tisdag 29 november 2016

Gustaf Fröding och Fidel Castro

Det kan inte hjälpas utan att jag tänker på Gustaf Fröding när jag läser en hel del tvivelaktiga runor om Kubas forne diktator Fidel Castro. Inte minst från folk som kallar sig liberaler.
Bild från Wikipedia

Den gode han är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå. 



Stroferna är hämtade från dikten ”En fattig munk i skara”. Jag avstår från att dela upp i text och undertext, men tankarna går därhän att vi kanske ska hålla igen med dömande. Bibelcitatet ”den som är utan skuld kaste förste stenen” är heller inte helt utan relevans.


Fidel Castro ledde en diktatur, men sådana har det då sannerligen funnits gott om, och finns fortfarande. Utan att de som kallar sig västvärldens demokratier har visat någon större vilja till organiserade bojkotter.

Under större delen av Kubas isolering visades inga som helst tecken på tvingande sanktioner mot F. W. de Klerks Sydafrika. Apartheidregimens Sydafrika sågs som en självklar del av det brittiska samväldet. Protesterna var få.

Ett antal diktaturer har kommit och gått under årens lopp. Många så kallade demokratier (inte alla) förfasades över militärkuppen i Chile. Men slutade det handlas med Pinochetregimen? Nä. Salpeter till gödning och sprängämnen är alldeles för viktigt.

Samma med oljan. Det smörjer stater med fria val i deras ickekamp för demokrati.

Fidel Castros största brott var att han var socialist. Inte att han styrde en enpartistat. Sådana finns det nämligen gott om. Men, som sagt, man biter inte den hand som föder en.

Hur är det med Thailand förresten? Landet som håller på att utvecklas till en diktatur. När läste ni senast en liberal skribent föreslå ett verkningsfullt embargo i form av resebojkott?

Nä, mitt råd till högljudda opinionsbildare, som talar om Kuba som om det vore den värsta diktaturen som existerat, är enkelt:

Flytande tvål på tandborsten!

tisdag 22 november 2016

Identitetspolitik i ord, bild och ton

Det går alldeles utmärkt att bli glad över public service. Efter att ha blivit tipsad kollade jag Världens Sofia Jannok på SVT Play. En dokumentärserie i tre delar producerad för SVT.
Bild från SVT. Länk ovan.

Sofia Jannok är såväl mångsysslare som världsartist från Sápmi. Även renskötare. Och hon tvekar inte att ta politisk ställning. Med rötterna i det samiska samhället bär hon arvet med sig från ett Sverige som inte behandlat sina minoriteter väl. Engagemanget för ursprungsbefolkningar och minoriteter är starkt. Även mot rasism och främlingsfientlighet.

Dokumentär, fakta, underhållning, samhällskritik. Public service när den är som bäst.

En bakgrund till att SVT sänder en sådan här dokumentär är den för många så förhatliga identitetspolitiken. Alltså ett uppdrag om ett brett programutbud som skildrar verkligheten; mångfald, ursprungsbefolkningar, minoriteter, sådant som inte ligger inom den vanliga normen. Även sådant som inte är till fördel för media som i första hand jagar tittarsiffror.

I dagens mediedebatt är det nyttigt tänka på, att ett sådant här program, med största sannolikhet inte skulle vare sig producerats eller sänts i Polen eller Ungern. I dessa länder håller begreppet fri media på att urholkas till att journalistiken ska bygga på unken nationalism. Media ska användas som verktyg för att bygga upp en slags ideologisk nationell identitet. Alltså samma system som vi trodde de forna östländerna lämnade i och med järnridåns fall.

Så var det inte.

Naturligtvis ser Sverigedemokraterna Polen och Ungern som förebilder när det gäller mediepolitik. Inte bara SD för den delen. Även i borgerlighetens utkant frodas konspirationsteorier om att public service är vänsterstyrt.


Märker ni glidningen? Ett antal Sverigedemokrater attackerade Soran Ismael, och därefter kunde han inte delta aktivt i samhällsprogram, därför att han häcklar dessa individer i sin roll som komiker. Objektivitet och opartiskhet?

