Striden om naturskogarna

Det är en ynnest att ströva i en naturskog. Träd av olika slag och ålder, från spensliga plantor till höga gammelträd. Flor av hänglav, som silar solljus över marker, där floran växlar efter markens bärighet. Svamp kan plockas, lingon och blåbär. Hallon i gläntorna. Marken är mjuk av mossa eller frasig av lav.

Stubbar i varierande storlek och ålder. Några som ännu inte nått nedbrytningsstadiet, medan andra börjar bli en del av förnan. Gamla tallstubbar där bara lite kådved återstår, granstubbar där bara den yttersta barken spjärnar mot förmultningen.

Bild hämtad från Naturskyddsföreningens dokument Rädda skogens alla värden!

På sina ställen syns även spår av kolbottnar och tjärdalar. Vissa träd har passerat åldern för när det anses lönsamt med slutavverkning. En del riktigt gamla träd kan bära brandlyror, ärr från gamla skogsbränder.

Skogen bär spår av människohand, ett kontinuerligt, men varsamt, uttag för virke, ved och kol. Men även för stängsel och hässjor. Lingon och blåbär, hjortron från myrar som inte ödelagts i vågen av skogsdikningar.

Skogar som aldrig kalavverkats, aldrig utsatts för trakthyggesbruk via skördare, skotare och markberedare. Skogar med höga naturvärden, vars näringsväv innefattar en flora och fauna, som ger plats åt såväl småkryp som lavskrikor.

Det är om sådana skogar striden står.

Skogar som brukats i strid mot jägmästares påbud. Skogsägare som stått emot stat, bolag och fackföreningar. Markägare som vägrat omvandla sina skogar till kliniska virkesåkrar. Skogar som vilade medan fåglarna häckade.

Nu vill deras arvtagare, eller köpare, allt oftare slutavverka. Kalhugga, markbereda och plantera nytt i täta, snörräta, rader.

Och om skogsstyrelsen, via naturvården – eller ett certifierat skogsbolag – inte godkänner avverkningsplanen, ja, då vill skogsägaren att staten ska ersätta. Borta är känslan för skogen och dess egenvärde.

Ibland påstår skogsägare, att dom vill fortsätta bruka skogen som sina fäder. Äganderätten ska vara oinskränkt, ivrigt påhejade av lobbyorganisationer som LRF, och understödda av politiker, som främst centerpartister. Detta om skogar som i generationer brukats hyggesfritt!

Möjligen lurar det människor som aldrig upplevt skogsbruk.

Viljan saknas att bruka skogen likt fäderna. Hyggesfritt skogsbruk avfärdas, trots möjligheten. Det är snabba pengar som ska in.

Kanske en fastighet som köpts på spekulation, och som måste betalas.

Låter vi det sistnämnda ske, är det riktigt illa för såväl skog som biologisk mångfald.

Måste aktivt skogsbruk betyda skövling?

Skogsbruksintressen hamnar ofta i någon slags konflikt med naturvårdshänsyn. Äganderätten hävdas från skogsägarhåll, understött av olika intresseorganisationer. Att äganderätten ibland står i konflikt med omsorgen om natur och miljö påtalas från organisationer med ansvar eller omtanke om naturvård.

Frågan är inte enkel. Beslutet om en avverkning i dag innebär i stort sett allt eller inget, och så effektivt som möjligt. Även om marken inte är lämplig för detta sköts avverkningen med hjälp av skördare, och utkörningen av skotare. Skogsbruk i dag är ingen varsam hantering av naturen.

Från Natursidan. Podcastserien "Det var en gång en skog"

Så här formulerar jag mig i ett bokprojekt om min hembygd:

”För en skogsägare är det ett enkelt sätt att avverka på. Revolutionen har gått snabbt även för små skogsägande bönder. Inte minst för dom som själva inte bor på fastigheten. Träden faller utan att ägaren behöver närvara. Det som förr var en vinters slit med först handsåg och senare motorsåg är nu bara några dagars jobb. Även nätter för den delen. En ägare till en stor skogsmaskin måste se till att den körs i alla fall under två åttatimmarspass per dygn, annars går det inte ihop. Och sedan flytta till nästa avverkning.

Men spåren i naturen blir ofta förfärliga. Mosstäcket rivs sönder och den magra myllan kommer i dagen. Stenar rivs upp, välts och ligger sedan nakna. Överallt ligger kvistar och toppar, tillsammans med småträd som bara tryckts ned längs marken, med uppstickande rötter. Och skulle där ligga ett fornminne på platsen för avverkningen blir det illa åtgånget.

Marken pressas ihop av de tunga maskinerna. Dräneringsförmågan försämras, och vatten stannar kvar i lägre partier, får svårare att tränga ner till grundvattnet. Naturliga vägar för ytvattnet stoppas av fördämningar bestående av grova hjulspår. Och ofta är spåren i sig vattenfyllda.

