måndag 10 december 2018

Visar Tierp vägen?


Tierps kommun består av en centralort modell mindre tillsammans med några (bruks)orter. Ingen kommunal skattesats som sticker ut. Inga större svängningar befolkningsmässigt. Kommunen är liten, drygt 20 000 invånare. En helt vanlig landsbygdskommun alltså. Kommunen är heller inte ensam om att brottas med dålig ekonomi, och tuffa besparingskrav.

Kommunledningen slår fast att vård, skola och omsorg ska prioriteras. Svårt att säga emot, men Tierps beslut att inte slå igång kylaggregatet till Söderfors Bandystadium, en besparing på 1,6 miljoner kronor, väcker funderingar om vilken framtid som väntar mindre kommuner, samhällen och bruksorter.

Är vi på väg mot nattväktarkommuner, där kommunens åtaganden reduceras till vad som kan klassificeras inom vård, skola och omsorg? Ett samhälle där kultur, fritid, idrott, rekreation och liknande flyttas ut från kommunens hägn. Lämnas över till enskilda, föreningar och inte minst kommersiella intressen. Tierps kommun lyfter onekligen frågeställningen på ett intressant och handgripligt sätt.
Snart ett minne blott i Söderfors?

Det är möjligt att Tierp kan lösa sina ekonomiska problem på kort sikt, men hotfulla moln tornar upp sig.

Sverige har en mycket stor demografisk utmaning framför sig. Vi har en tilltagande brist på människor i arbetsför ålder. Inom äldreomsorgen är det inte bara pensionsavgångar som kräver ny personal, även behovet ökar.

Stora städer och befolkningscentra kommer säkert att klara sig utmärkt, men hur kommer det att gå i kommuner som Tierp? Kommer unga människor att stanna i kommunen i den omfattning som krävs för att upprätthålla en god kvalité inom vård, skola och omsorg? Hur lockande är det att bo i kommuner som rensar budgeten från det som inte ingår i det nödvändigaste?

Är det så illa att vi går mot en framtid där vi tvingas tvångsförflytta gamla för att dom ska få godtagbar standard på omsorgen?

Dystopiska tankar? Tycker jag inte. Snarare en naturlig konsekvens av att många kommuner snart bara har råd med det allra nödvändigaste, typ nattväktarkommuner.

Tierp visar vägen.

torsdag 6 december 2018

Ulf Berg – myndighetsperson med dåligt omdöme

När Ulf Berg kommenterar det pågående rättsfallet mot Karl Hedin kan Berg välja mellan ett flertal olika titlar. Dock aldrig kalla sig privatperson.

Moderaten Ulf Berg är ordförande i Dalarnas ”regering”, alltså landstingsråd. Berg är dessutom pensionerad polis, utöver att vara ordförande i Daladistriktet för kanske Sveriges starkaste lobbygrupp: Svenska Jägareförbundet.
Ulf Berg och Karl Hedin. Klipp från Svenska Jägareförbundet.

Det måste betecknas som allvarligt när länets högste politiker dömer ut polis, åklagare och rättssystem redan innan ens förundersökningen är klar. DalarnasTidningars ledarskribent Gabriel Ehrling skriver om detta:

Har Berg inväntat dom och tagit del av en komplett förundersökning när han sågar rättsväsendet? Nej, han har bara talat med sin bekante, Karl Hedin, om det ännu inte avslutade målet.
Berg passar också på att ännu en gång säga att "vargförvaltningen i Sverige har spårat ur" och argumenterar helt öppet att om inte ordningen återställs så kommer jägare att ta saken i egna händer i illegal jakt. Som om det under några som helst omständigheter vore ett försvarbart agerande.

Att Ulf Berg är landstingsråd är inte det mest upprörande.

Betydligt värre är att Bergs ordförandeskap i en organisation som arbetar på myndighetsuppdrag från staten: Svenska jägareförbundet.

Svenska Jägareförbundet ansvarar för en stor del av Sveriges viltförvaltning. Samtidigt närmast ursäktar organisationens företrädare, inklusive Ulf Berg, den illegala jakt (till och med använder som hot), organisationen borde göra allt för att förhindra: ”… om inte ordningen återställs så kommer jägare att ta saken i egna händer i illegal jakt.”