Ett annat exempel där opartiskheten gick överstyr var när SVT för några år sedan rapporterade om resultat från klimatforskningen. Alltför ofta slog public service knut på sig själva för att leta upp någon som inte höll med klimatforskarna. Sedan spelade det ingen roll om det var en kannstöpare, som aldrig någonsin vare sig praktiskt eller teoretiskt ägnat sig åt klimatforskning. Allt i opartiskhetens heliga namn. Det har blivit bättre men det tog tid (rapportering av vetenskap bygger på det som är publicerat i vetenskapliga tidskrifter, det som publiceras där är fackmässigt granskat).

Stark kritik fick också SVT för sitt närapå hemma-hos-reportage med Vàvra Suk och Nya Tider. En tidning med starka kopplingar till den nazistiska sfären. Peter Wolodarski är inte tyst även om många skulle önska det. Konspiratoriska anklagelser mot Wolodarski och DN är vanligt förekommande inte bara i SD-kretsar, utan även inom delar av borgerligheten. Rikspolitiker som låter riktigt otäcka påhopp ligga kvar på kommentartrådar, oemotsagt. Jag är inte säker på att sådana politiker värderar det svenska fria ordet speciellt högt. (Det kommer ett inlägg om detta framöver.)

Det som kännetecknar public service och seriösa medier är öppenheten. Public service har en granskningsnämnd, som fäller inslag som strider mot exempelvis opartiskhet. Pressens opinionsnämnd finns som granskare av tidningar. Det går alltid att föra öppen debatt om och kring seriösa medier.

Mot bakgrund av den debatt som pågår kring massmedia kan jag bara dra en slutsats:

Slå vakt om public service!


[Personligen har jag för tillfället ingen TV, och betalar därför ej heller licens, om någon undrar över detta. Däremot utnyttjar jag den fria SVT-sajten.]

tisdag 15 november 2016

Den amerikanska drömmen rostar

Visst blir det mycket USA-val just nu, men ämnet är intressant såtillvida att där finns gemensamma beröringspunkter med Sverige även om skillnaderna är stora. Bitvis mycket stora.

Jag utgår från den kraschade tillverknings- men främst bilindustrin i USA, i det som lite vanvördigt men träffande kallas för rostbältet.

Jag börjar med att spekulera lite fritt om varför följderna blev så enorma i det som tidigare kallades tillverkningsbältet:

USA har av tradition aldrig haft någon stark fackföreningsrörelse, relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare har varit hårt styrd av marknaden, utbud och efterfrågan. En mycket lös arbetsrättslig lagstiftning.

Ett företag, som konkurrerade på en marknad med fallande priser, kunde fortsätta göra detta med framgång, genom att helt enkelt hålla tillbaka lönerna, samtidigt som det var lätt att göra sig av med personal. Utbud och efterfrågan gällde även på arbetsmarknaden.

Några starka incitament fanns inte för att öka kompetensen bland de anställda eller rationalisera, eller ens investera, för att tillverka en billigare produkt mera effektivt (arbetskraften var ju billig). Samtidigt låg en del av den amerikanska drömmen och skavde, den om att varje medborgare skulle äga en bil, och då helst en stor, bensinen kostade inte så mycket.

När amerikanerna själva sedan började efterfråga mindre praktiska bilar, billigare i drift, ja, då blev kraschen ett faktum, och stenhård. En efterbliven tillverkningsindustri hade gått ur tiden. Och en stor mänsklig resurs blev degraderad till bidragsberoende.

Tiden kan inte kan vridas tillbaka, även om Trump talar om att ”vi ska ta tillbaka vårt land”. Besvikelsen kan bli monumental. Och även farlig.


Att ta landet tillbaka är säkert en dröm för den stora grupp som säger sig vara ”Främlingar i sitt eget land”.

Radioprogrammet ”Godmorgon, världen” hade för någon dag sedan en dokumentär på detta tema: Främling i sitt eget land

Arlie Russell Hochschild är det som genomfört forskningen, som redovisas i programmet, och som även resulterat i boken Strangers in their own land

Arlie Russell Hochschild hade intervjuat människor från den konservativa arbetarklassen, Trumpanhängare, i Lake Charles, Louisiana. Människor som i likhet med dom i rostbältet fått se den amerikanska drömmen lösas upp (här i Lake Charles är den viktigaste industrin petrokemisk).


