onsdag 31 oktober 2018

Vetenskapsförakt är socialantropologiskt intressant


Det är något speciellt med att debattera med klimatförnekare. Kunskaper som varit kända i mer än ett sekel avfärdas på lekmannanivå. Glidningar som resulterar i slutsatsen, upptäckaren hade nog inte förstått det rätt, typ. Forskare som ägnat ett helt yrkesliv åt att samla kunskap förvandlas till aktivister styrda av någon obestämd högre makt.

Precis som P-O Erikssons utfall mot ”klimatalarmister”, ”-hysteriker”, FN och politiker som ”vill rädda världen”. Underförstått en världskonspiration som undertrycker forskare, styr media och hindrar att sanningen kommer fram. Jo, så uttrycker sig Eriksson i debattartiklar publicerade i Arbetarbladet, och menar uppenbarligen att ett sådant hopkok kan debatteras som en fråga bestående av olika vinklar.
P-O Eriksson lärde känna Svante Arrhenius ...

Ett synsätt som i praktiken skulle innebära att vädertjänsten i oljelandet Norge, via sin sajt yr.no, skulle vara styrd av en konspiration, som tvingade myndigheten att producera larmartiklar. Att NASA skulle vara reducerat till en springpojke för FN och dom som ”vill rädda världen”. Att samtliga världens vetenskapsakademier ägnar sig åt propaganda i stället för forskning.

Tankegången är intressant ur ett socialantropologiskt perspektiv. Hur och varför den här typen av konspirationsteorier får fäste. Tron att närmast alla institutioner i världen skulle vara styrda, oklart av vad. Lite samma tema som chemtrails och falsariet Sion vises protokoll.

När P-O Eriksson skriver ”I min fysikutbildning lärde jag känna Svante Arrhenius” (sic) är bildspråket vidlyftigt, alternativt försöker Eriksson driva med oss.

Svante Arrhenius föddes 1859 och dog 1927. År 1896 påvisade Arrhenius koldioxidens (g) egenskap, att reflektera vissa frekvenser värmestrålning, något som gäller även i atmosfären.

Eriksson skriver vidare om Arrhenius: ”där han visade att vissa gaser kan (min kursivering) ha en ”växthuseffekt”, det vill säga släppa in energi i form av ljus, men dämpa utflödet av energi i form av värme.”

Formuleringen ”kan” är påhittad. En lögn alltså, och en sådan kan inte debatteras. Att koldioxidens påverkan är liten och logaritmisk är också kända fakta, och heller inget debattämne.

Tvivel om klimatförändringar sås av tunga lobbyorganisationer, tillika opinionsbildare, med kraftiga ekonomiska muskler, som Heartland Institute, Breitbart News Network, Koch family, Fox News med flera. Vetenskaplig förankring saknas. P-O Eriksson är i gott sällskap med president Donald Trump, som också förnekar forskning till förmån för tyckande. Socialantropologiskt intressant.

Det är en ödets ironi att P-O Eriksson får sin debattartikel publicerad samma dag som FN:s klimatpanel, IPCC, presenterar en väl underbyggd rapport om den pågående uppvärmningen. Här sammanfattat av SMHI.

Läs den.




måndag 29 oktober 2018

Kristen höger och antisemitism


Det finns ingen fast definition på det som i dagligt tal brukar kallas för den kristna högern, och som främst förknippas med USA. Det finns dock några typiska markörer.

Framgångsteologi och värdekonservatism, inklusive patriotism, har framträdande drag. Och om inte tron försätter berg, så står den i alla fall över vetenskapen. Påfallande vanligt är det med klimatförnekeri, tillsammans med att bibelns skapelseberättelse ska jämställas med evolutionsteorin.

Teologiskt finns i den så kallade kristna högern en synnerligen obehaglig syn på det judiska folket, som går under namnet kristen sionism.  

Ett synsätt som har sin grund i bibeltolkningar, som i spekulation inte står Jehovas Vittnens bibeltolkningar efter. Myten att Israels stammar i den yttersta tiden sig ska samlas i Israel, och det nya Jerusalem, och medverka till världens frälsning.

Det här är inte så oskyldigt som det låter. Och något helt annat än judisk sionism, som jag inte fördjupar mig i här.

Det otäcka med kristen sionism, är att det judiska folket, med hjälp av vidlyftiga bibeltolkningar, reduceras till ett verktyg att frälsa världen, eller möjligen bli ett tecken på världens frälsning.

Inget om judisk tro, seder och kulturarv utanför Israel, rätten att leva och verka som minoritet, oavsett land. Medborgarskapet i en nation, för en jude, oavsett hur starka rötterna är, kan ses som mindre viktigt, eftersom juden ändå ska föredra att ”återvända” till det förlovade landet.

