta?

Nu bedriver Fox-News en mycket intensiv propaganda för att visa att koldioxiden saknar relevant klimatpåverkan.



Precis som vi inte borde lyssnat till Fox-News och övriga megafoner i fråga om massförstörelsevapnen i Irak, bör vi nu avfärda samma kanaler i fråga om klimat och evolution.

Och hålla dom på armlängds avstånd från undervisningen.

Klotet  
DN




måndag 9 april 2012

Ett nytt Manhattanprojekt!

I början på 1940-talet drog USA igång världens genom tiderna (fram tills dess) största vetenskapliga och industriella projekt. Manhattanprojektet, som syftade till att ta fram atombomben. Kostnaden för att producera tre bomber landade på, motsvarande i dag, 26 miljarder dollar. Drygt 175 miljarder kronor i svenska pengar.

Nu är det dags för ett nytt Manhattanprojekt, ett fredligt sådant, den här gången, och mycket större. Industrijätten Tyskland ska lägga om hela sin energiproduktion, till förnybar sådan, och satsar, hör och häpna 200 miljarder Euro, på projektet.  

Att Tyskland genomför den här satsningen är inte så konstigt när man tänker efter. Tyskland är en världens starkaste industrinationer, och vill naturligtvis så förbli. När då inte kärnkraften tycks vara en framkomlig väg, de fossila bränslena blir allt dyrare att plocka upp, förutom att vi har ett reellt problem med klimatförändringar och global uppvärmning framför oss, ja, då återstår en massiv satsning på förnybar energi.

Glöm heller inte bort att tekniken för förnybar energi i framtiden, med största sannolikhet, kommer att bli en mycket stor exportprodukt i världen.

Tyskland lider heller inte av, kanske tack vare en stark konservativ hållning vad gäller näringspolitiken, den där nyliberala sjukan, att staten inte ska lägga sig i näringspolitiken.

Naturligtvis debatteras den här satsningen, inte minst av bakåtsträvare, vars världsbild tycks kretsa kring kärnkraft och fossilbränslen. Inte oväntat hittar vi våra svenska klimatförvillare i den kategorin. Inte mycket nytänkande där inte.

Opponenterna, som driver tesen att människan inte nämnvärt påverkar klimatet tycks uteslutande drivas av politiska och religiösa skäl, ofta kombinerat. Politiskt att staten, framförallt att stater inte ska samverka, ska lägga sig i användningen av fossilbränslena. Religiöst att en god gud har skänkt oss ett självstabiliserande klimat, som inte kan påverkas av människan, underförstått att oljan är guds gåva till mänskligheten och närmast en synd att inte utnyttja den. Vissa av de här religiösa fanatikerna är verksamma som klimatforskare.

Kärnkraften, ja hur är det med den? Inte ens den mest kärnkraftsvänlige själ, kan väl se den kraftkällan som något annat än ett komplement till världens energiförsörjning. Jag tror inte ens att det är realistiskt att tänka sig en fördubbling av världens kärnkraft. Skulle det genomföras, skulle det innebära att runt 12 % av världens energiuttag av fossilbränsle ersätts.

Det kommer att krävas mera, mycket mera, och nu gör sig tyskarna beredda att visa vägen.

söndag 8 april 2012

Urbanisering på gott och ont

Inflyttning till städer går snabbast i Sverige, är Rapports rubrik på SVT.  Det är naturligtvis urbaniseringen det handlar om, och denna måste i ärlighetens namn sägas vara på både gott och ont.

Utan stora och små befolkningscentra skulle nationen helt enkelt inte fungera. Tänk bara ett universitetssjukhus, nästan en liten stad i staden. Eller de stora arbetsgivare med dito platser, som en gång byggde upp välståndet med en stark exportindustri, tillsammans med en stark stat i en samverkan som stavas blandekonomi.

Viktigt för Sverige var också jordbrukets utveckling. Det som gjorde att vi överhuvudtaget kunde försörja oss var Rutger McLean och det laga skiftet (som av någon outgrundlig anledning aldrig kom till stånd i dalarna). Jordbruket blev allt effektivare, och allt färre fick plats i näringen. Arbetskraften frigjordes till en växande industri, som lokaliserades till städer och orter, med krafttillgång.

Det går att orda mycket om Sveriges väg från fattigt (för det var det) bondesamhälle till rik industrination. Det viktigaste tror jag var framsynta regeringsföreträdare, från finansminister Gripenstedt, som såg till att förstatliga järnvägen, och därmed skapa ett fungerande kommunikationsnät, vidare till ett antal socialdemokratiska regeringar, som såg till, att tillsammans med näringslivet (många blandekonomiska projekt) skapa fungerande infrastruktur; el, tele, etc. i det här landet.

Men, för att nationen ska fungera, räcker det knappast med en urbaniserad stat. Sverige ser inte ut på det sättet. För att nationen ska fungera krävs också att ”Hela Sverige ska Leva”. Det måste finnas fungerande lokalsamhällen i hela landet.

