tisdag 17 mars 2020

Moderat satir


En satiriker i dag har det sannerligen inte lätt. Att via satir ta sig an den moderata politiken innebär med stor sannolikhet inte något annat än att beskriva verkligheten.

Om det varit satir hade det dock varit en bra sådan. Alltså den typen där skrattet fastnar i halsen.

Jag skrattar själv åt privatiseringspartiet moderaterna, nu, när de föreslår att en statlig myndighet ska ta ansvar för såväl inköp som fördelning av vårdmateriel, sjukvårdsutrustning och mediciner.
Valfrihetsrevolution, sa Bildt. Just det, sa Bull. 

Trots att det inte är ett dugg roligt. Skrattet fastnar i halsen.

Det är Carl Bildts ”valfrihetsrevolution” från 1991 som ger resultat. Den som skulle ersätta sossarnas offentliga sektor. Marknaden (ofta kamouflerat till valfrihet) skulle styra omsorg och skola. Låt vara via en märklig skattefinansierad hybrid mellan privat och offentligt. Där det offentliga tar risken.

Inte bara verksamhet skulle drivas privat, även myndighetsutövning, som Apoteket, skulle fragmentiseras. Utbud och efterfrågan i stället för samhällsnytta. Vitala samhällsfunktioner som brickor i ett ideologiskt spel. Utan konsekvensanalys.


Oj! Här dyker det upp en kristdemokrat mitt i Apotekstjänst. Vad oväntat. Eller inte. Den nya politiska adeln. (Från SVT.)

Vi såg problemen när regionerna fick brist på material från Apotekstjänst (tidigare Bonver som bl.a. hyrde ut P-rullar). Konkurrens och New Public Management ersatte fördelning och samordning.

Något som fungerar alldeles utmärkt så länge det handlar om konsumtionsvaror. Men, för allas vår skull, en ideologi som bör hållas borta från vård, skola och omsorg.

onsdag 26 februari 2020

Äldreomsorgen kräver en lyckad integration


Det är närmast rörande med Sverigedemokraternas (SD) ställningstagande, att äldreomsorgen inte är en integrationsåtgärd. Att äldreomsorgens största problem skulle vara personal som inte behärskar svenska språket i tal och skrift. Jag lovar, det finns större problem än så, och än värre på sikt.

En anledning till att äldreomsorgen fungerar, är att personal med utländsk bakgrund är överrepresenterad bland dom som arbetar med våra gamla.

Det verkar som om SD är kvar i 80-talet, när dåvarande folkpartiet kunde vinna val på att lova eget rum på långvården. En tid när medellivslängden var sex år kortare. Kraven på omsorgen har sedan dess blivit högre, omsorgen bättre.

Det säger mycket om SD, att äldreomsorg benämns i termer av enkla jobb. Ett jobb är inte enkelt bara för att det sker en aktiv rekrytering bland utrikes födda!

Utmaningen blir att rekrytera tillräckligt med människor, som vill, och kan, arbeta med våra äldre. För att använda SD-retorik, det räcker inte med våra egna ungdomar. Det finns kommuner med bra demografi som klarar det, men många landsortskommuner kommer inte göra det. I påfallande många av dessa kommuner är SD starka. Kommuner med utflyttning, och främst då unga kvinnor. Inget framgångsrecept för en kommun som vill klara vård och omsorg.

Statistiska Centralbyrån har en bra interaktiv sida, som visar befolkningspyramider för de senaste 50 åren. Där kan man se vilka kommuner, som i framtiden kommer klara/inte klara vård och omsorg. I vart fall inte med SD:s syn på migranter och migration.

Om SD verkligen bekymrat sig om våra gamlas väl och ve, hade dom skrivit en debattartikel, som handlat om hur vi ska underlätta och stärka integrationen, och även rekrytera fler nyanlända, för att klara ett nödvändigt personaltillskott till äldreomsorgen.

Problem med språket kan vi lösa, personalbrist är värre. Om vi inte ser tvångsförflyttning av våra gamla som ett godtagbart alternativ förstås.

söndag 16 februari 2020

Pär Holmgren hade ju rätt


Det slår inte fel. Så fort det rullar in ett snöfall över Sverige, och temperaturerna sjunker, delas Expressens nu 14 år gamla intervju med Pär Holmgren. Med andemeningen, att nu är det vinter, Holmgren hade fel.

