onsdag 17 mars 2021

Urspårad energidebatt

I den här regionen är det svårt att undgå energidebatten. Att energiproduktion skall vara så miljövänlig det bara går är en självklarhet. Samtidigt har vi en avancerad stålindustri att värna.

Sandvik och Ovako kommer öka användningen när produktionen ställer om till minskade koldioxidutsläpp. Förbränningsmotorn (denna gigantiska kråkeldare) kommer ersättas med eldrift av något slag.

Det kommer att krävas ökad produktion av el. Försök inte ens tänka bort vindkraften.

2018 producerade vindkraften 17 TWh el, 2020 var siffran 27 TWh. Om bara två år kommer produktionen ha stigit till 38 TWh. 2040 beräknas 90 TWh. Ungefär en procent av Sveriges landyta kommer då att bestå av vindkraftsparker.

Vindkraft Jädraås. Bild från Eniros öppna data.


Och, nej, skogen skövlas inte mellan verken. Mikroplaster lösgörs precis som från vanliga husfasader (slamfärg undantagen). Stelnad betong är kalk, grus och armeringsjärn. Ja, där finns smörjoljor i vindkraftverk – precis som i skogsmaskiner, även motorsågar. Glöm inte terrängfordon. Min åsikt är att slutavverkningar borde miljöprövas på samma sätt som vindkraftsparker.

Ny kärnkraft, i den tappning Lars Beckman och andra moderater förespråkar, ligger 15 år fram i tiden. Dagens energiproblem kan endast lösas via bättre överföring norr-söder. Vilket krävs även om vi gör en tveksam kärnkraftssatsning. 

Lars Beckman tänkta framtida energiförsörjning väcker frågor. För det kan väl ändå inte vara så, att Beckmans ständiga propagerande för kommunala veton bara gäller vindkraft? Inklusive att den äganderätt moderaterna talar sig varma för inte ska gälla vindkraft.

Det blir inkonsekvent när Beckman vill förvandla strandskydd till äganderätt – då ska inga utomstående lägga sig i – samtidigt som han menar att även dessa nya tomtägare ska kunna säga nej till exploatering i form av vindkraft på marker som ägs av andra.

Hur tänker Beckman kring det kommunala vetot, när det gäller mindre kärnkraftverk (SMR)? Små anläggningar som det kommer krävas många av. Och, nej, dom kommer inte drivas med återvunnet bränsle. Generation IV finns inte, och kräver förmodligen dramatiskt ökade uranpriser.

Vi måste ställa oss frågan om det är moraliskt försvarbart att satsa på en kärnkraft där vi inte själva tar ansvar för uranbrytningen. Något som kan bli lite jobbigt med kommunala veton. 

söndag 28 februari 2021

När skogen miste sin själ och landsbygden dog

”Förare till skogsmaskiner är den moderna tidens statare.” Så beskrev en bekant till mig situationen för många skogsentreprenörer. Det är inte många timmar per dygn en sådan maskin får stå still, om verksamheten ska gå runt.

Verkligheten inom skogsbruket är att den mest arbetsintensiva delen i näringen torde vara monteringen av skogsmaskiner. Den gamla tidens skogsägare, som själva arbetade i skogen, som fick sin utkomst även av arbetet, är om inte utrotade så i vart fall starkt rödlistade. Precis som många andra arter vilka dukar under i monokulturens värld.

Skogsbruket är en faktor för utkomst i inlandet, men inte någon stor. Att en markägare, bofast eller inte, säljer delar av sitt skogsinnehav på rot, skänker inte många arbetstimmar till bygden. I och för sig är detta inte något nytt. Tidigare följde skogens kapital flottlederna, alltså samma riktning som i dag.

Från att ha varit en arbetsplats för ägaren har skogen övergått till att fungera som bankkonto, eller än värre spekulationsobjekt. Till och med i fjällnära skog letar markägare gamla stubbar från tidigare generationers varsamma uttag för att motivera slutavverkningar. Skogar som aldrig kalavverkats skövlas och ger i bästa fall några dagars inkomst för en skogsentreprenör. Kanske stannar kapitalet, i alla fall en stund, i bygden där skogen växte. Men troligare försvinner avansen, kanske finansierar en renovering av en bostadsrätt någon annanstans. Allt färre skogsägare bor på fastigheten där avverkning sker. Ägaren behöver inte ens se sina markberedda kalhyggen.