Det finns ett mycket talande citat om synen på stad och land, som lyder ungefär så här: ”Om det satsas pengar på ett projekt i Stockholm, kallas det investering, satsas det pengar i glesbygden kallas det bidrag.”

Så sant som det är sagt, och den här villfarelsen måste vi bort ifrån. Det sägs ofta att det är i storstäderna tillväxten sker. Kanske är det så. Men utan skogen, malmen, vattnet, jorden, skulle all grund för tillväxt vara borta. På senare tid har även turismnäringen seglat upp som en stark kandidat. Det är naturligtvis av yttersta vikt att det finns ett starkt fungerande samhälle långt utanför storstäder, även utanför småcentra, för att landet som helhet ska fungera så effektivt som möjligt, och gärna ännu effektivare.

Våra näringar, som utgör grunden för tillväxt; jord, skog, turism, kraft, kräver precis som alla andra näringar kompetenta människor och en fungerande samhällsstruktur. Det är i dag naturligt att flytta till staden för ett bättre arbete, och bra service. Klarar vi inte av, att se till att även det omvända gäller, kommer våra avfolkningsbygder att förvandlas till något som mera liknar hembygdsreservat.

En alltmer tilltagande urbanisering leder som bekant även till ett orimligt tryck på storstädernas mer eller mindre spekulativa bostadsmarknad, utöver utarmningen av glesbygd och mindre orter.

Riksdagen i allmänhet, och regeringen i synnerhet, tar inte de här frågorna på allvar, och dessvärre gäller samma sak även för stora delar av befolkningen i avfolkningsbygderna (mer om detta nedan).

Regeringen verkar ha kapitulerat, och offrar regionalpolitiken på den heliga marknadens altare utan att blinka. Den ena ”reformen” efter den andra undergräver den service som gör att näringsliv och människor kan utvecklas. Att primärvården i form av läkare och vårdcentraler allt mera koncentreras till tätortscentra (och naturligtvis till den välbärgade delen i dessa centra) anser jag vara en skam, och ett bevis på att där inte finns något decentralistiskt parti i regeringen. Samma med det statliga apoteksmonopolet som med regeringens försorg övergått till den marknadsekonomiska gökunge som stavas oligopol. Samma kan också sägas om den ”privata” vård och omsorg som bedrivs i det här landet. Det är en för liten marknad för att det ska kunna bli en konkurrenssituation. Det blir antingen monopol eller oligopol, och i privat regi.

Vård, service och myndighetsutövning måste fungera om avfolkningsbygderna ska bli attraktiva, och det är politikernas, ytterst regeringens, förbannade skyldighet att så blir fallet. Det duger inte att hänvisa till en diffus marknad, som har, och ska ha, till uppgift att faktiskt tjäna pengar. Det är sedan politikernas uppgift att ha en skattesats, tillsammans med avgifter, så att markservicen fungerar!

Ta det här med bilprovningen, där en klåfingrig regering uppenbarligen tycker att dom har så lite att göra, att dom i stället kan fördärva sådant som fungerar (precis som med apoteket). Återigen ett nytt oligopol … Hade man velat luckra upp Bilprovningen, hade man kunnat skapa ett regelverk för mindre verkstäder, som inte är märkesverkstäder, och gjort det möjligt för dessa att ”släcka tvåor”.

Att kunna, inte bara behålla, utan även utveckla mindre skolor, är viktigt för mindre orter som vill växa. Jag har ALDRIG hört någon regeringsföreträdare, som tar upp problematiken som följer på valfriheten. De så kallade byskolorna tickar mera pengar än skolor i centralorten. Utbildningsnämnden måste snåla in lite per elev i de stora skolorna, och satsa på byskolorna. Minskar detta utrymme på grund av att även friskolor ska ha del av kakan, och elevantalet krymper i de större skolorna, ja, då riskerar byskolor att läggas ner. (Naturligtvis är det också så att de flesta elever, som kräver mera resurser på grund av problem hemma, inte heller har föräldrar som aktivt väljer skola, och ge mig ett enda exempel på en friskola, som aktivt försöker rekrytera dessa barn.)

Det finns mycket att göra för en regering som vill se till att det finns en fungerande samhällsservice och infrastruktur i hela det här avlånga landet. Börja regera exempelvis.

Men, det finns även ett hot inifrån avfolkningsbygderna, som är nog så allvarligt, om man nu vill att det ska komma till stånd en inflyttning av människor som kan bidra till att utveckla bygden eller orten.

Rovdjurshat och invandrarfientlighet är inga tillgångar när det gäller att vända flyttströmmarna. Många ungdomar utbildar sig för att få ett bättre jobb, dom kanske bor utomlands ett tag, eller nöjer sig med att bosätta sig i en storstad.

Dom här ungdomarna väljer att flytta till områden med ännu flera invandrare, och ännu mera mångkultur. Glöm att dom återvänder till en håla, där det är legitimt att prata om kamelknullare, svartskallar, apor, blattar, eller andra trevliga invektiv. Tror ni att dom skulle flytta till en by eller ett radhus, och riskera att en sur grannkärring eller -gubbe börjar prata om apor, när vännen eller kollegan, som inte är etnisk svensk, kommer på besök?

