tisdag 29 december 2020

Balanserat från Naturskyddsföreningen om vindkraften

 

Kommentar till en utmärkt debattartikel från Jenny Olsson, ordförande i Naturskyddsföreningen Gävleborg.

Elbehovet kommer att öka i Sverige, det finns inga genvägar när transportsektorn ska ställa om från fossila bränslen, samtidigt som kärnkraften fasas ut.

Kärnkraften kommer bli den parentes som från början var tänkt. Energikällan bär sig inte i det svenska energisystemet. Alldeles oavsett om vi räknar in säkerhet, miljö och avfall eller inte. Energin i Sverige är helt enkelt för billig för att nyinvesteringar skall bli lönsamma. Till skillnad mot länder där fossila bränslen har stor del i energiproduktionen.

Vindkraften stod 2019 för ungefär 12 % av den svenska elproduktionen, närmare 20 TWh. Det kommer bli mer. Närmare 64 TWh kärnkraft ska ersättas, även om en del säkert kan hushållas bort.

All energiproduktion har någon form av negativ påverkan på miljö och omgivning. Vindkraft är inget undantag, och det finns områden direkt olämpliga för exploatering. Renbetesland, urskogar och nyckelbiotoper är några exempel.

Men det skadar inte att jämföra med annan verksamhet – nya bostadsområden, vägar, järnvägar, industrier, köpcentra, det är mycket som syns och låter. Och som kräver stora mängder råvaror, inklusive mark.

Flygfotot, över en del av vindkraftsparken i Jädraås, är hämtat från Eniro. Självklart handlar det om ett ingrepp i landskapet, men definitivt ingen skövling.



En vindkraftspark är inte i närheten av att skövla likt stora kalhyggen, även om nya vägar och uthuggningar (0,5 ha för varje verk) splittrar landskapet.

Det är tid att göra upp med fördomen, att vindkraft består av snurror som inte producerar. Vindkraftsparken som planeras utanför Sandviken med 40 verk (alternativt Hedemora eller Karlskoga med mindre antal), maxhöjd 280 m, kommer att generera 800 GWh årligen.

Trängslets kraftstation (Dalälvens största) producerar 680 GWh årligen, motsvarande 34 vindkraftverk. Dammen ovanför Trängslet är 70 km lång. Med 800 meters mellanrum skulle det rymmas 88 vindkraftverk på dessa 70 km – och producera drygt 2,5 gånger mera el. Det är de proportionerna vindkraften handlar om.

Det handlar om att kraftfullt minska koldioxidutsläppen. Det viktigaste argumentet för att ställa om från bensin och diesel. Därutöver är verkningsgraden i en förbränningsmotor så usel att företeelsen borde varit försvunnen sedan länge. Vattenfall har beräknat en åtgång på 12 TWh för att elektrifiera hela Sveriges bilpark. Inte så mycket sett till att det går åt det dubbla i energi från bensin och diesel – hälften är ren kråkeldning.

Vindkraften kräver reglerkraft när anläggningar står still. Det är inget problem. Än så länge klarar vattenkraften till och med av snabbstoppad kärnkraft, även i Finland.

torsdag 10 december 2020

Varning för Föreningen Svenskt Landskapsskydd och andra fanatiker

Det finns områden som är olämpliga för vindkraftsexploatering. Urskogar, nyckelbiotoper, renbetesland för att ta några exempel. Men därifrån är steget långt till Föreningen Svenskt Landskapsskydds extrema inställning.

”Vindkraftverk kan aldrig smälta in i naturen, de kommer för alltid att beröva naturen dess skönhet. En obruten horisont och en obruten skogskam, har ett enormt estetiskt värde.” Skriver föreningen på sin hemsida. Närmast en paradox i sammanhanget då organisationen inte verkar ha några invändningar mot det förhärskande trakthyggesbruket. Inga synpunkter på Norrlands enorma kraftverksdammar eller torrlagda älvfåror. Föga förvånande var klimatförnekare ur Stockholmsinitiativet ledande när föreningen bildades.

Naturligtvis kan vi inte, i synen på skogsbruk, jämställa slutavverkningar i virkesåkrar med skövling i urskog. Heller.

Verkligheten, att vi ska ersätta, eller spara, ungefär 60 TWh kärnkraftsel (närmare 40 % av elproduktionen) och därutöver tillföra ungefär 12 TWh i omställningen från fossila bränslen, fordrar ett visst mått av ödmjukhet.  

Miljöorganisationer, som vill behålla trovärdigheten, ser på detta faktum med öppna ögon. I all synnerhet som starka krafter gärna vill göra storskaliga satsningar på ”bioenergi”, direkt från skogen, inklusive omvandling till drivmedel. Vindkraftsparkernas bidrag till nya kalhyggen får anses som marginellt. Snarare att stora kalhyggen får fler vindkraftverk att dyka upp i horisonten.

Hur ser det ut i en vindkraftspark? Självklart påverkas landskapet, såväl nära som på avstånd. Men skulle jag exemplifiera ordet skövling skulle jag inte ta vindkraften som exempel.

Själv kollade jag flygfoton via Eniro över vindkraften i anslutning till Jädraås i Gävleborg. Utan att överdriva är det ”alldeles vanliga” kalhyggen som dominerar ovanifrån.

Från Eniro, i trakten av Jädraås

Vi måste ställa oss frågan, om det verkligen är omsorgen om naturen som driver Föreningen Svenskt Landskapsskydd, och andra fanatiker mot vindkraft. Med tanke på att energin måste fram (det kommer inte räcka med att bara spara), så förespråkar rimligen de här lobbyisterna antingen andra energikällor (vilka?) eller nedsläckning (hur?). Dessutom är vi i rask takt på väg mot tre graders global uppvärmning. Föreningen Svenskt Landskapsskydds kampanj känns även av den anledningen malplacerad.

Det är i högsta grad rimligt för seriösa miljöorganisationer att skärskåda de alternativ som står till buds. Vi kanske även ska drista oss till att slå fast att ytterligare vattenkraftsutbyggnad är utesluten. Våga prioritera helt enkelt.

Såväl råvaruuttag som energiproduktion påverkar miljö, landskap och livsbetingelser. Skyldigheten måste vara att se till att dessa verksamheter utförs så skonsamt som möjligt. Det måste vara miljörörelsens viktigaste uppgift.


måndag 7 december 2020

Kvinnokamp, kunskap och klimat

Arbetarbladets ledare 6 december (länk)

Jag blir inte klok på vad Jenny Wennberg menar i sin ledartext, ”Greta Thunberg har fel” publicerad den 6 december 2020. Wennberg tycks blanda ihop opinionsbildning med kunskap. Kryddat med kvinnokamp: ”… kvinnlig rösträtt, för kvinnors rätt att tala, skriva och göra sig hörda, läsa på universitet och forska …”. Kampen som banade vägen för Thunberg. 

Wennberg har naturligtvis rätt i detta, men sedan blir det rörigt. Rallarsvingen ”övertro på forskning som en objektiv gren” ger ingen poänggivande träff. 

Svensken Svante Arrhenius beskrev 1896 koldioxidens inverkan på klimatsystemet. En okontroversiell kunskap ända tills effekten kopplades till vår livsstil. Då startade dragkampen mellan kunskap och opinionsbildning.

Kvinnokampen, som Wennberg beskriver, handlade aldrig om att ifrågasätta kunskap. Tvärtom handlade den om att Euklides geometri, Newtons mekanik, Leibnitz integraler, Einsteins relativitetsteori även skulle bli kvinnors rättmätiga egendom. Inklusive Arrhenius upptäckt.