Att problemet med tjuvjakt är omfattande vittnar Sveriges Lantbruksuniversitet om, något som får Svenska Jägareförbundet att reagera med all den nonchalans organisationen kan uppbåda:

Solveig Larsson, vice ordförande Svenska Jägareförbundet:

Jag betvivlar starkt att tjuvjakten på varg skulle vara så omfattande. De antagna siffror jag har hört ligger på 10 procent ungefär. Det är å andra sidan heller inte bra, vi vill ju att siffran ska vara noll, men det kräver också en myndighet som man respekterar.

Det är inte förvånande att en lobbyorganisation uttalar sig på det viset. Men helt oacceptabelt när en myndighetsutövare gör det. Kombinationen myndighet och lobbyorganisation är en sällsynt olycklig bastard.

Uppenbarligen sträcker sig Svenska Jägareförbundets viltvård inte längre än till den egna frysen. Något som säkert till stor del kan förklaras med den brist på kompetens, som organisationen premierar vid tillsättandet av tjänster som viltvårdare eller jaktkonsulent.

Många anställda är jägmästare, titeln efter en företagsekonomisk utbildning med inriktning skog. Viltmästare utbildas av Svenska Jägarförbundet själva. I blogginlägget ”Lobbyorganisationer skall inte myndighetsutöva” granskade jag utbildningarna. Biologi och populationsekolog, vad är det för något?

Staten bör snarast möjligt avlöva Svenska Jägareförbundet deras myndighetsutövning, och inrätta en särskild viltvårds- och jaktmyndighet. Alternativt hantera frågorna som inom fisket. Att det anställs jaktkonsulenter, precis som fiskekonsulenter, med relevant utbildning och dokumenterad kompetens. Helst med ett avslutat forskningsprojekt i bagaget.

Nuvarande ordning är bedrövlig.

lördag 1 december 2018

Samma klyvnad där som här







Det politiska landskapet i USA är mer polariserat än i Sverige, men klyvningen i båda länderna har beröringspunkter med varandra. När arbetstillfällen försvinner och samhällsstrukturer rämnar är det maktlösheten som tar vid.

"Make America Great Again" var slagord i valkampanjen för Donald Trump. Oklart vad orden stod för, men formuleringen slog an en sträng hos många amerikaner. Kanske drömmen om ett samhälle som aldrig funnits, en nostalgikick, ett sätt fly bort från en hotande osäker framtid.

Kalla det rostbälte i USA eller gamla bruksorter i Sverige, utanförskapet delas av många. En kraftig grogrund för den nationalistiska populismen, som då sannerligen inte är något unikt för USA och Sverige.

Sverige klyvs regionalt och socialt, ett uttryck som centerledaren Maud Olofsson myntade redan någon gång vid millennieskiftet.

Men det var ingen klyvning, processen var knappt märkbar, även om trenden fanns där. Vissa delar av Sverige utvecklades snabbare än andra. Drog ifrån helt enkelt. Till en del orsakat av flyttströmmar, men inte enbart. Det är lätt att glömma att Sveriges kraftiga urbanisering var färdig i stort vid 70-talets början. Det som nu händer är många mindre kommuner krymper, alltså även centralorterna.

Valfriheten, först den kommersiella sedan den offentliga, har styrt de mindre orternas stagnation mera än något annat. Småbutikernas handel har flyttat in i köpcentra (som i sin tur har problem med näthandeln), banker har flyttat ut på nätet, bensinstationerna blivit obemannade – undantaget servicebutiker. För att inte tala om offentlig service. Det är alltså inte konstigt att många människor känner sig övergivna. Och precis som i större samhällen har jobben rationaliserats och koncentrerats.

Och hur många gånger har vi inte hört uttrycket ”frihet att välja”? Ett mantra signerat Milton Friedman, närmast en ikon i nyliberala kretsar, och som haft ett oerhört inflytande på inte minst konservativa politiker (vilket närmast måste ses som en paradox i sammanhanget).

I Sverige proklamerades ”frihet att välja” när Carl Bildt läste upp regeringsförklaringen 1991. Bildt lovade å den nya borgerliga regeringens vägnar ”en valfrihetsrevolution”.

