Moderaternas förfall såväl väntat som planerat

Minns ni när Alice Teodorescu, på ledarplats i Göteborgsposten (ska vi enas om beteckningen före detta liberal?), propagerade för borgerlig samverkan med Sverigedemokraterna (SD)? Det viktiga var en borgerlig regering, även om den blev beroende av bruna element. Teodorescu upprördes över att SD:s framgångar jämfördes med 30-talets stämningar. Några av förintelsens sista överlevande hade nämligen haft ofoget att göra den jämförelsen.

Detta föll inte i god jord hos Alice Teodorescu, något som hon elegant löste genom att avfärda dessa sista vittnen som bulvaner, verktyg för att smutskasta politiska motståndare inom borgerligheten. Försöken till smutskastning var vedervärdiga, skrev Teodorescu. Begrepp som brunsmetning användes i ledaren.

Frågan är vad som ändrats sedan 1991, då Svenska Dagbladet skrev om ett kamouflerat nazistparti. I mitten av 90-talet sprang en viss Jimmie Åkesson omkring tillsammans med i dag tongivande partifunktionärer på 30-novemberdemonstrationer. Vad har förändrats? Förutom att dom slutat heila?

Inget väsentligt alls har ändrats. Att Alice Teodorescu på ledarplats betecknar SD som ett normalt parti, och samtidigt närmast hånar överlevande från förintelsen, beror enbart på normalisering, inget annat. Sådant som bland andra Hédi Fried varnar för. En som varit med förr.

I april i år bytte Alice Teodorescu arbete. Till moderaternas inre krets. Som sekreterare i programgruppen. Åsikterna, normaliseringen, kunde hon ta med sig.

Tydligast visar SD sitt rätta jag på sociala medier. Det har dom gjort hela tiden. Men allt oftare ser vi samma anda i borgerlighetens utkant. Gränserna suddas ut. Normaliseringen.

När Ulf Kristersson träffar Jimmie Åkesson, ivrigt applåderad av Ebba Busch Thor, kan vi slå fast att det i Sverige bildats ett konservativt, illiberalt block med nazistiska kopplingar.

Men det tycker väl bara den nye programsekreteraren för moderaterna, Alice Teodorescu, är elakt förtal.

Utspritt av några vilsna överlevande från förintelsen.

Sanandaji laddar om – ny våg av hat och hot mot bibliotekspersonal?

Tino Sanandaji och Johan Norberg är två författare som skrivit böcker om migration. Sanandajis bok ”Massutmaning” är ordentligt omskriven och finns på de olika Stockholmsbiblioteken, närmare bestämt i 46 exemplar. Johan Norbergs bok ”Migrationens kraft” finns däremot bara i fyra exemplar. (Oktober 2017)

Skillnaden i tillgänglighet mellan de två böckerna är minst sagt slående.

En starkt bidragande orsak till diskrepansen är att Johan Norberg inte uppviglat en kriminell svans, att genom trakasserier och rena hot påverka de enskilda bibliotekens suveränitet att avgöra vilka böcker som ska köpas in.

Vi kan ta biblioteket på Ekerö som ett exempel. Biblioteket där tog ställning till om dom skulle köpa in en av tusentals i Sverige utgivna böcker. Inget konstigt med det. Jo, det här rörde sig om Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”, och då gäller andra regler. Biblioteket gjorde en bedömning utifrån att boken var utgiven på eget förlag, inklusive vid tillfället saknade recensioner (det gör boken fortfarande, en bok som gör vetenskapliga anspråk bedöms utifrån vetenskapliga preferenser, inte att innehållet är vad folk vill läsa). Sanandaji hotade därefter att JO-anmäla biblioteket, oklart av vilken anledning. Kanske för att biblioteket agerade som vilket bibliotek som helst, och behandlade Sanandajis alster som normala böcker.

(Det ges ut tusentals böcker i Sverige varje. Om varje bibliotek skulle ta in samtliga dessa skulle det bli fullt väldigt snabbt. Alternativt skulle det bli väldig omsättning, många bibliotek skulle inte ens ha böcker som är ett år gamla.)

Tino Sanandaji kan inte varit omedveten om den veritabla hatstorm som drogs igång mot biblioteket i fråga i och med hotet om JO-anmälan. Inklusive alla andra bibliotek som gjorde samma bedömning som Ekerö Bibliotek.

I min värld funderar inte ens en frisk författare på att JO-anmäla ett bibliotek som inte tar in ens alster. Gränsen är passerad. Med råge.

Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt var två författare som skrev ”Migrationens Kraft”, en bok som finns i fyra exemplar på Stockholmsbiblioteken. Jag är helt övertygad om att vare sig Norberg eller Segerfeldt ens i sin fantasi hade tankar på att JO-anmäla bibliotek för att tvinga in boken i hyllorna.

Riktigt obehagligt blir det när opinionsbildare som ska sägas vara seriösa, inte bara sanktionerar beteendet, utan även underblåser hatet. Alice Teodorescu på Göteborgsposten och Ivar Arpi på Svenska Dagbladet går så långt att dom börjar tala om att biblioteken bokval handlar om censur. Fullständigt häpnadsväckande. Censur är när staten bestämmer att en text inte får publiceras, inget annat. Ingen har förbjudit Tino Sanandaji att publicera sin bok. Teodorescu och Arpi bidrar till ett reellt hot mot demokratin genom att underblåsa att en kriminell svans ges utrymme att påverka biblioteksutbudet.