Objektivitet och opartiskhet kräver att verkligheten beskrivs utifrån känd kunskap. Thunberg har rätt i sin kritik mot att åsikter inte minst när det gäller klimat ofta väger lika tungt som insikter. Observationer från vädertjänster, och vetenskapliga institutioner som NASA är insikter, inte åsikter.


söndag 6 december 2020

Klimatförnekare gillar värme

Den som, trots att det inte bra för välbefinnandet, dristar sig till att följa diskussionen bland klimatförnekare, slutar snart förvånas. Även om det nu börjar bli dags att höja lite på ögonbrynen.

Bakgrunden är nedanstående diagram från Roy Spencer, UAH, som redovisar temperaturen via satellitmätning i lägre troposfären. Uppgifterna är ifrågasatta då beräkningarna visar klart lägre trend än samtliga vädertjänster som håller till på marknivå, alltså där vi lever. Men även här är trenden glasklar.

Temperaturen redovisad av Roy Spencer, University of Alabama in Huntsville.

Samtliga andra vädertjänster visar en klarare och jämnare trend, bild från WMO.

Varje månad redovisas Roy Spencers resultat på klimatförnekarnästet ”Klimatupplysningen”, som jag avstår från att länka.

Alla gillar inte epitetet klimatförnekare, men vilken benämning ska då användas om personer som inte ens accepterar grunderna i klimatsystemet?

Den förste som beräknade koldioxidens klimatpåverkan var Svante Arrhenius, och det redan 1896. Ingen har ifrågasatt detta förrän vi blev medvetna om att vi bränner iväg väl mycket kol, olja och naturgas. Frigjort från det geologiska kretsloppet. Och att vi därmed påverkar våra egna livsbetingelser. Antropocen.

Nu inser även klimatförnekarna att det blir varmare, bortförklaringarna allt mera krystade.

Men att det blir varmare är bara positivt! Och ibland lyssnar man till och med på personer, som inte avfärdar vetenskapliga förklaringsmodeller. Förutsatt att dom gillar värme, eller i vart fall inte bryr sig.

Lennart Bengtsson, professor emeritus i meteorologi, har en lång rad vetenskapliga artiklar bakom sig, varav många citerats i rapporterna från IPCC. Det senaste jag läste från honom var dock några kommentarer på ”Klimatupplysningen” (se ovan) … Bland annat det här:


Kommentaren påminner om oljebolagens förnekande av klimatförändringarna, trots tidig kännedom om konsekvenserna.

Tonen från Lennart Bengtsson ser jag som bottenlöst nonchalant. Men kanske ungefär vad man kan begära från en person, med åsikten att isbjörnar är ganska osympatiska. Visserligen länge sedan jag läste det, men jag minns ordvalet eftersom jag höll på att tappa hakan. 

Som allmänt klimatintresserad följer jag vad olika forskarteam rapporterar om just värme, och då inte bara från Arktis. Även Kalifornien, Brasilien, Sibirien, men kanske mest Australien. Jag hör ingen som tycker det är bra med mer värme. Och definitivt inte för att öka produktionen av naturgas - kol och olja skulle också följa med. I en enda mening avfärdar Lennart Bengtsson årtionden av forskning. Det är positivt om det blir varmare.

Det borde vara en gåta, hur Lennart Bengtsson hamnat i lag med rena klimatförnekare, men svaret är nog ganska enkelt. Bengtsson är meteorolog. Inget mer. 

Därmed kan han strunta i glaciologer, oceanografer, biologer, geologer och alla andra som kan tänkas ha synpunkter på vad som händer med planeten.

Vi som inte struntar i den delen kan med fördel lyssna till Lennart Bengtsson gamla kollegor, verksamma inom World Meteorological Organization.

Innevarande år är på väg att hamn inom topp tre av de varmast uppmätta åren. Kanske varmast.

Det är svårt se det positiva i den utvecklingen.


lördag 28 november 2020

Folkförsörjning är inte detsamma som biologisk mångfald

 

Budskapet hamras in från våra inhemska kött- och mjölkproducenter: Köp mer svenskt kött, öka konsumtionen av svenska mjölprodukter. Inte så mycket att säga om – förutsatt att vi ser isolerat till folkförsörjningen. Dock med reservationer.

Men vi skall inte blanda in biologisk mångfald i budskapet. Öppna landskap – ja. Förutsatt att nu inte delar av LRF får gehör för sina propåer att avskaffa beteslagen.

Den bistra sanningen är att den biologiska mångfalden är hotad, och hotet kommer från de brukningsmetoder vi använder. Inte från en eventuellt minskad produktion. Nedgången i biologisk mångfald riskerar dessutom, som en ödets ironi, slå direkt även mot det vi kallar det industriella jordbruket. Minskar arter och populationer av pollinerande insekter blir det problem.

Bregottfabriken existerar till stora delar bara i reklam. Vi kan äta hur mycket svenskt kött och smör som helst, Jämtlands landskapsblomma brunkulla kommer ändå vara fortsatt starkt hotad, kanske försvinna.

Från Jordbruksverkets broschyr "Naturbetesmarker som resurs i mjölkproduktionen". Ofta betas dessa magra marker av kor i sin, som inte producerar någon mjölk.


Mager hävdad ängsmark är en starkt hotad biotop, ett försvinnande kulturarv. Ointressant när vi räknar livsmedelsproduktion. Större delen av vår mjölk- och köttproduktion bygger på rationellt odlad vall – gräsproduktion. Åkrar med ensilagebollar bidrar naturligtvis till det öppna landskapet. Kor och köttdjur trivs där. Men humlor, bin och fjärilar får snällt flyga vidare, fåglar följer efter, kanske till en plats som inte finns. 

Monokulturer som gräsvall är viktiga för folkförsörjningen, golfbanor och hästhagar är viktiga för rekreation. Men tillhör alla den typ av öppna landskap som allvarligt hotar biologisk mångfald.

Lösningen är egentligen ganska enkel: Ett förändrat jordbruks- och landsbygdsstöd. Ett gemensamt ekonomiskt ansvar för hävdade ängsmarker, samtidigt som vi i stöden ställer krav på korridorer och ”öar” i det öppna landskapet där även, för tillfället icke lönsam, flora och fauna bereds plats.

Dessutom måste vi som konsumenter, inklusive det offentliga, lägga om våra vanor. Köpa svenska produkter som även bidrar till en rikare mångfald. Dessa kommer naturligtvis bli dyrare, men vi behöver inte äta så förbannat med kött- och mjölkprodukter, i synnerhet inte om dessa även är beroende av importerat kraftfoder.

Börja med att skaka bort villfarelsen att svenska jordbruksprodukter per automatik bidrar till biologisk mångfald. Det är helt enkelt inte sant.

måndag 23 november 2020

Övergivenhetens landskap

 




Jag har funderat en del på den ledare Jenny Wennberg skrev i Arbetarbladet dagen efter presidentvalet i USA. Wennberg skriver: ”Donald Trump och Jimmie Åkesson är vad som händer när den politiska makten slutat lyssna på människorna som bygger samhället och inte längre ser samma problem som sina väljare.”


Även om det ligger mycket i analysen, skulle jag ändå vilja utvidga förklaringsmodellen. Även om Wennberg skriver ”slutat lyssna” känns det som om hela texten handlar om övergivenhet och uppgivenhet, människor upplever att dom är övergivna av den politiska makten, eliten, etablissemanget.

Så är det naturligtvis, men verkligheten är värre än så.

