Staten och kapitalet och glesbygden

Så har nu den logiska och väntade nyheten hamnat på regeringens bord. Sveriges Radios nyheter rapporterar om att apotek kommer att börja läggas ner nästa år.

Överraskande nog är det glesbygden som drabbas:

”Genom reformen vill Centerpartiet och Alliansregeringen att det ska bli fler apotek och att apoteken erbjuder bättre service, både vad avser öppettider och kringtjänster. För Centerpartiet är det särskilt viktigt att servicen på landsbygden och i förorter garanteras samt att det blir många småföretagare bland apoteksaktörerna. Vi vill också uppmuntra fler kvinnor att etablera apotek.”

Trots denna läpparnas bekännelse från centerpartiet, börjar nu regeringen titta på alternativ som att låta ombud i matvaruaffärer ta över verksamheten.

På centerpartiets hemsida försökte jag även ta reda på vad dagens centerparti anser om regionalpolitik. Det gick ju sådär ...

Det som nu händer med apoteket, även bilprovningen och annan samhällsservice, visar att regeringen med centerns antingen goda minne eller aktiva påverkan, nu drar åt tumskruvarna rejält på glesbygden. Det skulle inte förvåna mig om posthanteringen (som ju Annie Lööf vill byta mot några meters järnvägsräls, eller något vägbygge) står näst i tur.

Det är dock inte bara regeringen som ställer till djävulskap i avfolkningsbygderna. Även ARLA gör sitt bästa, för att just det levande landskap, som kooperationen säger sig vilja bevara inte ska bevaras. (Arla är visserligen ett kooperativt, privat bolag, som naturligtvis inte kan styras politiskt, men det låter mycket illa när dom pratar om en sak och gör en annan.)

Även Maciej Zarembas bitvis skakande artikelserie kastar ljus på myndigheters och kapitalägares syn på svensk glesbygd. Skogen som även kan räknas till vårt kulturarv, har reducerats till en ren råvara för industri och arbetsmarknad. Några människor att vårda detta kulturarv verkar inte behövas. Undantaget plantering, gallring och avverkning.

När ska våra politiker inse att nyliberala idéer aldrig kan fungera i ett avlångt och glest befolkat land som Sverige? I vart fall inte om man menar något med talet om decentralisering.

Aftonbladet skriver på ledarplats om apoteksreformen.

Centern svängt om skatteväxlingen?

Jag hade tyvärr inte möjlighet att själv se partiledardebatten i går, men har kollat lite bland referaten, och funnit vad som jag anser vara ett anmärkningsvärt citat från Annie Lööf. (Utöver Lööfs vanliga floskler om att sänka ingångslönerna.)

Annie Lööf  sa rent ut under debatten, att ”för mig är alla skattesänkningar prioriterade”.

Hoppsan, hur menade hon nu?

Har centern gjort en 360-graders-gir i skattefrågan, inklusive skatteväxlingen, eller är det som en kommentator så träffande beskrev, ännu en lövgroda?

Så här skriver nämligen centern om skatteväxling:

”genomföra grön skatteväxling genom att höja miljöskatten på koldioxid samtidigt som vi sänker skatten på arbete och företagande.”

[Här ser jag förresten att centern svängt rejält sedan min aktiva tid. Förut handlade skatteväxlingen främst om att beskatta ej förnyelsebara resurser, inte bara koldioxid, till förmån för en sänkning av skatten på arbete. Den delen är tydligen numera försvunnen.]

”Alla skatter” innefattar även klimat- och miljöskatter.

Antingen menar Annie Lööf  den gröna skatteväxlingen är av ondo eller också är det ännu en sk lövgroda. Båda alternativen är naturligtvis förödande, kanske inte så mycket för ett parti som få tar på allvar, och som balanserar på fyraprocentsspärren, men väl för ett parti som kallar sig för miljöparti, och som vill avlägsna sig från spärren.

Detta är den semantiska analysen, alltså ordagranna tolkningen, av vad Annie Lööf sa i partiledardebatten. När jag tolkar andemeningen i vad hon sa, tycker jag det blir än värre, rent ut sagt hårresande. Inte minst efter debattartikeln från den före detta sossen, Hans Dahlgren, som talar om att ransonera (?) välfärden.