Särskilt anmärkningsvärt är Alice Teodorescus och Ivar Arpis agerande mot bakgrund av att båda ledarskribenterna varit väl så högljudda när det gäller stök på biblioteken. Då värnar dom personalen. Men när Tino Sanandajis bruna svans hotar bibliotekspersonal är det inte bara öronbedövande tyst, Teodorescu och Arpi bistår även med argument, som till på köpet saknar relevans i verkligheten.

Det växer, som Johan Norberg konstaterade för några år sedan, brunt ogräs i den borgerliga rabatten.

Uppdatering 7 november -17:

Tino Sanandaji är verkligen jättesur. Under ett inlägg på centerriksdagsmannen Staffan Danielssons facebookvägg går Sanandaji så långt, att han säger sig överväga att polisanmäla mig. Alltså en total avsaknad av insikt över att hans eget beteende i sociala medier faktiskt kan ställa till ett rent helvete för berörd bibliotekspersonal. Ej heller Staffan Danielsson verkar bekymra sig nämnvärt över turerna kring Sanandajis boklansering. (Skärmklipp nedan. Inga länkar fungerar alltså.)

Var finns det glömda folket?

Ledarskribenter och opinionsbildare tävlar just nu i att prestera analyser av valresultatet i USA. Ska vi tro på en del av dessa avgjordes valet av en tyst majoritet, ”det glömda folket”, som känner sig utelämnade av etablissemanget (oklart vilket), och som inte fått göra sin röst hörd förrän valdagen. Och då straffades de etablerade politikerna.

Undertonen i många analyser är att det bara är Sverigedemokraterna som lyssnar på det glömda folket, och att övriga också måste göra på samma sätt. Inklusive att medierna ska förhålla sig neutrala till ”det glömda folkets” tankegods. Annars kommer Sverigedemokraterna att bli landets största parti.

Ungefär som att bota diarré med ricinolja.

Jag blir heller inte klok på vad det är man ska lyssna på. Marcus Birro har även han åkt runt bland människor som påstår att ingen lyssnar på dom … ”de unga männen på landsbygden, i de små orterna, som släntrar in på den lokala syltan för styrkedryck runt lunch redan”. Jag tror inte riktigt på det där …

Jag lyssnar på ”det glömda folket” varje dag genom att jag tar del av nyheter, bloggar och flöden på Facebook. Ibland Twitter.

Jag tar del av reaktionerna från ”det glömda folket” när Expressen publicerar en debattartikel skriven Emerich Roth, som överlevde förintelsen, och som kraftfullt varnar för en normalisering av SD. Jag läser hur ”det glömda folket” vräker ur sig hat mot en av de sista människorna på det här klotet som kan vittna om vad som föregick judeförföljelserna. Jag kan intyga att ”det glömda folket” inte skyr vad dom säger.

Jag läser på Facebook om Polarbröd som ska starta ett integrationsprojekt genom att se till att våra nyanlända kommer ut i naturen. Ansvariga på Polarbröd lät kommentarer från ”det glömda folket” om bojkott mot företaget stå kvar, men strök bort kommentarer som var grovt rasistiska. Innan de värsta kommentarerna ströks kunde man dock läsa om såväl knivmord som gruppvåldtäkter, blandat med SD-propaganda.

Skribenter som anser att dom ska förhålla sig neutrala till SD, dess svans och ”det glömda folket” betecknar jag som vettlösa.

Det kan tyckas som en liten petitess, men det speglar ändå tidsandan, reaktionerna över att en kvinna refererar SHL-matcher. I princip efter varje match får Lena Sundqvist ta emot näthat via Facebook eller Twitter. Opinionsbildare som Ann Heberlein och Alice Teodorescu behöver inte bry sig om såna här detaljer, utan kan i stället utveckla teorier om hur identitetspolitik och genus gör livet surt för ”det glömda folket”. Sportintresserade i det här fallet.

Byggnadsarbetare också för den delen. Det är väl ändå för djävligt att det ska komma in kvinnor och ha synpunkter på arbetsplatsen! Sådant ska inte byggare tillhörande ”det glömda folket” behöva stå ut med. Jag förstår att dom kanske väljer SD nästa val, och att Alice Teodorescu och Ann Heberlein håller med.

Det underlättar även för opinionsbildare att stryka de här grupperna medhårs. Den som håller med slipper höra feministfitta, som i sammanhanget kan betecknas som milt.

Från Eskilstuna-Kuriren. Länk nedan.

Det ligger mycket i det Eskilstuna-Kuriren skriver i sin ledare ”Vilka talar GP till” (där Alice Teodorescu är chefredaktör). Och till vilka talar Ledarsidorna, där Ann Heberlein skriver?

Jag kan inte se annat än att dom talar till en ren mobb, aggressiv, och som dessutom har otvetydiga kopplingar till den extremnationalistiska sfären, inklusive Sverigedemokraterna.

En grupp som snarast borde betecknas som ”det högljudda folket”.