Kvinnokamp, kunskap och klimat

Arbetarbladets ledare 6 december (länk)

Jag blir inte klok på vad Jenny Wennberg menar i sin ledartext, ”Greta Thunberg har fel” publicerad den 6 december 2020. Wennberg tycks blanda ihop opinionsbildning med kunskap. Kryddat med kvinnokamp: ”… kvinnlig rösträtt, för kvinnors rätt att tala, skriva och göra sig hörda, läsa på universitet och forska …”. Kampen som banade vägen för Thunberg. 

Wennberg har naturligtvis rätt i detta, men sedan blir det rörigt. Rallarsvingen ”övertro på forskning som en objektiv gren” ger ingen poänggivande träff. 

Svensken Svante Arrhenius beskrev 1896 koldioxidens inverkan på klimatsystemet. En okontroversiell kunskap ända tills effekten kopplades till vår livsstil. Då startade dragkampen mellan kunskap och opinionsbildning.

Kvinnokampen, som Wennberg beskriver, handlade aldrig om att ifrågasätta kunskap. Tvärtom handlade den om att Euklides geometri, Newtons mekanik, Leibnitz integraler, Einsteins relativitetsteori även skulle bli kvinnors rättmätiga egendom. Inklusive Arrhenius upptäckt.

Objektivitet och opartiskhet kräver att verkligheten beskrivs utifrån känd kunskap. Thunberg har rätt i sin kritik mot att åsikter inte minst när det gäller klimat ofta väger lika tungt som insikter. Observationer från vädertjänster, och vetenskapliga institutioner som NASA är insikter, inte åsikter.

Förvanskade citat och konspirationsteorier från Stig Mörtman

Jag tror inte att Mörtman är så oärlig, att han själv hittat på ”citatet” från klimatforskaren Stephen Schneider. Bara återger det andra påstått att Schneider sagt. Enkelt att kontrollera via Google, men då måste viljan finnas, att förmedla korrekta uppgifter. Vilka som sprider falsariet framgår även vid sökning.

Rätt återgivet inleder Schneider resonemanget så här:

”On the one hand, as scientists we are ethically bound to the scientific method, in effect promising to tell the truth, the whole truth, and nothing but – which means that we must include all the doubts, the caveats, the ifs, ands, and buts. …”

Raka motsatsen till det Mörtman tillskriver Schneider.

Stephen Schneider (1945-2010). Närmare 10 år efter sin död fortfarande förtalad och förfalskad av klimatförnekare.

Klippa/klistra/lägga till är inte att citera, och ovärdigt Arbetarbladets opinionssida. Mörtman drar även upp 20 år gamla grundlösa anklagelser mot klimatforskare, som då resulterade i ren personförföljelse av berörda forskare. Även rent politisk förföljelse i USA.

Alla intresserade av den vetenskapliga grunden till klimatförändringarna, inklusive koldioxidens roll, kan lugnt ta del av klimatpanelens rapporter. Arbetsgrupp 1, som sammanställer den vetenskapliga grunden, använder sig av vetenskapligt granskat material.

Arbetsgrupperna 2 och 3 däremot, som samlar observationer, tittar på åtgärder mot klimatförändringarna och studerar socioekonomiska effekter, använder sig även av så kallad grå litteratur. Det kan vara myndighetsrapporter från olika länder, observationer från såväl miljöorganisationer som ursprungsbefolkningar (hemskt va?). Jodå, även reseskildringar och personliga iakttagelser är intressanta. Ibland blir det fel i detaljer, precis som i Nationalencyklopedin. Att många myndighetspersoner även är medlemmar i miljöorganisationer, är inget som gör dom till aktivister i sin yrkesutövning.

Klimatpanelen (ej arvoderad) bildades som sagt 1988, och vi svenskar kan känna stolthet över meteorologen Bert Bolin, som var organisationens förste ordförande (även han duktigt förtalad i klimatförnekarsfären, av Mörtman reducerad till oroad miljömedveten forskare).

Med IPCC slöts cirkeln, från Svante Arrhenius, som 1896 påvisade koldioxidens verkan på klimatet, till Bolin och den organisation, som i dag analyserar koldioxidens påverkan.

Även om inte alla uppskattar arbetet. Och att öka kunskapen om bland annat extremväder är inte att skrämmas. Det har tvärtom lett till ökad beredskap för de värmeböljor som kommer allt tätare.