fredag 9 mars 2018

Att vara obekväm








Fortsatt sjukskriven, och fortsätter som personlig terapi och debriefing, att förklara, inte minst för mig själv, varför kommunen stängt ute mig från sin verksamhet. Något som jag blev brutalt medveten om vid mitt möte med arbetsförmedlingen.


Efter att ha borta från arbetsmarknaden under ett par år kom jag så äntligen i arbete via Arbetscenter i Falu Kommun. Först via praktik, som sedan övergick i anställning. Tjänsten bestod i att serva förvaltningen Kommunfastigheter med yttre skötsel kring kommunala fastigheter.

Anställningen gick via Arbetscenter Hälla, med arbetsplatsen förlagd i Norslund, med Leif Norberg som chef.

Det är ingen hemlighet att jag trivdes. Och, ja, jag var obekväm från början. Såg jag något som jag ansåg kunna förbättras, framförde jag det. Och även om verksamheten, så att säga var skyddad, fanns där ändå moment som kunde effektiviseras. Sådant tyckte jag var viktigt, dels för att vi faktiskt utförde ett arbete som Kommunfastigheter betalade för, dels för att deltagarna i projektet skulle känna sig mera betydelsefulla, genom att ta bort meningslös dödtid.

Jag kan lugnt säga att jag lärde mig arbeta med många olika slags människor, som av en eller annan hamnat utanför arbetsmarknaden. Inklusive olika bokstavskombinationer och kriminalitet. Jag insåg det starka sambandet mellan diagnos och kriminalitet.

Den dåvarande enhetschefen på Arbetscenter, Anders Blom, uppskattade mitt arbete, liksom chefen i Norslund. Att jag var obekväm sågs som en positiv egenskap, att jag ville något. När en ny verksamhet i Svärdsjö skulle byggas upp, av samma typ som den i Norslund, anställdes jag som arbetande arbetsledare.


Under tiden som jag tillsammans med en kollega från Hälla drog igång verksamheten bytte arbetscenter chef. Den tidigare Anders Blom gick i pension och ersattes av Niklas Wolff, rekryterad från bemanningsbranschen.

Verksamheten gick vidare och fungerade förhållandevis bra, trots barnsjukdomar. Men ett orosmoment dök upp, i form av att personliga samarbetsproblem på Hälla flyttades över till min arbetsgrupp i Svärdsjö. Min bild av detta är att Hälla i stället för att ta tag i och lösa problemen flyttade dessa till Svärdsjö.

Efter knappa tre månader som arbetsledare i Svärdsjögruppen drabbades jag av vad som diagnostiserades som virus på balansnerven. Det blev tre dygn på Falu Lasarett, och en dryg månads sjukskrivning.

Jag träffade min arbetsgivare och lämnade sjukintyget, och förde en del diskussion om hur länge det kunde dröja innan jag var tillbaka.

Det sistnämnda var uppenbarligen ointressant. Under hela min sjukskrivning hörde inte arbetsgivaren av sig för att ens ta upp hur mitt arbete skulle fortsätta. Inte efter sjukskrivningen heller för övrigt. Vanligt folkvett i form av att hälsa mig välkommen tillbaka existerade inte heller.

Den första indikationen fick jag när jag fortsatte min tjänst i Norslund (Svärdsjö var det överhuvudtaget inget tal om). En arbetskamrat sa då till mig så här: "Nu har dom i alla fall bestämt sig för att anställa en chef uppe i Svärdsjö, och inte ha några arbetsledare som tjänar 24 000 kronor i månaden." Jag teg.

Naturligtvis borde jag direkt anmält Arbetscenter och Norslundsgruppen för mobbing. Att min chef Leif Norberg suttit och diskuterat min anställning inklusive lönenivå tillsammans med mina arbetskamrater i fikarummet, kan rent objektivt sett inte betecknas som vare sig anständigt eller juridiskt riktigt.

Vid ett tillfälle tog jag upp min situation med verksamhetschefen på Hälla, Håkan Appell. ”Ni blev lurade till det där jobbet” blev kommentaren!

