tisdag 27 februari 2018

Utstraffad från Falu kommun


Det är så här det är. Den som har synpunkter på hur verksamheten ska förbättras har inget i verksamheten att göra enligt dom som driver den.

Detta, mitt brev, för närmare två år sedan är den enda rimliga förklaringen till att jag inom Arbetscenter betraktas som persona non grata.

I brevet berör jag en episod som jag ångrar djupt. När jag tvingades arbeta med en person som var uppenbart drogpåverkad även ute på förskolor mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag ångrar i dag att jag inte direkt bröt av, och anmälde verksamheten till Arbetsmiljöverket, och sjukskrev mig. Verksamhetschefen Niklas Wolff var inte byxad att klara dessa utmaningar.

Men, som sagt, det är farligt för en person i beroendeställning, att stöta sig med lägervakten. Tig och håll käft.




Bo Jonsson
610909-2459
Bergsätravägen 11 A
790 20 Grycksbo
0730 38 28 83



Till
Susanne Norberg, Kommunstyrelsen
Maria Jonsson, Chef AIK
Niklas Wolff, Enhetschef Arbetscenter
Håkan Appell, Verksamhetschef Hälla
Leif Norberg, Verksamhetschef Norslundsgruppen
Ing-Marie Sahlin Järnberg, AIK

För kännedom:
Anders Blom, f.d. Enhetschef Arbetscenter
Anders Östling, AIK
Robin Norberg, Kommunfastigheter
Dan Persson, Kommunfastigheter
Kommunstyrelsen (Eva Dahlander, Kanslichef)


Utvärdering nystartsjobb Bo Jonsson perioden 2015-01-01 till 2016-03-31

Undertecknad har den aktuella perioden varit verksam på dels Plattform Svärdsjö dels Plattform Norslund. Tiden blir dock längre om en period med särskilt anställningsstöd med placering på Plattform Norslund räknas in.

Jag fick förmånen att som delansvarig starta upp ett nytt projekt i form av Plattform Svärdsjö. Projektet skulle huvudsakligen vara behjälpligt med skötsel och underhåll av kommunala fastigheter i norra kommundelen. Arbetsgivaransvar och arbetsledning från Hälla och Plattform Norslund. Uppdragsgivare och beställare Kommunfastigheter.

Eftersom ingen haft intresse av att ta del av mina erfarenheter; hur det är att starta upp ett nytt projekt, vad som måste tas i beaktande, problem och möjligheter, logistiska utmaningar, vad som fungerat bra och dåligt, respektive uselt, väljer jag att skriftligen redovisa mina synpunkter. Erfarenheter jag även anser att ansvariga politiker och tjänstemän skall ta del av.

Det är en utmaning att etablera en ny verksamhet med ”arbetande arbetsledare” bestående av två för varandra tämligen okända personer. Någon djupgående förberedelse för denna nya roll gavs heller inte. För egen del hade jag god erfarenhet av dagligt-skötsel-arbete, medan min kollegas främsta kunskaper låg inom fältet skogsvård, vilket var en liten del av arbetet.

Jag upplevde det som ett problem att tillsammans med min kollega börja min arbetsdag på Hälla, samtidigt som övriga gruppmedlemmar startade sin på Svärdsjöskolan. Personalen i en sådan här grupp är sällan självgående, och att då starta dagen med att många gånger sitta och vänta på arbetsledningen är inte bra.

I arbetet med att etablera en ny plattform anser jag det viktigt att personalen sätts samman utifrån att den nya gruppen ska fungera så bra som möjligt tillsammans. Att använda den nya plattformen för att lösa personalproblem på Hälla, som skedde, anser jag vara allt igenom förkastligt, och ett tecken på bristande ledarskap.

Formerna för den praktiska arbetsledningen kan heller inte sägas ha varit optimala. Verkligheten blev att uppdragsgivarens roll (Kommunfastigheter) i stora delar flöt samman med arbetsledarens roll (Plattform Norslund). Som arbetande arbetsledare innebar det ledning från två personer representerande två olika förvaltningar. I praktiken blev detta inget större problem, då de ledande personerna var far och son. Vi kanske dock inte ska utgå från att den konstellationen är regel om liknande verksamheter ska byggas upp.

