söndag 26 november 2017

MeToo – kampanjen som blev en lavin som är en revolution

Kampanjen MeToo har ett antal år på nacken (Wikipedia har en bra historik), men vissa händelser fick hashtaggen #metoo att närmast explodera. En helig uppdämd vrede steg upp till ytan. Inte minst i Sverige.

Inte sällan liknas MeToo med en lavin, men det tycker jag är vilseledande. En lavin smälter bort, och glöms snart, utom av ett fåtal. En kampanj i media brukar gå över efter någon vecka. Inte metoo. Det är en rörelse som påminner mera om en revolution. Något som kommer att få bestående och långtgående effekter.

Jag tror att debatten efter övergrepp gjorda på olika festivaler haft stor betydelse för MeToo. Det är svårt att få fram en exakt siffra på hur många övergrepp som anmäldes från de olika festivalerna (2016) , men om jag arbetar med siffran 150 fall, så har jag inte överdrivit.

Totalt anmäldes 20 300 olika sexbrott 2016. Sju promille av dessa ägde alltså rum på olika festivaler, med tiotusentals deltagare.

Inte ens med mycket god vilja går det att påstå, att uppståndelsen kring festivalövergreppen, stod i rimlig proportion till omfattningen. Känslan blev närmast att det rörde sig om en pseudodebatt, ett sätt att slippa hantera ett i grunden samhällsproblem.

Otaliga var de debattinlägg, uttalanden av mer eller mindre offentliga personer, kommentarer på sociala medier, som gjorde gällande att det här med sexuella övergrepp var ett nytt problem. Att det var ett med mångkulturen importerat problem.

Det hela gick så långt att en del opinionsbildare gav den feministiska rörelsen skulden för att omfattningen av sexuella övergrepp ökade bortom kontroll. 150 övergrepp på festivaler blev en stor nyhet.  Vilket det naturligtvis inte var.

Det var med andra ord väntat att MeToo skulle få extra tändvätska i Sverige. Inte minst kvinnor, som tidigare utsatts för övergrepp, blev av förståeliga skäl ursinniga när (företrädesvis) män som inte tidigare brytt sig, helt plötsligt började tala om ett jätteproblem, samtidigt som just dom visste vad det berodde på, och satt inne med lösningen. Hyckleriet blev gigantiskt. Närmast en avledande manöver i syfte att ursäkta eget svineri.

En hel del av dom som var som mest högljudda i samband med festivalövergreppen har nu övergått till att tycka MeToo är överdrivet.


Andra åter håller käften. Klädsamt om än inte hederligt.

Räkna med att MeToo kommer förändra samhället. Det har bara börjat.

fredag 24 november 2017

Tunn opinionsbildning i Dalarnas Tidningar


Demokratin, grunden i samhällsbygget, bygger till stora delar på det politiska samtalet, att fakta stöts och blöts, åsikter bryts, förslag förbättras för att slutligen beslutas och verkställas. I den processen har såväl de kritiskt granskande och informerande journalisterna som de politiskt färgade ledarskribenterna en central roll. En stringent ledarsida lyfter debatten och tvingar inte sällan deltagarna att tänka ett varv till.

Jag saknar den stringensen i Dalarnas Tidningar. Ledarsidan är så mån om att opponera mot landstingsledningen, att konsekvensen inte sällan blir en opposition mot de egna åsikterna. Att bara med några veckors mellanrum både hävda att det behövs stafettläkare och att ”ladorna är tomma” i Landstinget Dalarna är ingen bra ekvation.

”Att vara liberal är att vara kluven” sa en gång gamle Folkpartiledaren Gunnar Helén. Med detta menade han att olika åsikter noga måste vägas mot varandra. Inte att på en och samma gång inta oförenliga åsikter.

Själv har jag blivit socialdemokrat, inte så lite på grund av min åsikt, att den skatt vi tar in, den ansvarar vi för. "In blanco-checkar" har jag inget till övers för.

Den här ledaren signerad Gabriel Ehrling ”Winter is coming” (DT 22 november 2017) tycker jag är klart läsvärd, om än polemisk. Texten tar upp vikten av hushållning i landstinget, och berör även de stora demografiska utmaningar som regionen står inför.