En sådan förenklad syn, förmedlad av den kristna högern, kan mycket lätt övergå i förföljelse och fördrivning. Det är ingen liten pingla som varnar för antisemitism. Det är en hel cymbal. Majoriteten av världens judar bor utanför Israel, närmare bestämt åtta miljoner (den judiska diasporan), samtidigt som den kristna högern, via en myt, predikar att dessa kommer att ”återvända” till Israel, som i dag har en judisk befolkning, som uppgår till sex miljoner. Allt för att uppfylla en profetia, grundad på en vidlyftig bibeltolkning.

Kristna sionister är extremt Israelvänliga, samtidigt som deras tankegods öppnar för grov antisemitism. Är judar som inte vill förenas i Israel verkligen rättroende? Alla judar måste väl vilja ta emot det land som Gud lovat? Guds utvalda folk.
Donald Trump kombinerar budskap från kristna sionister med den vita nationalismens propaganda.

Det är fullt logiskt, om än obegripligt, att politiker som Donald Trump, och kretsen kring honom, inklusive alt right-rörelsen, ena stunden talar sig varma för staten Israel, i nästa stund sprider antisemitiska konspirationsteorier. Och precis som världen tidigare upplevt, övergår gärna antisemitiska konspirationsteorier i förföljelse inklusive mord.

Terrordådet i Pittsburgh var det senaste exemplet. Det är ingen slump att det skedde i USA. Ett Amerika, med Donald Trump i spetsen, som intensifierar och kombinerar en pro-israel retorik med växande antisemitism. Landet har berett en otäck mylla för den retoriken.











tisdag 23 oktober 2018

Medborgerlig Samling – mera brunt än borgerligt

Det nya partiet Medborgerlig Samling (MED) gjorde med sina 0,2 procent ett praktfullt fiasko i årets riksdagsval. Ändå har partiet ett relativt stort inflytande i den politiska debatten.

MED:s grundtanke, ett borgerligt parti i stället för fyra, är dom av naturliga skäl ensamma om. Däremot deras starka nationalism, innefattande en främlingsfientlighet som slår över i rasism, delas av en allt mera högljudd opinion i borgerlighetens utkant. Liksom åsikten att SD ska vara en (naturlig) del av regeringsunderlaget.
I SR-podden "Det politiska spelet", för någon dag sedan, gav den politiske kommentatorn Thomas Ramberg Medborgerlig Samling det modesta epitetet främlingsfientliga. Ilan Sadé reagerade mycket kraftfullt, mot påståendet, som sett till partiets bakgrund och politik, snarast måste betecknas som en underdrift.

I den här kören återfinns, utöver aktiva i MED, i varierande grad medlemmar från de borgerliga partierna, tillsammans med debattörer som ivrigt odlar myten om den svenska systemkollapsen, inte minst i Timbros periferi. Inte sällan kombinerat med en suspekt konspirationsteori, att media och myndigheter ljuger och mörkar.

Förre centerriksdagsmannen Staffan Danielssons debattsida på Facebook, Politisk Allmändebatt – PolAD, ger en bra inblick i tankegångarna hos bittra förlorare i den reaktionära borgerligheten, inklusive MED. Tillsammans med SD-anhängare. Argumentationen påminner mycket om alt-right rörelsens tankegångar.

Att MED vurmar för ett närmande till SD, och samtidigt driver myten om en samhällskollaps, att Sverige går åt helvete, typ, är helt naturligt med tanke på partiets samröre med just de krafterna. Något som inte handlar om ”guilt by association”. Flertalet MED-aktiva är associationen.

Partiledaren själv, Ilan Sadé, med ett förflutet inom centerrörelsen, är styrelseordförande för det bolag som äger den till SD närstående tidningen Nyheter i Dag. Sadé medverkar själv i tidningen. Chang Frick ansvarar för det redaktionella, men gör även en del jobb åt Russia Today. Frick bör alltså ha goda insikter i hur propaganda bedrivs.

Ilan Sadé medverkar även på bloggen ”Det goda samhället”. Drivs av den tämligen ökände Patrik Engellau (även tankesmedjan ”Den nya välfärden), han som fejkade ihop en annons, att alliansen med hjälp av SD borde fälla regeringen, ”undertecknad” av ett antal näringslivsföreträdare. Företagarna uppskattade inte Engellaus kupp …   
NT 2016

Annelie Sjöberg vandrade i rask takt från centern via SD till MED. En ny medlem som MED stolt presenterade. Mest känd för att ha ställt upp som talare tillsammans med nazister i Folkets Demonstration.

Författaren Katerina Janouch ställde upp som oberoende riksdagskandidat för MED. Flitig Twittrare, som för några dagar sedan meddelade att afrikaner skjuter fåglar från bilar, i en namngiven by i Norrland. Det inlägget har jag inte sett Staffan Danielsson dela i gruppen PolAD, men andra inlägg av Janouch, även dessa med tydliga inslag av mytomani, har delats.

