tisdag 19 december 2017

Droppar som bowlingklot

[Så här strax före jul lägger jag upp ett gammalt sommarminne i form av en i det närmaste sann fiskenovell som utspelar sig i Jämtland.]

Vi välkomnas av ett stilla duggregn. Nej, inte regn; bara små fuktkorn som liksom svävar i luften; några som stiger, några som faller, och bildar en slags fuktig jämvikt. Över den väl tilltagna parkeringen, dimensionerad för vinterturism, ser man tätare sjok av dimma, eller är det moln. Ibland river en vindby i molnen och får de knappnåls-huvud-stora dropparna att fästa på kläderna; en sådan där förrädisk väta som inte märks förrän kläderna är dyngsura. Längs den svagt sluttande marken syns rännilar.
Vi skyndar på packningen, det är inget nöje att stå på en grusparkering i vätan. Och så längtar vi upp till fisket naturligtvis. Fjällen, som vi vet står som en krans runt oss, skymtar bara i diset. Ån som vi ska passera brusar någonstans bortom synhåll.
Den första delen av vandringen går längs med en grusväg, över en liten å, innan vi viker av. Därefter bär det uppåt. Ryggsäckarnas remmar gnager i axlarna, packningen är alltid tung de första dagarna. Duggregnet sveper kring oss; blad, gräs och björk har en frisk djupgrön ton. En och annan skär linnéa lyser intill stigen.
Totte svänger av sig sin ryggsäck med en duns, och plockar fram kåsan. Själv är jag mera försiktig, tar plats på strandbrinken, som eroderats av vårfloden till en lämplig sittplats, och kryper ur remmarna. Jag ser ut över vattnet. Nu är det närmast normalt vattenstånd. Men det har regnat elakt det senaste dygnet.
Vi sitter en stund på brinken och dricker vatten. Trots regndiset är det varmt. Svetten rinner, det är besvärligt att gå, marken är slipprig och rötterna såphala.
Efter att ha släckt törsten fortsätter vi. Stigen blir tunnare, de flesta stannar nog här nere vid den första höljan. Det gör inget. Vi ska fortsätta en dryg halvkilometer till, upp det vita skummet där höljan tränger ihop sig. Sammanlagt kanske en fyra-fem kilometer, en lagom förstadagsvandring.
Tältplatsen som vi hittar är helt okey. Nästan så nära att man får passa tältet i bakkastet. Nu ska tälten upp, och det fort! I ritualerna ingår att det ska drickas bäsk vid speciella tillfällen. Ett sådant tillfälle är när tälten är på plats; tältresningssupen, ett annat när det fångats en öring som håller minimimåttet.
– Skål och skitfiske, men först ska det kokas kaffe, och ätas lite. Första måltiden vid en fiskeresa blir alltid mackor. Vilken normal människa har tid att laga mat innan han fått doppa flugkroken? En kask blir det också till salamin och grovbrödet.
Det är dåligt med vakande fisk, så det får bli streamerfiske. Totte ställer sig alldeles vid inloppet till höljan, och fiskar av strömvirvlarna. Själv går jag en bit ner och prövar där vattnet lugnar ner sig. Det bukar kunna stå fisk på ett ställe där maten så att säga stannar upp. Regnet gör också att det borde spolas fram godsaker. Ett jämt mönster av ringar täcker vattenytan. Ändå är det varmt. Kläckning på gång kanske?
Någon timme håller vi väl på innan Totte ger sig iväg med yxan. Från skogen hörs att vedförrådet håller på att byggas upp.
Elden har naturligtvis slocknat i vätan, men det går ändå hyfsat att dra på en ny brasa, och kaffepannan åker på igen.
– Har du känt något? Undrar jag.
– Inte ett liv, konstaterar Totte. Men kanske lite senare, när det mörknar, fortsätter han. Det skulle ju vara gott med en bäsk till…
Vi blir sittande en stund och ljuger om taktiken, och delar den där svårgripbara känslan av att sitta vid ett jämtländskt fiskevatten och dricka kaffe – för bara några timmar sedan (nåja) lastade vi bilen nästan 50 mil bort, i en helt annan miljö. Det blir overkligt, surrealistiskt helt enkelt.
När Totte försvinner in i tältet för att dona med någonting, greppar jag spöet och prövar några kast vid inloppet. Vid andra kastet suger det till på en Alexandra; nej, inte våtflugan, utan en rejält tilltagen streamer i krokstorlek 6. En hyfsad bit känner jag. Håven? Jodå, den fick jag med. Tack. Jag kan inte låta bli att vända mig om. Nej, Totte har inte upptäckt att jag har fast fisk, och jag vill gärna landa den och visa upp den som överraskning. Bara jag nu inte tappar den…
Fisken får ordentlig kraft i strömmen, och en bra bit av fluglinan försvinner innan jag kan börja pumpa in den med spöet. Öringen välver tungt i strömmen, men pressas allt närmare mina fötter.
Nej, än är den inte håvbar. Fisken gör en ny rusning, men hoppar inte. Nu har den ställt sig på andra sidan strömmen och pressas hårt av fluglinan. Nu är den betydligt spakare och kommer allt närmare. Jag lyfter håven, och ser hur öringen vrider sig i garnet. Fortfarande har inte Totte upptäckt mina förehavanden.
Jag lämnar stenarna jag stått på och kommer i land. Jag säger inget förrän jag lägger håven på marken:
– Nu ska vi ha bäsk!
– Har du fått en, säger Totte, och gör stora ögon. Var tog du den? Frågar han sen.
– Från stenen, där du stod.
– Men, det är ju den jag jagade…
– Skål!
Totte blir inte stående speciellt länge för att beundra öringen… En vacker, riktigt gul sak med röda ”ringprickar”. Efter att ha gjort i ordning fisken drar jag mig neröver höljan. Den här gången utrustad med det lättare torrflugespöet. Någonstans inom mig med en förhoppning om att se vakande fisk.
Där jag kommer åt kastar jag med ett Guldribbat Haröra, några vak ser jag inte. Jo, där borta, men väl på plats inser jag, att jag aldrig kommer igenom videbuskarna som mer eller mindre växer i vattnet. Det börjar skymma, och än mörkare blir det av molnen. Regnet fortsätter.
Jag lufsar tillbaka i vätan, hittar stigen som går en bit in i skogen. Jag har varit nästan nere vid utloppet. På tältplatsen håller Totte på att hänga av sig vadarbyxorna, och krypa i regnkläderna. Så fort han får syn på mig:
– Nu ska vi ha bäsk! Nu är det min tur att göra stora ögon. Totte har fångat två fina öringar, och de ligger på lid de parade på en tuva grön ljung.
– Snyggt jobbat!
Nu gäller det att förvandla den ved Totte har samlat till en behaglig eld samtidigt som regnet tilltar. Första försöket misslyckas. Vätan har helt enkelt gjort barken på småpinnarna dyngsur.
Sedan öppnar sig himlen. Det vräker ner. Detta kan ej längre kallas för regn.
– Det är ju för fan droppar som bowlingklot, liknar Totte det vid. Han har nog rätt. Det var ju inte så bra för våra planer att göra upp eld. Med en varsin hög sura kvistar framför oss sätter vi oss på lite surt granris, och börjar barka kvistarna. Jo, just det, vi tar kvist efter kvist, små pinnar bara, och skrapar bort barken så att endast det torra träet återstår. När himlen sluter sig något, slår vi av vattnet från pinnarna och lägger i eldstaden. Lite tändvätska, och en tändsticka.
Högst osäkert börjar en gul låga resa sig, och vi kan hålla nya kvistar över elden, torka dem lite innan de åker på. Det tar sig.
– Har du blivit blöt? Frågar jag.
– En aning, blir svaret. Det kryper fram att Totte inte har en tråd torr på kroppen. Nu står han i ett par regnbyxor utan någonting under! Och en blöt T-shirt med en ännu surare jacka utanpå, han tyckte att det var bättre än regnstället. En råbarkad fan. Undra på att såg belåten ut när han fick dra i sig bäsken.
Kaffepannan åker på. Nu ska vi ha något varmt i oss. Regnet kyler även om det är varmt i luften. Tack och lov. Riktigt mörkt har det blivit.
– Ska vi inte ta och halstra en öring, tycker jag. Och äta med knäckebröd.
– Jo lite hungrig börjar jag bli, svarar Totte.
Jag täljer till en halstringspinne och skär loss lite enris för att få röksmak på anrättningen. Jag tar en av de rensade fiskarna, och trär in spettet genom munnen och längs ryggraden. Grovsalt, men inga andra kryddor. Det tar en bra stund innan fisken är färdig; flottet fräser i elden och enrisröken lägger sig tung över lägerplatsen. Och i mörkret är det svårt att se hur mycket halstring fiskköttet behöver. Men till slut – öringen är färdig och vi kan tugga i oss den på knäckebröd, inget smör behövs. Men mycket varmt kaffe. Det är dags att krypa in i tältet.
* * *