Bortser vi från att en rubriksättare för ovanlighetens skull spetsat till artikeln (ha, ha) visar sig innehållet stämma kusligt väl. Och det är sex år kvar tills de 20 åren som nämns ...

Det hade han inte alls. Det är bara att läsa artikeln. Jag bokstaverar l ä s a.

”Vi kan mycket väl ha kalla vintrar även om 10-20 år, men statistiskt sett kommer de att bli färre”, sa Pär Holmgren då.

Några invändningar?

Vidare uttryckte Pär Holmgren farhågor om Vasaloppets framtida 100-årsjubileum år 2022 (det 101:a Vasaloppet, om vi ska vara noga.)

Att vi inte haft några inställda Vasalopp sedan 1990 kan vi tillskriva, om inte guds försyn, så i vart fall en mycket väl utvecklad logistik, inklusive snökanoner, som bemästrat snöbrist och värme. Jag tror inte detta hade varit möjligt, om vi går några decennier tillbaka i tiden.

Det är inte i första hand årets snöförhållanden vi ska ha i åtanke när vi sätter den svenska vintern i relation med klimatförändringar och global uppvärmning. Titta i stället noga på den här bilden:
 
Kartan visar 2010 års avvikelse från normaltemperaturen baserad på perioden 1961-1990. Bilden är intressant därför att den visar det enda år som varit kallare än normalen de senaste 20 åren. Alltså undantaget som bekräftar regeln.



”Om tjugo år kommer inte många att vara intresserade av Vasaloppet”, uttryckte Pär Holmgren 2006. 

Felaktigt och överdrivet? 

Det kan vi inte svara på med säkerhet, det är sex år dit. Däremot kan vi med säkerhet säga, att färre barn, från Svealand och neråt, kommer att få skidor i julklapp nästa år. Och att ju fler milda vintrar vi får, i synnerhet om de kommer på rad, desto färre kommer att vilja anmäla sig till nio mils skidåkning. Även om många åker norrut även för längdskidor, och att exempelvis Högbo utanför Sandviken, med sitt konstfrusna spår, har lysande tider.



När den globala temperaturkurvan ser ut på det här sättet, så kommer även den här promillen av jordens yta (Sverige) att följa efter, även om variationerna även fortsättningsvis kommer bli stora. Rätt som det är kommer nya 2010 att dyka upp, men bara som tillfälliga avbrott i en obeveklig trend.





onsdag 12 februari 2020

Skolpolitiker, någon frivillig? Hand upp!






Efter år av bortavaro från möten, utbildningar och debatt valde jag att på nytt engagera mig politiskt. För mig blev det en skyldighet att ställa upp i den allt mera polariserade samhällsdebatten. Denna gång i socialdemokraterna. Jag vill delta i samhällsbygget. Och gärna med skolfrågor.

Men inte under dagens förhållanden. I synnerhet inte i Sandviken.

För det första är en ledamot i kunskapsnämnden så bakbunden uppifrån, att planering och organisation utan förvarning kan slås i spillror. Ger skolverket tillstånd till en friskola, måste verksamheten anpassas därefter. Antalet elever och klasser i kommunen beror även på antalet elever som väljer friskola i Gävle. Inte antalet barn i en årskull.

Går skolan i konkurs, eller stängs av andra skäl, måste kommunen ta över. Direkt. Glöm den vanliga ordningen med konkursförvaltare och juridik. Marknadsekonomi gäller inte vård, skola och omsorg.


Inget som passar mig. Jag äger inneboende misstänksamhet mot grupper som skriker högt.

Flytten av högstadieelever från Jernvallsskolan till Björksätraskolan är en fråga, som passerat gränsen för ansvar, omdöme och sunt förnuft.

Eller rättare, det handlar om lokaler för två förskoleklasser. Det är vad frågan gäller. På Jernvallsskolan finns ingen plats för ytterligare klasser.

Ska vi bussa dessa mindre barn till annan skola? Nej.

Ska vi bygga tillfälliga baracker? Finansiera via budgeten för undervisningsmaterial, som någon glad debattör föreslog? Nej. [Vad jag vet har heller ingen på allvar föreslagit denna åtgärd, som dessutom ligger utanför vad kunskapsnämnden kan besluta.]