Sedan är det slut. Det blir långt mellan slutavverkningarna i skogar där omloppstiden sträcker sig fem generationer (ca 150 år). Ska vi kalla det äganderätt eller Egyptens gräshoppor?

För inte så länge sedan var skogsbruk en vintersyssla. Inte minst för att undvika körskador i terrängen. Markberedning fanns inte. Skogen fick vila under den tid naturen var barnkammare. Motorsågen var tyst när det var brandfara. Skogen var något ägaren levde med. Skogen hanterades som ett levande väsen.

Tror ni en skogsmaskinförare kan låta maskinen vila bara för att fåglarna ska få häcka ifred? Eller ta spontana miljöhänsyn? Kliva ur maskinen för att kontrollera kvalitén på trädet, kapa bort en rötskadad rotände innan apteringen tar vid? Tror ni en skogsägare som bor miltals bort bryr sig?

Behöver vi bry oss?

Äganderättsfundamentalisterna i Centern och LRF försvarar rätten att skövla. Trots att det står i direkt strid med generationers sätt att bruka skogen.



Jag vet att det finns fanatiska politiker, och aggressiva lobbyorganisationer, som anser att vi inte ska bry oss. Att biologisk mångfald och naturvård skall vara äganderätten underordnad. Att enskilda, organisationer, stat och EU inte har med skogsbruket att göra.

Ett resonemang som haltar betänkligt. Skogspolitik har alltid beslutats och styrts av riksdag och regering, även ramarna för äganderätten. Kravet om återplantering är exempelvis en inskränkning i äganderätten. Trakthyggesbrukets hegemoni var om något ett intrång i det enskilda skogsbruket. Småpåvar från skogsbruksskolorna som åkte runt och talade om hur skogen skulle skötas.

Rimligen borde vi två decennier in på 2000-talet kunna prioritera den biologiska mångfalden. Skapa en ny lagstiftning, som utgår från bevarade ekosystem i motsats till den orvellska omskrivningen återplantering. Låter bra men betyder (ersättas med) monokultur.

Ungefär som när regnskog ersätts med oljepalmer. Återplantering.

 

 

 

torsdag 14 januari 2021

Pappersmassa och flis är Sveriges palmolja

Det kan verka oskyldigt, pappersmassan som alltid hört till svensk industris ryggrad, och skogsrester som alltid använts som bränsle, flisat eller inte.

En ökad efterfrågan på ”biobränslen” ger ett kraftfullt incitament att slutavverka även blandskogar med låg andel, vad vi kan kalla, byggtimmer. Markberedning trasar sönder väven mellan rötter och mykorrhiza, skogen under marknivå. Den biologiska mångfalden ersätts med kliniska trädplanteringar i raka rader. Växthusgaser fortsätter läcka även efter det att de nya plantorna börjat ta upp koldioxid. 

Det är enklare att döma när regnskog avverkas och ersätts med palmoljeträd.

Vi ska heller inte blunda för framtida problem med att få fram virke av hög kvalité. I dag är det svårt att hitta så kallad fetved, trots att marknaden finns. Träd tillåts inte växa sig större, eller bli äldre, än vad avverkningsbanden medger. Sedan kommer skördaren. Så borde det inte vara två decennier in på 2000-talet. Sverige behöver en mera varsam skogspolitik. 

Restprodukter från skogen har alltid tagits tillvara. Det eldades med ytved – eller skrack som det hette i södra Småland. Björk och andra lövträd, tillsammans med grova grenar och toppar, åkte med till vedbacken. Fur och gran som inte höll måttet såldes som massaved. I takt med att skogsbruket rationaliserades ökade även volymerna av restprodukter. Fjärrvärmeverk eldas med flis, där även rivningsvirke får sin ändhållplats i kretsloppet. Alldeles som sig bör.

Privat skogsmark utanför Jokkmokk. Foto: Marcus Westberg, dokumentärfotograf. Publicerat på sidan Skogsmissbruket.