[Som en parentes kan sägas att det är enkelt att sänka skattetrycket, rejält. Det är bara att lagstifta om att pensionerna ska avlägsnas från statsbudgeten, och göra alla avgifter respektive utbetalningar obligatoriska. Inte för att det spelar någon roll för den enskilda människans ekonomi, men det blir lättare att jämföra skattetryck med andra länder.]

Om vi vill ha välfärd i det här landet gäller det att finna ett skattesystem som har raka rör mellan tillväxt, inklusive vinster från produktivitetsökningar och rationaliseringar, och offentliga finanser. Frågan vi bör ställa oss är inte hur många arbetare som går på varje pensionär eller sjuk, utan hur mycket som totalt produceras per individ.

Vi ska också ställa oss frågan, varför vi ligger tämligen bra till när det gäller produktivitet i det här landet, och varför företag som outsourcar till utlandet ofta ångrar sig. Det blev inte de vinsterna i verkligheten som man räknat fram på pappret.

Den viktigaste förklaringen är att vi i Sverige, främst tack vare starka starka arbetsmarknadsparter, aldrig har fallit för frestelsen att rädda jobb genom att sänka löner. Dessvärre finns det numera politiker som vill slå in på den vägen, Annie Lööf är en av dom.

Centerns tal om sänkta ingångslöner, tillsammans med talet om att alla skattesänkningar är prioriterade, gör, tror jag, att vi kan räkna bort det partiet från den politiska arenan. Dom har helt enkelt inget nytt att tillföra.

Svd  Expressen1  Expressen2  Aftonbladet       

Centern spretar om infrastrukturen

Jag undrar vad centern egentligen vill med järnväg och kollektivtrafik, efter att ha läst debattartikeln signerad Annie Lööf och Anders Åkesson. I all synnerhet om debattartikeln kopplas ihop samman med Annie Lööfs lördagsintervju. I intervjun ges snarast intrycket att järnvägsinvesteringar är ett verktyg för att tvinga fram en utförsäljning av statliga företag.

Jag vill hävda att det är dumt av staten att äga bolag av ideologiska skäl, och idiotiskt att göra sig av med ägandet av samma orsak. Och statligt ägda bolag behöver definitivt inte stå i motsatsförhållande till nya investeringar. Det kan ju hända att statliga bolag går med vinst, och att man kanske kan använda denna vinst till att göra nya investeringar ...

Drygt 30 miljarder kronor ska satsas på förbifart Stockholm under åtta år. Låter som en årlig investering i stil med vad järnvägen skulle behövt sedan 1980, men det handlar väl om prioritering ...

Nåja, det kanske ändå inte är så viktigt. Järnvägsinvesteringarna hamnar sist på den lista som presenteras i debattartikeln. Så här skriver Lööf & Åkesson om järnvägen:

”Det behövs ökad kapacitet på järnväg. Som det handelsberoende land vi är behövs effektiva godstransporter liksom möjlighet för människor att resa. Centerpartiet prioriterar att rusta och reinvestera i den järnvägsinfrastruktur vi har för att nyinvesteringar ska ge bästa möjliga effekt. När utrymme finns handlar det exempelvis om en fast förbindelse Helsingborg–Helsingör, förbättringar för basnäringens godstransporter på Malmbanan mellan Kiruna och Narvik samt Norrbotniabanan längs Norrlands kust. För persontransporterna är exempelvis Ostkustbanan, Ostlänken, Mälarbanan och sträckan Borås–Göteborg viktiga och angelägna satsningar.”

Alltså, vad vill man egentligen. Järnvägstrafikens problem i dag är väl kapacitetsbristen, på främst stambanan. Tillsammans med en fragmentisering, som gör att olika aktörer (småpåvar) med minimalt intresse av samverkan, tvingas samsas i ett endimensionellt transportsystem.

Jag har inget att invända mot analysen att järnvägen borde ha investerats med 200 miljarder kronor sedan 1980 för att ha hållit jämna steg med övriga Europa. Men det duger inte att efter sex år i regeringsställning skylla på den nuvarande oppositionen. Centerns partiledare Annie Lööf gör sig löjlig med ett sådana påståenden. Häri skall även vägas, att det 1980 var borgerlig regering, och att det inte var den enda under den period Lööf refererar till. Infrastrukturen har varit eftersatt under lång tid. Punkt.