I form av ett envist smattrande på tältduken gör sig en ny dag påmind. Det har börjat blåsa upp. Det fladdrar till i tältduken av vindbyarna, inte så starka, men tillräckliga för att störa regnets rytm. Från ett rytmiskt smatter, till nästan uppehåll, till en trumvirvel, som vid framåt marsch ungefär. En bra stund ligger jag kvar i tältet och lyssnar. Väntar på att regnet ska ge med sig, varje gång en vindby stoppar upp regnsjoket tänker jag att nu …
Nej, jag måste ge mig ut. Jag kryper ur sovsäcken och i kläderna, till och med regnstället åker på medan jag fortfarande befinner mig i det lilla enmanstältet. Jag möts av något som närmast kan liknas vid regndimma när jag drar upp dragkedjan. Det är ruggigare än i går, då var det i alla fall fortfarande varmt. Min första tanke är hur långt jag behöver gå för att hitta torr ved till morgonkaffet.
Och eldstaden sen… Den plats där vi under natten halstrade några öringar har förvandlats till ett vattenhål. Sotiga vedpinnar, halvt förkolnade ligger och simmar i klarvatten. Bara att leta på ett nytt ställe, lite högre beläget. Och mera granris att sitta på.
Jag har tur; under en yvig gran hittar jag torrved från skadade grenar, mycket kåda. Snart har jag fått fart på elden, och kaffepannan börjar skorra. Ungefär samtidigt börjar det röra sig i det andra tältet, och ut kommer en skepnad i form av Totte. Han är inte direkt någon skönhet i vanliga fall, men den här gången ser han mer än lovligt härsken ut. Natten har inte varit bra.
Han säger ingenting, bara slänger ut sängkläderna och lyfter ena änden på tältet. Ut forsar vatten som skulle kunna härbärgera kiloöringar. En mindre myggsvärm i tältet har även den förhöjt trevnaden.
– Jag måste nog gå ner och torka kläder och sovtäcke, säger han, samtidigt som han läppjar på morgonens första kaffe. Jag måste ha det torrt om jag ska kunna sova.
– Vi provar först och ser om vi kan få till en eld så vi kan torka grejorna, svarar jag. Men först måste vi ha frukost.
Efter vi ätit skickar jag in Totte i mitt tält:
– Gå in och lägg dig i mitt tält, så du får sova en stund! Det funkar, efter en stund vibrerar tältlinorna vackert i resonansen från snarkningarna. Nog så konstnärliga. Särskilt med regnet på tältduken som ackompanjemang.
Jag tar flugspöet och går ut på stenen där stod och tog öringen i går. Vattnet har stigit, forsen lät mera ilsken i går, mera tung i dag. Jag står och kastar en stund, men inte ett liv. Ingenting ser jag heller. I stället letar jag ved. Jodå, det finns ganska gott om, bara jag går iväg en bit. Det behövs när vi ska torka kläder.
Jag sätter mig vid elden och filosoferar över en kåsa kaffe. Totte kommer ut från mitt tält en stund senare. Jodå, nu ser han bättre ut …
Efter en rejäl portion potatismos med stekt öring ger vi oss ut och samlar mer ved. Nu ska se till så att Tottes snuskfilt blir torr. Jo, han säger snuskfilt om sitt sovtäcke. Jag frågar inte och vill ej heller veta.
Vi får upp en rejäl brasa och står i varsin ände av snuskfilten och svänger den fram och tillbaka över elden. Det doftar inte timotej precis. Efter att fått sängkläderna torra, övergår Totte till att torka de andra kläderna. Han avslutar med att stå och vifta med ett par röda kalsonger över elden. Nu är han färdig att börja fiska igen.
Vi går åt varsitt håll. Jag stannar mittemot en ö och börjar kasta. Med vad? Jo, det undrade jag också, men det fick bli en våtfluga. En gråbrun sak som kan imitera det mesta som ramlar ner i vattnet. Jag fiskar mig neråt ån. Hoppas att det ska smälla till just där ån tränger ihop sig innan forsen.
Jag får ett hugg också, men inte precis något som är i närheten av vare sig minimimått eller bäsk. Det är trögfiskat helt enkelt. Regnar gör det. Jag går en vända in i skogen för att se om jag hittar någon svamp. Nej, inte det heller.
Lite surmulen går jag tillbaks till tälten. Oj! Totte har fångat en öring, Humöret blir genast bättre. Vi övergår till att elda, koka kaffe och ljuga.
Jag berättar, att här, på andra sidan ån, föddes Sportfiskesällskapet Fjällfiskets Vänner för ett antal år sedan; ett par kompisar till mig som fått några dagar ledigt och med kort varsel åkte hit. Grabbarna satt vid jättegranen, alldeles rakt över, och kokte kaffe, och tog en sup emellanåt. De hade rest hela natten, och blev såklart trötta ner mot natten. Tiden försvann och de fortsatte ljuga. Men sitter man och dricker kask, måste man till slut resa på sig …
Det gjorde de. Och rasade åt var sitt håll. Ett fall framåt för det som i dag kallas för Sortfiskesällskapet Fjällfiskets Vänner. Kaffet kokar över, och vi tar också en kask.
Några år senare hakade jag på, och kom hit för första gången. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger jag varit här, men känner fortfarande inte att jag fiskat av området. Däremot är det första gången Totte är här, och han verkar vara nöjd. I vart fall protesterar han inte. Bara han har någotsånär torrt i tältet.
Tältet ja, ett eländigt budgetalternativ, närmast att betrakta som engångs …
– Ska vi inte ta och lägga in granris i tältet? Frågar jag. Du lär ändå inte använda det någon mer gång.
Sagt och gjort, vi ger oss in skogen och kommer tillbaka med varsin famn granris som vi lägger in i tältet. Ovanpå det liggunderlag och snuskfilt. Ett gott arbete! Jag har tidigare lagt granris under ett tält, men inuti? Nej, aldrig.
* * *
På nytt väcks jag av ett ihärdigt smattrande på tältduken. Jag krånglar mig ut, iklädd regnställ. Nu är marken mättad med regn; små rännilar letar sig fram i gräs och vegetation. Grästuvorna har slagits till backen. Och eldstaden? Jodå, den måste flyttas igen …
Den här gången kokar jag kaffet under den största och yvigaste granen som finns i närheten. Totte kommer ut ur tältet, lyfter ena änden av detsamma och släpper ut några liter, den här gången grönt, vatten. Vi kokar gröt till frukost, och hett kaffe. En whiskey tröstar vi oss också med. Helt okey har väl inte sömnen varit så Totte försvinner ganska snart in i tältet igen för en stunds siesta. Ingen vet vad klockan är. Och solen syns inte heller.
Själv gör jag i ordning flugspöet, väljer ut en fluga. Nej, den gamla får sitta kvar. Men sätter mig vid elden igen. Ska jag gå ner till nacken på höljan, eller uppåt? Jag reser på mig och går fram till stenen varifrån vi fiskat. Den ligger nästan under vatten. Forsen är bara en tung vattenmassa som väller fram. Jag ser upp mot himlen.
En blå glipa! Och jag ser solskivan skymta bakom grå moln. Skivan närmar sig glipan. Når densamma och jag känner hur ögonen drar ihop sig. Kontrasterna växer, det mörka, nästan skrämmande vattnet får en blå ton. Och alla nyanser i det gröna som väller över mig.
Jag går upp till Totte, som snarkar i tältet. Jag ruskar lite omilt i den ena bågen som håller upp tältet.
– Det blir ihållande solsken! Säger jag in i tältduken. Det rör sig därinne, och Totte sticker ut huvudet:
– Ja, jävlar…
Det tar en stund innan han kommer ut ur tältet, fått på sig fiskekläderna och tacklat spöet. Under tiden har det börjat regna igen …
Dagen avslutas med torkning av snuskfilt. Jodå, även denna kväll står Totte där och torkar kalsongerna. Ett viftande som får elden att glöda lite extra.
Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.
* * *
Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.
* * *
Allt är fuktigt, men det regnar inte. Krigsråd. Vi måste röra på oss om vi vill se något mera av ån innan det är dags för hemfärd. Visserligen har jag en otrevlig känsla av att det stenskravel, som vi måste passera, är fuktigt och halt och eländigt. Ensam skulle jag inte vilja gå där.
Sagt och gjort, vi skakar fukten av prylarna och plockar ihop. Att släcka elden behöver vi inte bry oss om.
Stigen, där den går intill ån, är vattenfylld. Småbäckar letar sig ned för sluttningarna. Grönskan hänger slagen ner mot marken. De täta bestånden av stormhatt, med blåvioletta blommor, ser ledsna ut.
Stigen försvinner i stenskravel. Bara långsamt rör jag mig framåt; fäste med båda fötterna, stöd med vandringsstaven, lyfta nästa fot, lyfta blicken och söka nästa fäste. Och nästa. Olustigt.