Dröjer vi oss kvar i Trumps och Åkessons starkaste fästen ser vi ett tydligt mönster. Generaliserar vi (och det är ibland nödvändigt för att se mönster) är det i första hand områden som tappar befolkning, inklusive kompetensflykt. En effekt av urbaniseringen.

Paradoxalt nog innebar detta ett bakslag för Trump i USA. Yngre väljare tillsammans med en växande urban befolkning vände Trump ryggen. Till en del säkert beroende på nya väljargruppers bättre utbildning. Samtidigt som ”kärnfästena” stärktes än mer i sin övertygelse. En växande avgrund mellan vad vi kan kalla det traditionella å ena sidan och den globala världen å andra sidan.

Gemensamt för Trumps och Åkessons väljare är misstron mot samhället, där politiker, etablissemang och eliter sägs ha övergivit folket. Eller är det så att politikern bara är en symbol, en gestaltning av grannen, barnen, släktingarna, skolkamraterna, kanske till och med föräldrarna, alla dom som har övergett bygden, och som tagit den kommersiella servicen med sig?

Där misstron mot myndigheter och politiker kombineras med krav på att samhället och staten ska träda in (ännu en paradox) där marknaden inte längre bär sig. Som när nedlagda bensinmackar får nytt liv, omöjligt utan lokala och regionala politiker tillsammans med EU-fonder. Eller bredband på landsbygd som måste delfinansieras av staten. I tätorter sköter marknaden detta finfint, utan något som helst statligt stöd.

En framtidsfråga är hur vi ska överbrygga klyftan mellan nostalgi och en global värld. Vi kan inte tillåta oss att bara låta tiden verka. Då kommer vi hamna i en situation som liknar tvångsförflyttningar.

En politik för hela Sverige måste utgå från att det ska vara möjligt att leva och verka, även i det som i dag är avfolkningsbygder. Men samtidigt acceptera att människor faktiskt av fri vilja väljer att flytta till större befolkningscentra.  

En utmaning är värdeförskjutningen i orter som mister ungdomar, främst tjejer, tillsammans med kompetens. Där tolerans ersätts med slutenhet.

Den interaktiva sidan Befolkningspyramider, animationer från Kommunfakta visar en icke önskvärd utveckling. Inget ont om EPA-traktorer, men det finns kommuner där ungdomarna ser traktorn som sin ungdomsgård. Problemet? Kolla befolkningspyramiden för berörd kommun, jämför fördelningen killar-tjejer från 16 år och uppåt. Jo, det är ett jätteproblem.

Inte heller jag har något recept på att vända utvecklingen. Bara ett konstaterande: Den landsortskommun som inte får tjejerna att trivas är dödsdömd. Och lösningen på det lär inte hittas i några högernationella manifest.

tisdag 17 november 2020

Tre steg mot ett hållbart samhälle

 

Sakta, närmast med myrsteg, närmar vi oss ett framtida kretsloppssamhälle. Men vi tvekar inför att ta de avgörande kliven, de som skulle göra rejäl skillnad.

Rom byggdes som bekant inte på en dag, inte heller ett hållbart samhälle. Men, vi kan bestämma oss, och ta avgörande beslut. Jag vill peka ut tre, som jag vill kalla avgörande, grundbultar på vägen mot ett kretsloppssamhälle. 

Steg 1: Släpp taget om förbränningsmotorn. Förbränningsmotorn har funnits i ungefär 150 år, och det bästa vi åstadkommit är en maskin där mer än hälften av energin används till kråkeldning. Den siffran ändras inte för att bränslet får prefix som Eko, Bio eller Miljö. Ett hållbart samhälle måste hushålla med energi, inte låsa fast sig vid en ålderdomlig teknik.

Steg 2: Näringsämnena vi petar i oss måste återföras till jorden. Vi måste hitta sätt att rena toalettavfallet så att vi kan återföra näringsämnena till livsmedelsproduktionen. Metoden i dag att deponera rötslam samtidigt som vi importerar handelsgödsel är raka motsatsen till ett hållbart samhälle. Lösningen kommer vare sig vara snabb, enkel eller billig, men måste fram.

Nej, så här ska det inte se ut. Några år gammal bilddump från SVT.


Steg 3: Biologisk mångfald är inget mål, det är ett steg på vägen för att uppnå ett hållbart samhälle. Inget kretsloppssamhälle utan en fungerande näringsväv. Sluta prata om att svenskt kött bidrar till biodiversitet och öppna landskap. Det är bara sant om kreaturen går ute på naturbete. Rationell vallodling har inte mer biologisk mångfald än en golfbana. Exemplen är många inom jord och skogsbruk. Det måste kompenseras för de monokulturer som trots allt är nödvändiga. Art- och Habitatdirektivet tillsammans med Vattendirektivet är skrivna som skydd för biologisk mångfald – och oss – inte för att medelst juridiska spetsfundigheter kringgås. 

Det återstår en del jobb …

Fotnot: Texten är än så länge levande och uppdateras.

söndag 15 november 2020

Sverige behöver en vårdreform

 

Ungefär vid sekelskiftet, för 20 år sedan, insåg Norge att sjukvården behövde reformeras, rejält. Kostnaderna drog iväg, samtidigt som vården blev allt mera ojämlik. Resurssvaga fylken kunde inte längre erbjuda bästa möjliga vård.

Norge genomförde närmast en revolution inom sjukvården.

Ett antal statliga vårdbolag bildades, regionalt avgränsade och med minst ett universitetssjukhus i varje region. Vårdbolagen tog över all specialiserad vård från fylkena, som i stället fick koncentrera sig på primärvården.

Smärtfri var inte reformen, fackeltåg och protester blev följden när mindre sjukhus lades ner och delar av vården centraliserades. Revirtänkandet är starkt även i Norge.

Det är hög tid även för Sverige att sjösätta en vårdreform. Hela vägen från primärvård upp till den specialiserade vården.

Primärvården ska rimligen vara regionernas uppgift. En decentraliserad vård nära människorna. Blir avstånden för stora, och patientunderlaget för litet, bör det lösas med mobila vårdcentraler.

Självklart måste regionerna ha det fulla ansvaret för hur resurserna fördelas inom primärvården. Det är inte hållbart med en i det närmaste fri etablering av vinstdrivande vårdcentraler i folktäta områden. Det är heller inte hållbart med nätläkare som dränerar de lokala vårdcentralerna på resurser. Tvärtom måste ytterligare resurser tillföras primärvården, så att vi kan bygga upp fler närakuter för de sjukdomsfall och olyckor som inte kräver transport till sjukhus. En nära akutvård.

I synen på sjukhusvården, i synnerhet den akuta, verkar vi fortfarande leva kvar i 70-talet, då ambulansens enda uppgift var transport till lasarettet. Vi är fjärran från den verkligheten. Nu är ambulansens, eller helikopterns, viktigaste uppgift att rädda liv, och se till att patienten kommer till bästa möjliga vård. Vård som kräver resurser såväl tekniskt som i form av kompetent personal.

Lite så fungerar det faktiskt redan. Sker en olycka någonstans norr om Mora är det inte säkert att patienten hamnar på akuten i Mora, inte ens i Falun. Bedömer akutpersonalen, tillsammans med läkare, att patienten behöver specialistvård i Örebro eller Uppsala körs personen direkt dit, och läggs in på rätt avdelning av akutpersonalen.