Vad gjorde Johan August Gripenstedt i mitten av 1800-talet? Svar: han såg till att Sverige lånade pengar för att bygga ett stambanenät på räls, bland annat. Han såg också till att införa frihandel, vilket många borgerliga politiker med selektivt minne har lättare att komma ihåg.

Jag vill hävda att det var kombinationen av ett fritt näringsliv och en stark stat – som inte bara tog ansvar för, utan även ägde, infrastrukturen, som gav oss möjligheten att bygga upp välståndet, och få Sverige att fungera. Att privata aktörer skulle sköta postverket var naturligtvis otänkbart, och Sverige hade inte varit vad det är i dag om inte staten tillsammans med LM Ericsson hade byggt upp televerket, där LM stod för materialet, och staten för investeringar och ägande.

Så vad vill då centern med järnvägen? Arbeta i Johan August Gripenstedts anda eller gå vidare med infrastrukturen som nyliberal lekstuga?

Hårda ord? Nej, spår- och kollektivtrafik privatiserades i England, med resultat som lämnar en hel del övrigt att önska. Och då ska vi komma ihåg att Spårtrafiken i London är en större marknadsandel än vad Sverige är totalt!

Det rimliga vore att regeringen började med att ta ett helhetsgrepp om järnvägen, med stambanan som grund, och ta ansvaret fullt ut för investeringar, underhåll och transporter. Blir det stopp i pulsådern fungerar knappast kapillärkärlen.

Då skulle länstrafiken i de olika länen veta vad de har att utgå ifrån, och samordna den lokala trafiken med riksnätet. Låter inte detta rimligt? Kanske till och med mera rimligt än att ha ett lapptäcke, där risken också är uppenbar att en aktör, precis som i Västra Götaland går i konkurs (kanske på grund av att ha dumpat priset under vad som är möjligt för att bedriva verksamhet).

Självklart ska kollektivtrafiken i ett län styras av en länstrafik. Att som Lööf och Åkesson prata i termer av marknadstänk (vadå tonårssnack), ger jag inte mycket för:

”Den nya lagstiftning som omger kollektivtrafiken ger just förutsättningar för mer konkurrens och marknadstänk – så att resenärens behov blir avgörande.”

En fungerande kollektivtrafik, och till viss del även järnvägstrafiken, bygger på att lönsamma linjer finansierar icke lönsamma. Om utbud och efterfrågan ska styra kollektivtrafiken, har vi snart ingen kollektivtrafik värd namnet. Vart försvann det centerparti som en gång slogs för att människor skulle ha lika förutsättningar och möjligheter, oavsett var dom bodde i det här avlånga landet?

Om vi ska kunna, i det här glest befolkade och avlånga landet ska kunna använda järnvägen för att skapa ett miljövänligt transportsystem, vill det nog till att vi väljer politiker, om sådana finns, som både vill satsa på, och ta ansvar för, järnvägstrafiken.

Det blir liksom lite lättare då för städer som Uppsala och Linköping att dra sitt strå till stacken.

Dagens Eko  DN  Aftonbladet 1  Aftonbladet 2          

Flykten från verkligheten

Centern utmärker sig allt mera som nyliberal megafon i regeringen. Och partiledaren Annie Lööf drar sig inte heller för att använda statistik som saknar förankring i verkligheten för att ge tyngd åt långtgående förslag.

Än mer häpnadsväckande är att Annie Lööf fortsätter att tala om en 20-procentig arbetslöshet för ungdomar. Sju procent av ungdomarna står utanför arbetsmarknad och utbildningssystem.  Lööf använder siffror som visar att ungdomar som utbildar sig är arbetslösa. Och det verkar vara en genomgående strategi hos alliansen.

Det här trixandet där man skriver upp arbetslöshetssiffrorna (normalt brukar en regering göra tvärtom, men uppenbarligen finns det starka ideologiska skäl för agerandet), är naturligtvis direkt skadligt för jobbpolitiken. Fokus läggs på att ungdom generellt skulle vara anledning till arbetslöshet, när största problemguppen är ungdomar, som inte kommit igenom gymnasiet. Att Annie Lööf då räknar ungdomar under utbildning som arbetslösa blir parodiskt.