Totte har bättre balans än mig, och rör sig likt en bergsget. Han vänder sig om och studerar mitt sätt att ta mig fram. Han väntar in, och ger mig ett handtag. Nu går det lättare. En obehaglig påminnelse om att jag inte längre är tjugofem …
Längs stigen upp mot sjön tvingas vi passera många fina höljor och fiskeplatser. Men vi kan inte stanna, vi måste komma fram i dag.
Ute på en udde slår vi läger; helt annan miljö med fjällbjörk utspridd i terrängen. Vandringen har förflyttat oss från fjällskog till något som mera påminner om kalfjäll; från blåbärsris till kråkris. Med tältplatsen som utgångspunkt är det bekvämt gångavstånd till ett flertal bra fiskeplatser; blanknackar och inlopp, och förhoppningsvis grov fisk. En bro ökar antalet fiskeplatser till det dubbla.
Vi är rejält trötta efter vandringen, men måste ge oss iväg ett stycke att leta ved. Björkveden som ligger utspridd, vridna stammar med nävern hängande, är säkert utmärkt att elda med – om det vari torrt en tid, vill säga. Nu måste vi leta upp torrgran. Men först tar vi bäsken efter att ha slagit upp tälten.
Mat och kaffe får liv i de trötta benen, och vi börjar fundera på fiske igen. Jag ser på Totte att han suttit och tittat långt efter inloppet till sjön en bra stund nu. Sjunktafsen är laddad med en obestämbar streamer. Bara att sätta igång fisket.
Jag följer stigen upp till blanknacken, sätter mig och tittar på vattnet, tar en pipa. Ljuset har övergått till att bli en rodnad på himlen i nordväst. Helt blank är inte nacken, en bris krusar vattnet. Problemet är bara att vattnet är för högt, det blir svårt att ta sig ut och få djuprännan inom kasthåll. Även jag har tacklat med en streamer, en mörk sak som ska ge kontrast mot den ljusare himlen.
Jag söker mig ut på stenarna med hjälp av staven, balanserar mig fram. Når en acceptabel kastposition och börjar mata ut lina. Kasten blir inte fiskbara vare sig någon längre tid eller sträcka. Strömmen är stark, och flugan draggar efter en kort stund å det vådligaste. En liten öring som hakar på får mig dock att fortsätta, kast efter kast.
Spöet bugar, och linan börjar ge sig iväg uppåt. Jag balanserar mig till ny position på stenen för att bättre kunna följa fisken. Spolen rör sig långsamt, varv efter varv, men lite snabbare för varje varv. Just när fiskens fart kommit upp i vad man kan kalla en rusning slackar linan. Tomt. Den var stor …
Jag drar mig ner till inloppet till sjön. Jag ser Totte stå vid andra sidan och kastar, nästan i skummet. Varför går han inte lite längre ner? Där vattnet lugnar ner sig och det går att vada ut.
Nåja, jag gör några kast, och fiskar av bakströmmen som drar sig upp längs forsen. När jag lyfter blicken ser jag Totte halvvägs över ån. Tokfan! Hans sätt att hålla balansen påminner inte så lite om en väderkvarn. Med det undantaget att en väderkvarn vare sig har håv eller spö fästade vid vingarna.
– Titta här! Ropar han, när han kommit över. Han håller upp håven.
– Vilken öring, svarar jag. Fortfarande med flugan i mungipan, och linan vidare till spöet. Hur fan kom han över?
– Jag var tvungen att komma över och visa den!
– Hmm …
Vi drar oss tillbaka till lägret. Det har börjat kyla på, och jag vill nog ha lite mer kläder på mig. Totte verkar inte bry sig. Men bäsken lockar.
Ta mig tusan om inte Totte får en öring till under det riktiga nattfisket. Det är bara att ladda upp för öringfrossa i morgon! Men först måste vi samla granris till Tottes tält, och torka snuskfilt.
* * *
För första gången under resan är det varmt när jag vaknar. Den där kvalmiga känslan som man bara kan uppleva i ett ljust tält. Jag drar på mig kläderna och kravlar mig ut, och möts, om inte av en klarblå himmel, så i alla fall av solsken och lätta sommarmoln. Nu är det kaffe som gäller. Jag känner på sotpannan. Jodå, ni läste rätt – jag har inte glömt att skriva om att göra upp eld, ty jag har inte gjort upp eld. Jag kände på pannan för att kontrollera att den var riktigt kall. Riktigt kallt kaffe kan jag ibland tycka vara gott. Särskilt om jag nyss krupit ur sovsäcken, och är lite svettig och dåsig. Men är kaffet ljummet, då får det vara.
För säkerhets skull förbereder jag ett kaffekok. Jag är inte övertygad om att Totte har samma smak som mig när det gäller kaffe.
Jag tar en klunk av kaffet, tänder pipan och sträcker ut mig i kråkriset. Fjällen sträcker också på sig borta i väster. Ett mäktigt massiv reser sig, fortfarande med snö kvar kring topparna. Ån brusar sig fram innan den slår sig till ro i sjön. Några humlor letar nektar bland klockljungen. Det rör på sig i tältet. Ögonblicket efter står ett pervo och pinkar i idyllen. Naturligtvis på ett avstånd som gör att skvalandet överröstar ån. Morgonsaluten också. Ofiltrerad. 
– God morgon! Säger han glatt. Suck. Jag går ner till ån och diskar kastrullerna sen i går.
Efter frukosten, med nykokt kaffe, följer jag stranden längs sjön till den nedre blanknacken. Där har jag tidigare år haft bra fiske. Det blir en halvannan kilometers promenad, med en hel del klafsande i blötmyr. Det var inte konstigt att vi var trötta när vi kom fram i går.
Det visar sig att mina stövlar inte räcker till för att fiska av nacken som jag vill. Vattenståndet är högre än det brukar. Brukar förresten; den här trakten är minst sagt nyckfull när det gäller väder. Om jag inte minns fel är årets regnrekord inte någon ovanlighet här. Märkligt nog är dock inte vattnet så känsligt; ofta är fisket bra trots högt och stigande vatten – vilket är ovanligt. Men, fisket kan bara vara bra på platser man verkligen kan fiska på. Den här gången når jag helt enkelt inte ut.
Jag avbryter och klafsar tillbaka. Det ryker från tältplatsen, Totte gör upp eld. Nu är det några dagar sedan vi käkade öring senast, så det ska bli riktigt gott.
Men elden vill inte ta sig, mycket rök är det. Hastiga rörelser vid eldplatsen vittnar om att Totte håller på att lösa problemet. Något rött skymtar också i röken. Jodå, Totte står och viftar med sina röda kalsonger över en glödbädd som tar sig allt bättre. Invid elden ligger två foliepaket och väntar.
– Jag hittade tyvärr ingen dill, säger Totte när jag tittar på foliepaketen. Själv är jag mest tacksam för folien kring öringarna.
Potatismoset är min avdelning, det vara stabbigt, med extra salt, svartpeppar och dill. Jag hittar filmburken som letat sig in mellan två påsar. Och smör. En rejäl klick som förhöjer smaken. Och en klick som smälta som sås.
Det kunde inte hålla sig. Just som vi ska till att äta börjar det regna. Och här finns det inga träd att skyla under. Vi intar måltiden i Tottes tält.
– Vad tycker du om kuvösen? Frågar han när jag bänkat mig i den himmelsblå portalen.
– Förbannat god öring, svarar jag medan regnet smattrar hemtrevligt på duken. Den sista skvätten whiskey räcker till en varsin matsnaps. Det är en brakmiddag.
Regnet slutar snart, och vi kan inta kaffet utomhus. Naturligtvis inte utan problem med elden. Vi sitter i kråkriset, dricker kaffe, röker, och kisar mot solen. Jag tror jag somnar.
Solen värmer skönt. Uppenbarligen räcker det för att Totte ska få ett infall av renlighetsmani. Han får av sig kläderna och blaskar sig i vattnet. Så väldigt njutbart verkar det dock inte vara, han blir inte långvarig i ån. Han skvätter av sig vattnet, och börjar klä på sig.
Frrritsch! Hörs det när han drar på sig sina röda kalsonger. Med ett förvånat uttryck i synen står Totte med resåren uppdragen till armhålorna samtidigt som resten av plagget letar sig ner mot anklarna. Man ska vara försiktig när man torkar kalsonger över öppen eld.
Den här kvällen är den första och enda, som vi inte behöver torka snuskfilt.
– Och du slipper att torka kalsongerna, säger jag uppmuntrande.
– De ligger i elden, svarar han. Jag flyttar mig undan röken.
* * *
Vi följer stigen upp till vägen som ska leda oss åt varsitt håll. Totte ska åka hem till Falun, medan jag ska fortsätta till en fiskecamp och träffa några andra vänner.
– Trevlig resa! Säger jag när vi kommit upp till vägen.
– Fortsatt skitfiske! Svarar Totte och beger sig neråt mot civilisationen. Just när han försvinner utom synhåll, drar jag på mig regnkläderna igen.