Revirpinkande, fragmentisering och bypolitik i stället för en sammanhållen hälso- och sjukhuspolitik. Lite grann som dalmasen som ville köpa en liten kula med bara Dalarna på. Ett synsätt som dom då sannerligen inte är ensamma om. Bild från Dalagloben.com 


Det är inte hållbart fortsätta med en fragmentiserad specialistvård. Specialiserad vård, inklusive den akuta, kräver tillräckligt patientunderlag. Det är rimligt kräva tillgång till avancerad akutsjukvård över hela landet. Men, och det är viktigt, vi kan inte ha fler fullskaliga akutmottagningar, det vill säga tätare, än vad patientunderlaget medger. Det blir ingen jämlik vård om kraven på en akutmottagning sänks på grund av halsstarriga idéer om någon närhetsprincip. Närheten måste lösas med logistik.

Förlossningsvård är specialistvård, inte primärvård. En förlossningsklinik ska innefatta tjänstgörande förlossningsläkare tillsammans med narkosläkare, även beredskap för neonatalvård. Förlossningar ska vara trygga, även om det tillstöter komplikationer. Avstånd ska lösas med logistik och patienthotell.

Psykiatrin, i synnerhet för barn och ungdomar, behöver en nystart. Målgruppen ungdomar är svår att nå, till och med i tätbefolkade områden. Personalbrist gör inte saken bättre. Här finns möjligheter att lösa logistiken med mobila team, mottagningar som åker runt mellan kommunerna. Någon dags öppen mottagning med kvalificerad personal på en ort, eller i anslutning till skolan, i stället för splittrade resurser. Om inte vårdens kvalité ska bli sämre när vi hamnar utanför de folkrika tätorterna är det logistiken som måste förbättras.

Sammanfattningsvis är jag övertygad om behovet av att kombinera decentralisering och centralisering. Utöver att lämna revirpinkande, bypolitik och fragmentisering bakom oss. Behöver jag tillägga att regionernas dragkamp om stafettpersonal måste upphöra?

onsdag 11 november 2020

Skilj på objektivitet och neutralitet

 

Självklart ska journalister rapportera objektivt. Däremot ska vi vara mycket försiktiga med begrepp som neutral rapportering.

I sin bok Alternativa Fakta redogör Åsa Wikforss för skillnaden mellan objektiv och neutral journalistik. Neutralitet bygger på att det finns likvärdiga sidor som ska rapporteras. Ofta är så inte fallet. Såväl kunskap som vetskap måste vägas in, alltså objektivitet.  Annars blir det som när Donald Trump påstod att Barack Obama inte var född i USA (vilket en president måste vara enligt författningen).

Ovanstående är objektivt sett en lögn. Det finns inga två sidor, ingen neutralitet. Bara en verklighet, och – vad som i bästa fall kan beskrivas – en åsikt.

Som Wikforss skriver, det är inte enkelt att hantera skillnaden mellan kunskap och åsikt. 

Vissa människor har alltid misstrott politiker, myndigheter och andra i ledande ställning. Även vetenskap och forskning. Inget nytt alltså. Det nya är att misstron nästlat sig in även bland politiker i statsbärande partier. 

Detta är en förklaring till påståenden, att media, i synnerhet public service, vinklar nyheter och inte rapporterar korrekt. Vissa högerdebattörer, inklusive politiker, hävdar att media är vänster. Trots undersökningarna från valrörelsen, som visade att borgerliga partier fick såväl mest som bäst uppmärksamhet. 

Miljöpartiet beskylls ofta för att ha en gräddfil i media, även när partiet granskas hårdhänt. Något som kan förklaras av att många av miljöpartiets frågor behandlas utifrån en rent vetenskaplig synvinkel, inte minst klimatet. Den som inte gillar det hävdar journalistens sympatier med miljöpartiet. Och påstår, precis som Donald Trump, att forskarna inte är överens. Och därefter, i bästa fall, länkar en blogg eller en tankesmedja.

Tyckaren tillmäts samma betydelse som forskaren, bloggen samma tyngd som en vetenskapligt granskad rapport. Neutralt, men sannerligen inte objektivt. 

Och som sagt, det är omöjligt att gå förbi Donald Trump, ens i Sverige. Titt som ofta har det påståtts att media är partiska gentemot presidenten. Granskar Trump hårdare än andra etc. Självklart. Det ligger i den objektiva journalistikens natur. Ett presidentskap, som börjar och slutar – och däremellan – i en väv av lögner, ska granskas därefter. Inte förglömma att Trump utan ringaste belägg anklagade demokraterna för valfusk redan 2016 (hans förklaring till den klara förlusten i public votes).

Vems ärenden går moderaten Lars Beckman? Riksdagsmannen som använde Runar Sörgard som källa angående det påstådda valfusket i USA.


Visst går det att bedriva rapportering utan krav på kunskap och/eller vetskap, titta bara på mera extrema nationalistiska forum, med eller utan SD-inflytande. Där även hårresande påståenden får stå oemotsagda bara de stämmer överens med tidningens agenda.

Jag förstår att många högerdebattörer vill avveckla public service.

söndag 8 november 2020

En bisarr skoldebatt

 

Att debattera skolan i Sandviken kan minst sagt vara underhållande. Inte sällan med argument gripna ur luften, då tyckande tillåts övertrumfa vetskap. Citat är det heller inte så noga med, om en omformulering kan ge extra tyngd åt de egna argumenten.

Jag imponeras inte av den replik Åsa Morberg skickade in på mitt debattinlägg i Arbetarbladet (22 oktober 2020).

Morberg skrev en replik den 30 oktober. Och som sagt jag imponeras inte över det synnerligen slarviga hanterandet av fakta, och har svarat:



Ja, jag har gått tre år i B-skola, tre år i en lite större byskola och tillbringat högstadiet på en så kallad storskola i Älmhults kommun. Erfarenheterna kan sägas vara blandade, och det är omöjligt säga att en skola är bra eller dålig, trygg eller otrygg, beroende på hur stor skolan är.



"Jag måste säga att jag blev konfunderad av Åsa Morbergs replik på min debattartikel.

Morberg tillskrev mig åsikten, att skolan inte hör hemma i landsbygdsdebatten. Trots att min text till stora delar handlade om skola i landsbygd, och hur vi ska klara utbildningen, även när elevunderlaget viker.

Låt vara att det krävdes ett förfalskat citat, vare sig snyggt eller hederligt, men det får jag stå ut med.

Visst hör skolan hemma i landsbygdsdebatten, men inte i form av kulisser som ersätter verkligheten.

Skolan ska debatteras utifrån bästa tänkbara lösning för dem det berör – eleverna. Vi ska vara mycket försiktiga med att se skolan som ett landsbygdspolitiskt verktyg – eller för den delen slagträ – det fungerar inte.

Morberg beskriver eländet när en skola läggs ner. Annan service följer efter. Och ingen inflyttning när skolan är borta.

Bra. Då borde orter med skola blomstra. Öppnandet av ett högstadium öka elevunderlaget. Önsketänkande, även om argumenten är kraftfulla.

Urbaniseringen är en internationell trend. Dessvärre skolnedläggningar också. Påståendet att Sverige skulle vara unikt i fallet nedlagda skolor är direkt osakligt. I Norge är ”skoldöden” ett etablerat begrepp. Problematiken samma. Underlag som minskar, sämre ekonomi, små skolor läggs ner, eleverna flyttas, främst i mindre kommuner.

Sådan är verkligheten.

Självklart kan en liten skola innebära trygghet för barnen, precis som en större. Att kategoriskt säga det ena eller andra saknar evidens. Tillåter vi oss önsketänkande kan vi säga att en liten skola med 2-3 paralleller, har bäst förutsättningar (inte bra per automatik) att skapa trygghet. Samtidigt som skolan är liten finns utöver en rektor på plats även specialpedagogik och särskilt stöd.

