söndag 18 december 2011

Lennart Bengtsson om klimat- och miljöpolitik

Professor Lennart Bengtsson lyfter, i ett gästinlägg på The Climate Scam, den mycket viktiga frågan om vilka nationella åtgärder som är bäst för att möta klimatförändringarna. Bengtssons inlägg är politiskt och polemiserar till stor del mot miljöpartiet.

Professor Lennart Bengtsson är kanske Sveriges mest framstående klimatforskare, och har på senare tid hörts allt mera i den offentliga klimatdiskussionen. Bengtsson är även starkt kritisk till den så kallade vetenskapliga diskussionen som förs i anslutning till The Climate Scam.

I mina ögon är det ett friskt och sakligt inlägg, fjärran från de dårhusargument, som vi alltför ofta läst på den aktuella bloggen, om en förestående grön diktatur, eller antydningar om att en världsregering, styrd av Greenpeace och WWF, håller på att bildas. Om TCS håller de knäppskallar borta som brukar föra fram de här tankegångarna, och avhåller sig från illa kamouflerade påståenden om att forskare fuskar eller är kriminella, finns det en reell möjlighet, att TCS ska kunna bli en röst i klimatdiskussionen.

Jag både delar och delar inte professor Bengtssons syn på den politiska verkligheten. Bengtsson har rätt i att Sverige har ytterst liten betydelse för de globala koldioxidutsläppen. Däremot tror jag inte att Sveriges nationella åtgärder saknar betydelse i ett globalt perspektiv.

Framför allt inte för Sverige som industrination.

Min privata åsikt om Sveriges klimatarbete är lika mycket självisk nationalism som omtanke om världen, och jag tycker att professor Lennart Bengtsson missar kopplingen mellan att ligga i framkant i klimatpolitiska åtgärder parallellt med att ligga i framkant i teknisk innovation.

Kan vi Sverige utveckla energibesparande teknik, som både minskar koldioxidutsläpp och energiåtgång, torde vi ha en bra produkter som även ger avtryck i handelsbalansen. Personerna som byggde upp våra stora företag, som i dag är internationella giganter, var faktiskt en gång beroende av framsynta politiska beslut. Ericsson hade förmodligen inte varit någonting i dag, om inte staten sett till att använda Ericsson som ett verktyg för att bygga upp en fungerande telekommunikation för hela landet. Ungefär samma med ASEA.

Jag håller inte med om att miljöpartiet är tillväxtfientligt.

Det är därför en händelse som ser ut som en tanke, att miljöpartiet, när professor Lennart Bengtsson i ett blogginlägg, räknar ut partiet som en kraft att lyssna till, ökar kraftigt i opinionen.

Miljöpartiet är sanningen att säga, inte så vidare extrema i klimatfrågan, och inte heller extrema i miljöfrågorna.

Snarare är miljöpartiets framgång en konsekvens av att partiet blivit trovärdigt. Man har till och med kastat orealistiska krav på ett utträde ur EU i papperskorgen.

Däremot säger partiet nej till stora motorvägsbyggen runt Stockholm, som väl inte kommer att leda till något annat än ökad biltrafik i innerstaden. Man bedriver även en trovärdig politik i fråga om miljövård och biologisk mångfald. Det är naturligtvis en katastrof för ett parti som kallar sig grönt, att driva igenom en licensjakt på ett utrotningshotat djur bara för att en lobbyorganisation gnäller lite. Centern kommer att få jobba lite för att återvinna trovärdigheten i de gröna frågorna.

Tills vidare kommer miljöpartiet att stärka sin ställning oavsett vad Lennart Bengtsson anser om partiets roll.


onsdag 14 december 2011

En samling slöa knivar

När jag slentrianmässigt, efter det föga förvånande misslyckade klimatmötet i Durban, läser igenom vad som skrivs i så kallade förnekarbloggar, och kommentarer under olika artiklar, kan jag inte låta bli att förundras över den världsbild det här klientelet byggt upp.

Kanske för första gången världens folk har fått en, såväl bildligt som bokstavligen, glödande kolbit, kastad i famnen, samtliga. Ingen seriös bedömare kan anse att någon ens vill göra något åt den här glödande kolbiten, än mindre i grunden omdana samhället.

Ändock är denna påhittade, ej existerande, omdaning av samhället ett bärande argument för de värsta klimatförvillarna. Jag kan för mitt liv inte begripa hur personer i den akademiska världen, och Sten Kaijser är gubevars inte värst, kan sjunka ner i det här konspirationsteoretiska träsket. Att amerikanska politiker, som till och med trodde att det fanns massförstörelsevapen i Irak, vill få det till att seriösa forskare bluffar och myglar för att få anslag(!) eller i värsta fall styra världen, är kanske inte så konstigt, men att professorer på bloggen TCS länkar till smörjan från Inhofe & Co är ofattbart.

Många klimatförvillare vill få klimatfrågan till att handla om olika åsikter som bör komma till tals. Och att massmedia som bland annat public service är onda när inte klimatförvillarna får uttala sig i frågor som rör forskning.

I klartext så anser alltså klimatförvillarna, att när klimatförändringarna i Arktis diskuteras, den krympande havsisen, smältande glaciärer och inlandsis, tinande permafrost, kol-, gas- och oljeutvinning, kort sagt ändrade livsbetingelser för flora, fauna och människor, så ska public service leta upp något som i deras tycke balanserar diskussionen.

Herregud. Public Service och andra massmedia måste väl ändå ha annat för sig än att leta upp knäppskallar som påstår att inget händer i Arktis, eller att det är naturliga variationer, eller att det snart blir kallare. Om en forskare sagt något vettigt, och kunna belägga det, har dom också fått det publicerat i vetenskapliga tidskrifter. Alltså på annat ställe än via konservativa tankesmedjor. Det borde till och med professorer förstå.

Maggie Thauersköld Crusell, som grundade bloggen The Climate Scam har nu helt bytt taktik. Inget ifrågasättande längre av vetenskapen, inte öppet i alla fall, och det är kanske därför hon trots allt publiceras i seriösa medie,r till skillnad från de skribenter som är kvar på TCS.


Vi ser hur mycket pengar som försvinner spårlöst i klimathavet. Vi hör att det inte har någon effekt på utsläppen. Vi är trötta på att bli lurade.

Lurade? Det är möjligt att Thauersköld Crusell känner sig lurad, men i så fall är det mera hjärnspöken.

De som har skäl att känna sig lurade är översvämningsoffren i Asien, människor som bor i kustnära områden där havet gnager sig på, och människor som lider av torka och/eller skyfall. Där har vi det riktiga klimathavet.

Själv är jag cynisk. Jag tror inte att klimatförändringarna kommer att tas på allvar förrän en västerländsk storstad får sin elförsörjning utslagen av en värmebölja: Luftkonditionering, vatten, transporter, handel etc.