Staffan Danielsson har för övrigt som ledstjärna i debattgruppen, att det ska vara högt i tak och respekt för person. Högt i tak är sant, men även fritt fall ner i källaren. Om någon förmedlar grovt generaliserande egenskaper om en grupp (en definition på rasism) då ska denna person bemötas hövligt, enligt Danielsson, och inte kallas rasist. Att benämna EXPO (som granskar högerextrema) och "Jag är här" som extremister (ibland med epitetet vänster-) går däremot utmärkt. 
SR 2016

En stillsam undran är om inte Staffan Danielsson har lite otur i sitt politiska umgänge. Utöver att referera till Katerina Janouch har Danielsson även producerat en antologi tillsammans med bland andra ovan nämnda Annelie Sjöberg. Dessutom, i debatten om ensamkommande, använt Egor Putilov, som viktigaste referens i påståendet, att de flesta ungdomarna ljugit om sin ålder. Putilov, utöver att ha nästlat sig in på migrationsverket, arbetade en tid på SD:s riksdagskansli, innan SÄPO ansåg honom som en säkerhetsrisk, inte minst på grund av hans kopplingar till Ryssland. Men en period delades det flitigt artiklar i PolAD med Putilov som källa.

Att beskriva MED och debatten på PolAD är som att ge sig in i en snårskog. Med den skillnaden att kopplingarna mellan de olika debattörerna är mycket stark. Vare sig det rör som medlemmar i MED, Det goda samhället/Den nya välfärden eller i kretsen kring Timbro. Avsändare med namn som Muhammed Omar, Rebecca Weidmo Uvell och Tino Sanandaji varvas med blogginlägg från Staffan Danielsson själv, inte sällan med tidigare nämnda som källa. Ibland får gaphalsen Joakim Lamotte vara med.  

Överhuvudtaget verkar det vara legio att dela inlägg, och kommentera, med mycket grova generaliseringar kopplat till invandring och flyktingmottagande. Omfattning och tonläge för direkt tankarna till medveten avhumanisering.
Det är inte alls konstigt, att exempelvis apotekspersonal med utomnordiskt ursprung, utsätts för grova påhopp i sin yrkesroll.  Myllan är plöjd, harvad och gödslad för giftplantorna. 

På en Facebooksida nära dig.

onsdag 17 oktober 2018

Lotta Gröning och det bruna tolkningsföreträdet


Under en längre tid har Lotta Gröning bedrivit en allt mera suspekt opinionsbildning. Är det inte konspirationsteorier i stil med att Sveriges Radio bojkottat Hans Rosling eller att EU inom en snar framtid planerar lägga ner svenskt jordbruk – i hemlighet dessutom, så är det huvudlösa antaganden om ryska flygplan för brandbekämpning, som Gröning dessutom påstår att Sverige tackade nej till.

Under i stort sett hela valrörelsen lät Lotta Gröning Sverigedemokraterna närmast få ett brunt monopol på att tolka samhällsdebatten. Alltså inte bara normalisera SD, utan även ge partiet tolkningsföreträde.

Lotta Gröning kör oförtrutet på i de hjulspåren. Bland annat den här uppdateringen på Facebook den 15 oktober 2018.




Jag finner statusen obegriplig. Demokratikamp? Precis som att det inte skulle ingå i ordet demokrati, att partier vars politik grundas på alla människors lika värde och rättigheter, sedan må dom kalla sig liberaler eller inte, inte skulle äga rätten att säga nej till alla former av samverkan med ett reaktionärt parti, med rasistisk grundsyn (nedärvd essens kallar SD det själva), grundat av nynazister inom BSS-sfären.

Självklart ingår det i demokratins spelregler, att varje parti, utifrån egna värderingar, har rätt att välja vilka andra partier, som det är önskvärt att samverka med. Ett parti med 17,5 % av väljarna bakom sig kan naturligtvis inte kräva något annat inflytande än det riksdagsplatserna ger. Det är simpel matematik, inte mobbing!

Även om Lotta Gröning såg sig förpassad till soptunnan, när inte övriga partier inte ville ha med SD att göra. Krönika i Expressen den 24 september:


Lotta Gröning talade i valrörelsen med kluven tunga. Samtidigt som Gröning många gånger ställde sig undrande varför valrörelsen så mycket handlade om SD:s frågor, anammade hon samtidigt SD:s problemställning i sina inlägg. Grönings trådar fylldes snabbt med systemkollapsens kolportörer, där det var legitimt att samtliga politiker utom SD benämndes som folkförrädare. Inlägg från det grovt antisemitiska partiet De Fria fick ligga kvar. Vid några tillfällen tyckte till och med Gröning att det gick för långt. Samtidigt som hon frånsade sig ansvaret.