Ska vi använda befintliga lokaler, även på det hisnande avståndet av två kilometer? Ja. En kommun ska inte ägna sig åt kapitalförstöring. Fullmäktige ska inte i onödan ta tillfälliga kostsamma beslut om lokaler. Det räcker, som i det här fallet, att fråga förvaltningen, om platsfrågan kan lösas inom befintligt fastighetsbestånd.

Jag hade förstått upprördheten om det handlat om en särskola, där eleverna har särskilda behov. Inte högstadieelever, på väg att ta steget in i den curlingfria verkligheten.

Är jag intresserad av arvodet? Nej. Inte 600 kronor per sammanträde, där jag måste lägga ner timmar på att läsa handlingar.

Inte ens om jag får några ägg på köpet.

tisdag 11 februari 2020

Det ointressanta våldet


Jag höll på att skriva det accepterade våldet, men riktigt så illa är det inte. Hoppas jag.

I söndags, den 9 februari hade Agenda ett långt inslag om mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer. Bland annat mötte Unizons generalsekreterare Olga Persson inrikesminister Mikael Damberg (S) i Tv-studion.

Till skillnad från spektakulära gängskjutningar skapar inte våld i nära relationer några större rubriker. Går vi bakåt i tiden var det en lång kamp för att överhuvudtaget få till lagföringar. Fortfarande finnas myndighetspersoner som betecknar brotten som familjeangelägenheter. Trots lagändringen 1982, som placerade brottet under allmänt åtal.

En dryg femtedel av alla dömda för mord eller dråp utför gärningen mot sin nuvarande, eller före detta, partner.

I Agenda togs upp varför den här brottsligheten hamnar i skymundan jämfört med gängskjutningar. Svaret gavs mellan raderna: Inte ens Public Service har varit angelägna att lyfta frågan. Jag tror att detta var första tillfället. Jag har heller inte hört några hearingar om misshandel eller våldtäkter i nära relationer.

Och hur ser det ut på sociala medier? Tystnaden är närmast öronbedövande. Trots att inslaget i Agenda handlade om en femtedel av allt dödligt våld.

Tyst var det även när polisen redovisade, att en tredjedel av alla anmälda våldtäkter sker i en parrelation, troligen med ett mycket stort mörkertal. Tvärtom spreds det vanvettiga ryktet att kvinnor inte vågar gå ut, därför att övergreppen ökar!

Tystast om övergreppen är dom som vanligen låter mest.


Jag har inte hört Joakim Lamotte skrika in i kameran, att det varje natt våldtas sju kvinnor i sina egna sovrum.


Jag har inte sett Ann Heberlein crowdfunda pengar till någon bok med titeln Den Svenske våldtäktsmannen.




Tino Sanandaji har inte presenterat någon statistik på hur många våldtäktsmän en genomsnittlig medborgare bör vara bekant med. 



Katerina Janouch har inte skrivit något hyllningsinlägg till alla feminister som kämpar för att dra fram missförhållanden i ljuset.



Kajsa Dovstad har inte rekommenderat pepparspray på nattduksbordet.



För att uttrycka det diplomatiskt tror jag inte dom har förstått verkligheten.

Myndigheterna måste bli bättre på att hantera våld i nära relationer. Nya rutiner, bättre dokumentation, bättre omhändertagande. Förbättringar vars konsekvens blir ytterligare ökning av antalet anmälda övergrepp.

Men det har inget att göra med tryggheten utanför dörren.

torsdag 6 februari 2020

Lars Beckmans, och moderaternas, luftslag mot gängkriminaliteten


För bara några veckor sedan stormade Lars Beckman i samband med de anlagda bilbränderna i Sätra, Gävle. Beckman gick så långt, att han tyckte, att polisen skulle ta hjälp av militären. ”Jag tror att det krävs att återta områden ibland”, sa Beckman då. Underförstått, Sätra är bortom kontroll.
Lars Beckman föreslår krafttag mot gängkriminaliteten, eller ... nä.

