När skogen miste sin själ och landsbygden dog

”Förare till skogsmaskiner är den moderna tidens statare.” Så beskrev en bekant till mig situationen för många skogsentreprenörer. Det är inte många timmar per dygn en sådan maskin får stå still, om verksamheten ska gå runt.

Verkligheten inom skogsbruket är att den mest arbetsintensiva delen i näringen torde vara monteringen av skogsmaskiner. Den gamla tidens skogsägare, som själva arbetade i skogen, som fick sin utkomst även av arbetet, är om inte utrotade så i vart fall starkt rödlistade. Precis som många andra arter vilka dukar under i monokulturens värld.

Skogsbruket är en faktor för utkomst i inlandet, men inte någon stor. Att en markägare, bofast eller inte, säljer delar av sitt skogsinnehav på rot, skänker inte många arbetstimmar till bygden. I och för sig är detta inte något nytt. Tidigare följde skogens kapital flottlederna, alltså samma riktning som i dag.

Från att ha varit en arbetsplats för ägaren har skogen övergått till att fungera som bankkonto, eller än värre spekulationsobjekt. Till och med i fjällnära skog letar markägare gamla stubbar från tidigare generationers varsamma uttag för att motivera slutavverkningar. Skogar som aldrig kalavverkats skövlas och ger i bästa fall några dagars inkomst för en skogsentreprenör. Kanske stannar kapitalet, i alla fall en stund, i bygden där skogen växte. Men troligare försvinner avansen, kanske finansierar en renovering av en bostadsrätt någon annanstans. Allt färre skogsägare bor på fastigheten där avverkning sker. Ägaren behöver inte ens se sina markberedda kalhyggen.

Sedan är det slut. Det blir långt mellan slutavverkningarna i skogar där omloppstiden sträcker sig fem generationer (ca 150 år). Ska vi kalla det äganderätt eller Egyptens gräshoppor?

För inte så länge sedan var skogsbruk en vintersyssla. Inte minst för att undvika körskador i terrängen. Markberedning fanns inte. Skogen fick vila under den tid naturen var barnkammare. Motorsågen var tyst när det var brandfara. Skogen var något ägaren levde med. Skogen hanterades som ett levande väsen.

Tror ni en skogsmaskinförare kan låta maskinen vila bara för att fåglarna ska få häcka ifred? Eller ta spontana miljöhänsyn? Kliva ur maskinen för att kontrollera kvalitén på trädet, kapa bort en rötskadad rotände innan apteringen tar vid? Tror ni en skogsägare som bor miltals bort bryr sig?

Behöver vi bry oss?

Äganderättsfundamentalisterna i Centern och LRF försvarar rätten att skövla. Trots att det står i direkt strid med generationers sätt att bruka skogen.

Jag vet att det finns fanatiska politiker, och aggressiva lobbyorganisationer, som anser att vi inte ska bry oss. Att biologisk mångfald och naturvård skall vara äganderätten underordnad. Att enskilda, organisationer, stat och EU inte har med skogsbruket att göra.

Ett resonemang som haltar betänkligt. Skogspolitik har alltid beslutats och styrts av riksdag och regering, även ramarna för äganderätten. Kravet om återplantering är exempelvis en inskränkning i äganderätten. Trakthyggesbrukets hegemoni var om något ett intrång i det enskilda skogsbruket. Småpåvar från skogsbruksskolorna som åkte runt och talade om hur skogen skulle skötas.

Rimligen borde vi två decennier in på 2000-talet kunna prioritera den biologiska mångfalden. Skapa en ny lagstiftning, som utgår från bevarade ekosystem i motsats till den orvellska omskrivningen återplantering. Låter bra men betyder (ersättas med) monokultur.

Ungefär som när regnskog ersätts med oljepalmer. Återplantering.

 

 

 

Pappersmassa och flis är Sveriges palmolja

Det kan verka oskyldigt, pappersmassan som alltid hört till svensk industris ryggrad, och skogsrester som alltid använts som bränsle, flisat eller inte.