Samarbetet mellan kommunfastigheter och Plattform Svärdsjö fungerade, under min korta period, enligt mig mycket bra. Arbetet gentemot verksamheterna – som äldreboenden, särskilda boenden, skolor och förskolor – var en ren fröjd. Underhållet är ofta eftersatt och personalen oftast (läs alltid) glad över att en arbetsgrupp kan hjälpa dem. Detta förutsätter dock en ständig dialog med personalen på den aktuella verksamheten. Fungerar detta finns det inget mera tacksamt arbete!

Personalrekryteringen är därför mycket viktig för att plattformarna ska fungera. Personalen måste, utöver folk som vill och kan jobba, bestå av personer som passar in i inte minst förskolemiljö. Här har det brustit. Kraven är inte så stora egentligen: En person som i vart fall vill försöka sköta ett arbete, ett insteg på arbetsmarknaden, och som har tillräcklig social kompetens. Erfarenheten är dessvärre att AIK inte klarat av den delen. När plattformarna hade som mest att göra, och inte hann med att fullgöra sitt uppdrag gentemot kommunfastigheter, misslyckades AIK med att ta fram personal. Personer inte mogna för arbetsmarknaden var till ingen hjälp.

Försiktighet måste iakttas vid användandet av plattformarna som ett led i integrationen för invandrare. Invandrare ska integreras i det svenska samhället. Det är inte säkert att det är optimalt att göra det tillsammans med personer som aldrig någonsin blivit integrerade …

Det dyker inom sådana här verksamheter ofrånkomligt upp människor som inte alls passar in, är lämpliga eller mogna för arbetet. Individer med drogproblem tillhör ytterligheterna, men förekommer. Att det då inte inom organisationen finns en särskild plan för hur detta ska hanteras ser jag som hårresande. En misstänkt drogpåverkad person måste naturligtvis omgående testas. Ni kan själva tänka er reaktionerna om det blivit allmänt känt att en person anställd på arbetscenter arbetat drogad på en förskola.

Min korta tid som arbetande arbetsledare tog slut efter tre månader på grund av virus på balansnerven. Ett ytterligt otrevligt sjukdomstillstånd med kraftiga balansrubbningar. Resultatet blev ungefär två månaders sjukskrivning, och ytterligare en tid oförmögen att kunna köra bil. I samband med sjukdomen upphörde mitt engagemang med Plattform Svärdsjö, och därmed anställningen som arbetande arbetsledare. Projektet Plattform Svärdsjö fortsatte, även om jag kopplades bort. Anledningen till varför jag kopplades bort helt och hållet vet jag inte. Projektet stöptes om samtidigt som mina erfarenheter, som jag skrev i inledningen, var ointressanta.

En snäll tolkning är att ledningen på arbetscenter insett att den lösning de själva sjösatt inte var den bästa, och tog tillfället i akt att avpollettera mig i samband med sjukdomen. En elak tolkning är att det hela handlade om repressalier för att jag blivit sjuk. Det sved trots allt att gå ner drygt 4 000 i månadslön utan att få en förklaring till om arbetet var väl utfört eller inte, och utan att någon var intresserad av min personliga syn på hur verksamheten fungerat. Eller om hur jag såg på framtiden. En slags mänsklig degradering.

Det blev en återgång till Plattform Norslund, ett arbete som nu inte längre blev förlängt. Anställningen upphörde den 31 mars, och att jag fick beskedet telefonledes så sent som torsdagen den 17 mars, endast två veckor före sista arbetsdag, ser jag inte som förvånande.


Grycksbo den 6 april 2016
Bo Jonsson














måndag 26 februari 2018

Personliga initiativ inget för AME i Falu kommun



Arbetsmarknadsenheten i Falu Kommun har inget till övers för arbetslösa som aktivt försöker bidra till att lösa sin situation.