Texten är minst sagt polemisk, och rubriken dramatisk. Men det finns ett viktigt citat i ledaren, och som är värt att lyfta fram, för det här kommer vi att se mycket mera av i framtiden:

De senaste veckorna har fem patienter skickats akut till grannsjukhus då de inte fått hjälp i tid.

Bra! Fortsätt med det. Varje patient som är i akut behov av vård skall få den vården. Och i takt med att vårdinrättningar blir allt mer specialiserade, inklusive personalen, och därmed räddar flera liv, kommer landsting och regioner att i större utsträckning skicka patienter mellan varandra.

Att däremot förespråka stafettpersonal för att vården ska ske på landstingets sjukhus, i stället för på grannregionens lasarett, ser jag lite som att pinka på sig för att man fryser. Vi kan inte långsiktigt värna Dalarnas sjukvård genom att överfinansiera dagens. Och lite solidaritet kan vi även visa även gentemot andra landsting och regioner.

Stafettpersonalen måste bort! Företeelsen innebär en oerhörd dränering av våra gemensamma resurser, och till liten nytta. Och värst för de verksamheter som ligger bortom allfarvägarna. Västerbotten har ett rent elände.

Att lösa sjuksköterskebristen genom arbetskraftsinvandring? Något som Kristdemokraterna, och även Dalarnas Tidningars ledarredaktion, verkar förespråka. Nej, anser jag, och jag tror heller inte att det blir någon bra lösning på sikt. Se i stället till att intensifiera rekryteringen bland de som kommit hit som flyktingar. Och ändra statusen för dessa, så att ärendena behandlas som arbetsinvandring i stället för som flykting. Kalla det gärna för gräddfil, men jag tror det är bra för Sverige. Något som jag tidigare skrivit om.

[Sedan kanske det inte är en slump att just KD vill rekrytera Filippinska sjuksköterskor. Känslan är stark av ett udda engagemang. Det kan finnas ekonomiska intressen närstående KD Dalarna, i just den typen av bemanningsföretag. Kanske något för en granskande journalist]

Min åsikt är att Landstinget Dalarna måste lösa sina egna åtaganden. Och det gör vi bäst i samarbete med andra. Inte en ”litta kula med bara Dalarna på”.


fredag 17 november 2017

Tankar om Dalarnas sjukvård




Uppdatering: På grund av en skarp konflikt med Arbetsförmedling och Arbetsmarknadsenhet i Falun anser jag mig inte kunna verka som förtroendevald. Däremot anser jag mina synpunkter viktiga.

Eftersom jag blivit nominerad inför landstingsvalet (eller om det bytt namn till region) 2018, för socialdemokraterna, är det på sin plats att jag redovisar vad jag tänker om sjukvårdspolitiken i vårt län. Om jag sedan kommer med på listan, och så fall vilken plats, återstår att se.



Jag anser att det är oerhört viktigt att hålla isär primärvård (den nära vården som bedrivs på vårdcentraler) och specialistvård. Specialistvården ska ta vid där primärvårdens resurser inte räcker till. Och prioriterar vi primärvården kommer dessa resurser att räcka längre.

Därför vill jag öka vårdcentralernas förmåga att ta emot lättare akutfall. På sikt vill jag se tre till fyra vårdcentraler som ökar sin kapacitet till att fungera som närakuter, med förlängda öppettider. En av dessa närakuter skall finnas i Falun. Endast allvarliga sjukdomsfall skall behandlas på Falu Lasaretts akut. Länets ”tunga” medicinakut skall vara Falu Lasarett.

Jag vill inte ha någon fragmentiserad vård, den specialiserade vården skall vara koncentrerad till få avdelningar. Jag vet att detta är kontroversiellt, men den decentraliserade vården som är nära vård, är och förblir primärvård. Det synsättet kan inte tillämpas inom specialistvården.

Jag ser inget självändamål i att behålla en liten verksamhet, bara för att vi tycker att den ska finnas i länet. Tvärtom, om den större verksamheten är bättre, så ska den även ta hand om våra patienter, även om sjukhuset ligger utanför länet. Forskning visar tydligt att överlevnaden i vissa cancerformer är avhängigt av hur många operationer läkaren utfört.