Konservativa värderingar, religion, nej till abort, ingen identitetspolitik ingår som viktiga delar i tankegodset (i det konservativa USA kan vi utgå från att jämställdhet, i form av att en kvinna har rätt att vara självständig, skaffa sig en bra utbildning och kunna leva på sin lön, ses som förhatlig identitetspolitik, så konservativt och bibeltroende är det). I Lake Charles finns en större bokhandel, och den saluför främst biblar. Demokratiskt styrda öst- och väststater nämns med förakt, liksom regeringen i Washington. Människorna känner sig svikna, men finns det någon väg tillbaka?

Förmodligen inte.

Det tas inte upp i programmet, men jag ser jätteproblemet framför mig. Ungdomar som växer upp, vidgar sina vyer, prövar sina vingar och gör karriär. Kommer dom att vilja utvecklas i en stad där den stora bokhandeln företrädesvis säljer biblar? Kommer unga kvinnor att slå sig ner i ett samhälle, där hemmet ses som den naturliga platsen för kvinnan? Där ett homogent samhälle ses som en garant mot mångfald.

Risken för Lake Charles och liknande städer och samhällen är att just de ungdomar dom är i störst behov av lämnar för att inte återvända. Dom kommer att flytta till de förhatliga större metropolerna och bygga sin framtid där. Och att Donald Trump genom sitt återupprättande av amerikanska värderingar, den amerikanska drömmen, paradoxalt nog, är pådrivande i den utvecklingen.

Och då är frågan vad som händer med Lake Charles. Inte minst i en värld som försöker göra sig kvitt ett ålderdomligt fossilberoende. 

Likheterna med svenska förhållanden, inte minst bruksorter med problem, överlåter jag till läsaren att fundera över.

söndag 13 november 2016

Inte f-n blir det kallare …

Ända sedan klimatdebatten tog riktig fart, ungefär i samband med att Nobels Fredspris tilldelades IPCC och Al Gore 2007, har jag hört ständiga påståenden om att den globala temperaturen snart kommer att sjunka. Inte från verksamma meteorologer, eller arbetande inom närliggande forskningsområden, men väl från högljudda grupper, för enkelhets skull kallade klimatförnekare, och inte sällan med intressen som rör kol och olja.

Att finna några i gruppen klimatförnekare, som seriöst forskar kring klimatet är synnerligen svårt. Roy Spencer tillhör ett av undantagen, men han har å andra sidan skrivit under ett dokument som deklarerar att Gud allomfattande styr klimatet. Spencer tas inte riktigt på allvar i forskarkretsar (Cromwall Alliance).

Alldeles i början av det här seklet satt professor emeritus Peter Stilbs i en Tv-studio, och ville sätta en slant på att det skulle bli kallare framöver, att vi skulle få se temperaturerna sjunka den närmaste 30-årsperioden. (Jag skrev om detta 14 februari 2010.)


Och inget tyder på att trenden med ökande temperaturer kommer brytas av. Taggigt, oregelbundet, men obevekligt.

Kunskapen är gammal. Redan år 1896 beskrev Svante Arrhenius processen som förklarar växthuseffekten, att vissa gaser ser till att jorden lånar en del av solens instrålning, och därmed möjliggör liv.

Tiden är ny, och vi tillför ständigt en ökande halt koldioxid till atmosfären, hämtade från epoker när växter och djur lades i lager, för att bli dagen kol, olja och naturgas.

Även i Sverige märker vi nu förändringarna. Temperaturmässigt refererar vi till perioden 1961-1990, det som kallas normalen. Av de senaste 16 åren är det bara 2010 som varit kallare än den normalen. Dessa 16 år kommer bli 17 år. Antalet varma månader kommer bli fler, kalla månader färre, sällsynt med kalla år.

Till en början präglades klimattyckande mycket av påståenden om att forskarna mätt fel, fuskat med uppgifter, att det var solfläckarna som styrde, att koldioxiden i stället kom från vulkaner, att det bara var bra om det blev lite varmare, att det fanns självstabiliserande inslag i klimatet, att det mesta var överdrifter, att enskilda forskare i själva verket var kriminella, att forskningen var ett beställningsarbete för att kunna höja skatterna etc. etc.

I dag har klimattyckandet än mera övergått i att måla upp en hotande grön diktatur. Det är i princip den gamla konspirationsteorin om New World Order som kommer till heders. Att världen i själva verket styrs av en liten elit, som rycker i världens ledare, som likt sprattelgubbar anpassar sig. En konspirationsteori som har obehagliga kopplingar till antisemitism och det förfalskade Sion Vises Protokoll.