Det löftet har hållits allt sedan dess. Till och med på skolans område. Sverige tillåter som enda land i världen skattefinansierade vinstdrivande skolor i privat regi.

Men, valfrihetsrevolutionen har kraftfullt bidragit till att klyva Sverige. Borgerliga politiker, som talat sig varma för ”friheten att välja”, har glidit på sanningen. Friheten är villkorad.

”Frihet att välja” betyder i själva verket ”frihet för den som kan välja”.

En avsevärd skillnad.

I valfriheten, som bygger på utbud och efterfrågan, är konsekvensen att människor, som lever i marknadens periferi, inte heller får del av utbudet. Mindre valfrihet alltså.
Den världskände svenske tecknare Ewert Karlsson ritade sin Sverigebild 1972, i slutskedet av den snabba urbaniseringen. I dag kanske situationen är allvarligast i Bergslagens gamla bruksorter, utan vare sig vattenkraft eller råvaror att falla tillbaka på.

Inget konstigt i det. Ett begränsat utbud av varor och tjänster är en del av den livsstil, som följer med att leva och bo på landsbygden, eller i ett mindre samhälle. Många människor gör detta som ett aktivt val. Så egentligen borde det inte vara något problem, eller någon konflikt mellan stad och land.

Jo, där finns ett problem. Människor som i hela sitt liv levt på en plats, utan en tanke på att flytta, blir rejält svikna när servicen försvinner.

Dessutom, om jag köper en vara, betalar i förskott, inte får det jag beställt, eller levererat till fel adress – och själv måste åka och hämta – då blir jag naturligtvis skitförbannad.

Tyvärr är det så det ser ut med samhällets basala åtagande, tydligast inom skolans område, men även inom vård/omsorg, övrig samhällsservice och myndighetsutövning. Betalt via skattsedeln, men inte levererat.

Överetablering i folktäta områden och nedläggning där det är glest mellan ”kunderna”. 

Klyftan blir avgrundsdjup mellan dom som kan välja och dom som mister sin service.

Rikspolitiker har lång tid inskränkt det kommunala självstyret. Dom borgerliga värre än vänstersidan. Medan ledstjärnan, på gott och ont, för vänstersidan, varit jämlikhet, har borgerligheten sprungit åt andra hållet och hävdat valfrihet. Närmast på ett oärligt sätt. Alla vet att valfrihet bara är till för dom, som har möjlighet och kraft att välja.

Den sociala klyvning som politiker började prata om för ett par decennier sedan är verkligheten som tilltar.

Politik är cynism. Det viktiga blir att vinna de många rösterna. Den tiondel av väljarkåren, som lever i periferin, är för liten jämfört med resten, som kan tillgodogöra sig valfriheten.

Fortsätter dagens utveckling kommer snart de första kommunerna att tvingas tvångsförflytta gamla, därför att där helt enkelt inte finns personal till vård och omsorg.

Frågan är om våra politiker törs ta tag i de här regionala utmaningarna eller fortsätta låta den så kallade marknaden sköta tillgång och efterfrågan. Sponsrad via skattemedel.


tisdag 27 november 2018

Sankta Lucia, lopporna klia


Ja, så är det ungefär. När Lucia nalkas förlorar en del människor förståndet. Ungefär som när det kliar.

Det som verkar klia mest den här gången är att Motala avstår från luciafirande på i alla fall en förskola. Detta upprör några föräldrar med barn som går på aktuella förskolor, men även utomstående. Trots att argumenten mot att förskolan ska arrangera spektaklet är oklanderliga.

Min första undran är om en del föräldrar helt enkelt har för mycket fritid?

Det ingår väl för glödröda helvete inte i förskolans uppdrag, att arrangera upptåg med barnen, i syfte att föräldrarna ska komma och glo?

Dessutom utgår jag ifrån att det råder totalt fotoförbud på samtliga förskolor. (Att föräldrar fotograferade sina och andras barn i skolmiljö fungerade utmärkt så länge kameran hette Instamatic, och bilderna hamnade i familjealbumet.)

En fråga är varför en sådan här sak engagerar även folk som inte har med saken att göra. Och det är frågan om ens föräldrarna har det.

Varför bryr jag mig?