Jaha, och vem skulle då ta ansvaret om vi blivit lurade? Håkan Appell på Hälla? Niklas Wolff på Arbetscenter? Leif Norberg på Norslundsgruppen?

Sanningen var att ingen brydde sig.

När jag sedan inför halvårsskiftet skulle skriva ett nytt avtal med arbetscenter var det aldrig något tal om att jag skulle ha kvar några av mina tidigare uppgifter. ”Det fungerade bra i Svärdsjö så länge du var med” förklarade enhetschefen för mig.

Enhetschefens ord uppfattar jag som en synnerligen svårartad form av hyckleri, och en praktfull spottloska, av det större slaget, i ansiktet på en anställd i beroendeställning. Tack för den Niklas Wolff!

Jag fortsatte göra mitt jobb i Norslundsgruppen även om känslan av meningslöshet bitvis var tung. Jag märkte efter sjukskrivningen att synen på mig såväl från chefer som arbetskamrater hade förändrats.

Av helt andra orsaker blev även samtalstonen i gruppen råare. I samband med att vi arbetade mycket med att ordna praktiskt för flyktingmottagandet till Falun, blev diskussioner baserade på fördomar och ibland även ren rasism allt vanligare. Inte ens chefen för Norslundsgruppen, Leif Norberg, kunde hålla sig i skinnet. Även myten om att invandrare får sina körkort betalda av samhället odlades. Det var nog så att jag var obekväm. Om någon arbetskamrat ville diskutera verkligheten utifrån en artikel i Fria Tider, sa jag ifrån. Och det hände ganska ofta. Det fanns dom som tyckte det var jobbigt, och närmast klagade för chefen, att jag var besvärlig att arbeta med. Mitt intryck var att Arbetscenters policy, gällande de här frågorna, snarast var lite fernissa över varierande grad av brunröta.

När så inte mitt arbete blev förlängt blev avslutningen symptomatisk. En handläggare på Arbetsmarknadsenheten ringde upp mig (jag låg hemma i förkylning) och berättade att jag inte skull få förlängt. Motiveringen var att hennes chefer sagt, att hon inte längre fick förlänga anställningen med mig!

Beskedet fick jag två veckor före sista arbetsdag.

Och beskedet gäller fortfarande, vilket jag borde begripit. När jag närmast blev åthutad för att ha kontaktat kommunala verksamheter, i syfte att söka praktik och extratjänst, blev det tydligt att kommunen inte vill ha med mig att göra.








tisdag 6 mars 2018

Sjukskriven tills vidare


Mina kontroverser med Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun och Arbetsförmedlingen gick därhän att jag såg det nödvändigt att söka läkarhjälp.

Jag ska alltså egentligen lägga allt på is tills jag känner mig tillräckligt stark, att ta tag i saker och ting igen. Men, och det är ett stort men, jag känner samtidigt att jag av rent terapeutiska skäl, för min egen del, egenbehandling, måste svara arbetsförmedlingen, och på den vägen ägna mig åt något som benämns debriefing.

Min korrespondens med berörda myndighetspersoner kommer därför att vara offentlig, via min blogg. Jag kommer dock inte i detalj att redovisa mitt sjukintyg, som beskriver mitt nuvarande tillstånd: Alltså inga detaljer om depression, suicidrisk, våldsbenägenhet – eller för den delen om att jag den senaste tiden druckit för mycket alkohol.

Detta blogginlägg utgör alltså ett formellt svar på Arbetsförmedlingens "Kommunicering", signerat, men ej underskrivet, Dan Strömberg.

Efter långvarig bortavaro från arbetsmarknaden, såg jag det som oerhört positivt när en handläggare på AF ringde mig den 18 januari i år, och talade om att jag inom de närmaste veckorna skulle kallas till ett möte om en extratjänst inom kommunen. För övrigt kan sägas att jag fram tills nu tyckt mig ha bra stöttning från arbetsförmedlingen.