Beroende på vilka internationella jämförelser vi gör kan en skola med 300 elever räknas som en liten landsbygdsskola, vilket understryker svårigheten med att definiera vad som en liten skola.

Som jag tidigare skrivit anser jag att Sandvikens kommuns små skolor ska knytas till skolbyarna. Skolbyarna må innehålla många elever, men fortfarande med mindre separata skolor (det är faktiskt en föräldragrupp som föreslagit den största skolan). Att värna små skolor innebär inte att till varje pris driva mycket små skolor, med närmast ensamarbetande lärare. Det är bara försvarbart om en nedläggning resulterar i mycket långa resor för små barn, exempelvis i Norrlands inland.

Riktigt så ser det inte ut i Sandvikens kommun."


tisdag 20 oktober 2020

Lågvattenmärken från Ledarsidorna.se

 

Johan Westerholm, Ledarsidorna.se, enligt egen utsago i ständig opposition, är en flitig nätdebattör. Oberoende politisk, är den egna beteckningen, men snarare klassiskt illiberal, med starka inslag av brun nationalism. Dessutom tveksamt om nättidningen innehar utgivningsbevis, Westerholm titulerar sig utgivare – inte ansvarig dito. Kundtjänsten går via nättidningen Nyheter i dag, tydligt SD-anstruken. Chefredaktören Chang Frick finns anledning att återkomma till.  

Ledarsidorna.se citeras ofta i den borgerliga utkant, som drar mot ett blåbrunt block. Det illiberala tankegodset tydliggörs av ett konsekvent syndabockstänkande. Sverige beskrivs i termer av systemkollaps och upplösning, och felet ligger hos feminister, vänsterfolk och invandrare, främst med muslimsk bakgrund.

Den ”journalistiska” strategin bygger på selektiv nyhetsrapportering och halvsanningar. Men även på rena lögner. 

Vi som är historieintresserade, och även visar ansvar och ödmjukhet för det som skett, vet att minnesdagen för kristallnatten infaller den 9 november. Symbolen för nazisternas bärsärkagång mot allt judiskt i Tyskland, en upptakt till förintelsen. 

Den som är okunnig inför denna historiska tragedi, kan lätt ta reda på fakta.

Inte Johan Westerholm på Ledarsidorna.se. Westerholm skickar i stället ut en vanvettig anklagelse mot Svenska Kyrkan:

Johan Westerholm tog visst fel på dag.

Om nu Johan Westerholm varit intresserad av minnet av kristallnatten, kanske för att delta i fackeltåg eller någon annan manifestation, hade han lagt datumet 9 november på minnet. 

Det finns en logik i samröret med Nyheter i Dag. Chefredaktören Chang Frick är skolad av den ryska propagandakanalen Russia Today.

Hur sprids då Johan Westerlunds förvridna konspirationsteorier? Hur kan någon överhuvudtaget ta mannen på allvar?

Ja, det är bara att titta runt bland vissa borgerliga opinionsbildare, och deras debattsidor. Det finns bevisligen en marknad även för vanvettiga påståenden.

Staffan Danielsson, tidigare riksdagsman för centerpartiet, är med och administrerar ett flertal debattgrupper på Facebook, bland annat Politisk Allmändebatt – PolAD. En sida som säger sig stå på humanistisk grund. Men som glatt lämnar över till medlemmarna att diskutera utifrån alternativ fakta som produceras av Johan Westerholm.

Jag har själv funderat över begreppet humanism, och vad det står för. Tack vare Staffan Danielssons debattgrupp vet jag nu.

Skämt åsido … 

Humanismen i PolAD består till stor del av konspirationsteorier, utan krav på källgranskning, vetenskap eller beprövad erfarenhet. Staffan Danielsson odlar gärna myten om att media mörkar verkligheten (oklart vilken verklighet), ibland understruket av länkar till just Chang Frick och Nyheter i Dag. Sanningsvittnet från Russia Today.

Staffan Danielsson har tidigare varit svag för ryska säkerhetsrisker. I flyktingdebatten hänvisade han ofta till en suspekt figur med alias Egor Putilov, ett tag anställd av SD, men numera klassad som säkerhetsrisk av SÄPO, och utestängd från riksdagen. Även länkar till Merit Wager vars viktigaste källa verkade vara … Egor Putilov, eller vilket namn han för tillfället verkade under.

Det är naturligtvis ogörligt, att bedriva politisk debatt, framförallt inte på humanistisk grund, om källmaterialet tillåts vara ren propaganda, påminnande om 30-talets Der Stürmer. Men sådan är verkligheten på Politisk Allmändebatt, och många andra sidor som utåt kallar sig borgerliga, men som närmast är tummelplatser för högerextrem propaganda. 

Hur har det kunnat gå så illa? Enkelt. Objektivitet har ersatts av neutralitet. Kunskap ersätts med alternativa fakta. Det sluttande planet blir allt brantare.

Helt plötsligt blir ett vanvettigt påstående om att Svenska Kyrkan struntar i kristallnatten sant.

Det stod ju att läsa i Staffan Danielssons debattgrupp.


torsdag 15 oktober 2020

Skolan som slagträ

En skolnedläggning är knappast en partiskiljande fråga. När en kommunledning ser sig tvingad att lägga ner en skola, omorganisation eller sviktande underlag, säger oppositionen oftast nej. Oberoende av vilka som är majoritet respektive opposition. Jämför debatten i Sandviken respektive Falun.

Förklaringen är naturligtvis, att ingen egentligen vill lägga ner, men där oppositionen slipper ta ansvar. Vanligen är det kommunens förvaltning och tjänstemän som får klä skott. Trots att dessa bara gör vad dom blivit ålagda: Föreslå en organisation som svarar mot kommunens behov, inom skolan. Detta står inte alltid i överensstämmelse med önskemålen.

Ofta hävdas att skolan är viktig för bygden, att utan skolan dör samhället.

Kanske ligger någonting i detta, men faktum kvarstår: När en bygd avfolkas, försvinner skolans underlag (bland annat). Det är inte den nedlagda skolan som avfolkat bygden.

Det underlättar naturligtvis för oppositionen att slippa rekrytera behöriga lärare till ensamarbete på en liten skola. Det behöver för den delen inte majoriteten göra heller. Sådant får förvaltningen lösa.

Folkskolan infördes i Sverige 1842. Skolhus, elever, lärare/lärarinna, inget mer. Från Wikipedia, okänd fotograf.


Inför den verkligheten, att skolans överlevnad beror på elevunderlaget, inte tvärtom, borde varningsklockor ringa. Understruket av att få skolor räddas långsiktigt när förvaltningen väl föreslagit en nedläggning. Inte av illvilja, utan som en konsekvens av att underlaget viker. 

Skolan är ett uselt slagträ i debatten om en levande landsbygd. En skoldebatt ska handla om bästa möjliga utbildning för eleverna, inget annat. Storleken på en skola har betydelse, det finns fördelar och nackdelar med båda, men fördelarna med en mindre skola dunstar bort när skolans ende vuxne är en ensam lärare, förstärkt med någon timanställd matansvarig.

Enkla lösningar existerar inte, men vi kan och ska underlätta för människor att leva och verka även i avfolkningsbygd. Lokalsamhället kan finna sin nisch och vända trenden.

Skolskjuts ser jag som enda rimliga lösningen, där underlag saknas för skola. Små barn ska inte hänvisas till hållplatser för den vanliga kollektivtrafiken. Resan ska vara mellan hemmet och skolan, utan omvägar.