Enkelt. Jag blir förbannad när gaphalsar offentligt lägger sig i professionen på en förskola. Lämna personalen i fred era dårar! Det är inte pedagogikens uppgift att med konstgjord andning hålla en döende tradition vid liv. Det ingår inte i förskolans uppdrag att hålla julens krimskrams-industri under armarna i form av lucialinnen och tomtekläder. Det finns till och med dom som på fullt allvar föreslagit att förskolorna ska köpa in luciakläder. I så fall finns det mer ändamålsenliga plagg att sätta upp på inköpslistan.

Om en förskola vill arrangera firande av något slag, och bjuda in, så är väl det bra. Men det är inget som omogna föräldrar och andra kan kräva.

Det hela handlar om, som det känns, en ny diagnos: Vinterkränksjukan som Maria Robsahm så träffande beskrev de fenomen som dyker upp i anslutning till december:
Vinterkränksjukan copyright Maria Robsahm

Och föga förvånande är det just folk i trakten kring sverigedemokraterna, som blir extra högljudda och paranoida i anslutning till julhögtiderna. Men även andra, som tycker det är ett fantastiskt lysande hållbart argument, att tvinga föräldrarna att köpa luciautrustning för att SD inte ska växa. Ehh …

Väx upp.








måndag 19 november 2018

Public service under attack


Så här efter att SVT Sport, ikonkurrens med närmare 1 700 tv-kanaler från116 länder, blivit utnämndtill världen bästa sportkanal av FICTS (Federation Internationale Cinema Television Sportifs), är det på sin plats att påminna, att public service, av politiska skäl, är starkt ifrågasatt.

FICTS skriver i sin motivering:

… the best reportage or tv series produced for the television in national or international markets for encouraging the intellectual development of viewers, especially the young ones and for highlighting the socio-educational, human and spiritual values of sport practice.”

Inte illa, och det för oss direkt in på varför vissa opinionsbildare avskyr public service: Bland annat jämställdhet, identitetstänkande och demokrati. Just identitetstänkandet upprör extra mycket. Som om identitetstänkande var något nytt. Så länge som medierna kunde vara likriktade, med hänvisning till att svenskarna också var det, var det helt OK med identitetstänkande.
"Men vi vågar också gå i bräschen för en jämställd sportbevakning både internationellt och nationellt" Därför är helt enkelt public service bäst!

Riktigt bisarrt blev det när TV beskylldes för att muslimska kvinnor bara fick vara med om dom bar slöja. Hört talas om Gina Dirawi? För övrigt ingår en portion humor i den diskussionen, eftersom den till en del handlade om den norska serien Skam …

Public service gör alltså ungefär det som står i dess uppdrag.

I det stora landet i väster står president Donald Trump för en furiös hetskampanj mot alla medier, som inte förmedlar som han önskar. Med Donald Trump kom begreppet fake news.

Skillnaden gentemot USA är att makten där beskyller media för att vara liberal, här i Sverige sägs radio och TV vara vänstervridet. Utöver åsikten att media inte skall vara offentligt finansierat.

Anklagelsen om vänstervridning underblåses, och sprids, föga förvånande, av vad vi dagligt tal kan kalla alternativmedia. Ofta tillsammans med konspirationsteorin att media mörkar och inte törs säga sanningen.

Dessvärre sprids myten om vänstervridning även av borgerliga politiker som borde veta bättre. Vissa företrädare tar plats i ett spektra, som inte står brunhögern efter. Den moderate riksdagsmannen Lars Beckman, Gävle, kokade på fullt allvar ihop en soppa, där han hävdade att medias rapportering kring klimatfrågan var iscensatt för att rädda kvar miljöpartiet i riksdagen! Beckman hade tydligen missat att FN:s klimatpanel höll på att slutföra en stor rapport, alldeles oavsett det svenska valsystemet.
Även debattörer från lobbyorganisationen TIMBRO står med fötterna så fast förankrade i tomma intet, så man skulle kunna tro att budskapet kom via röster.