Jag hade alltför länge befunnit mig i ett slags ingenmansland, där jag inte befunnits anställningsbar, samtidigt som kommunen enligt sina regler[1] stängt dörren för mig. Att jag själv under min arbetslöshet sökte kontakt med förvaltningar och enheter där jag såg mig kunna bidra, sågs inte med blida ögon från Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun. Här är för övrigt det personliga brev som INTE Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun tyckte att jag skulle sprida självsvåldigt. Den bisarra situationen infann sig att de initiativ som handläggarna på arbetsförmedlingen uppmanade och uppmuntrade förkastades av arbetsmarknadsenheten på Falu kommun.

Självklart har jag under tiden även letat sysselsättning på andra håll.

Tiden gick utan att jag hörde av något från arbetsförmedlingen. I mitten av februari påminde jag, och fick ett oväntat snabbt svar. Jag blev kallad till ett möte med Samhall angående arbetsträning. Fortfarande såg jag då positivt på tillvaron, min anställning, med A-kassegrundande lön på Arbetscenter i Falun kallades även det för arbetsträning.

På mötet med Samhall, med arbetsförmedlingens handläggare, som typ statist, rasade allt. Jag hade blivit föremål för arbetsförmedlingens fattigauktion. Där Samhall mot en ersättning av 150 kronor per dag erbjuder arbetsträning (förstärkt sådan kallas det) för personer som står långt från arbetsmarknaden, så att dessa ska kunna lära sig socialt umgänge, passa tider, förstå vad ett arbete är, etc. Något som Samhalls representant noggrant förklarade för oss mindre vetande som närvarade. Arbetsträning, till skillnad från praktik, är heller ingen åtgärd som heller syftar till att personen ska kunna anställas. Förvaring alltså.

På min direkta fråga till arbetsförmedlingens handläggare om varför min anvisning till extratjänst försvunnit, svarade handläggaren att AME i kommunen nekat, och ansåg det konstigt att inte AME hört av sig till mig. Skaka lite på huvudet lille vän, tänkte jag, och svalde så gott det gick och mötet fortsatte. Även om jag säkert ansågs som ganska aggressiv gentemot AF och Samhall. Mötet ägde rum fredagen den 23 februari.

Att jag blev ursinnig är ingen underdrift. Första e-posten skickade jag till berörd handläggare redan under fredagskvällen:



Ingen reaktion. Alltså ungefär som väntat från en myndighetsperson som stämplat ut för helgen. Och glömt att stämpla in efter. Jag skrev igen, denna gång provokativt.

Denna andra e-postkontakt fick omgående svar, brevledes:



Den tidigare likgiltigheten, närmast flegmatisk, var som bortblåst. Handläggaren som tidigare inte ens bemödat sig med att vidarebefordra mitt personliga brev till Samhall (säkert inte läst det själv heller), eller ens vara närvarande för dialog i samband med mötet, svarade nu med vändande post. Anledningen till att jag tidigare skickat mitt personliga brev till handläggaren, var att jag ville ha en förberedelse inför mötet, som jag trodde skulle leda till arbete. Så var det inte. Det så kallade mötet var bara en information från Samhall om vad som gällde för oss i fråga om arbetsträningen, övervakat av handläggaren. Intrycket var närmast att en handläggare får provision på de 3 300 kronor i månaden som Samhall får i ersättning för den uppoffrande arbetsträningen. Uppdatering: Eftersom mitt fall rörde sig om fördjupad arbetsträning, skulle Samhall uppbära en ersättning på 300 kronor per dag för mig, alltså ungefär 6 500 kronor per månad.  Mina kvalifikationer är i det sammanhanget helt oväsentliga.



Jag erkänner att jag skrev mitt inlägg på kvällen under måndagen var under affekt. Men ändå inte värre än att jag fortfarande kan stå för det. Arbetsförmedlarens handläggare avser att stänga av mig från arbetsförmedlingen och därmed aktivitetsstödet, därför att jag skrivit att jag inte tänker infinna mig till arbetsträningen på Samhall, utan hellre skada mig själv. Detta vilar på en mycket bräcklig juridisk grund, därför att jag aldrig avstått från att närvara en kallad aktivitet. Avstängningen bestrids alltså. Att bli oförmögen till arbete är för övrigt ingen giltig anledning till avstängning, oavsett orsak.