Senast tre år efter avverkningen skall marken vara återplanterad. Då står där nya granplantor i raka rader. Gammal skog är sällsynt och träden i en och samma föryngring har samma ålder och är ungefär lika höga. Skogsbruket har blivit kliniskt.”

Jag ser det som ett problem att där inte finns något mellanting mellan att stoppa en avverkning och fritt fram. Antingen avverkningsstopp eller också en monstermaskin över markerna. Metoder för varsamt virkesuttag är sällsynt använda.

Skogsstyrelsen har börjat titta på det här med hyggesfritt skogsbruk och kontinuitetsskog, men normen är ändå kalhygge och föryngring.

Jag anser inte att det ingår i äganderätten att framföra skördare och skotare i känsliga områden. Däremot att varsamt med motorsåg tillsammans med traktor/fyrhjuling (vissa tider) eller häst bedriva skogsbruk med virkesuttag. Och, nej, hästen i skogen är inte något passerat stadium.

Min syn är, att det med äganderätten följer en skyldighet att förvalta, en omsorg om marken även för kommande generationer. 

Hoten mot våra fjällvatten

Ett stort område i Kirunas fjällvärd hotas av gruvbrytning. Själv tycker jag alltid sådana frågor är känsliga att ta ställning i. Gruvdriften är en av basnäringarna i Sverige, och vårt samhälle behöver bevisligen den malm det är fråga om.

I det här enskilda fallet är det dock lätt att ta ställning. Gruvorna tycks vara så kortsiktiga, mindre än ett par decennium, att rekreations-, miljö- och kulturella värden vida överstiger 20 års eventuell gruvbrytning.

Men, vilket jag vill passa på att påtala i sammanhanget, även vi som fiskare måste, som kollektiv vara mera rädda om våra vatten.

Ett fantastiskt vatten som jag fiskat i är Vaellijohka, som tillsammans med Leavasjohka och ett flertal andra vattendrag rinner ner i Rautasätno. Jag kommer aldrig att glömma rödingen som slet iväg hela fluglinan och halva backingen i en rusning i denna Vaellijohka.

Dessvärre blev fisketrycket så hårt att länsstyrelsen tvingades lägga vattnet i träda, och stoppa allt fiske. Mitt senaste besök vid Vaellijohka, och småsjöarna runt ikring, det var några år sedan, var en inte allt igenom positiv upplevelse. Jag kände mig förföljd av helikoptrar.

Att ha vandrat kanske sammanlagt fyra mil, slagit upp tältet vid en liten sjö, och få stillheten bruten av en helikopter, som släpper ut en trio fiskare tillsammans med en hink grovsalt, är ingen högtidsstund. Fiskeutrustningen de här fiskarna begagnade sig av, var långa haspelspön, typ kust, och med mask och rödingblänke. Dom fångade en hel del.

Fjällvatten är till sin natur lågproduktiva. Låg temperatur och liten näringstillgång utgör en effektiv gräns för hur många kilo fisk som kan produceras i ett vatten. Bilden av frossande öring och luften tjock med insikter utgör undantagen. Bilden av att bara kunna ta kåsan och dricka friskt, klart vatten är ytterligare en bekräftelse.

Tystnaden, som inte är någon tystnad; brusande vatten på avstånd, vinden, myggsurr, den vemodiga ljungpiparen, är även detta, att se som en resurs.

Ekvationen som måste lösas innehåller variablerna uthålligt fiske, levande turistnäring, traditionell renskötsel och samisk kultur, men även tystnad. Områden måste få lämnas i fred från motortrafik och exploatering. Lika lite som det är en mänsklig rättighet att starta gruvbrytning får det vara fritt att ge sig ut med snöskoter eller helikopter till ett vatten i fjällvärden. Består fiskarna som anländer till vattnet dessutom av kaggfiskare kan effekterna snabbt bli förödande. Ett helikopterlyft är i dag inte någon avlägsen dröm, utan mer eller mindre var mans egendom.

Jag minns ett samtal, medan knotten bet, utanför järnvägsstationen i Kiruna. En man beklagade sig över att ”lapparna” fiskade ut fjällvattnen. Förr hade han kunnat ta skotern och åka upp till en sjö, och komma hem med en sju till åtta rödingar runt kilot. Hm ...

Fjällvattnen är inget skafferi eller kylskåp, och det lär krävas fortsatt folkbildning för att ändra det synsättet.

Jag tror för turismnäringens skull, att vi behöver ett system med ”motorträda” i fjällen. Alltså att olika områden från år till år stängs av för motorburet fiske, och öppna upp för tystnaden. Och kombinera detta med en ny typ av fiskekort; ett vandringfiskekort som ger rätt att ta matfisk för dagen, men inte mer. Det där med renodlad catch and release har jag inte mycket till övers för. Finns inte utrymme för att ta matfisk är det ett tecken på att det överhuvudtaget inte ska fiskas i vattnet!

Fjällvärden är tillräckligt stor för att olika intressen ska kunna samsas, och inte på samma ställe samtidigt.