Fast ärligt talat tror jag, att Lars Beckman kände till verkligheten. Han ville bara få lite positiv respons från olika alternativsajter med rysskoppling. Beckman visste att om något parti var positivt särbehandlat i media så var det sverigedemokraterna. Beckman visste också att brunhögern, med hjälp av olika trollsajter, fick ett ordentligt genomslag i media.

fredag 16 november 2018

Borgerlighetens demonisering av vänstern


Det är inte bara vänstern som demoniseras, har det visat sig. Liberalerna och centern har blivit utsatta för en formidabel hatkampanj från kristdemokrater och moderater såväl före som efter statsministeromröstningen. Tonläget har nått sådana nivåer att det är berättigat att tala om ett nytt politiskt block i svensk politik: Brunhögern.

Ledaren för liberalerna, Jan Björklund, uttrycker sig lite diplomatiskt i Aftonbladet, att det är svansen till högern som står för de värsta angreppen. Fan tro´t.
Jan Björklund i Aftonbladet 14 november.

Uppdatering 17 november: Katerina Janouch, kandidat för partiet medborgerlig samling inför riksdagsvalet, utgör en alldeles utmärkt illustration till tonläge och argumentationsteknik hos brunhögern, dit även det nya partiet medborgerlig samling måste räknas:


Politisk debatt av i dag går ofta till så att en partiföreträdare, en försångare, kastar ut vad som kan liknas vid ett köttben till fotfolket, pöbeln. Där läggs ribban för debattnivån. Och de som varit försångare i den här kampanjen är debattörer och opinionsbildare till vardags, och knappast några doldisar.

Sverigedemokraterna ska alltså ses som ett salongsfähigt parti, som går att räkna in i regeringsunderlaget. Åsikter däremot stämplas som socialism.

Synen på vänsterpartiet är intressant. Partiet klassas av borgerliga företrädare som extremistiskt – kommunistiskt – och följaktligen ett hot mot demokratin. Logiken blir då, att eftersom vänsterpartiet, trots sin extremism, har ingått i regeringsunderlag, så kan borgerligheten släppa in motsvarande extrema parti i salongerna.

Logiken haltar en aning. Utöver att argumentationen är historielös.

Personligen vill inte heller jag se någon samverkan med kommunister vare sig i Sveriges riksdag eller någon annanstans. Detta är dock en ickefråga eftersom det inte finns något kommunistiskt parti representerat i riksdagen.

Även om vi letar utanför riksdagshuset så finns det till vänster ingen motsvarighet till ett parti som är grundat av aktiva nazister. Det parti som Jimmie Åkesson blev medlem i 1995 bestod till stora delar av heilande ligister med direkt koppling till 30-talsnazisterna – ett klientel som Åkesson insåg måste tämjas för att få inflytande.

När sverigedemokraterna hävdar att andra partier minsann har haft ett historiskt samröre med nazister går dom långt tillbaka i tiden. Utöver användandet av rena lögner. Långt efter det att andra partier gjort upp med (ofta bara påstådda) nazistiska kopplingar grundades sverigedemokraterna 1988, på just det tankegods som Sveriges demokratiska partier kastat på historiens skräphög. Det är det partiet som Jimmie Åkesson är ordförande i.

Huruvida sverigedemokraterna kan räknas som ett nazistiskt parti råder det delade meningar om. Jag har min uppfattning klar: Att sverigedemokraterna putsat bort läderstövlarna, och förflyttat brunskjortorna till olika nätgrupper, är ingen garant för att partiet lämnat nazismen. När sedan sverigedemokraternas gruppledare pratar, inte om demokratiska val, utan om ödet, då handlar det inte längre om något som påminner om nazistisk retorik:



Efter den slående likheten mellan sverigedemokrater och nazister går vi över till att jämföra Stalins kommunism med nazism. Likheter finns förvisso, men där finns skillnader av mycket besvärande art:

·         Medan kommunismen som ideologi gravt misslyckades uppnådde nazismen till stora delar vad den lovade. Förutom då att ett världskrig stoppade utvecklingen.
·         Ingenstans i kommunismen talas det om ”lebensraum”. Och Sovjetkommunisterna invaderade aldrig andra länder i syfte att utrota vissa etniska grupper.
·         Kommunismens mål är proletariatets diktatur, nazismens ett folk och en ledare. Förbud mot privat ägande är allvarligt men det är rasism och herrefolkstänkande också.

