Identitetspolitik i ord, bild och ton

Det går alldeles utmärkt att bli glad över public service. Efter att ha blivit tipsad kollade jag Världens Sofia Jannok på SVT Play. En dokumentärserie i tre delar producerad för SVT.

Bild från SVT. Länk ovan.

Sofia Jannok är såväl mångsysslare som världsartist från Sápmi. Även renskötare. Och hon tvekar inte att ta politisk ställning. Med rötterna i det samiska samhället bär hon arvet med sig från ett Sverige som inte behandlat sina minoriteter väl. Engagemanget för ursprungsbefolkningar och minoriteter är starkt. Även mot rasism och främlingsfientlighet.

Dokumentär, fakta, underhållning, samhällskritik. Public service när den är som bäst.

En bakgrund till att SVT sänder en sådan här dokumentär är den för många så förhatliga identitetspolitiken. Alltså ett uppdrag om ett brett programutbud som skildrar verkligheten; mångfald, ursprungsbefolkningar, minoriteter, sådant som inte ligger inom den vanliga normen. Även sådant som inte är till fördel för media som i första hand jagar tittarsiffror.

I dagens mediedebatt är det nyttigt tänka på, att ett sådant här program, med största sannolikhet inte skulle vare sig producerats eller sänts i Polen eller Ungern. I dessa länder håller begreppet fri media på att urholkas till att journalistiken ska bygga på unken nationalism. Media ska användas som verktyg för att bygga upp en slags ideologisk nationell identitet. Alltså samma system som vi trodde de forna östländerna lämnade i och med järnridåns fall.

Så var det inte.

Naturligtvis ser Sverigedemokraterna Polen och Ungern som förebilder när det gäller mediepolitik. Inte bara SD för den delen. Även i borgerlighetens utkant frodas konspirationsteorier om att public service är vänsterstyrt.

Naturligtvis rent nonsens. Public service har en opartiskhet som ibland tar sig bisarra uttryck. Ståupparen Soran Ismael kunde inte kombinera rollen som komiker och samhällsdebattör inom SR under valrörelsen, på grund av att ha blivit attackerad av några Sverigedemokrater i den så kallade järnrörsskandalen (även om det rörde sig om aluminium).

Märker ni glidningen? Ett antal Sverigedemokrater attackerade Soran Ismael, och därefter kunde han inte delta aktivt i samhällsprogram, därför att han häcklar dessa individer i sin roll som komiker. Objektivitet och opartiskhet?

Ett annat exempel där opartiskheten gick överstyr var när SVT för några år sedan rapporterade om resultat från klimatforskningen. Alltför ofta slog public service knut på sig själva för att leta upp någon som inte höll med klimatforskarna. Sedan spelade det ingen roll om det var en kannstöpare, som aldrig någonsin vare sig praktiskt eller teoretiskt ägnat sig åt klimatforskning. Allt i opartiskhetens heliga namn. Det har blivit bättre men det tog tid (rapportering av vetenskap bygger på det som är publicerat i vetenskapliga tidskrifter, det som publiceras där är fackmässigt granskat).

Stark kritik fick också SVT för sitt närapå hemma-hos-reportage med Vàvra Suk och Nya Tider. En tidning med starka kopplingar till den nazistiska sfären. Peter Wolodarski är inte tyst även om många skulle önska det. Konspiratoriska anklagelser mot Wolodarski och DN är vanligt förekommande inte bara i SD-kretsar, utan även inom delar av borgerligheten. Rikspolitiker som låter riktigt otäcka påhopp ligga kvar på kommentartrådar, oemotsagt. Jag är inte säker på att sådana politiker värderar det svenska fria ordet speciellt högt. (Det kommer ett inlägg om detta framöver.)

Det som kännetecknar public service och seriösa medier är öppenheten. Public service har en granskningsnämnd, som fäller inslag som strider mot exempelvis opartiskhet. Pressens opinionsnämnd finns som granskare av tidningar. Det går alltid att föra öppen debatt om och kring seriösa medier.

Mot bakgrund av den debatt som pågår kring massmedia kan jag bara dra en slutsats:

Slå vakt om public service!

[Personligen har jag för tillfället ingen TV, och betalar därför ej heller licens, om någon undrar över detta. Däremot utnyttjar jag den fria SVT-sajten.]