Glöm det.

onsdag 4 april 2012

Dumpa jägarlobbyn

Lars-Erik Liljelund har presentat sin utredning i rovdjursfrågan. Liljelund drar slutsatsen att det behövs 450 vargar för en livskraftig stam i Sverige.

Den fråga som varje, av naturvård, seriöst intresserad individ, måste ställa sig, är vilken kvalité viltstammarna ska ha, när barnbarnen till dagens unga jägare är vuxna, och mogna att jaga.

Det finns ingen som helst anledning att lyssna på den del av jägarkåren som hörs mest. Seriositeten visas tydligt med den här artikeln i en jakttidning: ”Varg tre gånger farligare än jägarna”, i en artikel som talar om att 22 hundar per 10 000 dödas i trafiken, mot drygt tre vargdödade … Alltså, det går inte att ta Jägarförbundet på allvar efter ovanstående nonsens.

Den som vill läsa fakta om ”olyckorna” mellan hund och varg, kan gärna läsa en artikel på Viltskadecenters hemsida, som bland annat har intervjuat ägare till skadade eller dödade hundar, i samband med vargkonfrontation.

Det stora problemet, som skapar många konfrontationer mellan hund och varg, är att det rör sig om biologiskt sett samma art, och vargar i ett revir brukar inte tycka om andra vargar som inkräktar … Det hjälper inte med att hundarna inte hyser det minsta agg mot vargen, utan bara vill hälsa på sin artfrände, som lösa hundar brukar göra.

Med största sannolikhet kan vi även avfärda tron, att vargen reagerar på hundens skällande, som skröna. En mycket suspekt sajt vargfakta.se, som inte tycks drivas av något annat än ett patologiskt varghat, skriver naturligtvis inte en enda rad om detta, att det blir problem när tama respektive vilda element strålar samman i en gemensam miljö. Inte heller jägarförbunden bryr sig om att lyfta upp problematiken. Det är svårt att frigöra sig från tanken att ledningarna i de här organisationerna, hur motbjudande det än kan tyckas, gärna ser att det dödas hundar, då det ger annars mycket svaga argument större tyngd. Å andra sidan stämmer deras agerande väl överens med den utbildningsnivå, som finns hos de ansvariga i förbunden. Eller kan någon ge exempel på en utbildad viltekolog, eller motsvarande, med forskningserfarenhet, hos Jägarförbundet eller Jägarnas Riksförbund?

Det finns mängder med intressant forskning att ta del av när det gäller samspelet mellan predatorer och bytesdjur. Bland andra SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) bedriver sådan. Det här är en rapport som tar upp ekosystemaspekter, mellan skogsbruk och natur i den näringsväv det handlar om. En intressant detalj i ovan nämnda rapport, är att en älgko, som mist sin kalv dels själv blir mer robust inför nästa födsel, dels i ökad utsträckning föder tvillingkalvar ett år senare. En annan myt är att rovdjuren skulle styra tillgången på klövvilt, det är i stället ett samspel mellan byte och predator, i näringsväven. Älgtillgången styrs i mångt och mycket av födotillgång och andra yttre omständigheter, mera än rovdjur, och detta är naturligtvis av yttersta vikt när man diskuterar varg och älg sett till hela näringsväven.

Att i det fallet ge jägarkåren, vars kunskaper i ekologi och viltvård sträcker sig ungefär lika långt som sladden från vägguttaget till frysen, expertstatus är naturligtvis vanvett.

Vi ska heller inte glömma bort den tid då klövviltet nästan utrotades, och vi faktiskt fick problem med rovdjur i Sverige. Den skyldige, även om han menade väl, var Gustav III (som väl trots sina brister  bör betecknas som en av Sveriges mest underskattade kungar). Han utfärdade ett dekret, som gav allmogen fri rätt 1789 att jaga det villebråd som tidigare varit förbehållet kronan. Detta ledde till en hänsynslös jakt, där vildsvinen utrotades, och nästan älgen.


Samtidigt var älgen sedan tidigare nästan utrotad, och all älgjakt stoppats år 1825 för tio år framåt. Det kanske går upp ett liljeholmens om varför rovdjursplågan blev stor, när klövviltet närmast utrotats samtidigt som vi hade tusentals vargar i det här landet.

Något som är väldigt talande hos varghatarna, är uttalanden i stil med att ”våra förfäder visste vad dom gjorde, som utrotade vargen”.

Nej, dom visste inte vad dom gjorde, eller begrep heller för den delen. Dom lyckades nästan utrota älgen, och förfädernas vett bör därför inte användas som argument i frågor som rör ekologi och viltvård.

Möjligen duger våra förfäders tillkortakommanden som argument för outbildade företrädare i jägarförbunden, och just därför ska dessa representanter för jägarkåren hållas borta från allt inflytande som rör viltförvaltning.