måndag 21 mars 2016

Obehaglig diskussion om journalisters sympatier


I fråga om politikernas förhållande med media och journalister kan lugnt slås fast att inget nytt under solen inträffat. Förmedlar inte journalisterna det som politikerna önskar, så beror det på att media vinklar eller missförstår. På senare tid har det blivit allt mera vanligt att offentliga personer som inte får fram sitt budskap hävdar att media förtiger eller inte vågar skriva sanningen.

Urtypen för en helt vanlig konspirationsteori alltså. Och ofta sägs journalisternas politiska sympatier vara ett problem.

En stor del av näringen till de här tankarna, utöver det egna tillkortakommandet, härrör med stor sannolikhet från en stor undersökning om den svenska journalistkåren av Kent Asp, närmare bestämt kapitel 13 om partisympatierna hos den svenska journalistkåren.

Alltför många opinionsbildare och politiker, främst borgerliga, har dragit mycket stora växlar på den här undersökningen. Och förtigit i sammanhanget mycket viktiga fotnoter i undersökningen:
I modern nyhetsjournalistik är professionella nyhetsvärderingsprinciper viktigare än partipolitiska värderingar. Den speciella arbetslogik journalisterna och medierna använder sig av väger tyngre än journalisternas personliga åsikter
Nyhetsarbete är i stor utsträckning en kollektiv, redaktionell arbetsprocess med många inblandade journalister och ofta med en långt driven arbetsfördelning. Utrymmet för påverkan av enskilda individers åsikter är därigenom begränsat

Journalister identifierar sig känslomässigt i mycket mindre grad än allmänheten med de politiska partierna. Det är få journalister som uppfattar sig som övertygade anhängare till ett visst parti. De kan därmed antas vara ännu mer trolösa gentemot partierna än vad allmänheten är.


Jag förstår att mindre nogräknade opinionsbildare vill hålla dessa fotnoter borta från diskussionen kring journalistikens villkor. För mig som följer med i den politiska debatten framstår påståenden om att journalister styr artiklarna utifrån sympatier, som rent löjeväckande. Inte minst med tanke på att många ledande politiska kommentatorer är, just det, borgerliga. Något som jag inte har det minsta problem med, jag upplever dessa som trovärdiga och sakliga.

Däremot finns det i den här konspirationsteorin en mycket obehaglig underton, om att helt enkelt styra journalistiken á la Polen eller Ungern. Sverigedemokraterna har tydligt deklarerat att dom ser dessa båda länder som förebilder. En hel del nationalistiska debattörer använder konspirationsteorin för att underminera trovärdigheten i nyhetsrapporteringen.

Så, vad är det då för rapportering de här konspirationsteoretikerna vill ha? Förmodligen en rapportering som inte utmanar den egna faktaresistenta världsbilden.



Men ännu större ansvar ligger hos makthavare som sprider dynga. När nya siffror visar att det dödliga våldet under 2015 är högre än 2014 hittar de en trend som ska sprida rädsla. Även fast de hänvisar till texter där Brås egen expert Sven Granath säger att "den långsiktiga tendensen med färre fall av dödligt våld gäller fortfarande". När siffran för dödligt våld i Sverige år 2012 sjönk till 68 fall, var fanns då SD- politiker som Jimmie Åkesson, Kent Ekeroth, Björn Söder och Mattias Karlsson, och diverse opinionsbildare?


Nej, det är inte medias uppgift att förmedla en förvriden verklighetsuppfattning, även om personer som Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth önskar att så vore fallet.


Mer genustänk i politiken, tack


De flesta tycker nog att det är en självklarhet att politiken och samhället inte ska behöva könsuppdelas. Att verksamheterna ska vara till för alla oavsett kön, och att besluten ska tas utifrån det. Det finns till och med dom som tycker att det fungerar bra som det gör i dag, och att de förändringar som behöver göras inte har, eller ska ha, ett dugg med genus att göra.

Tyvärr är det en villfarelse.

Tydligast tycker jag att det blir i fråga om transportsystemet.

Vi stannar upp lite. Vad är transportsystemet? Rimligen de olika sätt, på vilket vi transporterar varor, tjänster och människor. En del kanske inte så nödvändigt, annat kanske till och med livsavgörande.