Av en händelse, som ser ut som en tanke, har Lars Beckman sedan dess inte lyft frågan. Det kan bero på att tre personer häktats, dels för en husvagnsbrand, men framförallt för det nya brottet blåljussabotage. Det är även sannolikt att de häktades svaga anknytning till Sätra bidragit till Beckmans lägre tonläge. Och att de häktades bakgrund inte stämmer med förutfattade meningar.

Efter sprängningarna i Stockholm passade moderaternas rättspolitiska talesperson, Johan Forssell, tillsammans med MUF:s ordförande, Benjamin Dousa, på att besöka Husby, där en av sprängningar ägt rum. Budskapet handlade om hårdare tag, visitationszoner, ordningsvakter och kameraövervakning.

Varför åkte inte de moderata företrädarna till Östermalm i Stockholm, där det sprängts några dagar tidigare? Trots platsens relevans i fråga om organiserad brottslighet. Narkotika, utbud och efterfrågan, pengar. Fast det hade kanske låtit illa att prata om visitationszoner på Östermalm.

Moderata förslag mot organiserad brottslighet ger intryck av att kalla på springpojken, i stället för att stämma möte med Vd:n. Moderater kräver sällan krafttag mot den ekonomiska delen av organiserad brottslighet, som extra resurser till skatteverk och ekobrottsmyndighet. Minns att det var skatteverket som fick stopp på Al Capone, inte mordroteln.  

Vi har Mc-gäng i Gävleborg också, men jag hör sällan Lars Beckman, och andra moderater, nämna dem. Trots det ständiga talet om gängkriminalitet. I Sandviken finns två tvivelaktiga Mc-klubbar, med inverkan på lokalsamhället. Efter storfräsarna följer wannabes, vars målsättning tycks vara, att en gång få sitta i fängelse tillsammans med de stora grabbarna. Jag har inte hört Beckman föreslå militär bevakning av Mc-klubbarnas lokaler, trots den oro de sprider.

Min personliga åsikt är att regeringen gör för lite för att komma åt den grova ekonomiska brottslighet, som följer av gängkriminalitet. Moderaternas opposition har jag svårt att se som annat än kontraproduktiv.







fredag 31 januari 2020

Varför hata efter en rimlig dom?


Hatet mot Girjas sameby efter rättegången i Girjas-målet är obegripligt. Samtidigt som det vittnar om en storsvensk historielöshet som är både beklämmande och skrämmande.

Domen i Girjas-målet är rimlig och välmotiverad. Det enda som hänt är att samebyn fått lagstadgad besittningsrätt till marker som av hävd brukats för bland annat renbete. Dessa marker tillhör fortfarande nationen Sverige – precis som alla andra privatägda marker.
Girjas sameby. Bild från Wikipedia.

För egen del vill jag, precis som alla andra sportfiskare, ha möjligheten, att, via ett fiskekort, kunna blöta en krok i våra fjällvatten. Alltså samma förmån som bereds mig när det gäller andra vatten, privat- eller bolagsägda, i vårt avlånga land.

Det vatten jag fiskar mest i heter Vallbyåns Fiskevårdsområdesförening (Fvof). Fisketillståndet köper jag av föreningen. Rimligt, eller hur?

Kan någon vettig människa förklara för mig varför det ska fungera annorlunda med fiskevatten som ligger inom en sameby? Att när jag vill fiska i ett fjällvatten, inte köper mitt tillstånd från samebyn, utan från staten, via länsstyrelsen. Avsaknaden av logik är total.

Fram till år 1889 var samerna skatteskyldiga, ungefär som andra hemmansägare, för de marker som nyttjades för bostäder, renskötsel, jakt och fiske. Med skatteplikt följer äganderätt. I det fallet ingen större skillnad mellan en bondby och en sameby. Ägandet i bondbyarna var personligt, men man hade även gemensamma ägor, som gick under beteckningen allmänningar. I samebyn var regeln, att ägandet var kollektivt, alltså att hela byn var att beteckna som en allmänning.

Detta ägande upphörde 1889. Inte genom något beslut, att staten exproprierade markerna, inte via något formellt beslut överhuvudtaget. Staten bara upphörde med skattelängderna, slutade ta upp skatt. Och därmed avskaffade staten den äganderätt samerna hade till sina marker. Utan formellt beslut, utan debatt, utan konsekvensanalys.