Och självklart är det så, att hotet, även om orden är grova, gäller att handläggaren på AF är moraliskt ansvarig, om jag skulle skada mig själv, vilket kan ställa till ett helvete, om jag skulle ta till den drastiska metoden. Min bedömning är en gäspning från eventuell åklagare. Om handläggaren gör en annan tolkning får det väl vara så.




















[1] Den som i kommunen arbetat inom en arbetsmarknadspolitisk åtgärd får inte återkomma förrän tidigast om två år. Vilket åtskilliga praktiska exempel visar är ett tänjbart begrepp.

måndag 5 mars 2018

Mitt personliga brev som irriterade AME Falu kommun

Här är det personliga brev som Arbetsmarknadsenheten i Falu kommun inte tyckte att jag skulle skicka till kommunala förvaltningar, utan i stället höra av mig till arbetsförmedlingen om jag ville söka praktikplats eller extratjänst.















Bo Jonsson
Bergsätravägen 11A
790 20 Grycksbo
0730 38 28 83



Hej!

Jag heter Bo Jonsson är 56 år och boende i Grycksbo. Jag söker just nu en praktikplats, med förhoppningen om att det åter ska leda mig in på arbetsmarknaden. Jag är snart aktuell för något som kallas Extratjänst, något som numera kan komma ifråga även för icke vinstdrivande organisationer.

Mitt senaste uppdrag var en praktikplats på ”Sommar i Falun” med Lasse Arnheim som ansvarig, under ABF:s ledning. Utöver att hjälpa till vid olika arrangemang och uppträdanden, bland annat stå i kassan, hade jag varje dag en kort historisk vandring i Falu Centrum. Jag berättade då kortfattat om de viktigaste historiska händelserna i Falun, och en del om byggnaderna i och omkring torget. Jag är ganska självgående och behöver inte överdrivet mycket instruktioner.

Jag har även deltagit i byggandet av ett antal teaterscener.

Efter att ha varit utanför arbetsmarknaden en längre tid (ett år hade jag tillfällig anställning på Falu BS Bandy, där jag främst skötte hemsida och information) fick jag så arbete på ett arbetsmarknadsprojekt i Falu kommun. Anställningen bestod i skötsel och underhåll av yttre miljöer runt kommunala fastigheter.

I kommunen arbetade jag mycket tillsammans med ungdomar, och då jag har förmågan att se vad som behöver göras, fick jag ofta en arbetsledande roll.

Anställningen fördärvades av ett virus på balansnerven, sjukhusvistelse, lång sjukskrivning och ännu längre förbud mot bilkörning. Nu är jag återställd, men långvarig bortavaro från arbetsmarknaden, följd av lång sjukskrivning, gör att jag inte ses som anställningsbar. Trist men sant.

Själv ser jag mig som en person som har mycket att bidra med, fortfarande.

Jag arbetade som sagt mycket med information under min tid i Falu BS Bandy. Jag skriver mycket fortfarande, har alltså lätt för att uttrycka mig i tal och skrift. Jag är bra på att beskriva och formulera instruktioner. Jag driver även en blogg http://alpinechar.blogspot.se/ där jag brukar ta upp miljö, klimat och samhällsfrågor. Jag är väl förtrogen med lagstiftning, myndigheter och samhälle.

Ett stort intresse är fiske och friluftsliv, det blir några veckor i fjällen varje år.

Med hopp om intresse
Bo Jonsson.



Detta är en del i större skede, just nu håller jag på att formulera helheten, men en viktig fråga ställer jag redan nu: Hur kan en arbetsmarknadsenhet i en kommun se detta som något negativt (se första länken), och hur kan arbetsförmedlingen svälja resonemanget? Fortsättning följer.