Däremot ringer varningsklockor när röster höjs för att ”bioenergi” ska användas som ersättning (alltså mera än i dag) för fossila bränslen. Varningsklockor därför att om energiuttaget ska öka, måste även uttaget från skogen öka. Mängden pappersmassa kommer också öka. Skogsbolag talar till och med om att gödsla för att öka tillväxten, och det är knappast fetved som är slutprodukten. Snarare eldfängda ”danskapinnar” (en gallringsprodukt av gran som förr såldes till Danmark som staketstolpar). 

Omställningen från fossilsamhället måste stavas sol och vind – inte skördare, skotare och markberedare.  

EU:s nya taxonomi, där nyinvesteringar (OBS!) i energi från vattenkraft och biomassa inte räknas som långsiktigt hållbart, är ett steg i rätt riktning. Förutsatt att intentionerna går igenom, och att svenska politiker lägger sin energi på genomförandet i stället för att leta kryphål, som man till stora delar gör med vattendirektivet.

tisdag 29 december 2020

Balanserat från Naturskyddsföreningen om vindkraften

 

Kommentar till en utmärkt debattartikel från Jenny Olsson, ordförande i Naturskyddsföreningen Gävleborg.

Elbehovet kommer att öka i Sverige, det finns inga genvägar när transportsektorn ska ställa om från fossila bränslen, samtidigt som kärnkraften fasas ut.

Kärnkraften kommer bli den parentes som från början var tänkt. Energikällan bär sig inte i det svenska energisystemet. Alldeles oavsett om vi räknar in säkerhet, miljö och avfall eller inte. Energin i Sverige är helt enkelt för billig för att nyinvesteringar skall bli lönsamma. Till skillnad mot länder där fossila bränslen har stor del i energiproduktionen.

Vindkraften stod 2019 för ungefär 12 % av den svenska elproduktionen, närmare 20 TWh. Det kommer bli mer. Närmare 64 TWh kärnkraft ska ersättas, även om en del säkert kan hushållas bort.

All energiproduktion har någon form av negativ påverkan på miljö och omgivning. Vindkraft är inget undantag, och det finns områden direkt olämpliga för exploatering. Renbetesland, urskogar och nyckelbiotoper är några exempel.

Men det skadar inte att jämföra med annan verksamhet – nya bostadsområden, vägar, järnvägar, industrier, köpcentra, det är mycket som syns och låter. Och som kräver stora mängder råvaror, inklusive mark.

Flygfotot, över en del av vindkraftsparken i Jädraås, är hämtat från Eniro. Självklart handlar det om ett ingrepp i landskapet, men definitivt ingen skövling.



En vindkraftspark är inte i närheten av att skövla likt stora kalhyggen, även om nya vägar och uthuggningar (0,5 ha för varje verk) splittrar landskapet.

Det är tid att göra upp med fördomen, att vindkraft består av snurror som inte producerar. Vindkraftsparken som planeras utanför Sandviken med 40 verk (alternativt Hedemora eller Karlskoga med mindre antal), maxhöjd 280 m, kommer att generera 800 GWh årligen.

Trängslets kraftstation (Dalälvens största) producerar 680 GWh årligen, motsvarande 34 vindkraftverk. Dammen ovanför Trängslet är 70 km lång. Med 800 meters mellanrum skulle det rymmas 88 vindkraftverk på dessa 70 km – och producera drygt 2,5 gånger mera el. Det är de proportionerna vindkraften handlar om.

Det handlar om att kraftfullt minska koldioxidutsläppen. Det viktigaste argumentet för att ställa om från bensin och diesel. Därutöver är verkningsgraden i en förbränningsmotor så usel att företeelsen borde varit försvunnen sedan länge. Vattenfall har beräknat en åtgång på 12 TWh för att elektrifiera hela Sveriges bilpark. Inte så mycket sett till att det går åt det dubbla i energi från bensin och diesel – hälften är ren kråkeldning.

Vindkraften kräver reglerkraft när anläggningar står still. Det är inget problem. Än så länge klarar vattenkraften till och med av snabbstoppad kärnkraft, även i Finland.

torsdag 10 december 2020

Varning för Föreningen Svenskt Landskapsskydd och andra fanatiker

Det finns områden som är olämpliga för vindkraftsexploatering. Urskogar, nyckelbiotoper, renbetesland för att ta några exempel. Men därifrån är steget långt till Föreningen Svenskt Landskapsskydds extrema inställning.