Rättens utslag är i själva verket inte mera revolutionerande, än att domen rättar till ett vanvettigt icke-beslut från 1889.

Gustav Vasa och Birkarlarna hör inte hemma i diskussionen. Knappt ens urminnes hävd. Det är 1889 som gäller. Samerna hade fram tills dess, via skattelängder, en betydligt starkare rätt än vad som ryms inom begreppet urminnes hävd.

Och som sagt. Jag ser inget problem i att i fortsättningen köpa mina fisketillstånd direkt från samebyarna.

tisdag 28 januari 2020

Världens farligaste pamflett: Sion vises protokoll














Bedrövelse är vad jag känner, när jag läser delar av det som skrivs i samband med förintelsens minnesdag.


Sion vises protokoll, ett falsarium som skapades av Tsarrysslands hemliga polis, lever vidare. Tanken att världen i hemlighet styrs av en judisk grupp. En konspirationsteori som inte försvann, ens efter det att förintelsens ohyggliga brott uppdagats.

Utvecklingen är farlig. Samtidigt som vårt kollektiva minne, i form av att de sista vittnena, de sista överlevande, de som undgick nazisternas (främst, men inte ensamma) utrotning, nu håller på att lämna oss, blir behovet av renhållning akut.

Fortfarande dyker samma konspirationsteorier upp, som finns att läsa i Sion vises protokoll. Fortfarande dyker argumenten från Mein Kampf upp i debatten, i trådar på sociala medier, inklusive Facebook.

Tanken att judarna var ansvariga för den ryska revolutionen (den judebolsjevikiska konspirationen) kombinerat med motsatsen, att judiska bankirer styr över kapitalismen, handeln med varor och tjänster. Till och med var ansvariga för andra världskriget.

Det är inte bara extremister som hävdar kopplingar mellan judendom och skeenden, som påverkar världsutvecklingen. Även en sådan välrenommerad journalist som Kjell Albin Abrahamson var i slutet av sin gärning ute och tassade i det antisemitiska träsket. I sin bok Stor var Lenin talade Abrahamsson öppet om den ryska revolutionens koppling till judarna [sic!]. Tydligt influerad av den grovt antisemitiske Jüri Lina.

Den judiska konspirationen dyker upp bland klimatförnekare. Judar som sägs bana vägen för en grön diktatur, som ska beskatta oss till lydnad. Judar sägs stå bakom globaliseringen och den ökade rörligheten, något oerhört negativt enligt vissa. Det dyker även upp anklagelser, att sionister medvetet destabiliserar västvärlden via flyktingar – invandring – från muslimska länder (nej, jag skämtar inte). 

Att tankegångarna, som jag ger exempel på, även dyker upp hos människor som borde ha/haft förstånd att hålla rent, ser jag som bokstavligt livsfarligt.

Alltså samma tankegångar, som i olika tappningar, ändå har sin förlaga i Sion vises protokoll och Mein Kampf. 

Jag känner oro för vad som kommer hända när de sista vittnena lämnar oss. När vårt kollektiva minne blir mindre och fattigare.





torsdag 23 januari 2020

Satsar Sandvik på rätt häst?


Factfulness är en fantastisk bok. Hans Rosling skrev den tillsammans med son och svärdotter. Enligt Rosling själv, hans sista bidrag i striden mot global okunskap. Världen förändras, snabbt, samtidigt som vi lever med en föråldrad världsbild. Världen blir stadigt bättre, även om där finns otäcka orosmoln, inte minst klimatförändringarna.

"Denna bok är min sista strid i min livslånga kamp mot den förödande globala okunskapen. Den är mitt sista försök att förändra människors sätt att tänka." - Hans Rosling 1948-2017

Sättet på vilket världen förändras har enorm betydelse för en liten exporterande nation som Sverige. I dag räknar FN in ungefär en miljard människor, i den grupp som tjänar mer än 32 dollar/dag, den rikaste delen. Två tredjedelar av dessa bor i vad vi kallar för västvärlden, alltså Europa och Nordamerika.

Eller för att byta språk: En tredjedel av de köpstarka konsumenterna bor inte i det gamla väst. Om tio år har andelen ökat till drygt hälften. Därutöver är gruppen snabbt växande. Och det är inte i USA och Europa den tillväxten sker.

