Cirkus Hälla, Arbetscenter Falun (Del 2)

När jag i april 2016 skickade min skrivelse angående Arbetscenter Hälla hade jag en förhoppning om att brevet skulle vara starten för en diskussion i syfte till förbättringar inom organisation och arbetssätt. Sändlistan var omfattande, och skrivelsen även direkt ställd till ansvariga inom Falu Kommun.

Någon dialog kring Arbetscenter blev det inte. Jag fick, trots att skrivelsen även var direkt ställd till ansvariga politiker, utöver förvaltning, vare sig officiellt svar eller bekräftelse på att berörda tagit del av skrivelsen. Det enda som dök upp i min mejlkorg var ett intetsägande svar från enhetschefen på Arbetscenter, Niklas Wolff. Ett resonemang kring såväl brev som Wolffs svar skrev jag om i ”Cirkus Hälla, Arbetscenter Falun (Del 1)”. Hela Wolffs svar finns återgivet i en kommentar.

Att inte ge svar på en skrivelse enligt ovan är knappast lagligt. ”Svaret” från enhetschef Niklas Wolff, var knappast på uppdrag från ansvariga inom förvaltningen, inklusive politiker, och jag har inga som helst indikationer på att mitt brev behandlades eller diariefördes på någon annan nivå än Arbetscenter.

Rent objektivt måste min skrivelse anses som saklig och konstruktiv. En frisk organisation hade med stor säkerhet tagit emot synpunkterna på ett positivt sätt. Svaret från enhetschef Niklas Wolff förde närmast tankarna till en strykrädd hund. Och sådana kan som bekant bli bitska.

Naturligtvis skulle jag kunna sätta igång en skriftväxling gentemot kommunen, och eventuellt JO-anmäla densamma, för såväl ovanstående, som de händelser som sedan följde, men jag är inte den typen av rättshaverist.

I stället väljer jag att offentligt beskriva det som hänt, genom att helt enkelt offentliggöra min konversation med berörda enheter och personer. Arbetsmarknadsenhetens egen korrespondens talar sitt egna tydliga språk. Och tack vare rättegången fick jag via förundersökningsprotokoll reda på sådant som Niklas Wolff och andra på enheten med stor sannolikhet skull velat behålla för sig själva.

Beteendet från Arbetsmarknadsenheten, att vägra kontakt, gick igen i mina kontakter med vården. Vårdcentralen i Grycksbo kallade till ett så kallat SIP-möte (Samordnad Individuell Handlingsplan) för att försöka finna en lösning på min situation. Ett sådant möte får inte nekas av de parter som är kallade. Även i detta fall nekar Arbetsmarknadsenhet och nu även Arbetsförmedling att delta. Motiveringen är att Arbetscenter anser att dom ”är färdiga med mig”. Ett synnerligen märkligt besked då jag står utanför arbetsmarknaden, och som falubo faller under kommunens ansvar i detta fall. Även här ett solklart ämne för en JO-anmälan. En myndighet som ägnar sig åt kvalificerat myndighetstrots.

Arbetscenter, och främst då Niklas Wolff ger luft åt en synnerligen märklig syn på min problematik. Påstående att jag är ”färdig hos Hälla” måste ses mot bakgrunden, att jag tiden före anställningen på Arbetscenter, under lång tid var utanför arbetsmarknaden. När jag sedan väl blev anställd, dessutom i en ansvarsroll, blev jag långtidssjukskriven på grund av något som diagnosticerades som virus på balansnerven. Sanningen är att jag, sett mot den bakgrunden, inte är anställningsbar på den öppna arbetsmarknaden.

En chef, med ansvar för arbetsmarknadsåtgärder, som tror, att en person med min bakgrund är gångbar på öppna arbetsmarknaden, kan knappast sägas ha nödig kunskap om arbetslivet. Inser inte chefen själv detta, borde kanske andra se till, att verklighetsanpassa organisationen. Frågan måste ställas om bemanningsbranschen är rätt rekryteringsbas för en arbetsmarknadsenhet. Verksamheten rör trots allt människor i beroendeställning, inte att ställa sig in hos olika uppdragsgivare. 

Det handlar nog inte så mycket om att Arbetsmarknadsenhetens åsikt att dom ”är färdiga med mig”. Snarare att Niklas Wolff och övriga på förvaltningen inte är bekväma med mina synpunkter. Wolff & Co är säkerligen inte vana vid att någon anställd lyfter en saklig diskussion om ”sin” verksamhet. Att någon ändå gör så, och dessutom vidgar kretsen till ansvariga inom kommunen, upplevs naturligtvis som oerhört skrämmande. I synnerhet då den intellektuella förmågan saknas för en sådan dialog. Liksom den mentala förmågan att föra detta samtal. Enklare då att neka när en annan myndighet kallar.