Om en typ av specialistbehandling utförs i både Falun och Mora finns det anledning att fundera på om det är det bästa. Kanske ska verksamheterna slås ihop och resurserna överföras till den avdelning som fungerar bäst. Jag går så långt, att jag tror, att detta är ett sätt att hushålla med pengarna, som då kan överföras till, och ytterligare stärka, primärvården. Den nära vården.

Att släppa in privata aktörer inom specialistvården ser jag som fragmentisering. All specialistvård inom länet skall utföras med landstinget som huvudman. Heller inga läkare eller sjuksköterskor på stafett i länet! Dalarna skall med kraft driva en överenskommelse regioner och landsting emellan, som sätter stopp för denna dränering av sjukvårdens resurser.

Uppstår köer till en behandlingsform, och inte organisationen mäktar med, är det landstinget som ska köpa in den behandling som krävs. Kanske av ett annat sjukhus, men vårdbolag kan också komma i fråga. Däremot inga privata vårdavdelningar inne på lasarettet. Punkt. Och ingen stafettpersonal. Det handlar om framtidens sjukvård, och då går det inte att överfinansiera dagens.

Att det uppstår köer är ofrånkomligt. En ny behandlingsmetod i kombination med uppdämt behov resulterar i köer. Viktigt vid köer är att det är den medicinska bedömningen som får gälla. Läkaretiken avgör bedömningen. Inte politiker.

Förlossningsvård ser jag som specialistvård, utan kompromisser. Utan att föregripa den externa utredningen om Mora BB, så kan jag ändå slå fast, att jag har mycket svårt att tänka mig ett BB utan ständig jour av förlossningsläkare, och med tillgång till neonatalvård. Falu Lasarett har ett väl fungerande BB, och har även ett bra patienthotell, det ska utnyttjas i det här sammanhanget, när avstånden är långa.

Detta var kort om hur jag ser på några av landstingets viktiga vårdfrågor.

onsdag 15 november 2017

Funderingar kring Sverigedemokraternas väljarstöd





Jag har funderat en del på frågan om varför SD har framgångar, men tänker i den här korta texten inte beröra invandrar- eller flyktingfrågan. I stället ska jag utveckla den nostalgiska drömmen om ett Sverige som aldrig funnits.


Jo, för resten, det fanns en tid när Svensson på lördagseftermiddagen kunde slå på TV:n, och se en hederlig sportsändning utan kvinnliga programledare eller kommentatorer. Och definitivt inte behöva riskera att det pågick en dammatch i fotboll i TV-rutan.

Nu tycker ni kanske att jag skriver nonsens. Nejdå, lyssna eller läs runt bland kommentarer som rör sporter (framförallt lag-) med kvinnliga utövare. Eller för den delen sport som kommenteras av kvinnor. Och det är ett välbekant faktum att tjejer som dömer lagsporter med killar är mer utsatta än killar som dömer.

Nu påstår jag inte att personer som ser föraktfullt på kvinnlig idrott (och de är fortfarande ganska många) blir SD:are av den anledningen, däremot att de känner sig hotade i reviret. Och ibland så till den milda grad att det måste kommenteras. Feminismen blir något hotfullt, tränger sig in, går för långt, samma som Donald Trumps väljare tycker.

Visste ni för resten att fackförbundet Byggnads rekryterat Paulina Johansson, Garpenberg, till ett projekt, som syftar till att städa jargongen ute på arbetsplatserna? En kvinna som slutade som rörläggare därför att hon inte stod ut med sexismen. De flesta av hennes tidigare kollegor tänker nog till, men alltför många, vågar jag lova, tycker projektet är fjanteri, och fortsätter skämta som dom alltid gjort. Jämställdhet ska inte facket hålla på med. Inte ett byggfack i alla fall, möjligen Kommunal. Lita på att metoo-kampanjen får många att tystna och titta ner i bordet.