Många länder på den Afrikanska kontinenten (tre gånger större än Europa) är på väg att lämna den nivå vi hade under andra världskriget, flera har redan gjort det. Och dom kommer knappast att nöja sig med spetsteknik från 40-talet.

Den västerländska dominansen i världsekonomin är snart passé.

Sandvik har på kort tid förvärvat ett antal USA-baserade företag. Det är säkert företag som bedöms tillföra kompetens och marknadsandelar. Men samtidigt bolag som ligger långt ifrån de kontinenter där de nya marknaderna finns. Den verkligheten går inte att ändra.

Utmaningen för Sandvik är att fortsätta vara ett världsledande företag även när marknade förändras och flyttas.

Den tekniska utvecklingen i USA har även hamnat under press. President Donald Trump kritiserar de regleringar som driver utvecklingen framåt. Trump dundrar mot energi- och resurssnåla diskmaskiner, snålspolande toaletter och LED-lampor (ett tal i Battle Creek i Michigan den 19 december). Fossila bränslen ses som guds gåva till mänskligheten, som det ska satsas på, trots att kolkraftverk i USA lägger ner på löpande band. Administrationen tycks medvetet välja en annan väg än vetenskap och beprövad erfarenhet.

Med den utvecklingen är USA knappast något att luta sig mot, för den som vill vara med i budgivningen, när livet stadigt förbättras för miljarder människor på det här klotet.

Givetvis gäller detta generellt, och inte bara Sandvik, men i den här regionen är exemplet lätt att identifiera sig med.

söndag 12 januari 2020

Norrland växer


Bilden av Norrlands inland, med minskande befolkningsunderlag, bedrövlig demografi och kvinnounderskott, stämmer väl överens med verkligheten. Men visar inte hela sanningen. Samtliga Norrlandsregioner visar de senaste tio åren på en positiv befolkningsutveckling. Demografin är heller inte dålig, även om kvinnounderskottet indikerar stundande problem. Statistiken är lättillgänglig via den på SCB interaktiva sidan Kommunfakta, befolkningspyramider.

Så här har regionernas invånarantal förändrats från 2008 fram till 2018:

Region
Invånare 2018
Ökning
Gävleborg
286 547
10 639
Västernorrland
245 453
2 081
Jämtland
130 280
3 383
Västerbotten
270 154
12 342
Norrbotten
250 497
820

Närmare två tredjedelar av norrlänningarna bor i kommuner som växer.

Ser vi specifikt på städerna längs Norrlandskusten, är dessa, med några undantag, växande (Luleå, Sundsvall, Gävle visar stark tillväxt, Umeå urstark). Samma gäller centralorten Östersund i Jämtland. Kiruna i Norrbotten visar en svag minskning.

Sådan är verkligheten, den vi har att anpassa oss till, när vi diskuterar klyvningen mellan stad och land. Norrland är i sammanhanget oanvändbart som begrepp.

Påståendet att arbetskraft och råvaror försvinner söderut till storstadsregionerna är till stora delar en myt. Det verkliga flödet följer i första hand de gamla flottlederna, ut mot kusten, till förädlingsindustrierna. Och naturligtvis högskolor och universitet.

Skillnaden gentemot Norge, som ibland ses som regionalpolitiskt föredöme, är inte så stor. Samma omfördelning sker i vårt västra grannland, men inte lika snabbt. Trenden är dock obevekligt densamma.

Inlandskommunerna i Norrland kommer, med få undantag, inte att växa av egen kraft. Med stor sannolikhet inte av någon annan kraft heller.

Tanken att exempelvis vinster från vattenkraften (där sådan finns) ska bidra till kommuners finansiering ser jag som ohållbar. Resultatet skulle bli ett antal väldigt rika kommuner, och ett antal väldigt fattiga. Den totala klyvningen av nationen.

Samtidigt måste även invånarna i krympande kommuner garanteras samhällsservice. Och eftersom skatteunderlaget inte räcker till måste staten ta ansvar för finansieringen. Inte via komplicerade utjämningssystem, utan genom ett direkt finansiellt ansvar för nödvändig verksamhet. Något annat alternativ ges inte.

Förutom då nedläggning och tvångsförflyttning.