Ann Löfving-Henriksson och Jacob Nordangård hör till de värsta konspirationsteoretikerna bland de svenska klimatförnekarna. ”Klimatupplysningen” heter bloggen, men det mesta verkar handla om konspirationsteorier. Och ingen där verkar reagera, diskussionerna kring inläggen bär alla kännetecken som präglar en sekt. 

Och med tanke på att gruppen är av i det närmaste total avsaknad av underbyggd vetenskap är det kanske inte så konstigt. Dessvärre verkar detta gälla även den tillträdande presidenten i USA.

lördag 12 november 2016

Var finns det glömda folket?

Ledarskribenter och opinionsbildare tävlar just nu i att prestera analyser av valresultatet i USA. Ska vi tro på en del av dessa avgjordes valet av en tyst majoritet, ”det glömda folket”, som känner sig utelämnade av etablissemanget (oklart vilket), och som inte fått göra sin röst hörd förrän valdagen. Och då straffades de etablerade politikerna.

Undertonen i många analyser är att det bara är Sverigedemokraterna som lyssnar på det glömda folket, och att övriga också måste göra på samma sätt. Inklusive att medierna ska förhålla sig neutrala till ”det glömda folkets” tankegods. Annars kommer Sverigedemokraterna att bli landets största parti.

Ungefär som att bota diarré med ricinolja.

Jag blir heller inte klok på vad det är man ska lyssna på. Marcus Birro har även han åkt runt bland människor som påstår att ingen lyssnar på dom … ”de unga männen på landsbygden, i de små orterna, som släntrar in på den lokala syltan för styrkedryck runt lunch redan”. Jag tror inte riktigt på det där …

Jag lyssnar på ”det glömda folket” varje dag genom att jag tar del av nyheter, bloggar och flöden på Facebook. Ibland Twitter.

Jag tar del av reaktionerna från ”det glömda folket” när Expressen publicerar en debattartikel skriven Emerich Roth, som överlevde förintelsen, och som kraftfullt varnar för en normalisering av SD. Jag läser hur ”det glömda folket” vräker ur sig hat mot en av de sista människorna på det här klotet som kan vittna om vad som föregick judeförföljelserna. Jag kan intyga att ”det glömda folket” inte skyr vad dom säger.

Jag läser på Facebook om Polarbröd som ska starta ett integrationsprojekt genom att se till att våra nyanlända kommer ut i naturen. Ansvariga på Polarbröd lät kommentarer från ”det glömda folket” om bojkott mot företaget stå kvar, men strök bort kommentarer som var grovt rasistiska. Innan de värsta kommentarerna ströks kunde man dock läsa om såväl knivmord som gruppvåldtäkter, blandat med SD-propaganda.

Skribenter som anser att dom ska förhålla sig neutrala till SD, dess svans och ”det glömda folket” betecknar jag som vettlösa.

Det kan tyckas som en liten petitess, men det speglar ändå tidsandan, reaktionerna över att en kvinna refererar SHL-matcher. I princip efter varje match får Lena Sundqvist ta emot näthat via Facebook eller Twitter. Opinionsbildare som Ann Heberlein och Alice Teodorescu behöver inte bry sig om såna här detaljer, utan kan i stället utveckla teorier om hur identitetspolitik och genus gör livet surt för ”det glömda folket”. Sportintresserade i det här fallet.

Byggnadsarbetare också för den delen. Det är väl ändå för djävligt att det ska komma in kvinnor och ha synpunkter på arbetsplatsen! Sådant ska inte byggare tillhörande ”det glömda folket” behöva stå ut med. Jag förstår att dom kanske väljer SD nästa val, och att Alice Teodorescu och Ann Heberlein håller med.

Det underlättar även för opinionsbildare att stryka de här grupperna medhårs. Den som håller med slipper höra feministfitta, som i sammanhanget kan betecknas som milt.
Från Eskilstuna-Kuriren. Länk nedan.

Det ligger mycket i det Eskilstuna-Kuriren skriver i sin ledare ”Vilka talar GP till” (där Alice Teodorescu är chefredaktör). Och till vilka talar Ledarsidorna, där Ann Heberlein skriver?

Jag kan inte se annat än att dom talar till en ren mobb, aggressiv, och som dessutom har otvetydiga kopplingar till den extremnationalistiska sfären, inklusive Sverigedemokraterna.