Buss 807 blev film, men bilden passar som symbol för alla dom resenärer som är beroende av en fungerande kollektivtrafik. Bild från Svenska Omnibusföreningen

Resor till och från arbetet är en stor del av de dagliga transporterna. Många åker i egen bil, men väldigt många åker kollektiva färdmedel. Såväl privata färdmedel som kollektiva dito måste fungera för att samhället ska fungera.

En majoritet av dom som är beroende av kollektivtrafik för att ta sig till och från arbetet eller studier är kvinnor. Fördomsfull som jag är så tycker jag att detta märks i synen på kollektivtrafiken. De kollektiva färdsätten behandlas i första hand som rena budgetfrågor – att verksamheten måste fungera kommer i andra hand.

Tänk om vi på allvar skulle låta kollektivtrafiken ta plats i det totala trafiksystemet, och börja se busslinjer som framtidsinvesteringar och inte som löpande utgifter? Våga ställa budgetfrågan, om en viss vägsträcka verkligen ska rustas upp till en viss kostnad, eller om en del av dessa resurser i stället ska användas till att restaurera ett antal busslinjer. En främmande tanke? Nej, inte om vi vill lyfta upp det kollektiva resandet och göra detta till en betydligt viktigare del av transportsystemet.

Jag tror inte att kollektivtrafiken kan få en ökad andel av resurserna i förhållande till övriga transportsätt, om det inte även sker en omfördelning inom det totala transportsystemet.

Och, ja, detta är en genusfråga. Normen inom svensk transportpolitik utgörs inte av en kvinna beroende av fungerande kollektivtrafik för att få vardagen att fungera.

måndag 14 mars 2016

Krypskytte mot polisen


Det finns all anledning att hyfsa debatten en aning när det gäller diskussioner kring polisens arbete. Något som fått stor uppmärksamhet under senare tid är polisens lista på 53 utsatta områden där myndigheten ser särskilda behov av att lägga resurser.

I rapporten står det ”… områden i landet som i olika grad är utsatta för allvarlig brottslighet, har en låg socioekonomisk status och där polisen bör rikta särskilda insatser.” *Det finns ingen anledning att ifrågasätta polisens bedömning. Däremot kritiskt granska debatten runt dessa områden.

Tjärna Ängar i Borlänge finns med på listan. Nej, polisen har inte tappat greppet över Borlänge. Borlänge är heller inte ”förlorat”, som en bekant uttryckte det.

Tvärtom, polisen har tillsammans med kommunen bedrivit ett målmedvetet arbete för att minska brottsligheten och öka tryggheten för medborgarna. Resultatet är att Borlänge som toppade brottsstatistiken år 2000 rejält har minskat antalet anmälda brott. Ett resultat som kan bli än bättre, och det är en anledning till att polisen tar fram listor över problemområden.

Det tråkiga i den vildvuxna debatten är att polisen mer eller mindre pekas ut som en myndighet som tappat kontrollen. Och som grund för den anklagelsen används ofta faktumet, att polisen kartlagt ett antal områden där det ska läggas extra mycket resurser. Ett horribelt sätt att se på verkligheten, enligt mitt förmenande.

En som inte är oskyldig till de här nålsticken är Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson. Han drog sig inte för att använda begreppet No-Go-Zoner. Naturligtvis en sanslös överdrift, men tacksamt använd av ofta nationalistiska debattörer.

När de här påstådda No-Go-Zonerna gått ett varv i viskleken har de förvandlats till hela förorter som står under sharialagar och styrs av islamister. Herrejösses, om jag drabbas av liknande vanföreställningar hoppas jag att någon förnuftig människa tar mig till läkare.

Det finns områden som har rejäla problem med gängrelaterad brottslighet, även gäng kopplade till etniska grupperingar. (Polisen pekar på just detta i sin rapport, och på hänsynslöst våld i gängrelaterade uppgörelser, även om myndigheten påpekar, att inget tyder på, att de grova våldsbrotten ökat totalt sett.) Att koppla samman denna gängkriminalitet med religiositet eller med senare tids flyktingmottagande kan inte sägas vara något annat än vilseledande.

I myten om No-Go-Zonerna ingår att polisen förlorat kontrollen och inte vågar konfrontera problemen. Det gör dom i högsta grad! För bara någon vecka sedan genomfördes razzior i anslutning till krogar för att komma åt yrkeskriminella. Även kronofogden var inblandad. Detta om något är att ta problemen med den organiserade brottsligheten på allvar. Att angripa problemen vid källan.