En ökad efterfrågan på ”biobränslen” ger ett kraftfullt incitament att slutavverka även blandskogar med låg andel, vad vi kan kalla, byggtimmer. Markberedning trasar sönder väven mellan rötter och mykorrhiza, skogen under marknivå. Den biologiska mångfalden ersätts med kliniska trädplanteringar i raka rader. Växthusgaser fortsätter läcka även efter det att de nya plantorna börjat ta upp koldioxid. 

Det är enklare att döma när regnskog avverkas och ersätts med palmoljeträd.

Vi ska heller inte blunda för framtida problem med att få fram virke av hög kvalité. I dag är det svårt att hitta så kallad fetved, trots att marknaden finns. Träd tillåts inte växa sig större, eller bli äldre, än vad avverkningsbanden medger. Sedan kommer skördaren. Så borde det inte vara två decennier in på 2000-talet. Sverige behöver en mera varsam skogspolitik. 

Restprodukter från skogen har alltid tagits tillvara. Det eldades med ytved – eller skrack som det hette i södra Småland. Björk och andra lövträd, tillsammans med grova grenar och toppar, åkte med till vedbacken. Fur och gran som inte höll måttet såldes som massaved. I takt med att skogsbruket rationaliserades ökade även volymerna av restprodukter. Fjärrvärmeverk eldas med flis, där även rivningsvirke får sin ändhållplats i kretsloppet. Alldeles som sig bör.

Privat skogsmark utanför Jokkmokk. Foto: Marcus Westberg, dokumentärfotograf. Publicerat på sidan Skogsmissbruket.

Däremot ringer varningsklockor när röster höjs för att ”bioenergi” ska användas som ersättning (alltså mera än i dag) för fossila bränslen. Varningsklockor därför att om energiuttaget ska öka, måste även uttaget från skogen öka. Mängden pappersmassa kommer också öka. Skogsbolag talar till och med om att gödsla för att öka tillväxten, och det är knappast fetved som är slutprodukten. Snarare eldfängda ”danskapinnar” (en gallringsprodukt av gran som förr såldes till Danmark som staketstolpar). 

Omställningen från fossilsamhället måste stavas sol och vind – inte skördare, skotare och markberedare.  

EU:s nya taxonomi, där nyinvesteringar (OBS!) i energi från vattenkraft och biomassa inte räknas som långsiktigt hållbart, är ett steg i rätt riktning. Förutsatt att intentionerna går igenom, och att svenska politiker lägger sin energi på genomförandet i stället för att leta kryphål, som man till stora delar gör med vattendirektivet.

Folkförsörjning är inte detsamma som biologisk mångfald

 

Budskapet hamras in från våra inhemska kött- och mjölkproducenter: Köp mer svenskt kött, öka konsumtionen av svenska mjölprodukter. Inte så mycket att säga om – förutsatt att vi ser isolerat till folkförsörjningen. Dock med reservationer.

Men vi skall inte blanda in biologisk mångfald i budskapet. Öppna landskap – ja. Förutsatt att nu inte delar av LRF får gehör för sina propåer att avskaffa beteslagen.

Den bistra sanningen är att den biologiska mångfalden är hotad, och hotet kommer från de brukningsmetoder vi använder. Inte från en eventuellt minskad produktion. Nedgången i biologisk mångfald riskerar dessutom, som en ödets ironi, slå direkt även mot det vi kallar det industriella jordbruket. Minskar arter och populationer av pollinerande insekter blir det problem.

Bregottfabriken existerar till stora delar bara i reklam. Vi kan äta hur mycket svenskt kött och smör som helst, Jämtlands landskapsblomma brunkulla kommer ändå vara fortsatt starkt hotad, kanske försvinna.