Annie Lööf använder de här tvivelaktiga siffrorna för att ge tyngd åt ett helt batteri lika tveksamma förslag i sin debattartikel. Vi ska också komma ihåg att centern och Lööf drivit igenom reformer, sänkningen av arbetsgivaravgiften och sänkningen av restaurangmomsen, som givit väldigt dåligt utbyte emot en gigantisk dränering av statsfinanserna.

(Sedan trodde jag att en näringsminister skulle ägna sig åt näringspolitik, och lämna arbetsmarknadsfrågorna åt just arbetsmarknadsministern.)

Annie Lööf tar naturligtvis upp det vanliga tugget om att LAS-reglerna skulle vara ett stort problem, och en gigantisk tröskel på arbetsmarknaden. Är det någon som kan förklara för mig, varför det skulle vara ett problem att anställa mig, när jag har ett års provanställning, när arbetsgivaren när som helst under den perioden kan avskeda mig. Efter ett år krävs det att jag missköter, om det inte är så att arbetsgivaren tvingas säga upp personal, och då startar en förhandling mellan fack och arbetsgivare. Avgörande för vilka som ska sägas upp är då dels anställningsår, dels kompetens. Det värdefulla med den här ordningen är att det sker en förhandling, att det inte är något som avgörs godtyckligt i ett slutet direktionsrum. Att Lööf inte ser det minsta värde i detta tror jag förklaras i dels ideologisk blindhet, dels avsaknad av erfarenheter från arbetslivet.

Arbetslösheten ser olika ut från kommun till kommun, ofta har små kommuner en besvärande arbetslöshet. Det rimliga vore att regeringen satte sig ner med arbetsförmedlingen och kraftsamlade, för att få till åtgärdspaket, för att myndigheten ska göra ett så bra jobb som möjligt. Försvann resurserna till detta i det svarta hål som stavas arbetsgivaravgifts- och momssänkning?

I stället flummar Annie Lööf iväg med ett diffust förslag om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingen. Valfriheten igen … Men herregud, i de här många små orterna kommer det aldrig att bli någon valfrihet. Det kommer att bli en arbetsförmedling, och det är min åsikt att regeringen ska se till att den fungerar så bra som möjligt. Vi lever också i en omflyttningarnas tid. Människor söker jobb, flyttar och utbildar sig. Om vi inte vill ha ett lapptäcke utan överblick ser vi till att ha en huvudman för arbetsförmedlingen. Eller tänker sig Lööf att det är bra med konkurrens där det finns möjlighet till sådan, och att de övriga ska få ta det som blir över? I så fall en skamlig argumentation av någon som representerar ett parti som en gång slogs för ett decentraliserat samhälle, och lika förutsättningar oavsett bostadsort.

Talet om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingen visar med eftertryck att Annie Lööf inte lärt någonting av de studier som publicerats om valfrihetsreformen. Det kan också vara ett klassiskt uttryck för ett djupare kunskapsförakt.

Efter krisen i lobbyorganisationen ”Studieförbundet Näringsliv och Samhälle” borde regeringen iaktta abstinens i fråga om att konkurrensutsätta myndighetsutövning.

DN opinionssiffror 

Ideologiskt raseri utan eftertanke

Det vore en underdrift att säga, att jag inte reagerar starkt på Jan Björklunds propåer om sänkta ungdomslöner. Hans officiella motiv är att det ska skapas fler jobb för ungdomar. Men vilka belägg har då folkpartiets ledare, som så starkt står för att forskningen måste ha en framträdande roll i samhället, för sin argumentation?

I stort inga alls. Björklund som figurerat på valaffischer med slogans, som att Sverige ska ta nobelpris, och inte bara dela ut, visar med eftertryck att han struntar i allt vad relevant forskning heter.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, där det handlar om att sänka skatter eller att förändra momssatser är oerhört kostsamma, och måste vägas på guldvåg för att statens ökade utgifter (eller minskade intäkter) ska göra så stor nytta som möjligt.

Vi kan börja med att granska sänkningen av restaurangmomsen. En inkomstförsvagning med dryga fem miljarder, där vi även som parentes kan slå fast att åtgärden innebär en rejäl omfördelning till restaurangtäta områden (gissa vilka), från områden med färre lokaler i den kategorin (gissa vilka).