måndag 18 december 2017

Knutpunkten – ett lyft för Falun

Inte minst moderaterna i Falun lyfter med iver en bild av hur eländigt trafiken i Falun fungerar. Den som inte sett den nya Korsnäsvägen i verkligheten, kan av propagandan ledas tro, att leden under morgon och kväll, inte består av något annat mer eller mindre stillastående bilar.

En grupp som knappast alls hörs i den debatten är de tusentals kollektivtrafiksresenärer som även dom är beroende av ett fungerande trafiksystem.

Personligen tycker jag att det nya Resecentrum, Knutpunkten och därmed även den nya Korsnäsvägen är ett ordentligt lyft.

Från Resecentrum till Knutpunkten, En sträcka som tar ca 4 minuter, inklusive att bussen backar ut från gaten på terminalen.


Omläggningen har medfört, att jag närmast glömt hur jag, tillsammans med andra väntande bussresenärer, stod vid hållplatserna på Östra Hamngatan och såg upp mot Gruvgatan, där ibland tre eller fyra bussar kunde stå på rad, i väntan på att svänga vänster i rondellen vid Holmtorget (Åhléns). Ofta blev förseningen ett faktum redan när bussen körde Gruvgatan ner, inte minst i rondellen där Myntgatan anslöt. Vilket späddes på när bussen sedan, via ett par övergångsställen, svängde upp längs torget fram till Svärdsjögatan.

Själv åker jag ofta buss till Sandviken, just vid den tiden när trafiken enligt uppgift står still på Korsnäsvägen. För mig tar bussen ungefär fyra minuter från Resecentrum till Knutpunkten. Då kör ändå bussen, via Promenaden och trafikljusen där, ut till den beryktade Korsnäsvägen, innan bussen svänger in på Knutpunkten, enligt karta.

Frågan är om Falumoderaterna, och inte minst då Mikael Rosén, ens har en aning om restider och fördröjningar. Min gissning, utifrån egna erfarenheter är att det, från Promenaden till infart Knutpunkt, kanske skiljer två minuter mellan rusning och lågtrafik.

