Flykten från verkligheten

Centern utmärker sig allt mera som nyliberal megafon i regeringen. Och partiledaren Annie Lööf drar sig inte heller för att använda statistik som saknar förankring i verkligheten för att ge tyngd åt långtgående förslag.

Än mer häpnadsväckande är att Annie Lööf fortsätter att tala om en 20-procentig arbetslöshet för ungdomar. Sju procent av ungdomarna står utanför arbetsmarknad och utbildningssystem.  Lööf använder siffror som visar att ungdomar som utbildar sig är arbetslösa. Och det verkar vara en genomgående strategi hos alliansen.

Det här trixandet där man skriver upp arbetslöshetssiffrorna (normalt brukar en regering göra tvärtom, men uppenbarligen finns det starka ideologiska skäl för agerandet), är naturligtvis direkt skadligt för jobbpolitiken. Fokus läggs på att ungdom generellt skulle vara anledning till arbetslöshet, när största problemguppen är ungdomar, som inte kommit igenom gymnasiet. Att Annie Lööf då räknar ungdomar under utbildning som arbetslösa blir parodiskt.

Annie Lööf använder de här tvivelaktiga siffrorna för att ge tyngd åt ett helt batteri lika tveksamma förslag i sin debattartikel. Vi ska också komma ihåg att centern och Lööf drivit igenom reformer, sänkningen av arbetsgivaravgiften och sänkningen av restaurangmomsen, som givit väldigt dåligt utbyte emot en gigantisk dränering av statsfinanserna.

(Sedan trodde jag att en näringsminister skulle ägna sig åt näringspolitik, och lämna arbetsmarknadsfrågorna åt just arbetsmarknadsministern.)

Annie Lööf tar naturligtvis upp det vanliga tugget om att LAS-reglerna skulle vara ett stort problem, och en gigantisk tröskel på arbetsmarknaden. Är det någon som kan förklara för mig, varför det skulle vara ett problem att anställa mig, när jag har ett års provanställning, när arbetsgivaren när som helst under den perioden kan avskeda mig. Efter ett år krävs det att jag missköter, om det inte är så att arbetsgivaren tvingas säga upp personal, och då startar en förhandling mellan fack och arbetsgivare. Avgörande för vilka som ska sägas upp är då dels anställningsår, dels kompetens. Det värdefulla med den här ordningen är att det sker en förhandling, att det inte är något som avgörs godtyckligt i ett slutet direktionsrum. Att Lööf inte ser det minsta värde i detta tror jag förklaras i dels ideologisk blindhet, dels avsaknad av erfarenheter från arbetslivet.

Arbetslösheten ser olika ut från kommun till kommun, ofta har små kommuner en besvärande arbetslöshet. Det rimliga vore att regeringen satte sig ner med arbetsförmedlingen och kraftsamlade, för att få till åtgärdspaket, för att myndigheten ska göra ett så bra jobb som möjligt. Försvann resurserna till detta i det svarta hål som stavas arbetsgivaravgifts- och momssänkning?

I stället flummar Annie Lööf iväg med ett diffust förslag om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingen. Valfriheten igen … Men herregud, i de här många små orterna kommer det aldrig att bli någon valfrihet. Det kommer att bli en arbetsförmedling, och det är min åsikt att regeringen ska se till att den fungerar så bra som möjligt. Vi lever också i en omflyttningarnas tid. Människor söker jobb, flyttar och utbildar sig. Om vi inte vill ha ett lapptäcke utan överblick ser vi till att ha en huvudman för arbetsförmedlingen. Eller tänker sig Lööf att det är bra med konkurrens där det finns möjlighet till sådan, och att de övriga ska få ta det som blir över? I så fall en skamlig argumentation av någon som representerar ett parti som en gång slogs för ett decentraliserat samhälle, och lika förutsättningar oavsett bostadsort.

Talet om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingen visar med eftertryck att Annie Lööf inte lärt någonting av de studier som publicerats om valfrihetsreformen. Det kan också vara ett klassiskt uttryck för ett djupare kunskapsförakt.

Efter krisen i lobbyorganisationen ”Studieförbundet Näringsliv och Samhälle” borde regeringen iaktta abstinens i fråga om att konkurrensutsätta myndighetsutövning.

DN opinionssiffror