Det var ju bra, som det var, när mannen hade ansvar för familjens försörjning, inklusive bilen. Och vad är det för fel i att underlätta för kvinnan att stanna hemma och ta hand om barnen medan mannen jobbar? Familjen, ja, i dag ska ju bögar och flator ha samma rättigheter som vi andra, vad är det om hänt? Samhället löses ju upp. Precis som Donald Trump och Jimmie Åkesson säger.

Så det är nog inte så konstigt att SD har ett ganska brett stöd, och att stödet är oerhört mycket starkare bland män än hos kvinnor.

Drömmen om ett Sverige som egentligen aldrig funnits.

tisdag 14 november 2017

Metoo-kampanjen uppskattas inte av alla



Flyttar vi oss några år tillbaks i tiden finner vi en attityd där det liksom bara konstateras, att nu har det varit tre våldtäkter, i det här fallet, på Power Meet i Västerås. Dock inga andra sexuella övergrepp. Ehh … Tror inte på det. Så korkad tror jag ingen är.


En kampanj som syftar till att uppmärksamma sexuella övergrepp välkomnas naturligtvis inte av alla. I synnerhet inte när kampanjen visade att problemet var allmänt förekommande, och definitivt inget nytt problem. Sådant verkar störande för människor som lever med en förvriden världsbild.

Sexuella övergrepp började på allvar komma upp på dagordningen i samband med ett antal fall på olika festivaler. Exempelvis insåg Joakim Lamotte, att det här var en fråga som kunde ordna brödfödan. Understödd av diverse politiker och opinionsbildare, som fick för sig att sexuella övergrepp var ett nytt fenomen.


Det där med sexuella övergrepp var sådant som feminister tjatade om, och sådant fick liten plats i offentligheten. Sådant man kunde skoja om i byggkojorna, typ.

Det var först i samband med några uppmärksammade fall av övergrepp på festivaler, som frågan kom upp på bordet. Jag har sett en siffra från 2016, att det anmäldes 116 fall av sexuella övergrepp från olika festivaler. Proportionen är att det mellan 2010 och 2016 anmäldes 51 fall varje dag. Sett till årskvoten utgör festivalövergreppen lite mer än två dagar. Sajten Tjejjouren har samlat statistik inom ämnet. Tjejjouren har dessutom varit verksam sedan 2008.

Om det nu anmäls 51 sexbrott varje dag, varför tror ni då att bara ett fåtal av dessa anmälningar får spridning i olika medier? Det är svårt att se någon annan anledning, än att det krävs en syndabock för att en anmälan ska bli allmänt känd. Går det att skriva om, och dela, till och med påstådda övergrepp (vilket mytomaner som Katerina Janouch inte drar sig för), utförda av någon med utomnordisk bakgrund, vaknar en del av internets riddare, och en våg av indignation sveper över nätet. Huvudregeln är att om inte en delning kan föses med texten ”ut med packet” så får inlägget liten spridning.

Troligen är delningarna ett sätt att dölja egna sunkiga värderingar och beteenden.



Metoo-kampanjen visar med eftertryck, att alla påståenden, om att sexuella övergrepp och trakasserier, skulle vara ett nytt fenomen, eller knutna till etnicitet eller främmande kultur, är gripna ur luften.  

Galghumor blir det när det börjar pratas om sexuella övergrepp på festivaler, med kvinnor närvarande som kommit en bit på väg upp bland åren. Det räcker med att någon säger ”Rättviksparken” för att det ska resultera i råa skratt och huvudskakningar.

Det är inte ovanligt att samma personer, som tidigare indignerat krävt utvisningar för brott, som inte ens har fängelse i straffskalan, gör helomvändningar, och börjar försvara den typ av övergrepp man tidigare krävt utvisning för. Det här är närmast rörande i sin enfald:



Ungefär som att så länge det passar ens egna politiska syften går det bra att fördöma sexuella övergrepp. När det sedan visar sig att övergreppen inte längre kan knytas till det som är främmande, utan tränger sig på, in i bekantskapskretsen, då ursäktas i stället övergreppen med att det finns dom som är värre. Kreativt. 

Det är inte konstigt alls att det finns dom, som inte tycker om metoo-kampanjen. Det är jobbigt när ens världsbild inte stämmer med verkligheten.

tisdag 7 november 2017

Sanandaji laddar om – ny våg av hat och hot mot bibliotekspersonal?

