Dumpa jägarlobbyn

Lars-Erik Liljelund har presentat sin utredning i rovdjursfrågan. Liljelund drar slutsatsen att det behövs 450 vargar för en livskraftig stam i Sverige.

Den fråga som varje, av naturvård, seriöst intresserad individ, måste ställa sig, är vilken kvalité viltstammarna ska ha, när barnbarnen till dagens unga jägare är vuxna, och mogna att jaga.

Det finns ingen som helst anledning att lyssna på den del av jägarkåren som hörs mest. Seriositeten visas tydligt med den här artikeln i en jakttidning: ”Varg tre gånger farligare än jägarna”, i en artikel som talar om att 22 hundar per 10 000 dödas i trafiken, mot drygt tre vargdödade … Alltså, det går inte att ta Jägarförbundet på allvar efter ovanstående nonsens.

Den som vill läsa fakta om ”olyckorna” mellan hund och varg, kan gärna läsa en artikel på Viltskadecenters hemsida, som bland annat har intervjuat ägare till skadade eller dödade hundar, i samband med vargkonfrontation.

Det stora problemet, som skapar många konfrontationer mellan hund och varg, är att det rör sig om biologiskt sett samma art, och vargar i ett revir brukar inte tycka om andra vargar som inkräktar … Det hjälper inte med att hundarna inte hyser det minsta agg mot vargen, utan bara vill hälsa på sin artfrände, som lösa hundar brukar göra.

Med största sannolikhet kan vi även avfärda tron, att vargen reagerar på hundens skällande, som skröna. En mycket suspekt sajt vargfakta.se, som inte tycks drivas av något annat än ett patologiskt varghat, skriver naturligtvis inte en enda rad om detta, att det blir problem när tama respektive vilda element strålar samman i en gemensam miljö. Inte heller jägarförbunden bryr sig om att lyfta upp problematiken. Det är svårt att frigöra sig från tanken att ledningarna i de här organisationerna, hur motbjudande det än kan tyckas, gärna ser att det dödas hundar, då det ger annars mycket svaga argument större tyngd. Å andra sidan stämmer deras agerande väl överens med den utbildningsnivå, som finns hos de ansvariga i förbunden. Eller kan någon ge exempel på en utbildad viltekolog, eller motsvarande, med forskningserfarenhet, hos Jägarförbundet eller Jägarnas Riksförbund?

Det finns mängder med intressant forskning att ta del av när det gäller samspelet mellan predatorer och bytesdjur. Bland andra SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) bedriver sådan. Det här är en rapport som tar upp ekosystemaspekter, mellan skogsbruk och natur i den näringsväv det handlar om. En intressant detalj i ovan nämnda rapport, är att en älgko, som mist sin kalv dels själv blir mer robust inför nästa födsel, dels i ökad utsträckning föder tvillingkalvar ett år senare. En annan myt är att rovdjuren skulle styra tillgången på klövvilt, det är i stället ett samspel mellan byte och predator, i näringsväven. Älgtillgången styrs i mångt och mycket av födotillgång och andra yttre omständigheter, mera än rovdjur, och detta är naturligtvis av yttersta vikt när man diskuterar varg och älg sett till hela näringsväven.

Att i det fallet ge jägarkåren, vars kunskaper i ekologi och viltvård sträcker sig ungefär lika långt som sladden från vägguttaget till frysen, expertstatus är naturligtvis vanvett.

Vi ska heller inte glömma bort den tid då klövviltet nästan utrotades, och vi faktiskt fick problem med rovdjur i Sverige. Den skyldige, även om han menade väl, var Gustav III (som väl trots sina brister  bör betecknas som en av Sveriges mest underskattade kungar). Han utfärdade ett dekret, som gav allmogen fri rätt 1789 att jaga det villebråd som tidigare varit förbehållet kronan. Detta ledde till en hänsynslös jakt, där vildsvinen utrotades, och nästan älgen.

”I sjutton av de registrerade länen dödade rovdjur enbart år 1829 hela 465 hästar, 3 108 oxar och nötdjur, 504 svin samt 19 104 får och getter. Totalt beräknades de dödade husdjuren detta år till cirka 35 000!”

Samtidigt var älgen sedan tidigare nästan utrotad, och all älgjakt stoppats år 1825 för tio år framåt. Det kanske går upp ett liljeholmens om varför rovdjursplågan blev stor, när klövviltet närmast utrotats samtidigt som vi hade tusentals vargar i det här landet.

Något som är väldigt talande hos varghatarna, är uttalanden i stil med att ”våra förfäder visste vad dom gjorde, som utrotade vargen”.

Nej, dom visste inte vad dom gjorde, eller begrep heller för den delen. Dom lyckades nästan utrota älgen, och förfädernas vett bör därför inte användas som argument i frågor som rör ekologi och viltvård.

Möjligen duger våra förfäders tillkortakommanden som argument för outbildade företrädare i jägarförbunden, och just därför ska dessa representanter för jägarkåren hållas borta från allt inflytande som rör viltförvaltning.   

DN visar på ett konkret exempel.