Tar vi Sandviken som exempel, tror jag det vore bra om mindre skolor utanför centralorten även dom knyts upp till skolbyarna. (Som för övrigt inte är speciellt stora, separata skolor i varje by med vissa gemensamma lokaler.) Samhörigheten med en större skolby skulle göra det lättare att organisera de resurser som är nödvändiga på alla skolor, oavsett storlek.

torsdag 8 oktober 2020

Energi – samhällsintresse eller bakgård

 

Protester i samband med energiproduktion är inget nytt. Samer protesterade när renbetesland lades under vatten, vi hade en folkomröstning om kärnkraftens utbyggnad – utöver protester från lokal- och ursprungsbefolkningar i samband med uranbrytning. Fossila bränslen ska vi bara inte tala om, men något som i likhet med uran utvinns bortom den synliga horisonten. (Riktigt tragikomiskt blir det när politiker talar sig varma för kärnkraft, men mot vindkraft därför att utländskt kapital är inblandat …)

Nu protesteras det mot planerade vindkraftsparker.

Energi är ett jobbigt ämne. Alla kräver god och säker tillgång, utom på sin bakgård.

För vindkraftens del räcker det att vindturbinerna finns inom synhåll för att protesterna ska låta mer än bakgrundsljudet från verken. Förstärkt av att det ofta handlar om personer med såväl ekonomiska muskler som förmåga att höras.

Alltså en avsevärd skillnad mot när de stora älvarna byggdes ut, och de mest berörda var en ursprungsbefolkning, som i de flesta fall kunde negligeras. Människor som lever och bor i anslutning till urangruvor är det heller inte många som bryr sig om.

Av Berit Wallenberg - Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet, Wikipedia. Stora Sjöfallet 1965, innan Vietas kraftverk byggdes.

Protesterna mot vindkraft ger intryck av en slags utvidgad äganderätt. Ägandet av en utsikt. Synen av en obruten horisont, som inte får påverkas, ens som en konsekvens av att man kräver ström i ledningen när man trycker på knappen.

All elproduktion har någon form av negativ inverkan på miljö och natur. Inklusive distribution. Det är tätt med stolpar i vårt avlånga land.

Samhällsnytta och äganderätt är komplicerat och inkonsekvent. Få ingrepp i naturen, om vi håller oss till energiproduktion, har en mera direkt negativ påverkan än vattenkraft. Men här innebär synen på ägandet, i motsats till fallet vindkraft, i stället den ovillkorliga rätten att driva en anläggning, oavsett om det är motiverat eller inte. Urminnes hävd anges som skäl att stoppa lekande öring, hacka ål i småbitar och torka ihjäl flodpärlmusslor. Stat, EU eller miljöorganisationer ska inte lägga sig i!

Bortsett från klimatpåverkan blir såren i naturen ofta ohyggliga i samband med kol, olja och naturgas, kärnkraften brottas med avfallsproblem och förödelse i samband med brytning.

Brutna horisontlinjer är då sannerligen inte det värsta vi råkar ut för i samband med energiproduktion.

torsdag 1 oktober 2020

Logistik – nyckeln till en levande landsbygd

 

Den 7 oktober kommer det att diskuteras landsbygdspolitik i Järbo Folkets Hus. Ett antal organisationer samlas under rubriken ”Det måste hända NU! Turné för en rättvis landsbygdspolitik”. Även sossarna i Sandviken är med och arrangerar.



Ämnet är angeläget, och förhoppningsvis stannar inte diskussionen i Järbo. Urbaniseringen stannar i vart fall inte, den processen fortsätter oförtrutet. Den, som startade en bit in på 1900-talet med att böndernas barn, även dom fick tillgång till utbildning efter folkskolan. Lantbruket rationaliserades, människor fick det bättre, färre händer behövdes, vilket skapade en övertalighet, samtidigt som industrin skrek efter arbetskraft. Det var inget som skedde av illvilja.

När industrin blev effektivare, samtidigt som informationssamhället trängde sig på, började även de mindre centralorterna minska sin befolkning. Ungdomar, och främst då unga kvinnor, sökte (söker) sig till högre utbildning och ett bredare arbetsutbud.

Sådan är verkligheten, och även om vi politiskt gör vad som är möjligt, för att människor ska kunna leva och bo var dom vill, kan vi inte förhindra att just detta sker.

Sanningen är att hela Sverige inte kommer att leva. Orter som förmår skapa sin egen nisch och bygga upp en egen attraktionskraft kommer leva vidare, andra kommer tyna bort. (Den stadsnära landsbygden, med helt andra förutsättningar, lämnar jag utanför resonemanget.)

Ska vi då överge det som ibland kallas för resten av Sverige?

Nej.

Men, när underlaget svajar är det logistik som gäller. Tillsammans med fantasi och nytänkande. Mobila vårdcentraler. Samma med tandvård. Kulturbussar. Lärare som pendlar på betald arbetstid för att klara skolan för de yngre barnen.

Lanthandeln blir viktig när banker lägger ner (även) i glesbygd. Kontantförsörjningen måste tryggas, staten gå in där marknaden sviktar, som i fallet bredband. New Public Management till papperskorgen.

Vad vi aldrig får tumma på är kvalitén inom vård, skola och omsorg. Avancerad vård måste lösas med logistik och patienthotell. Avancerad akutvård med ambulanscentraler och helikopter. Mycket vård kräver patientunderlag; en sjukhusakut skall vara fullskalig, inga förlossningskliniker utan neonatalvård.

Kontroversiellt? Borde inte vara det. Avancerad verksamhet får inte vattnas ur via revirtänkande och/eller fragmentisering.

Nostalgin lämnas med fördel åt litteraturen.

tisdag 25 augusti 2020

Covid-19 och New Public Management

Sverige är extremt i sin lagstiftning, att tillåta vinstuttag i privata bolag, som bedriver skattefinansierad verksamhet inom vård, skola och omsorg. Sverige är det lysande undantaget i en kommunistisk värld, i alla fall om vi ska ta vissa borgerliga debattörer på allvar, som med näbbar och klor försvarar vinstuttagen.

Sverige har till sin spets drivit New Public Management (NPM) inom offentlig verksamhet. Allting ska prissättas, och därigenom öppna för konkurrens på en fri marknad. Valfrihetsrevolutionen som Carl Bildt myntade 1991. Och ingen regering därefter har gjort något för att komma tillrätta med avarterna.

Varje moment inom hemtjänsten är tidsstuderat och prissatt, annars finns inte momentet. Daglig hygien, fem minuter för övre tvätt, samma för nedre tvätt. Tio minuter för ett toalettbesök. Femton minuter för samvaro vid måltid. Ett system så trubbigt, kliniskt, att en gammal sovjetisk femårsplan framstår som flexibel i jämförelse. Självklart kan ”privat” hemtjänst gå med vinst.

I hemtjänstpersonalens schema ska personlig hygien pressas in. Byte av eventuell skyddsutrustning, tvätt, spritning etc. Före och efter varje nytt besök. Utöver inloggning (den moderna stämpelklockan). Covid-19 har visat på brister. Det var för övrigt inte länge sedan hemtjänsten fick arbetskläder.

Bild: CDC/ Alissa Eckert, MS; Dan Higgins, MAM


NPM som idé fungerar naturligtvis lika illa i kommunal verksamhet som i offentligt finansierad privat. Men att till en pressad arbetssituation även foga ägares och investerares krav på vinstutdelning kan närmast liknas vid att släppa lös en mink i en kräftodling. 

Erfarenheterna från Covid-19 förskräcker. Och allting pekar på att ojämlikheten, klassklyftorna, spelar en stor roll även i denna ohälsa. Med högst dödlighet i de grupper som även har den kortast förväntade livslängden. Föga förvånande återfinns många av dessa inom kommunal omsorg. Dom som i mindre utsträckning väljer utförare, även där så är möjligt. Och som högst troligt har bekanta och anförvanter som INTE kunnat arbeta på distans eller kunnat undvika trängsel till och från arbetet.