Tino Sanandaji och Johan Norberg är två författare som skrivit böcker om migration. Sanandajis bok ”Massutmaning” är ordentligt omskriven och finns på de olika Stockholmsbiblioteken, närmare bestämt i 46 exemplar. Johan Norbergs bok ”Migrationens kraft” finns däremot bara i fyra exemplar. (Oktober 2017)


Skillnaden i tillgänglighet mellan de två böckerna är minst sagt slående.

En starkt bidragande orsak till diskrepansen är att Johan Norberg inte uppviglat en kriminell svans, att genom trakasserier och rena hot påverka de enskilda bibliotekens suveränitet att avgöra vilka böcker som ska köpas in.

Vi kan ta biblioteket på Ekerö som ett exempel. Biblioteket där tog ställning till om dom skulle köpa in en av tusentals i Sverige utgivna böcker. Inget konstigt med det. Jo, det här rörde sig om Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”, och då gäller andra regler. Biblioteket gjorde en bedömning utifrån att boken var utgiven på eget förlag, inklusive vid tillfället saknade recensioner (det gör boken fortfarande, en bok som gör vetenskapliga anspråk bedöms utifrån vetenskapliga preferenser, inte att innehållet är vad folk vill läsa). Sanandaji hotade därefter att JO-anmäla biblioteket, oklart av vilken anledning. Kanske för att biblioteket agerade som vilket bibliotek som helst, och behandlade Sanandajis alster som normala böcker.

(Det ges ut tusentals böcker i Sverige varje. Om varje bibliotek skulle ta in samtliga dessa skulle det bli fullt väldigt snabbt. Alternativt skulle det bli väldig omsättning, många bibliotek skulle inte ens ha böcker som är ett år gamla.)


I min värld funderar inte ens en frisk författare på att JO-anmäla ett bibliotek som inte tar in ens alster. Gränsen är passerad. Med råge.

Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt var två författare som skrev ”Migrationens Kraft”, en bok som finns i fyra exemplar på Stockholmsbiblioteken. Jag är helt övertygad om att vare sig Norberg eller Segerfeldt ens i sin fantasi hade tankar på att JO-anmäla bibliotek för att tvinga in boken i hyllorna.

Riktigt obehagligt blir det när opinionsbildare som ska sägas vara seriösa, inte bara sanktionerar beteendet, utan även underblåser hatet. Alice Teodorescu på Göteborgsposten och Ivar Arpi på Svenska Dagbladet går så långt att dom börjar tala om att biblioteken bokval handlar om censur. Fullständigt häpnadsväckande. Censur är när staten bestämmer att en text inte får publiceras, inget annat. Ingen har förbjudit Tino Sanandaji att publicera sin bok. Teodorescu och Arpi bidrar till ett reellt hot mot demokratin genom att underblåsa att en kriminell svans ges utrymme att påverka biblioteksutbudet.

Särskilt anmärkningsvärt är Alice Teodorescus och Ivar Arpis agerande mot bakgrund av att båda ledarskribenterna varit väl så högljudda när det gäller stök på biblioteken. Då värnar dom personalen. Men när Tino Sanandajis bruna svans hotar bibliotekspersonal är det inte bara öronbedövande tyst, Teodorescu och Arpi bistår även med argument, som till på köpet saknar relevans i verkligheten.

Det växer, som Johan Norberg konstaterade för några år sedan, brunt ogräs i den borgerliga rabatten.

Uppdatering 7 november -17:

Tino Sanandaji är verkligen jättesur. Under ett inlägg på centerriksdagsmannen Staffan Danielssons facebookvägg går Sanandaji så långt, att han säger sig överväga att polisanmäla mig. Alltså en total avsaknad av insikt över att hans eget beteende i sociala medier faktiskt kan ställa till ett rent helvete för berörd bibliotekspersonal. Ej heller Staffan Danielsson verkar bekymra sig nämnvärt över turerna kring Sanandajis boklansering. (Skärmklipp nedan. Inga länkar fungerar alltså.)