När skogen miste sin själ och landsbygden dog

”Förare till skogsmaskiner är den moderna tidens statare.” Så beskrev en bekant till mig situationen för många skogsentreprenörer. Det är inte många timmar per dygn en sådan maskin får stå still, om verksamheten ska gå runt.

Verkligheten inom skogsbruket är att den mest arbetsintensiva delen i näringen torde vara monteringen av skogsmaskiner. Den gamla tidens skogsägare, som själva arbetade i skogen, som fick sin utkomst även av arbetet, är om inte utrotade så i vart fall starkt rödlistade. Precis som många andra arter vilka dukar under i monokulturens värld.

Skogsbruket är en faktor för utkomst i inlandet, men inte någon stor. Att en markägare, bofast eller inte, säljer delar av sitt skogsinnehav på rot, skänker inte många arbetstimmar till bygden. I och för sig är detta inte något nytt. Tidigare följde skogens kapital flottlederna, alltså samma riktning som i dag.

Från att ha varit en arbetsplats för ägaren har skogen övergått till att fungera som bankkonto, eller än värre spekulationsobjekt. Till och med i fjällnära skog letar markägare gamla stubbar från tidigare generationers varsamma uttag för att motivera slutavverkningar. Skogar som aldrig kalavverkats skövlas och ger i bästa fall några dagars inkomst för en skogsentreprenör. Kanske stannar kapitalet, i alla fall en stund, i bygden där skogen växte. Men troligare försvinner avansen, kanske finansierar en renovering av en bostadsrätt någon annanstans. Allt färre skogsägare bor på fastigheten där avverkning sker. Ägaren behöver inte ens se sina markberedda kalhyggen.

Sedan är det slut. Det blir långt mellan slutavverkningarna i skogar där omloppstiden sträcker sig fem generationer (ca 150 år). Ska vi kalla det äganderätt eller Egyptens gräshoppor?

För inte så länge sedan var skogsbruk en vintersyssla. Inte minst för att undvika körskador i terrängen. Markberedning fanns inte. Skogen fick vila under den tid naturen var barnkammare. Motorsågen var tyst när det var brandfara. Skogen var något ägaren levde med. Skogen hanterades som ett levande väsen.

Tror ni en skogsmaskinförare kan låta maskinen vila bara för att fåglarna ska få häcka ifred? Eller ta spontana miljöhänsyn? Kliva ur maskinen för att kontrollera kvalitén på trädet, kapa bort en rötskadad rotände innan apteringen tar vid? Tror ni en skogsägare som bor miltals bort bryr sig?

Behöver vi bry oss?

Äganderättsfundamentalisterna i Centern och LRF försvarar rätten att skövla. Trots att det står i direkt strid med generationers sätt att bruka skogen.

Jag vet att det finns fanatiska politiker, och aggressiva lobbyorganisationer, som anser att vi inte ska bry oss. Att biologisk mångfald och naturvård skall vara äganderätten underordnad. Att enskilda, organisationer, stat och EU inte har med skogsbruket att göra.

Ett resonemang som haltar betänkligt. Skogspolitik har alltid beslutats och styrts av riksdag och regering, även ramarna för äganderätten. Kravet om återplantering är exempelvis en inskränkning i äganderätten. Trakthyggesbrukets hegemoni var om något ett intrång i det enskilda skogsbruket. Småpåvar från skogsbruksskolorna som åkte runt och talade om hur skogen skulle skötas.

Rimligen borde vi två decennier in på 2000-talet kunna prioritera den biologiska mångfalden. Skapa en ny lagstiftning, som utgår från bevarade ekosystem i motsats till den orvellska omskrivningen återplantering. Låter bra men betyder (ersättas med) monokultur.

Ungefär som när regnskog ersätts med oljepalmer. Återplantering.

 

 

 

Striden om naturskogarna

Det är en ynnest att ströva i en naturskog. Träd av olika slag och ålder, från spensliga plantor till höga gammelträd. Flor av hänglav, som silar solljus över marker, där floran växlar efter markens bärighet. Svamp kan plockas, lingon och blåbär. Hallon i gläntorna. Marken är mjuk av mossa eller frasig av lav.