Detta måste en Corona-kommission titta på. Detta känns viktigare än att undersöka hur pandemin slagit mot olika utförares brukare. Men framför allt gå till botten med hur scheman pressade enligt NPM påverkat hygien, kvalité och säkerhet inom vård och omsorg.

Men som sagt, grunden till haveriet lades 1991, och ingen har vare sig velat eller haft mandat att göra något åt det.

tisdag 17 mars 2020

Moderat satir


En satiriker i dag har det sannerligen inte lätt. Att via satir ta sig an den moderata politiken innebär med stor sannolikhet inte något annat än att beskriva verkligheten.

Om det varit satir hade det dock varit en bra sådan. Alltså den typen där skrattet fastnar i halsen.

Jag skrattar själv åt privatiseringspartiet moderaterna, nu, när de föreslår att en statlig myndighet ska ta ansvar för såväl inköp som fördelning av vårdmateriel, sjukvårdsutrustning och mediciner.
Valfrihetsrevolution, sa Bildt. Just det, sa Bull. 

Trots att det inte är ett dugg roligt. Skrattet fastnar i halsen.

Det är Carl Bildts ”valfrihetsrevolution” från 1991 som ger resultat. Den som skulle ersätta sossarnas offentliga sektor. Marknaden (ofta kamouflerat till valfrihet) skulle styra omsorg och skola. Låt vara via en märklig skattefinansierad hybrid mellan privat och offentligt. Där det offentliga tar risken.

Inte bara verksamhet skulle drivas privat, även myndighetsutövning, som Apoteket, skulle fragmentiseras. Utbud och efterfrågan i stället för samhällsnytta. Vitala samhällsfunktioner som brickor i ett ideologiskt spel. Utan konsekvensanalys.


Oj! Här dyker det upp en kristdemokrat mitt i Apotekstjänst. Vad oväntat. Eller inte. Den nya politiska adeln. (Från SVT.)

Vi såg problemen när regionerna fick brist på material från Apotekstjänst (tidigare Bonver som bl.a. hyrde ut P-rullar). Konkurrens och New Public Management ersatte fördelning och samordning.

Något som fungerar alldeles utmärkt så länge det handlar om konsumtionsvaror. Men, för allas vår skull, en ideologi som bör hållas borta från vård, skola och omsorg.

onsdag 26 februari 2020

Äldreomsorgen kräver en lyckad integration


Det är närmast rörande med Sverigedemokraternas (SD) ställningstagande, att äldreomsorgen inte är en integrationsåtgärd. Att äldreomsorgens största problem skulle vara personal som inte behärskar svenska språket i tal och skrift. Jag lovar, det finns större problem än så, och än värre på sikt.

En anledning till att äldreomsorgen fungerar, är att personal med utländsk bakgrund är överrepresenterad bland dom som arbetar med våra gamla.

Det verkar som om SD är kvar i 80-talet, när dåvarande folkpartiet kunde vinna val på att lova eget rum på långvården. En tid när medellivslängden var sex år kortare. Kraven på omsorgen har sedan dess blivit högre, omsorgen bättre.

Det säger mycket om SD, att äldreomsorg benämns i termer av enkla jobb. Ett jobb är inte enkelt bara för att det sker en aktiv rekrytering bland utrikes födda!

Utmaningen blir att rekrytera tillräckligt med människor, som vill, och kan, arbeta med våra äldre. För att använda SD-retorik, det räcker inte med våra egna ungdomar. Det finns kommuner med bra demografi som klarar det, men många landsortskommuner kommer inte göra det. I påfallande många av dessa kommuner är SD starka. Kommuner med utflyttning, och främst då unga kvinnor. Inget framgångsrecept för en kommun som vill klara vård och omsorg.

Statistiska Centralbyrån har en bra interaktiv sida, som visar befolkningspyramider för de senaste 50 åren. Där kan man se vilka kommuner, som i framtiden kommer klara/inte klara vård och omsorg. I vart fall inte med SD:s syn på migranter och migration.

Om SD verkligen bekymrat sig om våra gamlas väl och ve, hade dom skrivit en debattartikel, som handlat om hur vi ska underlätta och stärka integrationen, och även rekrytera fler nyanlända, för att klara ett nödvändigt personaltillskott till äldreomsorgen.

Problem med språket kan vi lösa, personalbrist är värre. Om vi inte ser tvångsförflyttning av våra gamla som ett godtagbart alternativ förstås.

söndag 16 februari 2020

Pär Holmgren hade ju rätt


Det slår inte fel. Så fort det rullar in ett snöfall över Sverige, och temperaturerna sjunker, delas Expressens nu 14 år gamla intervju med Pär Holmgren. Med andemeningen, att nu är det vinter, Holmgren hade fel.

Bortser vi från att en rubriksättare för ovanlighetens skull spetsat till artikeln (ha, ha) visar sig innehållet stämma kusligt väl. Och det är sex år kvar tills de 20 åren som nämns ...

Det hade han inte alls. Det är bara att läsa artikeln. Jag bokstaverar l ä s a.

”Vi kan mycket väl ha kalla vintrar även om 10-20 år, men statistiskt sett kommer de att bli färre”, sa Pär Holmgren då.

Några invändningar?

Vidare uttryckte Pär Holmgren farhågor om Vasaloppets framtida 100-årsjubileum år 2022 (det 101:a Vasaloppet, om vi ska vara noga.)

Att vi inte haft några inställda Vasalopp sedan 1990 kan vi tillskriva, om inte guds försyn, så i vart fall en mycket väl utvecklad logistik, inklusive snökanoner, som bemästrat snöbrist och värme. Jag tror inte detta hade varit möjligt, om vi går några decennier tillbaka i tiden.

Det är inte i första hand årets snöförhållanden vi ska ha i åtanke när vi sätter den svenska vintern i relation med klimatförändringar och global uppvärmning. Titta i stället noga på den här bilden:
 
Kartan visar 2010 års avvikelse från normaltemperaturen baserad på perioden 1961-1990. Bilden är intressant därför att den visar det enda år som varit kallare än normalen de senaste 20 åren. Alltså undantaget som bekräftar regeln.



”Om tjugo år kommer inte många att vara intresserade av Vasaloppet”, uttryckte Pär Holmgren 2006. 

Felaktigt och överdrivet? 

Det kan vi inte svara på med säkerhet, det är sex år dit. Däremot kan vi med säkerhet säga, att färre barn, från Svealand och neråt, kommer att få skidor i julklapp nästa år. Och att ju fler milda vintrar vi får, i synnerhet om de kommer på rad, desto färre kommer att vilja anmäla sig till nio mils skidåkning. Även om många åker norrut även för längdskidor, och att exempelvis Högbo utanför Sandviken, med sitt konstfrusna spår, har lysande tider.



När den globala temperaturkurvan ser ut på det här sättet, så kommer även den här promillen av jordens yta (Sverige) att följa efter, även om variationerna även fortsättningsvis kommer bli stora. Rätt som det är kommer nya 2010 att dyka upp, men bara som tillfälliga avbrott i en obeveklig trend.





onsdag 12 februari 2020

Skolpolitiker, någon frivillig? Hand upp!






Efter år av bortavaro från möten, utbildningar och debatt valde jag att på nytt engagera mig politiskt. För mig blev det en skyldighet att ställa upp i den allt mera polariserade samhällsdebatten. Denna gång i socialdemokraterna. Jag vill delta i samhällsbygget. Och gärna med skolfrågor.