En grupp som snarast borde betecknas som ”det högljudda folket”.

fredag 11 november 2016

Snökaos eller hybris

Det har väl hunnit skrivas några spaltmeter vid det här laget om att inte snöröjningen inte fungerade i huvudstaden för några dagar sedan.

Jag håller med om att beredskapen var dålig.

Det fanns inga fungerande rutiner för ett snöfall som skulle kulminera på 40 cm. Och det är inget som röjs bort i en handvändning, och för en sådan situation måste det finnas beredskap.
Bild från SR

Om vi tror att samhället ska fungera som vanligt vid ett sådant tillfälle blir det kaos. När folk ändå ger sig ut på vägarna blir situationen för snöröjarna motsvarande att köra plogbil i rusningstrafik. Det går inte.

Vad jag vet hade inte myndigheterna någon färdig plan för att få folk att stanna hemma. I stället korkade staden igen, och upphörde att fungera av den anledningen. Snöröjningen blev till ett elände mitt i all trafik.

Det är inte lätt att stänga ner verksamheter, som vi är vana vid ska fungera, men alternativet kan paradoxalt nog vara att återhämtningen för dessa funktioner tar än längre tid. Det är volymen människor som rör sig i transportsystemen som måste ner till ett minimum i sådana här situationer. Att sortera bort det som inte akut nödvändigt utan kan skjutas upp till morgondagen. Att skolor ska vara öppna som vanligt tycker jag känns som att utmana ödet.

En färdig plan för att underlätta för snöröjarna.

Sedan är det vissa opinionsbildare som inte kunnat avhålla sig från att göra sig lustiga över faktumet att trottoarer, gång- och cykelvägar är det som ska snöröjas först. Populärt kallat jämställd snöröjning. Jag kallar det för prioriterad snöröjning.

Konceptet anser jag vara genialt: Att i första hand underlätta för dom som går, cyklar eller åker kollektivt. Något som även får som direkt konsekvens att antalet olyckor minskar. Att det ändå blir gnäll är inte så konstigt. Det låter när en grupp som vant sig vid att ständigt prioriteras inte längre får stå först i kön.


Men, kommer det fyra decimeter snö är det viktigaste kanske inse att allt inte kan klaras på en gång.


tisdag 8 november 2016

Efter Trump

Oavsett vem som vinner presidentvalet i USA är det berättigat att tala om perioden före och efter Donald Trump.

Dagens Nyheter hade i söndags (6/10) en lång fördjupande artikel om Donald Trumps väg till att bli presidentkandidat för republikanerna (dessvärre bara tillgänglig för DN-prenumeranter, men videon är sevärd). Tankegodset i hans argumentation är ingalunda nytt, det rör sig om gamla konspirationsteorier med rötterna i ”Sion vises protokoll” från det gamla Tsar-Ryssland. Antisemitiska idéer.

Alltså att en konspiration skulle styra världen; media, politiker, kapitalister, fackföreningsrörelser har gått samman för att gemensamt driva världen i önskad riktning. Genom att förneka klimatförändringarna har Donald Trump även lagt till att forskare och vetenskapsmän är korrumperade och ljuger. Och springer i etablissemangets ledband.

Donald Trump själv är försiktig med att peka ut det hela som en judisk konspiration. Även om han lyckas dåligt. Att en av världens ständigt förtryckta minoriteter beskylls för all världens elände är inget nytt. Så gjorde nazisterna i Tyskland på 30-talet, och då ska vi komma ihåg att Tyskland under mellankrigstiden var mindre antisemitiskt än sina grannländer.

Precis som om Donald Trump inte har något egenintresse av att peka ut konkurrenter som kriminella.

Det finns gott om Trumpar i världen, och även i Sverige. Politiker och opinionsbildare som i sin argumentation gör gällande att media ljuger, att forskare och vetenskapsmän är korrumperade, att dessa Trumpar redovisar sanningen samtidigt som de förföljs av etablissemanget. Infowars med den ökände Alex Jones i spetsen är något av primärkälla till många av de ”sanningar” som sprids bland de här konspirationsteoretikerna. Det finns även kopplingar mellan Infowars och Sverigedemokraterna.  

I en del fall sitter de här Trumparna i ledningen för sina länder, som i Polen och Ungern, där den fria pressen har börjat beskäras på ett obehagligt sätt. Det gäller för civiliserade politiker förhindra att så även sker i Sverige. Det finns tillräckligt med brun nationalism i Europa. Det finns ingen anledning att normalisera Sverigedemokraterna.