Stubbar i varierande storlek och ålder. Några som ännu inte nått nedbrytningsstadiet, medan andra börjar bli en del av förnan. Gamla tallstubbar där bara lite kådved återstår, granstubbar där bara den yttersta barken spjärnar mot förmultningen.

Bild hämtad från Naturskyddsföreningens dokument Rädda skogens alla värden!

På sina ställen syns även spår av kolbottnar och tjärdalar. Vissa träd har passerat åldern för när det anses lönsamt med slutavverkning. En del riktigt gamla träd kan bära brandlyror, ärr från gamla skogsbränder.

Skogen bär spår av människohand, ett kontinuerligt, men varsamt, uttag för virke, ved och kol. Men även för stängsel och hässjor. Lingon och blåbär, hjortron från myrar som inte ödelagts i vågen av skogsdikningar.

Skogar som aldrig kalavverkats, aldrig utsatts för trakthyggesbruk via skördare, skotare och markberedare. Skogar med höga naturvärden, vars näringsväv innefattar en flora och fauna, som ger plats åt såväl småkryp som lavskrikor.

Det är om sådana skogar striden står.

Skogar som brukats i strid mot jägmästares påbud. Skogsägare som stått emot stat, bolag och fackföreningar. Markägare som vägrat omvandla sina skogar till kliniska virkesåkrar. Skogar som vilade medan fåglarna häckade.

Nu vill deras arvtagare, eller köpare, allt oftare slutavverka. Kalhugga, markbereda och plantera nytt i täta, snörräta, rader.

Och om skogsstyrelsen, via naturvården – eller ett certifierat skogsbolag – inte godkänner avverkningsplanen, ja, då vill skogsägaren att staten ska ersätta. Borta är känslan för skogen och dess egenvärde.

Ibland påstår skogsägare, att dom vill fortsätta bruka skogen som sina fäder. Äganderätten ska vara oinskränkt, ivrigt påhejade av lobbyorganisationer som LRF, och understödda av politiker, som främst centerpartister. Detta om skogar som i generationer brukats hyggesfritt!

Möjligen lurar det människor som aldrig upplevt skogsbruk.

Viljan saknas att bruka skogen likt fäderna. Hyggesfritt skogsbruk avfärdas, trots möjligheten. Det är snabba pengar som ska in.

Kanske en fastighet som köpts på spekulation, och som måste betalas.

Låter vi det sistnämnda ske, är det riktigt illa för såväl skog som biologisk mångfald.

Myten om lavskrikan

En skog som klassas som nyckelbiotop får inte avverkas hur som helst. Trakthyggesbrukets (skogsbruk genom kalhygge) högljudda förespråkare hävdar då att skogen inte får brukas, att den konfiskeras av staten, och att den enskilde lämnas rättslös.

Inte sällan med argumentet att skogsägaren straffas för att skogen är välskött(!).

Långsökt så det förslår.

En naturskog är inte en välskött skog enligt kalhyggets förespråkare. En välskött skog, enligt dom, är träd i raka rader, samma ålder och med lämpliga avstånd för skogsmaskinen.

Skogsvårdslagen är tydlig när det gäller påståendet om myndigheternas ”döda hand” över skogen. En avverkning, som omfattar mindre än en halv hektar, behöver inte anmälas till skogsvårdsstyrelsen. Ett varsamt uttag från skogen är fullt lagligt. Och varför skulle lagen hindra? Det var ju så våra äldre generationer brukade skogen.

Få skogsägare i dag brukar sin skog själva. Många bor inte ens på fastigheten. När äganderättslobbyn använder uttrycket ”bruka skogen som sina fäder” är betydelsen en helt annan. Det som för var en vinters arbete i skogen för markägaren är i dag ett telefonsamtal till entreprenören som sköter avverkningen.

Det behöver inte handla om girighet eller lathet, snarare en tidens gång, som sprungit ifrån verkligheten. Men visst har dom snabba pengarna betydelse. Samtidigt som känslan försvunnit från den skog man inte själv brukar.