Agerandet från enhetschef Niklas Wolff, uppenbarligen sanktionerat från Arbetsmarknadsenheten, att växla från lismande inställsamhet till ett illa dolt agerande för att stänga ute mig från kommunalt arbete, och säkert även annan extern verksamhet, är inte helt unikt bland personer i chefsposition. Det finns undersökningar som visar att ett sådant beteende är vanligare bland chefspersoner än hos befolkningen i övrigt. Något som ansvariga inom förvaltningen borde varit medvetna om vid rekryteringen. Att insikten trots allt finns, är ett tänkbart skäl till att förvaltningen inte vill ha med mig att göra. Och till och med nekar ett SIP-möte.

Därmed för tillfället punkt om Arbetscenter Hälla och Niklas Wolff. Med förhoppningen om att min text aktivt bidrar till att inte ytterligare individer skadas av Arbetsmarknadsenhetens nycker och godtycke. 

Cirkus Hälla, Arbetscenter Falun (Del 1)

Efter mitt, rent ut sagt rosenrasande, utbrott mot en handläggare på Arbetsförmedlingen, något som resulterade i polisanmälan och förhör, har jag nu via förundersöknings-protokollet äntligen fått reda på i vilka termer Arbetsmarknadsenheten (AME), vilket även inbegriper Arbetscenter och Hälla, i Falu kommun beskriver mig.

Visst har jag haft misstankar om att AME säger en sak till mig, och en annan till Arbetsförmedlingen, och för all del även till andra som hört sig för om mig, men det här övergick min vildaste fantasi:

Jag tror att detta är verklighetsfrämmande även för dom som jag arbetat tillsammans med. Jag var trots allt arbetsledare innan jag blev sjuk och utfryst.

Omdömet är sataniskt formulerat. ” … full, stökig och bråkig …” vidare ” … detta framkom inte i motiveringen från kommunen som skäl [att säga nej till extratjänst] …

Konsten att säga allt och ingenting. Kommunen via AME säger att dom inte vill ha mig, på grund av att jag varit ”full, stökig och bråkig”, samtidigt som detta inte utgör skäl för att neka mig anställning. Tillräckligt för att en handläggare på arbetsförmedlingen, som jag aldrig tidigare träffat, skulle flytta mig från en sifferkolumn till en annan. En kolumn som visar att jag är satt i åtgärd via Arbetsförmedlingens försorg.

Ehh …

Alldeles uppenbart skaver något hos AME, men som enheten inte törs stå till. Jag känner igen ledarskapet från AME och Arbetscenter sedan tidigare.

Men visst fan har jag bråkat med Hälla.

Jag uppfattades säkert som bråkig, när jag tjatade om att några av oss i Norslundsgruppen skulle få en utbildning i ”heta arbeten”. Det hände emellanåt att förskolor ringde och ville att vi skulle skära bort något rör eller metallbit som stack ut och kunde skada. Ingen av oss i gruppen fick utföra sådana arbeten, men gjorde det ändå.

Jag hade mycket klara synpunkter på att arbetscenters personal, inte för handkraft, borde lasta upp en jordfräs á 100-150 kilo, på ett pickupflak 110 centimeter från marken. En olämplighet som kanske inte förstås av chefer, som saknar erfarenhet av verksamheten. Jag förstår att jag upplevdes som stökig.

Chefen för Norslundsgruppen uppskattade inte, när jag upplyste honom om, att jag helst inte ville arbeta tillsammans med kollegor som klättrade upp på taket till förskolor, för att göra rent med lövblås … En arbetsmetod som närmast var sanktionerad av aktuell chef. (Jo, ni läste rätt, men jag beskriver inget dårhus utan arbetscenter i Falun.)

Kanske uppfattades jag som bråkig när jag försvarade rent mänskliga värden gentemot rasism och främlingsfientlighet, sådant som ansvariga på AME skriver om i policydokument och författad värdegrund. För mig var det självklart att inte låta samhällsanalysen utgå från Fria Tider eller Avpixlat. Jag var heller inte tyst när närmaste chefen fiskade i grumliga vatten.