Varför inte göra en tidsstudie av genomfarten i hög- respektive lågtrafik och jämföra?

Två minuter har jag fått det till, som kollektivtrafikresenär.

För den som ska fortsätta upp för Gruvgatan reduceras sedan förseningen från Korsnäsvägen av att det numera är mycket smidigare att passera rondellerna längs Gruvgatan, då flera av bussarna tar en annan sträckning. Utöver att trafikflödet är dämpat innan fordonen når fram till Gruvgatan.

Paradoxen är att ett ökat trafikflöde gör att det går ännu långsammare, på de ställen där vägar måste mötas. Samma princip som att utgångar korkar igen när alla vill ut samtidigt. (Jag har själv, som funktionär på Clash of Nations, varit med att tömma Lugnets stora parkering på knappt en timme, genom att vi var fyra stycken, i gula västar, som på eget bevåg dirigerade trafiken ut.)


Problemet med Korsnäsvägen/Myntgatan är annars att sträckningen aldrig varit tänkt som genomfartsled, och än mindre i dag när det byggs bostäder längs Myntgatan. Något som för övrigt är en del i det växande Falun. Trafiken måste långsiktigt planeras för ytterligare 5 000 invånare. Och då är ökad trafik på nämnda vägsträckning inte ens ett alternativ.


onsdag 13 december 2017

Hoppsan Svenskt Näringsliv!








I en debattartikel i Dala-Demokraten påtalar Teresa Bergkvist de stora skillnaderna i kostnaden per person för hemtjänsten i Falun respektive Orsa.


Teresa Bergkvist skriver:

Vi vet att kvalitén varierar mellan kommuner och mellan enheter. Även kostnaden varierar. Siffror från Kommun- och landstingsdatabasen, Kolada, visar att priset för hemtjänst varierar kraftigt beroende på var i Sverige man bor. I Falun kostar det 102 000 kronor per invånare över 80 år och i Orsa är prislappen 60 490 kronor. Det är en stor skillnad! Om vi utgår ifrån att kvalitén är den samma i båda kommunerna borde vi kunna spara 41 510 kronor per person över 80 i Falun. Pengar som skulle kunna användas till annat inom välfärden.

Det finns en stor skillnad mellan Falu kommun och Orsa kommun.


Falu kommun däremot har däremot äldreomsorg enligt LOV, lagen om valfrihet. Och uppenbarligen till en kostnad som uppgår till 292 miljoner mer än vad det borde kosta enligt Svenskt Näringsliv.

Att kostnaden för hemtjänsten i Orsa är lägre än i Falun är intressant. Till en del beror säkert på faktorer som inte går att påverka, men med stor sannolikhet kan Orsa kommun bedriva en effektivare hemtjänst tack vare att arbetet bedrivs av en och samma huvudman: Orsa kommun.

Transporter är inte gratis mellan brukarna. Och kan kommunen genom planering reducera såväl sträcka som åktid sparas det pengar. Om flera utförare av hemtjänst åker samma vägar därför att brukare längs den vägen valt olika utförare kostar det extra. Det är också så att brukarnas behov kan variera från dag till dag, och med en samma utförare ökar flexibiliteten utan att prislappen måste ändras, inom gränser naturligtvis.

Teresa Bergkvist sätter i sin debattartikel fingret på en öm punkt i välfärden, men kanske inte den ömma punkt hon själv menade …

måndag 11 december 2017

Thorbjörn Fälldin – ett offer för övertygelsen

Jag har sett första delen av dokumentären i SVT om Thorbjörn Fälldin. Programmet ser jag som mycket välgjort, det stämmer bra med de minnesbilder jag har.
Programmet går att se på SVT play fram till och med juni i år.

Dramaturgin byggs successivt upp kring kärnkraften, en politisk fråga som skulle komma att leva sitt eget liv, ett trauma som centerrörelsen aldrig skulle komma över. Frågan blir aldrig ställd i programmet, annat än mellan raderna: Hur kunde Thorbjörn Fälldin, mot bakgrund av den politiska verkligheten, ställa ett villkorslöst ultimatum om kärnkraften?

”Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.” (Riksdagsdebatten 28 april 1976 om kärnkraftsfrågan. Referat ur Ekot den 28 april 1976.)

Var Fälldin så självsvåldig att han själv formulerade detta besked, utan förankring? Fanns inga medarbetare som kunde inse konsekvenserna? Eller saknade dom insyn och inflytande? Eller till och med drev på?

Verkligheten för den blivande regeringsbildaren Thorbjörn Fälldin var att han var i direkt kollisionskurs mot både den sittande socialdemokratiska regeringen och de partier han skulle tvingas regera med. Och även gentemot starka krafter i det egna partiet, som inte ville acceptera kapitalförstöring i form av att avveckla stora investeringar.

Viktigt i sammanhanget var att centerpartiet vid det tillfället stod på sin höjdpunkt som dynamisk folkrörelse. Tillväxten hade varit så snabb att utvecklingen i partiet närmast levde sitt eget liv. Civilisationskritiken i form av gröna vågen hade fångats upp, men drev samtidigt politiken i en riktning som saknade täckning.

Paradoxen var att inget parti var så ansvarigt för landsbygdens avfolkning som centern. Centerrörelsens framgångsrika arbete, med höja utbildningsnivån på landsbygden och förändra jordbruket till en modern och rationell näring, skapade en övertalighet på landsbygden, som mera än något annat resulterade i avfolkning och flyttlass. Gröna vågen som företeelse saknade i egentlig mening förankring i centerns politik.

Däremot kände Thorbjörn Fälldin stödet, och formligen drevs att bli den som skulle bryta det 44 år gamla socialdemokratiska regeringsinnehavet.

Utgångsläget var allt annat än bra. Thorbjörn Fälldins maktbas vid regeringstillträdet utgjordes av starka ytterligheter, med idealister som ville leva nära naturen å ena sidan och hårdföra industrimän på andra sidan.

Helt enkelt oförenliga viljor som möjligen fungerade i en valrörelse.

onsdag 6 december 2017

Föraktet för svaghet – toleransen av det vidriga

Med den fria rörligheten har följt problemet trafficking. Den värsta, och kanske dessvärre också den vanligaste, formen av detta utgörs av sexhandel. En verklighet som inte ändras av att debatten är fixerad vid tiggeri.

Jag förstår mekanismen. Att se en tiggare är oerhört provocerade för många. Det stör idyllen. Och om det inte är någon idyll, så stör det i alla fall. Det skiljer sig alltså stort från lite diskret prostitution i ett låst hotellrum, i ett ödehus, eller i en avlägsen husvagn. Företeelser som säkert också betecknas som en privat affärsuppgörelse, låt vara att hallicken tar vinsten och lite till.

Ändå hör jag sällan krav på krafttag mot prostitutionens del av människohandeln, i vart fall inte från dom som är mest högljudda i fråga om tiggeriet. Det är nästan så jag tror, att en del av dom som skriker högst och mest, i själva verket har ett egenintresse av att polisen inte lägger ner för mycket tid på sexhandeln.