Är det inte ynkedom, att vi fortfarande, in i 2000-talets andra årtionde, fortfarande skövlar ömtåliga marker med skördare, skotare och markberedare? Längre borde vi väl ändå ha kommit i utvecklingen.

 

Lavskrika, bild från Wikipedia

Skoglobbyn, LRF, centerpartiet med flera, hur vill dessa aktörer hantera marker med nyckelbiotoper? Hur ser dom på lavskrikorna?

Uppenbarligen helst inte alls. På något annat sätt går inte att tolka det allmänna gillandet av att anslagen för inventering av nyckelbiotoper dras in (den SD-stödda M/KD-budgeten). Nyckelbiotoper och miljöhänsyn, och annat som hindrar när växande träd ska växlas in i pengar, vill man inte veta av.

Allt mera aggressiva metoder, inklusive giftiga nålstick, används för att komma undan naturvården, och misstänkliggöra naturvården.

Förfallet har nått därhän att tjänstemän, som arbetar med biologisk mångfald, anklagas för att vara aktivister, om dom samtidigt är medlemmar i Naturskyddsföreningen.

[Artikeln är länkad från en nättidning, signerad Svenskt Näringsliv, som med önskvärd tydlighet agerar megafon för LRF och andra ägarintressen. När hörde ni förresten LRF gnälla över att handläggare i miljöfrågor samtidigt är skogsägare?]

Sebastian Kirppu, som utöver att arbeta som naturguide på Länsstyrelsen Dalarna, även inventerar nyckelbiotoper på sin fritid, skulle förbjudas detta. Tack och lov fick länsstyrelsen smisk på fingrarna i fallet.

När det gäller centerpartiets agerande minns jag valrörelsen 1988, och hur säldöden påverkade valrörelsen. Då hette det från centern, att ”sälarna i västerhavet inte har någon rösträtt”.

Det har inte lavskrikorna heller.

Ett tidigare blogginlägg handlade om hur våra sista naturskogar är på väg att slaktas på den heliga äganderättens altare: Centern, LRF och Baggböleri

Centern, LRF och baggböleri

Det handlar om Sveriges sista naturskogar, om dessa biotoper ska offras på den heliga äganderättens altare.

I ärlighetens namn är även Moderaterna och Kristdemokraterna, vad gäller naturvård, på samma nivå som Centern, om än inte lika högljudda. Folkpartiet aningen bättre.

Skogsintressena värjer sig mot att det finns restriktioner i brukandet av skog, innehållande ömtåliga biotoper. Även för så kallad fjällnära skog. Dessa restriktioner avfärdas från centerhåll med att skogsägaren måste få bruka sin skog som fäderna gjort.

Bild från SCA (Svenska Cellulosa AB) "För skogens Bästa" (sic)

Blå dunster som möjligen kan lura personer som aldrig upplevt skogsbruk. Eller inte har en aning om vad det innebär att bruka skogen.

Fäderna som brukade skogen hade inga skördare, skotare eller markberedningsmaskiner, och tveksamt om dom på sin tid skulle tillåtit dessa.

Våra fäders sätt att bruka skogen utgjorde litet hot mot nyckelbiotoper. Begreppet fanns inte. Förändringen kom när skogsägare slutade bruka sina skogar själva, och i stället ringde den lokala entreprenören, att kalhugga, köra ut och markbereda. Ett bekvämt sätt.

Enligt skogsbranschen ska naturskogarna tämjas till lydiga virkesåkrar, återplanteras i raka rader för att underlätta nästa kalhygge om 50 eller 70 år, beroende på bonitet. 

Att finansiera köpet av en skogsfastighet via kalhyggen i naturskogar är inte något annat än baggböleri. Och det är inte ens säkert att skogsägaren ens behöver se sin fastighet efter skövlingen.

När en skogsägare säger att hen inte får bruka skogen, betyder det att skogsstyrelsen sagt nej till kalhyggen och markberedning. Eller att ett miljöcertifierat skogsbolag anser att kalhuggning, i just den skogen, inte kan ske på grund av nyckelbiotoper.

Bruket av fjällnära skog är belagt med restriktioner. Det är ingen nyhet. Avverkning får inte ske om det ”väsentligt kan komma att påverka natur- och kulturmiljövärden”.