Riktigt stökig var jag, när vi gruppen hade en uppenbarligen drogpåverkad person med på våra uppdrag. Det pågick under några dagar, en tid under vilken vi även utförde arbetsuppgifter på förskolor. Det tog alltså ett par dagar innan arbetsledningen klarade av att avlägsna personen från verksamheten. Jag mådde förbannat dåligt under det aktuella skeendet, och är i dag bitter över att jag var lojal mot Arbetscenter, i stället för att sjukskriva mig, och anmäla situationen till arbetsmiljöverket.

Jag återkommer till epitetet full i kontexten kring ”full, stökig och bråkig”i nästa del av Cirkus Hälla, Arbetscentrum Falun.

Ändå tror jag det är något annat som fått AME och Arbetscenter att likt en igelkott vända taggarna utåt. Efter det att jag tvingades lämna Norslundsgruppen (som ligger under Hälla) skrev jag ett kritiskt brev, som jag utöver ansvariga på Arbetscenter även adresserade till ansvariga politiker inklusive förvaltning.

Ingen ansvarig, vare sig politiker eller på förvaltningen bemödade sig med att svara. Enda reaktion var ett intetsägande svar från Arbetscenters enhetschef Niklas Wolff. Jag väljer här i sammanhanget några betydelsefulla citat (hela brevet lägger jag upp som första kommentar på bloggen):  

”Hej Bosse
Som ansvarig för arbetscenter känner jag mig manad att svara på ditt brev. Jag förstår att du känner dig besviken på att din arbetsträning  på Arbetscenter slutat i och med att din visstidsanställning är till ända.
…
Jag upplever också min företrädare som kompetent när det gäller uppstarten av projektet i Svärdsjö och andra projekt, utmaningar finns alltid i starter av projekt men jag har inte upplevt dem på det sätt du har. Jag antar att du bedömdes som kompetent att driva och ta hand om arbetet i Svärdsjö. Jag gör samma bedömning vilket är en anledning till att din arbetsträning avslutades den 31 mars. Du bedöms inte behöva mer arbetsträning, vilket i och för sig är positivt.
… ”

Det är alltså enhetschef Niklas Wolff, enhetschef på Arbetscenter, som formulerat ovanstående. Närmast lismande skriver Wolff om mitt arbete i Svärdsjö, och motiverar varför jag inte ska vara kvar på Arbetscentrum. Samma person som till Arbetsförmedlingen beskriver mig som ”full, stökig och bråkig”.    

Fortsättning följer ...

Att vara obekväm

Fortsatt sjukskriven, och fortsätter som personlig terapi och debriefing, att förklara, inte minst för mig själv, varför kommunen stängt ute mig från sin verksamhet. Något som jag blev brutalt medveten om vid mitt möte med arbetsförmedlingen.

Efter att ha borta från arbetsmarknaden under ett par år kom jag så äntligen i arbete via Arbetscenter i Falu Kommun. Först via praktik, som sedan övergick i anställning. Tjänsten bestod i att serva förvaltningen Kommunfastigheter med yttre skötsel kring kommunala fastigheter.

Anställningen gick via Arbetscenter Hälla, med arbetsplatsen förlagd i Norslund, med Leif Norberg som chef.

Det är ingen hemlighet att jag trivdes. Och, ja, jag var obekväm från början. Såg jag något som jag ansåg kunna förbättras, framförde jag det. Och även om verksamheten, så att säga var skyddad, fanns där ändå moment som kunde effektiviseras. Sådant tyckte jag var viktigt, dels för att vi faktiskt utförde ett arbete som Kommunfastigheter betalade för, dels för att deltagarna i projektet skulle känna sig mera betydelsefulla, genom att ta bort meningslös dödtid.

Jag kan lugnt säga att jag lärde mig arbeta med många olika slags människor, som av en eller annan hamnat utanför arbetsmarknaden. Inklusive olika bokstavskombinationer och kriminalitet. Jag insåg det starka sambandet mellan diagnos och kriminalitet.

Den dåvarande enhetschefen på Arbetscenter, Anders Blom, uppskattade mitt arbete, liksom chefen i Norslund. Att jag var obekväm sågs som en positiv egenskap, att jag ville något. När en ny verksamhet i Svärdsjö skulle byggas upp, av samma typ som den i Norslund, anställdes jag som arbetande arbetsledare.

Problem och möjligheter med denna den nya verksamheten, som jag fick förmånen att styra upp, beskrev jag i ett blogginlägg den 27 februari.

Under tiden som jag tillsammans med en kollega från Hälla drog igång verksamheten bytte arbetscenter chef. Den tidigare Anders Blom gick i pension och ersattes av Niklas Wolff, rekryterad från bemanningsbranschen.