I debatten blir personer populära som skriver det folk vill höra. Sedan spelar det ingen roll om skribenten bara sprider lögner vidare, utan vare sig källkontroll eller skam. Johan Hakelius, som väl passerade bäst före för länge sedan, är en sådan skribent. Det här alstret har fått stor spridning:

Fokus med bild och artikel

I tidskriften Fokus, vilken då sannerligen inte tillhör de mera kvalitetsfrämjande tidskrifterna i landet, tar Johan Akelius i ända ifrån tårna:

”Skärp er för fan!”

Såväl språkbruk som tonläge (om än i undertext) gör det möjligt, utan att göra avkall på såväl god ton som ödmjukhet, att formulera svaret enligt följande:

Håll käften din förbannade lögntrut!

Johan Hakelius skriver bland annat i sitt inlägg:

… Norska public service hade då kartlagt ett nätverk av tiggeri och prostitution i Bergen, där ett antal kriminella skodde sig på att utnyttja EU-migranter, mer eller mindre som slavar. Men inte heller det var den första rapporten om sådant. …

Den norska dokumentären ”Lyckkelandet”, varifrån Johan Hakelius hämtat sin referens till Norge, var till stora delar ett falsarium och sändes i NRK i april i år (den norska tidningen Dagbladet gjorde en granskning av materialet, och det är inget smickrande alls). Även SVT och Uppdrag granskning trampade snett och sände.

Dagbladets uppgifter härrör alltså från april i år. Att Johan Hakelius ändå använder Lykkelandets uppgifter visar på bristande omvärldsanalys, dålig källkontroll och uselt omdöme.

Men förmodligen mest på ett genuint förakt för svaghet. Samma för dom som tar till sig Johan Hakelius text. Relevansen i en text avgörs inte av att skribenten skriver det läsaren vill se.

Vilket ansvar har huvudet för svansen?

Inget alls enligt debattörer som Tino Sanandaji, Staffan Danielsson, Joakim Lamotte, Katerina Janouch, med flera.

Bild från Wikipedia

Utöver att nämnda skribenter frånhänder sig ansvar för den giftiga svansen, reageras det med stor aggressivitet mot att låt-gå-mentaliteten ifrågasätts. Tino Sanandaji är en av medlemmarna i detta lättkränkta sällskap. Sanktionerad av Staffan Danielsson, centerpartiet.

[Typiskt är att de personer, som mest säger sig värna yttrandefriheten och påstår sig utsatta för censur, själva inte tycker om yttrandefrihet när den går dom emot.]


Enligt en kommentar på riksdagsman Staffan Danielssons, centerpartiet, Facebooksida övervägde Tino Sanandaji även att polisanmäla mig!





Sånt där går ju liksom bara inte att ta på allvar.

Det här är däremot värt att ta på allvar:

”Nyheter idags artikel blir början på en storm. De närmaste dagarna tar bibliotekets Facebook-sida emot 900 kommentarer. Mycket av det som skrivs är hatiskt och direkt riktat mot Nina Sundberg. Biblioteket sätter upp ett filter där de inlägg som nämner hennes namn eller innehåller svordomar fastnar.” (Biblioteksbladet 20/9 2017)

Tino Sanandajis upprördhet, och en smula krystade skäl för polisanmälan (förtal), var att jag noterat, att en annan bok, som behandlar samma ämne, som Sanandaji skrivit om i sin, inte uppviglat till trakasserier och hot. Staffan Danielsson ansåg att jag passerat gränsen …

Nu är frågan: Kan Tino Sanandaji svära sig fri från ansvar, att nämnda Nina Sundberg på biblioteket får ett helvete, när Sanandajis bok promotas med närmast kriminella metoder? Är det fel säga att bibliotekarien hotas till att ta in Sanandajis bok? Trots att det bara rör sig om invektiv och svordomar, om än med 900 inlägg på bibliotekets FB-sida. Kan Staffan Danielsson med hedern i behåll fortsätta dela inlägg från Tino Sanandaji, som på allvar hävdar att han beskurits sin yttrandefrihet? Alltså legitimera? Länka till Nyheter idag?

Staffan Danielsson avvännade mig och kallade mig troll.

Det ser jag snarast som en hedersbetygelse.

En annan figur som står djupt i gödselstacken och skyfflar, tillika ovanligt lättkränkt, är den självutnämnde journalisten Joakim Lamotte. Han som brukar sitta i bilen och fräsa saliv in i mobilkameran.

Joakim Lamotte åkte även runt på skolor och föreläste, ända tills han blev avbokad från en skola i Gislaved. Anledningen till att Lamottes föreläsning ställdes in var naturligtvis, enligt honom själv, en vänsterkonspiration, ett försök att tysta honom.

Knappast. Det kanske största problemet med kränkningar i skolmiljön är det som skrivs på nätet. Att då anlita en föreläsare vars egna kommentarfält formligen dryper av hat och kränkningar anser jag är rent tjänstefel. I och för sig är beteendet förståeligt, en frilansare som tigger pengar via swish, men knappast acceptabelt.

Joakim Lamotte kan möjligen användas som avskräckande exempel i utbildningssyfte, men knappast som föreläsare. Redan när Lamotte lurades in i clownhysterin, och publicerade sin berömda hundskitsvideo (som han sedan tog bort), borde alla som hade för avsikt att engagera Lamotte dragit öronen åt sig.


Bild från Nöjesguiden
Ännu mera tragisk är författaren Katarina Janouch, som ännu mera öppet än Tino Sanandaji uppviglar svansen att springa hennes ärenden. Snälla, kan ni inte bara sluta att referera och länka till Janouch. Hennes agerande i olika sammanhang för närmast tankarna till något på allvar sjukligt.

söndag 26 november 2017

MeToo – kampanjen som blev en lavin som är en revolution

Kampanjen MeToo har ett antal år på nacken (Wikipedia har en bra historik), men vissa händelser fick hashtaggen #metoo att närmast explodera. En helig uppdämd vrede steg upp till ytan. Inte minst i Sverige.

Inte sällan liknas MeToo med en lavin, men det tycker jag är vilseledande. En lavin smälter bort, och glöms snart, utom av ett fåtal. En kampanj i media brukar gå över efter någon vecka. Inte metoo. Det är en rörelse som påminner mera om en revolution. Något som kommer att få bestående och långtgående effekter.

Jag tror att debatten efter övergrepp gjorda på olika festivaler haft stor betydelse för MeToo. Det är svårt att få fram en exakt siffra på hur många övergrepp som anmäldes från de olika festivalerna (2016) , men om jag arbetar med siffran 150 fall, så har jag inte överdrivit.

Totalt anmäldes 20 300 olika sexbrott 2016. Sju promille av dessa ägde alltså rum på olika festivaler, med tiotusentals deltagare.

Inte ens med mycket god vilja går det att påstå, att uppståndelsen kring festivalövergreppen, stod i rimlig proportion till omfattningen. Känslan blev närmast att det rörde sig om en pseudodebatt, ett sätt att slippa hantera ett i grunden samhällsproblem.

Otaliga var de debattinlägg, uttalanden av mer eller mindre offentliga personer, kommentarer på sociala medier, som gjorde gällande att det här med sexuella övergrepp var ett nytt problem. Att det var ett med mångkulturen importerat problem.

Det hela gick så långt att en del opinionsbildare gav den feministiska rörelsen skulden för att omfattningen av sexuella övergrepp ökade bortom kontroll. 150 övergrepp på festivaler blev en stor nyhet.  Vilket det naturligtvis inte var.

