måndag 21 mars 2016

Obehaglig diskussion om journalisters sympatier


I fråga om politikernas förhållande med media och journalister kan lugnt slås fast att inget nytt under solen inträffat. Förmedlar inte journalisterna det som politikerna önskar, så beror det på att media vinklar eller missförstår. På senare tid har det blivit allt mera vanligt att offentliga personer som inte får fram sitt budskap hävdar att media förtiger eller inte vågar skriva sanningen.

Urtypen för en helt vanlig konspirationsteori alltså. Och ofta sägs journalisternas politiska sympatier vara ett problem.

En stor del av näringen till de här tankarna, utöver det egna tillkortakommandet, härrör med stor sannolikhet från en stor undersökning om den svenska journalistkåren av Kent Asp, närmare bestämt kapitel 13 om partisympatierna hos den svenska journalistkåren.

Alltför många opinionsbildare och politiker, främst borgerliga, har dragit mycket stora växlar på den här undersökningen. Och förtigit i sammanhanget mycket viktiga fotnoter i undersökningen:
I modern nyhetsjournalistik är professionella nyhetsvärderingsprinciper viktigare än partipolitiska värderingar. Den speciella arbetslogik journalisterna och medierna använder sig av väger tyngre än journalisternas personliga åsikter
Nyhetsarbete är i stor utsträckning en kollektiv, redaktionell arbetsprocess med många inblandade journalister och ofta med en långt driven arbetsfördelning. Utrymmet för påverkan av enskilda individers åsikter är därigenom begränsat

Journalister identifierar sig känslomässigt i mycket mindre grad än allmänheten med de politiska partierna. Det är få journalister som uppfattar sig som övertygade anhängare till ett visst parti. De kan därmed antas vara ännu mer trolösa gentemot partierna än vad allmänheten är.


Jag förstår att mindre nogräknade opinionsbildare vill hålla dessa fotnoter borta från diskussionen kring journalistikens villkor. För mig som följer med i den politiska debatten framstår påståenden om att journalister styr artiklarna utifrån sympatier, som rent löjeväckande. Inte minst med tanke på att många ledande politiska kommentatorer är, just det, borgerliga. Något som jag inte har det minsta problem med, jag upplever dessa som trovärdiga och sakliga.

Däremot finns det i den här konspirationsteorin en mycket obehaglig underton, om att helt enkelt styra journalistiken á la Polen eller Ungern. Sverigedemokraterna har tydligt deklarerat att dom ser dessa båda länder som förebilder. En hel del nationalistiska debattörer använder konspirationsteorin för att underminera trovärdigheten i nyhetsrapporteringen.

Så, vad är det då för rapportering de här konspirationsteoretikerna vill ha? Förmodligen en rapportering som inte utmanar den egna faktaresistenta världsbilden.



Men ännu större ansvar ligger hos makthavare som sprider dynga. När nya siffror visar att det dödliga våldet under 2015 är högre än 2014 hittar de en trend som ska sprida rädsla. Även fast de hänvisar till texter där Brås egen expert Sven Granath säger att "den långsiktiga tendensen med färre fall av dödligt våld gäller fortfarande". När siffran för dödligt våld i Sverige år 2012 sjönk till 68 fall, var fanns då SD- politiker som Jimmie Åkesson, Kent Ekeroth, Björn Söder och Mattias Karlsson, och diverse opinionsbildare?


Nej, det är inte medias uppgift att förmedla en förvriden verklighetsuppfattning, även om personer som Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth önskar att så vore fallet.


1 kommentar:

  1. Den här undersökningen från Ipsos lär få en del "gammelmedia-kritiker" att gnissla tänderna.

    "Förtroendet för public service och de stora morgontidningarna är fortsatt starkt, visar en mätning från DN/Ipsos. Det är färre än var tionde som inte litar på dessa medier. Endast 4 procent har förtroende för hatsajten Avpixlat."

    SvaraRadera