Verksamheten gick vidare och fungerade förhållandevis bra, trots barnsjukdomar. Men ett orosmoment dök upp, i form av att personliga samarbetsproblem på Hälla flyttades över till min arbetsgrupp i Svärdsjö. Min bild av detta är att Hälla i stället för att ta tag i och lösa problemen flyttade dessa till Svärdsjö.

Efter knappa tre månader som arbetsledare i Svärdsjögruppen drabbades jag av vad som diagnostiserades som virus på balansnerven. Det blev tre dygn på Falu Lasarett, och en dryg månads sjukskrivning.

Jag träffade min arbetsgivare och lämnade sjukintyget, och förde en del diskussion om hur länge det kunde dröja innan jag var tillbaka.

Det sistnämnda var uppenbarligen ointressant. Under hela min sjukskrivning hörde inte arbetsgivaren av sig för att ens ta upp hur mitt arbete skulle fortsätta. Inte efter sjukskrivningen heller för övrigt. Vanligt folkvett i form av att hälsa mig välkommen tillbaka existerade inte heller.

Den första indikationen fick jag när jag fortsatte min tjänst i Norslund (Svärdsjö var det överhuvudtaget inget tal om). En arbetskamrat sa då till mig så här: "Nu har dom i alla fall bestämt sig för att anställa en chef uppe i Svärdsjö, och inte ha några arbetsledare som tjänar 24 000 kronor i månaden." Jag teg.

Naturligtvis borde jag direkt anmält Arbetscenter och Norslundsgruppen för mobbing. Att min chef Leif Norberg suttit och diskuterat min anställning inklusive lönenivå tillsammans med mina arbetskamrater i fikarummet, kan rent objektivt sett inte betecknas som vare sig anständigt eller juridiskt riktigt.

Vid ett tillfälle tog jag upp min situation med verksamhetschefen på Hälla, Håkan Appell. ”Ni blev lurade till det där jobbet” blev kommentaren!

Jaha, och vem skulle då ta ansvaret om vi blivit lurade? Håkan Appell på Hälla? Niklas Wolff på Arbetscenter? Leif Norberg på Norslundsgruppen?

Sanningen var att ingen brydde sig.

När jag sedan inför halvårsskiftet skulle skriva ett nytt avtal med arbetscenter var det aldrig något tal om att jag skulle ha kvar några av mina tidigare uppgifter. ”Det fungerade bra i Svärdsjö så länge du var med” förklarade enhetschefen för mig.

Enhetschefens ord uppfattar jag som en synnerligen svårartad form av hyckleri, och en praktfull spottloska, av det större slaget, i ansiktet på en anställd i beroendeställning. Tack för den Niklas Wolff!

Jag fortsatte göra mitt jobb i Norslundsgruppen även om känslan av meningslöshet bitvis var tung. Jag märkte efter sjukskrivningen att synen på mig såväl från chefer som arbetskamrater hade förändrats.

Av helt andra orsaker blev även samtalstonen i gruppen råare. I samband med att vi arbetade mycket med att ordna praktiskt för flyktingmottagandet till Falun, blev diskussioner baserade på fördomar och ibland även ren rasism allt vanligare. Inte ens chefen för Norslundsgruppen, Leif Norberg, kunde hålla sig i skinnet. Även myten om att invandrare får sina körkort betalda av samhället odlades. Det var nog så att jag var obekväm. Om någon arbetskamrat ville diskutera verkligheten utifrån en artikel i Fria Tider, sa jag ifrån. Och det hände ganska ofta. Det fanns dom som tyckte det var jobbigt, och närmast klagade för chefen, att jag var besvärlig att arbeta med. Mitt intryck var att Arbetscenters policy, gällande de här frågorna, snarast var lite fernissa över varierande grad av brunröta.

När så inte mitt arbete blev förlängt blev avslutningen symptomatisk. En handläggare på Arbetsmarknadsenheten ringde upp mig (jag låg hemma i förkylning) och berättade att jag inte skull få förlängt. Motiveringen var att hennes chefer sagt, att hon inte längre fick förlänga anställningen med mig!

Beskedet fick jag två veckor före sista arbetsdag.

Och beskedet gäller fortfarande, vilket jag borde begripit. När jag närmast blev åthutad för att ha kontaktat kommunala verksamheter, i syfte att söka praktik och extratjänst, blev det tydligt att kommunen inte vill ha med mig att göra.