Det var med andra ord väntat att MeToo skulle få extra tändvätska i Sverige. Inte minst kvinnor, som tidigare utsatts för övergrepp, blev av förståeliga skäl ursinniga när (företrädesvis) män som inte tidigare brytt sig, helt plötsligt började tala om ett jätteproblem, samtidigt som just dom visste vad det berodde på, och satt inne med lösningen. Hyckleriet blev gigantiskt. Närmast en avledande manöver i syfte att ursäkta eget svineri.

En hel del av dom som var som mest högljudda i samband med festivalövergreppen har nu övergått till att tycka MeToo är överdrivet.


Andra åter håller käften. Klädsamt om än inte hederligt.

Räkna med att MeToo kommer förändra samhället. Det har bara börjat.

fredag 24 november 2017

Tunn opinionsbildning i Dalarnas Tidningar


Demokratin, grunden i samhällsbygget, bygger till stora delar på det politiska samtalet, att fakta stöts och blöts, åsikter bryts, förslag förbättras för att slutligen beslutas och verkställas. I den processen har såväl de kritiskt granskande och informerande journalisterna som de politiskt färgade ledarskribenterna en central roll. En stringent ledarsida lyfter debatten och tvingar inte sällan deltagarna att tänka ett varv till.

Jag saknar den stringensen i Dalarnas Tidningar. Ledarsidan är så mån om att opponera mot landstingsledningen, att konsekvensen inte sällan blir en opposition mot de egna åsikterna. Att bara med några veckors mellanrum både hävda att det behövs stafettläkare och att ”ladorna är tomma” i Landstinget Dalarna är ingen bra ekvation.

”Att vara liberal är att vara kluven” sa en gång gamle Folkpartiledaren Gunnar Helén. Med detta menade han att olika åsikter noga måste vägas mot varandra. Inte att på en och samma gång inta oförenliga åsikter.

Själv har jag blivit socialdemokrat, inte så lite på grund av min åsikt, att den skatt vi tar in, den ansvarar vi för. "In blanco-checkar" har jag inget till övers för.

Den här ledaren signerad Gabriel Ehrling ”Winter is coming” (DT 22 november 2017) tycker jag är klart läsvärd, om än polemisk. Texten tar upp vikten av hushållning i landstinget, och berör även de stora demografiska utmaningar som regionen står inför.




Texten är minst sagt polemisk, och rubriken dramatisk. Men det finns ett viktigt citat i ledaren, och som är värt att lyfta fram, för det här kommer vi att se mycket mera av i framtiden:

De senaste veckorna har fem patienter skickats akut till grannsjukhus då de inte fått hjälp i tid.

Bra! Fortsätt med det. Varje patient som är i akut behov av vård skall få den vården. Och i takt med att vårdinrättningar blir allt mer specialiserade, inklusive personalen, och därmed räddar flera liv, kommer landsting och regioner att i större utsträckning skicka patienter mellan varandra.

Att däremot förespråka stafettpersonal för att vården ska ske på landstingets sjukhus, i stället för på grannregionens lasarett, ser jag lite som att pinka på sig för att man fryser. Vi kan inte långsiktigt värna Dalarnas sjukvård genom att överfinansiera dagens. Och lite solidaritet kan vi även visa även gentemot andra landsting och regioner.

Stafettpersonalen måste bort! Företeelsen innebär en oerhörd dränering av våra gemensamma resurser, och till liten nytta. Och värst för de verksamheter som ligger bortom allfarvägarna. Västerbotten har ett rent elände.

Att lösa sjuksköterskebristen genom arbetskraftsinvandring? Något som Kristdemokraterna, och även Dalarnas Tidningars ledarredaktion, verkar förespråka. Nej, anser jag, och jag tror heller inte att det blir någon bra lösning på sikt. Se i stället till att intensifiera rekryteringen bland de som kommit hit som flyktingar. Och ändra statusen för dessa, så att ärendena behandlas som arbetsinvandring i stället för som flykting. Kalla det gärna för gräddfil, men jag tror det är bra för Sverige. Något som jag tidigare skrivit om.

[Sedan kanske det inte är en slump att just KD vill rekrytera Filippinska sjuksköterskor. Känslan är stark av ett udda engagemang. Det kan finnas ekonomiska intressen närstående KD Dalarna, i just den typen av bemanningsföretag. Kanske något för en granskande journalist]

Min åsikt är att Landstinget Dalarna måste lösa sina egna åtaganden. Och det gör vi bäst i samarbete med andra. Inte en ”litta kula med bara Dalarna på”.


fredag 17 november 2017

Tankar om Dalarnas sjukvård




Uppdatering: På grund av en skarp konflikt med Arbetsförmedling och Arbetsmarknadsenhet i Falun anser jag mig inte kunna verka som förtroendevald. Däremot anser jag mina synpunkter viktiga.

Eftersom jag blivit nominerad inför landstingsvalet (eller om det bytt namn till region) 2018, för socialdemokraterna, är det på sin plats att jag redovisar vad jag tänker om sjukvårdspolitiken i vårt län. Om jag sedan kommer med på listan, och så fall vilken plats, återstår att se.



Jag anser att det är oerhört viktigt att hålla isär primärvård (den nära vården som bedrivs på vårdcentraler) och specialistvård. Specialistvården ska ta vid där primärvårdens resurser inte räcker till. Och prioriterar vi primärvården kommer dessa resurser att räcka längre.

Därför vill jag öka vårdcentralernas förmåga att ta emot lättare akutfall. På sikt vill jag se tre till fyra vårdcentraler som ökar sin kapacitet till att fungera som närakuter, med förlängda öppettider. En av dessa närakuter skall finnas i Falun. Endast allvarliga sjukdomsfall skall behandlas på Falu Lasaretts akut. Länets ”tunga” medicinakut skall vara Falu Lasarett.

Jag vill inte ha någon fragmentiserad vård, den specialiserade vården skall vara koncentrerad till få avdelningar. Jag vet att detta är kontroversiellt, men den decentraliserade vården som är nära vård, är och förblir primärvård. Det synsättet kan inte tillämpas inom specialistvården.

Jag ser inget självändamål i att behålla en liten verksamhet, bara för att vi tycker att den ska finnas i länet. Tvärtom, om den större verksamheten är bättre, så ska den även ta hand om våra patienter, även om sjukhuset ligger utanför länet. Forskning visar tydligt att överlevnaden i vissa cancerformer är avhängigt av hur många operationer läkaren utfört.

Om en typ av specialistbehandling utförs i både Falun och Mora finns det anledning att fundera på om det är det bästa. Kanske ska verksamheterna slås ihop och resurserna överföras till den avdelning som fungerar bäst. Jag går så långt, att jag tror, att detta är ett sätt att hushålla med pengarna, som då kan överföras till, och ytterligare stärka, primärvården. Den nära vården.

Att släppa in privata aktörer inom specialistvården ser jag som fragmentisering. All specialistvård inom länet skall utföras med landstinget som huvudman. Heller inga läkare eller sjuksköterskor på stafett i länet! Dalarna skall med kraft driva en överenskommelse regioner och landsting emellan, som sätter stopp för denna dränering av sjukvårdens resurser.