Den stora faran med Trumps konspirationsteorier, inte minst bland hans anhängare, är att valet, vid en förlust för Trump, kommer betecknas som riggat. Att kapitalägarna och fackföreningsrörelsen tillsammans med media, styrda av judarna, förvägrar amerikanerna att styra över sig själva. En mycket farlig situation.

Skulle Trump vinna valet, då måste han börja infria sina löften om att ”göra Amerika stort igen”. Kolgruvorna ska öppnas igen, stålindustrin ska fås att blomstra.

Det kommer inte att hända. Även om presidenten vill få fart på verksamheten med kol och stål, handlar det om produktionsmetoder som är föråldrade och för alltid borta från USA. Framgångsrik industriproduktion i dag är teknikintensiv och rationell. Trump strör löften kring sig som vore det ett förflutet sekel. Gränserna ska stängas, illegala invandrare kastas ut. Normen ska vara den vite kristne heterosexuelle mannen. Alltså en minoritet av det stora landets population.

Frågan infinner sig: Om Trump får igenom delar av sitt populistiska program, vad händer då? Vad kommer hända när ett isolationistiskt USA tappar marknadsandelar, och folk får det sämre i stället för bättre?

Kommer USA i ett sådant läge göra sig av med den gamla skåpmat Donald Trump levererat? Eller blir resultatet ännu mer av det dåliga?

Oavsett valutgång kommer världen i morgon att vara en osäkrare plats.



tisdag 1 november 2016

Statlig sjukvård eller Storregioner?


Ja eller nej till denna reform är vanligen huvudspåret i diskussionen.
Bild från SVT

Två alternativ som jag inte tror existerar. Verkligheten är nog snarare att valet står mellan Storregioner eller att Staten tar över ansvaret för akut-, intensiv- och specialistvård. Ungefär som skedde i Norge:

Vid sekelskiftet för 15 år sedan var den norska hälsovården i kris med svarta hål i ekonomin, långa köer och stor ojämlikhet i vården beroende på var i landet man råkade bo.

Jag är övertygad om att det behövs en ordentlig reformering av vården i Sverige. Primärvården är eftersatt samtidigt som akut-, intensiv- och specialistvården är fragmentiserad. Jag tror det behövs både decentralisering och centralisering.

En decentralisering av primärvården och dess uppgifter. Vårdcentraler som fungerar som närakuter och samtidigt servar befolkningen med den mera vardagliga sjukvården.

Akut-, intensiv- och specialistvård är sjukvård av helt annan dignitet och kräver ett sjukhus med såväl teknik som kompetens. Akutvård i dag börjar när ambulansen är på plats, men mycket av debatten verkar ligga kvar i slutet av 70-talet när en ambulanssjukvårdare skulle genomgå en 6-veckors sjukvårdsutbildning … Då kunde verkligen varje kilometer extra vara livshotande.

Jag tror inte på små sjukhus som inte kan ge fullskalig akut-, intensiv- eller specialistvård. En vård som kräver mycket resurser både vad gäller tekniska hjälpmedel och kunnig personal. Jag tycker inte att vi ska ha förlossningsavdelningar som inte klarar av en besvärlig komplikation.

Och det säger sig självt att specialiserad teknik, inklusive specialister, bara kan finnas utifrån ett tillräckligt stort befolkningsunderlag.

En problematik inom vården som måste lösas är patienter som i onödan använder sig av akutsjukvård och patienter som avbokar schemalagd vård. Sådant är kostsamt. Sedan måste den medicinska bedömningen gälla om vilken som är i behov av vård först. Det är inget som politiker ska lägga sig i. Vårdgarantin ger jag inte så mycket för, i synnerhet inte när det dyker upp nya behandlingsformer som kan lösa ett ackumulerat behov, typ starr eller höftleder.

Det kommer bli en smärtsam omorganisering av svensk sjukvård. Ingen har riktigt velat ta tag i frågan, parallellen till Norge före sekelskiftet är slående. Dagens regiondebattörer verkar heller inte vilja ta tag i frågan.

Att stärka primärvården, ytterligare specialisera sjukhusvården och med det låta ett antal mindre sjukhus stryka på foten, kommer att trampa på många ömma tår.