Den amerikanska drömmen rostar

Visst blir det mycket USA-val just nu, men ämnet är intressant såtillvida att där finns gemensamma beröringspunkter med Sverige även om skillnaderna är stora. Bitvis mycket stora.

Jag utgår från den kraschade tillverknings- men främst bilindustrin i USA, i det som lite vanvördigt men träffande kallas för rostbältet.

Jag börjar med att spekulera lite fritt om varför följderna blev så enorma i det som tidigare kallades tillverkningsbältet:

USA har av tradition aldrig haft någon stark fackföreningsrörelse, relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare har varit hårt styrd av marknaden, utbud och efterfrågan. En mycket lös arbetsrättslig lagstiftning.

Ett företag, som konkurrerade på en marknad med fallande priser, kunde fortsätta göra detta med framgång, genom att helt enkelt hålla tillbaka lönerna, samtidigt som det var lätt att göra sig av med personal. Utbud och efterfrågan gällde även på arbetsmarknaden.

Några starka incitament fanns inte för att öka kompetensen bland de anställda eller rationalisera, eller ens investera, för att tillverka en billigare produkt mera effektivt (arbetskraften var ju billig). Samtidigt låg en del av den amerikanska drömmen och skavde, den om att varje medborgare skulle äga en bil, och då helst en stor, bensinen kostade inte så mycket.

När amerikanerna själva sedan började efterfråga mindre praktiska bilar, billigare i drift, ja, då blev kraschen ett faktum, och stenhård. En efterbliven tillverkningsindustri hade gått ur tiden. Och en stor mänsklig resurs blev degraderad till bidragsberoende.

Tiden kan inte kan vridas tillbaka, även om Trump talar om att ”vi ska ta tillbaka vårt land”. Besvikelsen kan bli monumental. Och även farlig.

Att ta landet tillbaka är säkert en dröm för den stora grupp som säger sig vara ”Främlingar i sitt eget land”.

Radioprogrammet ”Godmorgon, världen” hade för någon dag sedan en dokumentär på detta tema: Främling i sitt eget land

Arlie Russell Hochschild är det som genomfört forskningen, som redovisas i programmet, och som även resulterat i boken Strangers in their own land

Arlie Russell Hochschild hade intervjuat människor från den konservativa arbetarklassen, Trumpanhängare, i Lake Charles, Louisiana. Människor som i likhet med dom i rostbältet fått se den amerikanska drömmen lösas upp (här i Lake Charles är den viktigaste industrin petrokemisk).

Konservativa värderingar, religion, nej till abort, ingen identitetspolitik ingår som viktiga delar i tankegodset (i det konservativa USA kan vi utgå från att jämställdhet, i form av att en kvinna har rätt att vara självständig, skaffa sig en bra utbildning och kunna leva på sin lön, ses som förhatlig identitetspolitik, så konservativt och bibeltroende är det). I Lake Charles finns en större bokhandel, och den saluför främst biblar. Demokratiskt styrda öst- och väststater nämns med förakt, liksom regeringen i Washington. Människorna känner sig svikna, men finns det någon väg tillbaka?

Förmodligen inte.

Det tas inte upp i programmet, men jag ser jätteproblemet framför mig. Ungdomar som växer upp, vidgar sina vyer, prövar sina vingar och gör karriär. Kommer dom att vilja utvecklas i en stad där den stora bokhandeln företrädesvis säljer biblar? Kommer unga kvinnor att slå sig ner i ett samhälle, där hemmet ses som den naturliga platsen för kvinnan? Där ett homogent samhälle ses som en garant mot mångfald.

Risken för Lake Charles och liknande städer och samhällen är att just de ungdomar dom är i störst behov av lämnar för att inte återvända. Dom kommer att flytta till de förhatliga större metropolerna och bygga sin framtid där. Och att Donald Trump genom sitt återupprättande av amerikanska värderingar, den amerikanska drömmen, paradoxalt nog, är pådrivande i den utvecklingen.

Och då är frågan vad som händer med Lake Charles. Inte minst i en värld som försöker göra sig kvitt ett ålderdomligt fossilberoende. 

Likheterna med svenska förhållanden, inte minst bruksorter med problem, överlåter jag till läsaren att fundera över.