Snyftreportage om personer som köpt en fastighet med fjällnära skog, och inte får finansiera genom avverkning, skall tas med en nypa salt. Köparen kan omöjligen varit omedveten om restriktionerna. Att det inte bara är att köra ut en processor i skogen och låta pengarna rulla in.

Med dagen kortsiktiga skogsbruk, som inte bara innebär skövling, utan även ödeläggelse av markskiktet, förnan, omvandlas naturskogar i rask takt till virkesåkrar. Mycket långt ifrån våra fäders sätt att bruka skogen. Centern och LRF är glasklara i sin hållning. Staten ska ersätta skogsägaren för miljöhänsyn, ungefär som att staten ska ersätta ett företag som måste förbättra miljöanpassningen. Ett i så fall orimligt system.

Med önskvärd tydlighet anser Centern och LRF att miljöhänsyn skall underordnas äganderätten.

Fotnot: Baggböleri är en term för olovligt avverkad skog, men används även om tvivelaktigt skogsbruk.

Måste aktivt skogsbruk betyda skövling?

Skogsbruksintressen hamnar ofta i någon slags konflikt med naturvårdshänsyn. Äganderätten hävdas från skogsägarhåll, understött av olika intresseorganisationer. Att äganderätten ibland står i konflikt med omsorgen om natur och miljö påtalas från organisationer med ansvar eller omtanke om naturvård.

Frågan är inte enkel. Beslutet om en avverkning i dag innebär i stort sett allt eller inget, och så effektivt som möjligt. Även om marken inte är lämplig för detta sköts avverkningen med hjälp av skördare, och utkörningen av skotare. Skogsbruk i dag är ingen varsam hantering av naturen.

Från Natursidan. Podcastserien "Det var en gång en skog"

Så här formulerar jag mig i ett bokprojekt om min hembygd:

”För en skogsägare är det ett enkelt sätt att avverka på. Revolutionen har gått snabbt även för små skogsägande bönder. Inte minst för dom som själva inte bor på fastigheten. Träden faller utan att ägaren behöver närvara. Det som förr var en vinters slit med först handsåg och senare motorsåg är nu bara några dagars jobb. Även nätter för den delen. En ägare till en stor skogsmaskin måste se till att den körs i alla fall under två åttatimmarspass per dygn, annars går det inte ihop. Och sedan flytta till nästa avverkning.

Men spåren i naturen blir ofta förfärliga. Mosstäcket rivs sönder och den magra myllan kommer i dagen. Stenar rivs upp, välts och ligger sedan nakna. Överallt ligger kvistar och toppar, tillsammans med småträd som bara tryckts ned längs marken, med uppstickande rötter. Och skulle där ligga ett fornminne på platsen för avverkningen blir det illa åtgånget.

Marken pressas ihop av de tunga maskinerna. Dräneringsförmågan försämras, och vatten stannar kvar i lägre partier, får svårare att tränga ner till grundvattnet. Naturliga vägar för ytvattnet stoppas av fördämningar bestående av grova hjulspår. Och ofta är spåren i sig vattenfyllda.

Senast tre år efter avverkningen skall marken vara återplanterad. Då står där nya granplantor i raka rader. Gammal skog är sällsynt och träden i en och samma föryngring har samma ålder och är ungefär lika höga. Skogsbruket har blivit kliniskt.”

Jag ser det som ett problem att där inte finns något mellanting mellan att stoppa en avverkning och fritt fram. Antingen avverkningsstopp eller också en monstermaskin över markerna. Metoder för varsamt virkesuttag är sällsynt använda.

Skogsstyrelsen har börjat titta på det här med hyggesfritt skogsbruk och kontinuitetsskog, men normen är ändå kalhygge och föryngring.

Jag anser inte att det ingår i äganderätten att framföra skördare och skotare i känsliga områden. Däremot att varsamt med motorsåg tillsammans med traktor/fyrhjuling (vissa tider) eller häst bedriva skogsbruk med virkesuttag. Och, nej, hästen i skogen är inte något passerat stadium.

Min syn är, att det med äganderätten följer en skyldighet att förvalta, en omsorg om marken även för kommande generationer.