Ofta har jag som långtidsarbetslös fått höra att jag måste göra vad jag kan för lösa min situation. Kontakta arbetsgivare och organisationer, presentera mig, inte ge upp.

Ungefär så har jag försökt agera, skickat personliga brev till organisationer, även kommunala sådana, där jag känt att jag har något att bidra med.

Som exempelvis till Staberg, en del av världsarvet Falun.


Nu råkade det falla sig så att jag även använde en e-post som gick till kontaktcenter i Falu Kommun. Genast blev jag närmast åthutad av verksamhetschefen på arbetsmarknadsenheten. Så skulle jag tydligen inte göra. Inte kontakta verksamheterna direkt, utan i stället gå via arbetsförmedlingen.



Aha, en praktikplats eller extratjänst måste tydligen gå via arbetsförmedlingen. Men detta visste jag redan. Men trodde i min naiva villfarelse att det av myndigheterna sågs som något positivt att jag försökte skapa de nödvändiga kontakterna före. Jag hade fel.

Riktigt parodiskt har det blivit nu, när en handläggare på AF föreslagit mig till extratjänst för nämnda AME. För en dryg månad sedan fick jag ett telefonsamtal från en handläggare, som berättade att jag inom perspektivet av några veckor skulle kallas till ett möte om extratjänst.

Så blev det inte.

Arbetsförmedlingen hade backat. Det var inte som Verksamhetschefen för AME skrev i sin e-post till mig, att AME arbetade på uppdrag av AF. Det var AME som hade sagt nej till min extratjänst, och handläggaren på AF jamsat med.

I stället blev jag föremål för fattigauktionen på AF, där Samhall mot en ersättning på 150 kronor per dag, nu åtar sig min arbetsträning, i utbyte mot att AF kan sätta ett streck i den kolumn, som visar att ännu en person kommit i åtgärd via deras försorg. Arbetsträningen syftar för övrigt inte till någon anställning, utan bara att göra den arbetssökande mera gångbar på arbetsmarknaden. Inget ont om samhall, men för mig som är utanför arbetsmarknaden är det naturligtvis en oerhörd merit att ha arbetstränat på Samhall …

Det finns en bakgrundshistoria, naturligtvis, varför min enda förklaring till AME:s agerande är rena repressalier. Jag hade förmånen att bygga upp en ny plattform inom ramen för Hällas verksamhet: Plattform Svärdsjö. Det var tufft men gick bra tills jag drabbades av virus på balansnerven och blev långtidssjukskriven.

Ingen brydde sig på arbetscenter. Ingen av mina chefer hörde av sig och frågade hur vi skulle kunna gå vidare. Något som väl närmast är kutym hos en frisk arbetsgivare. 

Arbetscenter hade bytt chef. Den chef som jag skrev anställningskontrakt med hade nått pensionsåldern, och en ny hade tagit vid. Det fick jag veta av, som det heter i isländska sagor. Det som följer visade ändå tydligt den nye Verksamhetschefens förmåga till ledarskap.

Första beskedet fick jag av en arbetskamrat (tror han har alla bokstäver som finns i alfabetet, men bra ändå):

– Nu har dom i alla fall bestämt sig för anställa en chef uppe i Svärdsjö, och inte ha några arbetsledare som tjänar 24 000 kronor i månaden.

Jag höll käften om detta. Man vill ju inte stöta sig med lägerchefen, Niklas Woolf heter han för övrigt, för Arbetscenter. Något jag ångrar i dag. Jag skulle naturligtvis direkt anmält enheten för mobbing.

Om detta, och en del andra saker som jag tyckte var fel, skrev jag till Arbetsmarknads-, Integrations- och Kompetenskontoret. Ett intetsägande från Niklas Woolf på Arbetscenter var allt jag fick.

Men det sved tydligen att bli påmind om missförhållande. Tillräcklig för att jag ska få ett helvete.

Mera följer, men slicka röv är inte min starka sida.

Att jag skulle inställa mig på Samhall när dom kallar. Glöm det. Även om det kräver okonventionella metoder.