Skjut inte budbäraren … Nä, Lotta Gröning kan naturligtvis inte hjälpa att SD:s trollsvans flockas kring hennes inlägg likt flugor kring en komocka. Däremot är ansvaret hennes, att inläggen får stå kvar, oemotsagda.

Jag vägrar tro att Lotta Gröning är så naiv att hon inte vet/visste hur extremnationalisterna arbetar på nätet. FOI rapporterade utförligt om detta ett par veckor före valet. Gröning blev ett tacksamt verktyg i en närmast maskinell opinionsbildning.

Någon röst för landsbygd och gamla bruksorter blev inte Lotta Gröning. Enligt debatten på hennes sida berodde närmast landsortens problem på massinvandring, tiggeri, islamisering, flyktingar etc.

Mycket lite om verkligheten i form av avflyttning (här är problematiken lika vare sig det gäller utplacerade flyktingar eller bygdens egna ungdomar – dom flyttar i hög utsträckning, och först av alla, de unga kvinnorna), frånvaron av personer med högre utbildning, utmaningen i att trygga tillräcklig service trots krympande befolkningsunderlag, skolor, förskolor, primärvård, ja, allting som krävs i ett fungerande lokalsamhälle.

Viktiga frågor som försvann i en brun sörja.











lördag 13 oktober 2018

Googlekrati


Vi kan kalla det googlekrati. Inget påverkar mera, i våra dagliga val, våra tankar och beslut, än det informationsflöde vi har tillgång till. Ett flöde där Googles sökmotor är drivkraften. Skillnaden mot förr är snabbhet, och tillgång, till information. Från hela världen, såväl privat som offentlig, inklusive kommersiell. Med riktade annonser. På gott och ont, precis som det alltid varit.


Det som gör sökmotorn Google så kraftfull är att det är vi själva som bestämmer rangordningen på vad som hamnar i topp när vi söker. Något som utnyttjas såväl i kommersiellt syfte, som av krafter som vill styra nyhetsflöde och opinioner, genom robotar (botar) och troll. Ungefär som SD och andra högernationalistiska partier gjorde inför höstens val. Krafter som dominerade nyhetsflödet. SD hade mycket höga siffror i webbaserade gallups. Mycket pekade på att SD skulle göra ett extremt bra val.

Så blev det inte.

Kanske föll SD på eget grepp. Partiets stödtrupper fick ett enormt genomslag, samtidigt fick väljarna veta att många så kallade nyheter var falska, och att mycket kom från botar, och även var fabricerat utomlands, inklusive Ryssland. Så mycket var det ”Sverige-” värt i SD:s partibeteckning.

Däremot var taktiken, att målmedvetet, närmast maskinellt, lyfta de frågor man ville ha debatt om, framgångsrik. SD fick valrörelsen att handla om sina frågor. Just genom att se till att de egna ”nyheterna” låg i topp.

Lite om kraften i Googles sökmotor beskriver Yuval Noah Harari i sin bok Homo Deus – En kort historik över morgondagen (2017). Bryter exempelvis en stor influensaepidemi ut någonstans i världen, vet vi genom Google om det, redan innan patienterna söker vård. Att så är fallet framgår av vilka sökord VI använder. Jag skriver vi med stora bokstäver, det är vi som bestämmer vad som hamnar i topp i sökmotorn. Systemet kan manipuleras, men inte utan spår. Med källkritik är sanningen bara något knapptryck bort.

Kan vi verkligen tala om googlekrati? Jag ställer frågan retoriskt, samtidigt som jag hävdar att det till stora delar är så.

Ändelsen -krati betyder styre, och genom Google har vi i förändrat ett fundament i vår demokrati, nämligen utbytet av information, och med den hastighet vilket detta sker. Direkt vet vi vad som är viktigt, och inte bara från vår egen horisont. Googles sökmotor används över hela världen, och totalitära stater vill av begripliga skäl begränsa eller styra tillgång och användning.

Fåfängt.

Världen har anlänt till våra mobiler, och in i vårt vardagsrum, för att stanna. Detta samtidigt som våra ungdomar reser i världen, som ingen annan generation gjort tidigare. Troligen de två viktigaste drivkrafterna, som även samverkar, i globaliseringen. Undra på att nationalister känner sig hotade, gaddar sig samman, och vill styra. I fallet USA och president Trump lyckades dom, men sedan har världen blivit mera vaksam, samtidigt som Google av naturliga skäl inte vill hamna i vanrykte, exempelvis genom spridning av rasistisk propaganda, utan sanerar bort en del dynga.

Nybildningen googlekrati känns berättigad att använda.


Fotnot: Fredrik Wass använde ordet Googlekrati på sin blogg 2008 (upptäckt med googling) så helt ensam är jag inte om nybildningen.