Hur många årsarbeten har då denna sänkning gett? Det vet vi ännu inte, men vi kan ställa enkla krav, som måste uppfyllas för att vi ska kunna beteckna reformen som framgångsrik.

Fem miljarder kronor är mycket pengar. Hur många årsarbeten har vi rätt att kräva för att reformen ska betecknas som godkänd? Tusen årsarbeten till en kostnad av 5 miljoner kronor per styck? Knappast. Tiotusen årsarbeten då? Aldrig i livet! Det skulle innebära att staten subventionerar restaurangbranschen med 500 000 kronor per årsarbete.

Min åsikt är, att om reformen resulterar i att det skapas 10 000 årsarbeten á 500 000 kr så ska åtgärden betecknas som fiasko. Skulle det landa en bit under detta kan vi börja tala om förskingring. Naturligtvis ser politiker, som har som självändamål att sänka skatterna, detta som en behjärtansvärd åtgärd.

Mest pådrivande för denna reform har centern varit. Naturligtvis utan någon större utredning om vad det faktiska utfallet kan bli. Bara ideologisk blindhet. Eller klassiskt kunskapsförakt.

Men, på ett sätt kan denna reform ändå bli vägledande inför framtiden. Det finns naturligtvis undersökningar, som användes i argumentationen, om hur många företagarna som sa att dom skulle anställa. Även Ekot hade en sådan enkät, där svaret blev att mera än tre fjärdedelar av företagen sa att dom skulle anställa fler om momsen sänktes. Resultat?

Använd svaren från dessa enkäter, och applicera dessa på dagens förslag för att ge en fingervisning om utfallet i exempelvis Björklunds tal om sänkta ungdomslöner eller Lööfs tal om att anställningstryggheten skulle vara något problem.

Det är bara att ta antalet skapade verkliga jobb och dividera med svaren från enkäterna, så kan vi få en antydan om hur många nya jobb som kommer att skapas genom sänkta ungdomslöner, alternativt inskränkningar i arbetsrätten. Och ställa oss frågan: Är det värt priset?

Naturligtvis är det värt i stort sett vilket pris som helst för den som ser som ett självändamål att minimera statens och kollektivets makt (och här kan kollektivet bestå av ett antal anställda som inte kräver i stort mera än en rättssäker bedömning).

Personligen tvivlar jag starkt på att en återgång till det samhälle, som en gång fackföreningsrörelsen förpassade till historiens skräphög, är rätt väg att möta framtiden.

Det tragiska i den här historien är att moderaterna, mera än de forna mittenpartierna (framförallt centern som en gång slogs för den lilla människan), insett den här verkligheten. Björklund och Lööf verkar mera rikta in sig på att suga upp de konservativa och nyliberala röster som är missnöjda med att högern inte sätter åt enskilda löntagare och fack tillräckligt. Alternativt hämta stödröster.

Jag ser inget annat än en annalkande katastrof för de forna mittenpartierna, som faktiskt en gång slogs för enskilda människors rättigheter på arbetsmarknaden, och för lika lön för lika arbete.

För centerns del startade resan mot avgrunden med Maud Olofsson, och med Annie Lööf tar man ett stort steg framåt. Detta illustreras också i länken till ekot ovan. Från Olofssons tal om 8 000 nya arbeten i restaurangbranschen till Lööfs mera modesta ett par tusen. Lik förbannat driver regeringen igenom förslaget.

Här kan vi återgå till LAS-reglerna. Om jag blir anställd som inköpare, och får till uppgift att köpa in en produkt för 300 000 kr, men i stället börjar betala 2,5 miljoner för samma produkt, ja, då är saken klar. Det finns då saklig grund för uppsägning.

Jag skulle vilja sammanfatta Lööfs politiska gärning inom arbetsmarknadsområdet med två ord: Ideologiskt Raseri.

Nyheten om "ungdomslöner" där fack och arbetsgivare tillsammans med staten skapar ett lärlingssystem, ett del av utbildningen är däremot en helt annan sak. Här handlar det om ungdomsplatser som en del i utbildningen. Förutsatt att det verkligen handlar om en introduktion, och inte en sänkning av ingångslönerna i en bransch som gärna anställer kvicka ungdomar i första hand redan i dag.