Hoten mot våra fjällvatten

Ett stort område i Kirunas fjällvärd hotas av gruvbrytning. Själv tycker jag alltid sådana frågor är känsliga att ta ställning i. Gruvdriften är en av basnäringarna i Sverige, och vårt samhälle behöver bevisligen den malm det är fråga om.

I det här enskilda fallet är det dock lätt att ta ställning. Gruvorna tycks vara så kortsiktiga, mindre än ett par decennium, att rekreations-, miljö- och kulturella värden vida överstiger 20 års eventuell gruvbrytning.

Men, vilket jag vill passa på att påtala i sammanhanget, även vi som fiskare måste, som kollektiv vara mera rädda om våra vatten.

Ett fantastiskt vatten som jag fiskat i är Vaellijohka, som tillsammans med Leavasjohka och ett flertal andra vattendrag rinner ner i Rautasätno. Jag kommer aldrig att glömma rödingen som slet iväg hela fluglinan och halva backingen i en rusning i denna Vaellijohka.

Dessvärre blev fisketrycket så hårt att länsstyrelsen tvingades lägga vattnet i träda, och stoppa allt fiske. Mitt senaste besök vid Vaellijohka, och småsjöarna runt ikring, det var några år sedan, var en inte allt igenom positiv upplevelse. Jag kände mig förföljd av helikoptrar.

Att ha vandrat kanske sammanlagt fyra mil, slagit upp tältet vid en liten sjö, och få stillheten bruten av en helikopter, som släpper ut en trio fiskare tillsammans med en hink grovsalt, är ingen högtidsstund. Fiskeutrustningen de här fiskarna begagnade sig av, var långa haspelspön, typ kust, och med mask och rödingblänke. Dom fångade en hel del.

Fjällvatten är till sin natur lågproduktiva. Låg temperatur och liten näringstillgång utgör en effektiv gräns för hur många kilo fisk som kan produceras i ett vatten. Bilden av frossande öring och luften tjock med insikter utgör undantagen. Bilden av att bara kunna ta kåsan och dricka friskt, klart vatten är ytterligare en bekräftelse.

Tystnaden, som inte är någon tystnad; brusande vatten på avstånd, vinden, myggsurr, den vemodiga ljungpiparen, är även detta, att se som en resurs.

Ekvationen som måste lösas innehåller variablerna uthålligt fiske, levande turistnäring, traditionell renskötsel och samisk kultur, men även tystnad. Områden måste få lämnas i fred från motortrafik och exploatering. Lika lite som det är en mänsklig rättighet att starta gruvbrytning får det vara fritt att ge sig ut med snöskoter eller helikopter till ett vatten i fjällvärden. Består fiskarna som anländer till vattnet dessutom av kaggfiskare kan effekterna snabbt bli förödande. Ett helikopterlyft är i dag inte någon avlägsen dröm, utan mer eller mindre var mans egendom.

Jag minns ett samtal, medan knotten bet, utanför järnvägsstationen i Kiruna. En man beklagade sig över att ”lapparna” fiskade ut fjällvattnen. Förr hade han kunnat ta skotern och åka upp till en sjö, och komma hem med en sju till åtta rödingar runt kilot. Hm ...

Fjällvattnen är inget skafferi eller kylskåp, och det lär krävas fortsatt folkbildning för att ändra det synsättet.

Jag tror för turismnäringens skull, att vi behöver ett system med ”motorträda” i fjällen. Alltså att olika områden från år till år stängs av för motorburet fiske, och öppna upp för tystnaden. Och kombinera detta med en ny typ av fiskekort; ett vandringfiskekort som ger rätt att ta matfisk för dagen, men inte mer. Det där med renodlad catch and release har jag inte mycket till övers för. Finns inte utrymme för att ta matfisk är det ett tecken på att det överhuvudtaget inte ska fiskas i vattnet!

Fjällvärden är tillräckligt stor för att olika intressen ska kunna samsas, och inte på samma ställe samtidigt.