”Vindkraftverk kan aldrig smälta in i naturen, de kommer för alltid att beröva naturen dess skönhet. En obruten horisont och en obruten skogskam, har ett enormt estetiskt värde.” Skriver föreningen på sin hemsida. Närmast en paradox i sammanhanget då organisationen inte verkar ha några invändningar mot det förhärskande trakthyggesbruket. Inga synpunkter på Norrlands enorma kraftverksdammar eller torrlagda älvfåror. Föga förvånande var klimatförnekare ur Stockholmsinitiativet ledande när föreningen bildades.

Naturligtvis kan vi inte, i synen på skogsbruk, jämställa slutavverkningar i virkesåkrar med skövling i urskog. Heller.

Verkligheten, att vi ska ersätta, eller spara, ungefär 60 TWh kärnkraftsel (närmare 40 % av elproduktionen) och därutöver tillföra ungefär 12 TWh i omställningen från fossila bränslen, fordrar ett visst mått av ödmjukhet.  

Miljöorganisationer, som vill behålla trovärdigheten, ser på detta faktum med öppna ögon. I all synnerhet som starka krafter gärna vill göra storskaliga satsningar på ”bioenergi”, direkt från skogen, inklusive omvandling till drivmedel. Vindkraftsparkernas bidrag till nya kalhyggen får anses som marginellt. Snarare att stora kalhyggen får fler vindkraftverk att dyka upp i horisonten.

Hur ser det ut i en vindkraftspark? Självklart påverkas landskapet, såväl nära som på avstånd. Men skulle jag exemplifiera ordet skövling skulle jag inte ta vindkraften som exempel.

Själv kollade jag flygfoton via Eniro över vindkraften i anslutning till Jädraås i Gävleborg. Utan att överdriva är det ”alldeles vanliga” kalhyggen som dominerar ovanifrån.

Från Eniro, i trakten av Jädraås

Vi måste ställa oss frågan, om det verkligen är omsorgen om naturen som driver Föreningen Svenskt Landskapsskydd, och andra fanatiker mot vindkraft. Med tanke på att energin måste fram (det kommer inte räcka med att bara spara), så förespråkar rimligen de här lobbyisterna antingen andra energikällor (vilka?) eller nedsläckning (hur?). Dessutom är vi i rask takt på väg mot tre graders global uppvärmning. Föreningen Svenskt Landskapsskydds kampanj känns även av den anledningen malplacerad.

Det är i högsta grad rimligt för seriösa miljöorganisationer att skärskåda de alternativ som står till buds. Vi kanske även ska drista oss till att slå fast att ytterligare vattenkraftsutbyggnad är utesluten. Våga prioritera helt enkelt.

Såväl råvaruuttag som energiproduktion påverkar miljö, landskap och livsbetingelser. Skyldigheten måste vara att se till att dessa verksamheter utförs så skonsamt som möjligt. Det måste vara miljörörelsens viktigaste uppgift.


måndag 7 december 2020

Kvinnokamp, kunskap och klimat

Arbetarbladets ledare 6 december (länk)

Jag blir inte klok på vad Jenny Wennberg menar i sin ledartext, ”Greta Thunberg har fel” publicerad den 6 december 2020. Wennberg tycks blanda ihop opinionsbildning med kunskap. Kryddat med kvinnokamp: ”… kvinnlig rösträtt, för kvinnors rätt att tala, skriva och göra sig hörda, läsa på universitet och forska …”. Kampen som banade vägen för Thunberg. 

Wennberg har naturligtvis rätt i detta, men sedan blir det rörigt. Rallarsvingen ”övertro på forskning som en objektiv gren” ger ingen poänggivande träff. 

Svensken Svante Arrhenius beskrev 1896 koldioxidens inverkan på klimatsystemet. En okontroversiell kunskap ända tills effekten kopplades till vår livsstil. Då startade dragkampen mellan kunskap och opinionsbildning.