Från Jordbruksverkets broschyr "Naturbetesmarker som resurs i mjölkproduktionen". Ofta betas dessa magra marker av kor i sin, som inte producerar någon mjölk.

Mager hävdad ängsmark är en starkt hotad biotop, ett försvinnande kulturarv. Ointressant när vi räknar livsmedelsproduktion. Större delen av vår mjölk- och köttproduktion bygger på rationellt odlad vall – gräsproduktion. Åkrar med ensilagebollar bidrar naturligtvis till det öppna landskapet. Kor och köttdjur trivs där. Men humlor, bin och fjärilar får snällt flyga vidare, fåglar följer efter, kanske till en plats som inte finns. 

Monokulturer som gräsvall är viktiga för folkförsörjningen, golfbanor och hästhagar är viktiga för rekreation. Men tillhör alla den typ av öppna landskap som allvarligt hotar biologisk mångfald.

Lösningen är egentligen ganska enkel: Ett förändrat jordbruks- och landsbygdsstöd. Ett gemensamt ekonomiskt ansvar för hävdade ängsmarker, samtidigt som vi i stöden ställer krav på korridorer och ”öar” i det öppna landskapet där även, för tillfället icke lönsam, flora och fauna bereds plats.

Dessutom måste vi som konsumenter, inklusive det offentliga, lägga om våra vanor. Köpa svenska produkter som även bidrar till en rikare mångfald. Dessa kommer naturligtvis bli dyrare, men vi behöver inte äta så förbannat med kött- och mjölkprodukter, i synnerhet inte om dessa även är beroende av importerat kraftfoder.

Börja med att skaka bort villfarelsen att svenska jordbruksprodukter per automatik bidrar till biologisk mångfald. Det är helt enkelt inte sant.

Tre steg mot ett hållbart samhälle

 

Sakta, närmast med myrsteg, närmar vi oss ett framtida kretsloppssamhälle. Men vi tvekar inför att ta de avgörande kliven, de som skulle göra rejäl skillnad.

Rom byggdes som bekant inte på en dag, inte heller ett hållbart samhälle. Men, vi kan bestämma oss, och ta avgörande beslut. Jag vill peka ut tre, som jag vill kalla avgörande, grundbultar på vägen mot ett kretsloppssamhälle. 

Steg 1: Släpp taget om förbränningsmotorn. Förbränningsmotorn har funnits i ungefär 150 år, och det bästa vi åstadkommit är en maskin där mer än hälften av energin används till kråkeldning. Den siffran ändras inte för att bränslet får prefix som Eko, Bio eller Miljö. Ett hållbart samhälle måste hushålla med energi, inte låsa fast sig vid en ålderdomlig teknik.

Steg 2: Näringsämnena vi petar i oss måste återföras till jorden. Vi måste hitta sätt att rena toalettavfallet så att vi kan återföra näringsämnena till livsmedelsproduktionen. Metoden i dag att deponera rötslam samtidigt som vi importerar handelsgödsel är raka motsatsen till ett hållbart samhälle. Lösningen kommer vare sig vara snabb, enkel eller billig, men måste fram.

Nej, så här ska det inte se ut. Några år gammal bilddump från SVT.

Steg 3: Biologisk mångfald är inget mål, det är ett steg på vägen för att uppnå ett hållbart samhälle. Inget kretsloppssamhälle utan en fungerande näringsväv. Sluta prata om att svenskt kött bidrar till biodiversitet och öppna landskap. Det är bara sant om kreaturen går ute på naturbete. Rationell vallodling har inte mer biologisk mångfald än en golfbana. Exemplen är många inom jord och skogsbruk. Det måste kompenseras för de monokulturer som trots allt är nödvändiga. Art- och Habitatdirektivet tillsammans med Vattendirektivet är skrivna som skydd för biologisk mångfald – och oss – inte för att medelst juridiska spetsfundigheter kringgås. 

Det återstår en del jobb …

Fotnot: Texten är än så länge levande och uppdateras.