Uppstår köer till en behandlingsform, och inte organisationen mäktar med, är det landstinget som ska köpa in den behandling som krävs. Kanske av ett annat sjukhus, men vårdbolag kan också komma i fråga. Däremot inga privata vårdavdelningar inne på lasarettet. Punkt. Och ingen stafettpersonal. Det handlar om framtidens sjukvård, och då går det inte att överfinansiera dagens.

Att det uppstår köer är ofrånkomligt. En ny behandlingsmetod i kombination med uppdämt behov resulterar i köer. Viktigt vid köer är att det är den medicinska bedömningen som får gälla. Läkaretiken avgör bedömningen. Inte politiker.

Förlossningsvård ser jag som specialistvård, utan kompromisser. Utan att föregripa den externa utredningen om Mora BB, så kan jag ändå slå fast, att jag har mycket svårt att tänka mig ett BB utan ständig jour av förlossningsläkare, och med tillgång till neonatalvård. Falu Lasarett har ett väl fungerande BB, och har även ett bra patienthotell, det ska utnyttjas i det här sammanhanget, när avstånden är långa.

Detta var kort om hur jag ser på några av landstingets viktiga vårdfrågor.

onsdag 15 november 2017

Funderingar kring Sverigedemokraternas väljarstöd





Jag har funderat en del på frågan om varför SD har framgångar, men tänker i den här korta texten inte beröra invandrar- eller flyktingfrågan. I stället ska jag utveckla den nostalgiska drömmen om ett Sverige som aldrig funnits.


Jo, för resten, det fanns en tid när Svensson på lördagseftermiddagen kunde slå på TV:n, och se en hederlig sportsändning utan kvinnliga programledare eller kommentatorer. Och definitivt inte behöva riskera att det pågick en dammatch i fotboll i TV-rutan.

Nu tycker ni kanske att jag skriver nonsens. Nejdå, lyssna eller läs runt bland kommentarer som rör sporter (framförallt lag-) med kvinnliga utövare. Eller för den delen sport som kommenteras av kvinnor. Och det är ett välbekant faktum att tjejer som dömer lagsporter med killar är mer utsatta än killar som dömer.

Nu påstår jag inte att personer som ser föraktfullt på kvinnlig idrott (och de är fortfarande ganska många) blir SD:are av den anledningen, däremot att de känner sig hotade i reviret. Och ibland så till den milda grad att det måste kommenteras. Feminismen blir något hotfullt, tränger sig in, går för långt, samma som Donald Trumps väljare tycker.

Visste ni för resten att fackförbundet Byggnads rekryterat Paulina Johansson, Garpenberg, till ett projekt, som syftar till att städa jargongen ute på arbetsplatserna? En kvinna som slutade som rörläggare därför att hon inte stod ut med sexismen. De flesta av hennes tidigare kollegor tänker nog till, men alltför många, vågar jag lova, tycker projektet är fjanteri, och fortsätter skämta som dom alltid gjort. Jämställdhet ska inte facket hålla på med. Inte ett byggfack i alla fall, möjligen Kommunal. Lita på att metoo-kampanjen får många att tystna och titta ner i bordet.

Det var ju bra, som det var, när mannen hade ansvar för familjens försörjning, inklusive bilen. Och vad är det för fel i att underlätta för kvinnan att stanna hemma och ta hand om barnen medan mannen jobbar? Familjen, ja, i dag ska ju bögar och flator ha samma rättigheter som vi andra, vad är det om hänt? Samhället löses ju upp. Precis som Donald Trump och Jimmie Åkesson säger.

Så det är nog inte så konstigt att SD har ett ganska brett stöd, och att stödet är oerhört mycket starkare bland män än hos kvinnor.

Drömmen om ett Sverige som egentligen aldrig funnits.

tisdag 14 november 2017

Metoo-kampanjen uppskattas inte av alla



Flyttar vi oss några år tillbaks i tiden finner vi en attityd där det liksom bara konstateras, att nu har det varit tre våldtäkter, i det här fallet, på Power Meet i Västerås. Dock inga andra sexuella övergrepp. Ehh … Tror inte på det. Så korkad tror jag ingen är.


En kampanj som syftar till att uppmärksamma sexuella övergrepp välkomnas naturligtvis inte av alla. I synnerhet inte när kampanjen visade att problemet var allmänt förekommande, och definitivt inget nytt problem. Sådant verkar störande för människor som lever med en förvriden världsbild.

Sexuella övergrepp började på allvar komma upp på dagordningen i samband med ett antal fall på olika festivaler. Exempelvis insåg Joakim Lamotte, att det här var en fråga som kunde ordna brödfödan. Understödd av diverse politiker och opinionsbildare, som fick för sig att sexuella övergrepp var ett nytt fenomen.


Det där med sexuella övergrepp var sådant som feminister tjatade om, och sådant fick liten plats i offentligheten. Sådant man kunde skoja om i byggkojorna, typ.

Det var först i samband med några uppmärksammade fall av övergrepp på festivaler, som frågan kom upp på bordet. Jag har sett en siffra från 2016, att det anmäldes 116 fall av sexuella övergrepp från olika festivaler. Proportionen är att det mellan 2010 och 2016 anmäldes 51 fall varje dag. Sett till årskvoten utgör festivalövergreppen lite mer än två dagar. Sajten Tjejjouren har samlat statistik inom ämnet. Tjejjouren har dessutom varit verksam sedan 2008.

Om det nu anmäls 51 sexbrott varje dag, varför tror ni då att bara ett fåtal av dessa anmälningar får spridning i olika medier? Det är svårt att se någon annan anledning, än att det krävs en syndabock för att en anmälan ska bli allmänt känd. Går det att skriva om, och dela, till och med påstådda övergrepp (vilket mytomaner som Katerina Janouch inte drar sig för), utförda av någon med utomnordisk bakgrund, vaknar en del av internets riddare, och en våg av indignation sveper över nätet. Huvudregeln är att om inte en delning kan föses med texten ”ut med packet” så får inlägget liten spridning.

Troligen är delningarna ett sätt att dölja egna sunkiga värderingar och beteenden.



Metoo-kampanjen visar med eftertryck, att alla påståenden, om att sexuella övergrepp och trakasserier, skulle vara ett nytt fenomen, eller knutna till etnicitet eller främmande kultur, är gripna ur luften.  

Galghumor blir det när det börjar pratas om sexuella övergrepp på festivaler, med kvinnor närvarande som kommit en bit på väg upp bland åren. Det räcker med att någon säger ”Rättviksparken” för att det ska resultera i råa skratt och huvudskakningar.

Det är inte ovanligt att samma personer, som tidigare indignerat krävt utvisningar för brott, som inte ens har fängelse i straffskalan, gör helomvändningar, och börjar försvara den typ av övergrepp man tidigare krävt utvisning för. Det här är närmast rörande i sin enfald:



Ungefär som att så länge det passar ens egna politiska syften går det bra att fördöma sexuella övergrepp. När det sedan visar sig att övergreppen inte längre kan knytas till det som är främmande, utan tränger sig på, in i bekantskapskretsen, då ursäktas i stället övergreppen med att det finns dom som är värre. Kreativt. 

Det är inte konstigt alls att det finns dom, som inte tycker om metoo-kampanjen. Det är jobbigt när ens världsbild inte stämmer med verkligheten.