Att jämställa vänsterpartiets urvattnade socialism med kommunism känns minst sagt överdrivet. Att jämföra med ett parti med nazistiska (levande) rötter minst sagt smaklöst.


onsdag 14 november 2018

Johan Hakelius och viskleken









Johan Hakelius alster i Expressen, den 3 november, ger intryck av en lat skribent, som hellre ägnar sig åt viskleken, än en krönikör som bemödar sig om research och faktagranskning.



Upptakten var en debattartikel om klimatfrågan, där (den pensionerade) vetenskapsjournalisten Lena Carlsson hävdade, att ”Personer med avvikande åsikter misstänkliggörs och skuldbeläggs”. Underförstått att det inte skulle vara möjligt att diskutera frågor som, i det här fallet, klimatet.

Lena Carlsson hänger särskilt upp sig på några TV-inslag om havsnivåhöjningen. TV 4 hade intervjuat en forskare, som sagt att havsnivåhöjningen var normal, och densamma som de senaste 10 000 åren, och inget att oroa sig för. Att ingen media utom TV 4 hade med den vinkeln i sina inslag, upplevde Carlsson som ensidig rapportering (alltså motsatsen till allsidig).

En berättigad fråga är vad Lena Carlsson menar med allsidig rapportering. Förändringar i havsnivån mäts på flera sätt, och utgår vi från den totala nivåhöjningen tittar vi på resultaten från mätningar med satellit. Görs av NASA (NASA Global Climate Change). Siffrorna visar sedan 1993 en stigande trend med 3,2 (+/- 0,4) mm per år. Dessförinnan var trenden lägre. NASA har även brutit ner siffrorna, så att vi kan se orsakerna. Till största delen beror ökningen på att haven blir varmare och expanderar, därutöver smältande glaciärer och inlandsis.

Lämnar vi de rent konspiratoriska teorierna därhän, så har vi alltså fakta att tillgå när vi allsidigt ska diskutera klimat och havsnivå: Att havet stiger med drygt 3 mm per år, och att de senaste decennierna visat att det går snabbare.

En allsidig diskussion, bör i sammanhanget, rimligen, även grundas på det faktum att temperaturen stiger, i dagsläget med cirka 0,2 grader per decennium. Att koldioxidhalten i atmosfären ökar för varje år är heller ingen åsikt. Svante Arrhenius upptäckt 1896, att koldioxid reflekterar en del av värmestrålningen från marken, är inget tyckande utan en avgörande förklaring av vårt klimat. Utan koldioxid hade avancerat liv varit otänkbart.

Lena Carlsson bortser från detta. Inte heller Johan Hakelius bryr sig om kunskapsläget, som dessutom, via ett enkelt knapptryck, är allmängods. I stället ger sig Hakelius, i en krönika, som försvarar Carlsson, in i något som påminner om viskleken. De som granskar, nyanserar och kritiserar larmrapporterna misstänkliggörs och baktalas, eller klipps helt enkelt bort.
Johan Hakelius går som brukligt är i viskleken steget längre än Lena Carlsson: ”Måste de som vill diskutera i sak, stämplas som mentalt eller moraliskt defekta?”  

Frågeställningen är intressant. Hur diskutera i sak? Går det sakligt att diskutera universums svarta hål, och rumtid, med någon som avfärdar relativitetsteorin? Går det sakligt att diskutera konsekvenserna av stigande hav med någon som avfärdar problemet?

Johan Hakelius påstår i sin krönika, att det finns forskning ”som utgår från hypotesen att folk som har åsikter vid sidan av mittfåran har mentala eller moraliska defekter.” Genom att upprepa ordvalet ger Hakelius extra tyngd åt en framviskad halmgubbe.

Nej, det finns ingen forskning kring personer med påstådda defekter. Däremot forskning kring varför vissa grupper så totalt förnekar all vetenskap inom ett specifikt område. Att förnekandet dessutom kan kopplas till tunga lobbyorganisationer, tillika opinionsbildare, med kraftiga ekonomiska muskler, som Heartland Institute, Breitbart News Network, Koch family, Fox News med flera, gör det extra intressant.

Att tycka annorlunda, i strid med det underlag som finns, kan ibland ha vetenskapligt intresse.