Men inte under dagens förhållanden. I synnerhet inte i Sandviken.

För det första är en ledamot i kunskapsnämnden så bakbunden uppifrån, att planering och organisation utan förvarning kan slås i spillror. Ger skolverket tillstånd till en friskola, måste verksamheten anpassas därefter. Antalet elever och klasser i kommunen beror även på antalet elever som väljer friskola i Gävle. Inte antalet barn i en årskull.

Går skolan i konkurs, eller stängs av andra skäl, måste kommunen ta över. Direkt. Glöm den vanliga ordningen med konkursförvaltare och juridik. Marknadsekonomi gäller inte vård, skola och omsorg.


Inget som passar mig. Jag äger inneboende misstänksamhet mot grupper som skriker högt.

Flytten av högstadieelever från Jernvallsskolan till Björksätraskolan är en fråga, som passerat gränsen för ansvar, omdöme och sunt förnuft.

Eller rättare, det handlar om lokaler för två förskoleklasser. Det är vad frågan gäller. På Jernvallsskolan finns ingen plats för ytterligare klasser.

Ska vi bussa dessa mindre barn till annan skola? Nej.

Ska vi bygga tillfälliga baracker? Finansiera via budgeten för undervisningsmaterial, som någon glad debattör föreslog? Nej. [Vad jag vet har heller ingen på allvar föreslagit denna åtgärd, som dessutom ligger utanför vad kunskapsnämnden kan besluta.]

Ska vi använda befintliga lokaler, även på det hisnande avståndet av två kilometer? Ja. En kommun ska inte ägna sig åt kapitalförstöring. Fullmäktige ska inte i onödan ta tillfälliga kostsamma beslut om lokaler. Det räcker, som i det här fallet, att fråga förvaltningen, om platsfrågan kan lösas inom befintligt fastighetsbestånd.

Jag hade förstått upprördheten om det handlat om en särskola, där eleverna har särskilda behov. Inte högstadieelever, på väg att ta steget in i den curlingfria verkligheten.

Är jag intresserad av arvodet? Nej. Inte 600 kronor per sammanträde, där jag måste lägga ner timmar på att läsa handlingar.

Inte ens om jag får några ägg på köpet.

tisdag 11 februari 2020

Det ointressanta våldet


Jag höll på att skriva det accepterade våldet, men riktigt så illa är det inte. Hoppas jag.

I söndags, den 9 februari hade Agenda ett långt inslag om mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer. Bland annat mötte Unizons generalsekreterare Olga Persson inrikesminister Mikael Damberg (S) i Tv-studion.

Till skillnad från spektakulära gängskjutningar skapar inte våld i nära relationer några större rubriker. Går vi bakåt i tiden var det en lång kamp för att överhuvudtaget få till lagföringar. Fortfarande finnas myndighetspersoner som betecknar brotten som familjeangelägenheter. Trots lagändringen 1982, som placerade brottet under allmänt åtal.

En dryg femtedel av alla dömda för mord eller dråp utför gärningen mot sin nuvarande, eller före detta, partner.

I Agenda togs upp varför den här brottsligheten hamnar i skymundan jämfört med gängskjutningar. Svaret gavs mellan raderna: Inte ens Public Service har varit angelägna att lyfta frågan. Jag tror att detta var första tillfället. Jag har heller inte hört några hearingar om misshandel eller våldtäkter i nära relationer.

Och hur ser det ut på sociala medier? Tystnaden är närmast öronbedövande. Trots att inslaget i Agenda handlade om en femtedel av allt dödligt våld.

Tyst var det även när polisen redovisade, att en tredjedel av alla anmälda våldtäkter sker i en parrelation, troligen med ett mycket stort mörkertal. Tvärtom spreds det vanvettiga ryktet att kvinnor inte vågar gå ut, därför att övergreppen ökar!

Tystast om övergreppen är dom som vanligen låter mest.


Jag har inte hört Joakim Lamotte skrika in i kameran, att det varje natt våldtas sju kvinnor i sina egna sovrum.


Jag har inte sett Ann Heberlein crowdfunda pengar till någon bok med titeln Den Svenske våldtäktsmannen.




Tino Sanandaji har inte presenterat någon statistik på hur många våldtäktsmän en genomsnittlig medborgare bör vara bekant med. 



Katerina Janouch har inte skrivit något hyllningsinlägg till alla feminister som kämpar för att dra fram missförhållanden i ljuset.



Kajsa Dovstad har inte rekommenderat pepparspray på nattduksbordet.



För att uttrycka det diplomatiskt tror jag inte dom har förstått verkligheten.

Myndigheterna måste bli bättre på att hantera våld i nära relationer. Nya rutiner, bättre dokumentation, bättre omhändertagande. Förbättringar vars konsekvens blir ytterligare ökning av antalet anmälda övergrepp.

Men det har inget att göra med tryggheten utanför dörren.

torsdag 6 februari 2020

Lars Beckmans, och moderaternas, luftslag mot gängkriminaliteten


För bara några veckor sedan stormade Lars Beckman i samband med de anlagda bilbränderna i Sätra, Gävle. Beckman gick så långt, att han tyckte, att polisen skulle ta hjälp av militären. ”Jag tror att det krävs att återta områden ibland”, sa Beckman då. Underförstått, Sätra är bortom kontroll.
Lars Beckman föreslår krafttag mot gängkriminaliteten, eller ... nä.

Av en händelse, som ser ut som en tanke, har Lars Beckman sedan dess inte lyft frågan. Det kan bero på att tre personer häktats, dels för en husvagnsbrand, men framförallt för det nya brottet blåljussabotage. Det är även sannolikt att de häktades svaga anknytning till Sätra bidragit till Beckmans lägre tonläge. Och att de häktades bakgrund inte stämmer med förutfattade meningar.

Efter sprängningarna i Stockholm passade moderaternas rättspolitiska talesperson, Johan Forssell, tillsammans med MUF:s ordförande, Benjamin Dousa, på att besöka Husby, där en av sprängningar ägt rum. Budskapet handlade om hårdare tag, visitationszoner, ordningsvakter och kameraövervakning.

Varför åkte inte de moderata företrädarna till Östermalm i Stockholm, där det sprängts några dagar tidigare? Trots platsens relevans i fråga om organiserad brottslighet. Narkotika, utbud och efterfrågan, pengar. Fast det hade kanske låtit illa att prata om visitationszoner på Östermalm.

Moderata förslag mot organiserad brottslighet ger intryck av att kalla på springpojken, i stället för att stämma möte med Vd:n. Moderater kräver sällan krafttag mot den ekonomiska delen av organiserad brottslighet, som extra resurser till skatteverk och ekobrottsmyndighet. Minns att det var skatteverket som fick stopp på Al Capone, inte mordroteln.  

Vi har Mc-gäng i Gävleborg också, men jag hör sällan Lars Beckman, och andra moderater, nämna dem. Trots det ständiga talet om gängkriminalitet. I Sandviken finns två tvivelaktiga Mc-klubbar, med inverkan på lokalsamhället. Efter storfräsarna följer wannabes, vars målsättning tycks vara, att en gång få sitta i fängelse tillsammans med de stora grabbarna. Jag har inte hört Beckman föreslå militär bevakning av Mc-klubbarnas lokaler, trots den oro de sprider.

Min personliga åsikt är att regeringen gör för lite för att komma åt den grova ekonomiska brottslighet, som följer av gängkriminalitet. Moderaternas opposition har jag svårt att se som annat än kontraproduktiv.