Arvet efter Palme

Föga förvånande har det trettio år efter det brutala mordet på Sveriges statsminister, ännu ouppklarat, skrivits en hel del analyser om Olof Palmes politiska gärning, och arvet efter densamma. Vissa analyser har varit djuplodande, andra väl grunda enligt mitt sätt att se på nutidshistorien.

Även liberala Dalarnas Tidningars ledarskribent Jens Runnberg har skrivit en ledare om arvet efter Palme. Jag anser inte ledaren utan poänger, samtidigt som texten känns i bittraste laget. Inte över Palme, men över en obefintlig opposition. Vilket i sig, säger en hel del om Palmes storhet, oavsett synen på den politiska gärningen.

Jag skulle vilja lyfta fram EN fråga där Palme hade en enorm betydelse, och lämnat efter sig ett arv som har en enorm betydelse än i dag.

Jag vill låta gamle LO-basen Stig Malm formulera vad det handlar om:

Jämställdhet för mig, är när frun kan be mannen dra åt helvete, om han kommer hem och är full och bär sig illa åt.[1]

Formuleringen är lysande. Ett samhälle kan inte bli jämställt om inte kvinnorna är ekonomiskt oberoende, vare sig de är ensamstående eller lever i ett förhållande.

Olof Palme lyfte inte bara frågan om jämställdhet, utan genomförde också politiken i stora drag. Journalisten, historikern och författaren Henrik Berggren skildrar skeendet mycket bra i sin biografi över Olof Palme Underbara dagar framför oss (Norstedts 2010).

Olof Palme tog till viss del det socialdemokratiska partiet på sängen genom att börja driva frågan. För att inte tala om oppositionen …

Historien är lång, men den viktigaste jämställdhetsreformen var att bygga ut barnomsorgen. Däri låg nyckeln till ett mera jämställt samhälle.

Den politiker som oftast brukar beskyllas för kollektivism var alltså samma politiker som drev en oerhört individualiserad syn på man och kvinna. Individen skulle inte tvingas till beroende av någon annan.

Synen på jämställdhet mellan kvinna och man är ett arv som måste tillskrivas Olof Palme, men även konsekvensen av denna syn:

Sysselsättningsgraden, alltså andelen av den arbetsföra befolkningen som faktiskt arbetar, är i Sverige (trots ivriga påståenden om motsatsen) mycket hög. Även om internationell statistik använder ett enligt mig bisarrt åldersintervall, 15-74 år. 66 % av svenskarna i detta åldersintervall arbetar. En siffra som varit omöjlig utan en väl utbyggd barnomsorg.

---

[1] Jag tror det är mer än 20 år sedan jag hörde Stig Malm formulera sig på detta sätt på ett offentligt möte, på biblioteket i Osby. Jag har glömt vad det var för sammankomst, men denna mening etsade sig fast i mitt minne. Även om alla ord inte hamnat rätt i citatet.