Personliga initiativ inget för AME i Falu kommun

Arbetsmarknadsenheten i Falu Kommun har inget till övers för arbetslösa som aktivt försöker bidra till att lösa sin situation.

Ofta har jag som långtidsarbetslös fått höra att jag måste göra vad jag kan för lösa min situation. Kontakta arbetsgivare och organisationer, presentera mig, inte ge upp.

Ungefär så har jag försökt agera, skickat personliga brev till organisationer, även kommunala sådana, där jag känt att jag har något att bidra med.

Som exempelvis till Staberg, en del av världsarvet Falun.

Nu råkade det falla sig så att jag även använde en e-post som gick till kontaktcenter i Falu Kommun. Genast blev jag närmast åthutad av verksamhetschefen på arbetsmarknadsenheten. Så skulle jag tydligen inte göra. Inte kontakta verksamheterna direkt, utan i stället gå via arbetsförmedlingen.

Aha, en praktikplats eller extratjänst måste tydligen gå via arbetsförmedlingen. Men detta visste jag redan. Men trodde i min naiva villfarelse att det av myndigheterna sågs som något positivt att jag försökte skapa de nödvändiga kontakterna före. Jag hade fel.

Riktigt parodiskt har det blivit nu, när en handläggare på AF föreslagit mig till extratjänst för nämnda AME. För en dryg månad sedan fick jag ett telefonsamtal från en handläggare, som berättade att jag inom perspektivet av några veckor skulle kallas till ett möte om extratjänst.

Så blev det inte.

Arbetsförmedlingen hade backat. Det var inte som Verksamhetschefen för AME skrev i sin e-post till mig, att AME arbetade på uppdrag av AF. Det var AME som hade sagt nej till min extratjänst, och handläggaren på AF jamsat med.

I stället blev jag föremål för fattigauktionen på AF, där Samhall mot en ersättning på 150 kronor per dag, nu åtar sig min arbetsträning, i utbyte mot att AF kan sätta ett streck i den kolumn, som visar att ännu en person kommit i åtgärd via deras försorg. Arbetsträningen syftar för övrigt inte till någon anställning, utan bara att göra den arbetssökande mera gångbar på arbetsmarknaden. Inget ont om samhall, men för mig som är utanför arbetsmarknaden är det naturligtvis en oerhörd merit att ha arbetstränat på Samhall …

Det finns en bakgrundshistoria, naturligtvis, varför min enda förklaring till AME:s agerande är rena repressalier. Jag hade förmånen att bygga upp en ny plattform inom ramen för Hällas verksamhet: Plattform Svärdsjö. Det var tufft men gick bra tills jag drabbades av virus på balansnerven och blev långtidssjukskriven.

Ingen brydde sig på arbetscenter. Ingen av mina chefer hörde av sig och frågade hur vi skulle kunna gå vidare. Något som väl närmast är kutym hos en frisk arbetsgivare. 

Arbetscenter hade bytt chef. Den chef som jag skrev anställningskontrakt med hade nått pensionsåldern, och en ny hade tagit vid. Det fick jag veta av, som det heter i isländska sagor. Det som följer visade ändå tydligt den nye Verksamhetschefens förmåga till ledarskap.

Första beskedet fick jag av en arbetskamrat (tror han har alla bokstäver som finns i alfabetet, men bra ändå):

– Nu har dom i alla fall bestämt sig för anställa en chef uppe i Svärdsjö, och inte ha några arbetsledare som tjänar 24 000 kronor i månaden.

Jag höll käften om detta. Man vill ju inte stöta sig med lägerchefen, Niklas Woolf heter han för övrigt, för Arbetscenter. Något jag ångrar i dag. Jag skulle naturligtvis direkt anmält enheten för mobbing.

Om detta, och en del andra saker som jag tyckte var fel, skrev jag till Arbetsmarknads-, Integrations- och Kompetenskontoret. Ett intetsägande från Niklas Woolf på Arbetscenter var allt jag fick.

Men det sved tydligen att bli påmind om missförhållande. Tillräcklig för att jag ska få ett helvete.

Mera följer, men slicka röv är inte min starka sida.

Att jag skulle inställa mig på Samhall när dom kallar. Glöm det. Även om det kräver okonventionella metoder.