Polisens farligaste jobb?


Att vara polis är ett farligt yrke. Att ingripa vid supporterbråk är riktigt farligt. Poliser blir skadade. Då är det också märkvärdigt tyst i den delen av internet, som annars frossar i upprördhet när polis och annan blåljuspersonal får problem i någon förort. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att en speciell del av internet undviker att tala illa om sina egna.

Ett annat nålstick mot polisen är ryktet om att polisens insatser på och vid flyktingförläggningar skulle vara hemliga. Naturligtvis finns ingen mörkläggning kring incidenter med eller mot flyktingar. Vi får läsa och höra om det i media. Det är lika öppet som andra polisnyheter. Däremot gör inte polisen någon sammanställning som i dagsläget är offentlig. Inte så mycket att uppröras över, för den som inte är paranoid vill säga.

En del av dessa nålstick syftar naturligtvis till att skapa en bild av att polisen inte längre kan upprätthålla lag och ordning. Något som skulle legitimera de kriminella nätverk som rör sig ute på gatorna under flagg som ”medborgargarden” eller Odins Soldater. Ofta individer med ett kriminellt förflutet och/eller fotbollshuliganer.

Drägg alltså, som då sannerligen inte utför något arbete som polisen inte hinner med, utan snarare ställer till jävulskap och onödigt arbete för myndigheten.


torsdag 10 mars 2016

Arvet efter Palme


Föga förvånande har det trettio år efter det brutala mordet på Sveriges statsminister, ännu ouppklarat, skrivits en hel del analyser om Olof Palmes politiska gärning, och arvet efter densamma. Vissa analyser har varit djuplodande, andra väl grunda enligt mitt sätt att se på nutidshistorien.

Även liberala Dalarnas Tidningars ledarskribent Jens Runnberg har skrivit en ledare om arvet efter Palme. Jag anser inte ledaren utan poänger, samtidigt som texten känns i bittraste laget. Inte över Palme, men över en obefintlig opposition. Vilket i sig, säger en hel del om Palmes storhet, oavsett synen på den politiska gärningen.

Jag skulle vilja lyfta fram EN fråga där Palme hade en enorm betydelse, och lämnat efter sig ett arv som har en enorm betydelse än i dag.

Jag vill låta gamle LO-basen Stig Malm formulera vad det handlar om:

Jämställdhet för mig, är när frun kan be mannen dra åt helvete, om han kommer hem och är full och bär sig illa åt.[1]




Formuleringen är lysande. Ett samhälle kan inte bli jämställt om inte kvinnorna är ekonomiskt oberoende, vare sig de är ensamstående eller lever i ett förhållande.

Olof Palme lyfte inte bara frågan om jämställdhet, utan genomförde också politiken i stora drag. Journalisten, historikern och författaren Henrik Berggren skildrar skeendet mycket bra i sin biografi över Olof Palme Underbara dagar framför oss (Norstedts 2010).



Olof Palme tog till viss del det socialdemokratiska partiet på sängen genom att börja driva frågan. För att inte tala om oppositionen …

Historien är lång, men den viktigaste jämställdhetsreformen var att bygga ut barnomsorgen. Däri låg nyckeln till ett mera jämställt samhälle.

Den politiker som oftast brukar beskyllas för kollektivism var alltså samma politiker som drev en oerhört individualiserad syn på man och kvinna. Individen skulle inte tvingas till beroende av någon annan.

Synen på jämställdhet mellan kvinna och man är ett arv som måste tillskrivas Olof Palme, men även konsekvensen av denna syn:

Sysselsättningsgraden, alltså andelen av den arbetsföra befolkningen som faktiskt arbetar, är i Sverige (trots ivriga påståenden om motsatsen) mycket hög. Även om internationell statistik använder ett enligt mig bisarrt åldersintervall, 15-74 år. 66 % av svenskarna i detta åldersintervall arbetar. En siffra som varit omöjlig utan en väl utbyggd barnomsorg.




[1] Jag tror det är mer än 20 år sedan jag hörde Stig Malm formulera sig på detta sätt på ett offentligt möte, på biblioteket i Osby. Jag har glömt vad det var för sammankomst, men denna mening etsade sig fast i mitt minne. Även om alla ord inte hamnat rätt i citatet.