Kvinnokampen, som Wennberg beskriver, handlade aldrig om att ifrågasätta kunskap. Tvärtom handlade den om att Euklides geometri, Newtons mekanik, Leibnitz integraler, Einsteins relativitetsteori även skulle bli kvinnors rättmätiga egendom. Inklusive Arrhenius upptäckt.

Objektivitet och opartiskhet kräver att verkligheten beskrivs utifrån känd kunskap. Thunberg har rätt i sin kritik mot att åsikter inte minst när det gäller klimat ofta väger lika tungt som insikter. Observationer från vädertjänster, och vetenskapliga institutioner som NASA är insikter, inte åsikter.


söndag 6 december 2020

Klimatförnekare gillar värme

Den som, trots att det inte bra för välbefinnandet, dristar sig till att följa diskussionen bland klimatförnekare, slutar snart förvånas. Även om det nu börjar bli dags att höja lite på ögonbrynen.

Bakgrunden är nedanstående diagram från Roy Spencer, UAH, som redovisar temperaturen via satellitmätning i lägre troposfären. Uppgifterna är ifrågasatta då beräkningarna visar klart lägre trend än samtliga vädertjänster som håller till på marknivå, alltså där vi lever. Men även här är trenden glasklar.

Temperaturen redovisad av Roy Spencer, University of Alabama in Huntsville.

Samtliga andra vädertjänster visar en klarare och jämnare trend, bild från WMO.

Varje månad redovisas Roy Spencers resultat på klimatförnekarnästet ”Klimatupplysningen”, som jag avstår från att länka.

Alla gillar inte epitetet klimatförnekare, men vilken benämning ska då användas om personer som inte ens accepterar grunderna i klimatsystemet?

Den förste som beräknade koldioxidens klimatpåverkan var Svante Arrhenius, och det redan 1896. Ingen har ifrågasatt detta förrän vi blev medvetna om att vi bränner iväg väl mycket kol, olja och naturgas. Frigjort från det geologiska kretsloppet. Och att vi därmed påverkar våra egna livsbetingelser. Antropocen.

Nu inser även klimatförnekarna att det blir varmare, bortförklaringarna allt mera krystade.

Men att det blir varmare är bara positivt! Och ibland lyssnar man till och med på personer, som inte avfärdar vetenskapliga förklaringsmodeller. Förutsatt att dom gillar värme, eller i vart fall inte bryr sig.

Lennart Bengtsson, professor emeritus i meteorologi, har en lång rad vetenskapliga artiklar bakom sig, varav många citerats i rapporterna från IPCC. Det senaste jag läste från honom var dock några kommentarer på ”Klimatupplysningen” (se ovan) … Bland annat det här:


Kommentaren påminner om oljebolagens förnekande av klimatförändringarna, trots tidig kännedom om konsekvenserna.

Tonen från Lennart Bengtsson ser jag som bottenlöst nonchalant. Men kanske ungefär vad man kan begära från en person, med åsikten att isbjörnar är ganska osympatiska. Visserligen länge sedan jag läste det, men jag minns ordvalet eftersom jag höll på att tappa hakan. 

Som allmänt klimatintresserad följer jag vad olika forskarteam rapporterar om just värme, och då inte bara från Arktis. Även Kalifornien, Brasilien, Sibirien, men kanske mest Australien. Jag hör ingen som tycker det är bra med mer värme. Och definitivt inte för att öka produktionen av naturgas - kol och olja skulle också följa med. I en enda mening avfärdar Lennart Bengtsson årtionden av forskning. Det är positivt om det blir varmare.

Det borde vara en gåta, hur Lennart Bengtsson hamnat i lag med rena klimatförnekare, men svaret är nog ganska enkelt. Bengtsson är meteorolog. Inget mer. 

Därmed kan han strunta i glaciologer, oceanografer, biologer, geologer och alla andra som kan tänkas ha synpunkter på vad som händer med planeten.

Vi som inte struntar i den delen kan med fördel lyssna till Lennart Bengtsson gamla kollegor, verksamma inom World Meteorological Organization.

Innevarande år är på väg att hamn inom topp tre av de varmast uppmätta åren. Kanske varmast.

Det är svårt se det positiva i den utvecklingen.