Droppar som bowlingklot

[Så här strax före jul lägger jag upp ett gammalt sommarminne i form av en i det närmaste sann fiskenovell som utspelar sig i Jämtland.]

Vi välkomnas av ett stilla duggregn. Nej, inte regn; bara små fuktkorn som liksom svävar i luften; några som stiger, några som faller, och bildar en slags fuktig jämvikt. Över den väl tilltagna parkeringen, dimensionerad för vinterturism, ser man tätare sjok av dimma, eller är det moln. Ibland river en vindby i molnen och får de knappnåls-huvud-stora dropparna att fästa på kläderna; en sådan där förrädisk väta som inte märks förrän kläderna är dyngsura. Längs den svagt sluttande marken syns rännilar.

Vi skyndar på packningen, det är inget nöje att stå på en grusparkering i vätan. Och så längtar vi upp till fisket naturligtvis. Fjällen, som vi vet står som en krans runt oss, skymtar bara i diset. Ån som vi ska passera brusar någonstans bortom synhåll.

Den första delen av vandringen går längs med en grusväg, över en liten å, innan vi viker av. Därefter bär det uppåt. Ryggsäckarnas remmar gnager i axlarna, packningen är alltid tung de första dagarna. Duggregnet sveper kring oss; blad, gräs och björk har en frisk djupgrön ton. En och annan skär linnéa lyser intill stigen.

Totte svänger av sig sin ryggsäck med en duns, och plockar fram kåsan. Själv är jag mera försiktig, tar plats på strandbrinken, som eroderats av vårfloden till en lämplig sittplats, och kryper ur remmarna. Jag ser ut över vattnet. Nu är det närmast normalt vattenstånd. Men det har regnat elakt det senaste dygnet.

Vi sitter en stund på brinken och dricker vatten. Trots regndiset är det varmt. Svetten rinner, det är besvärligt att gå, marken är slipprig och rötterna såphala.

Efter att ha släckt törsten fortsätter vi. Stigen blir tunnare, de flesta stannar nog här nere vid den första höljan. Det gör inget. Vi ska fortsätta en dryg halvkilometer till, upp det vita skummet där höljan tränger ihop sig. Sammanlagt kanske en fyra-fem kilometer, en lagom förstadagsvandring.

Tältplatsen som vi hittar är helt okey. Nästan så nära att man får passa tältet i bakkastet. Nu ska tälten upp, och det fort! I ritualerna ingår att det ska drickas bäsk vid speciella tillfällen. Ett sådant tillfälle är när tälten är på plats; tältresningssupen, ett annat när det fångats en öring som håller minimimåttet.

– Skål och skitfiske, men först ska det kokas kaffe, och ätas lite. Första måltiden vid en fiskeresa blir alltid mackor. Vilken normal människa har tid att laga mat innan han fått doppa flugkroken? En kask blir det också till salamin och grovbrödet.

Det är dåligt med vakande fisk, så det får bli streamerfiske. Totte ställer sig alldeles vid inloppet till höljan, och fiskar av strömvirvlarna. Själv går jag en bit ner och prövar där vattnet lugnar ner sig. Det bukar kunna stå fisk på ett ställe där maten så att säga stannar upp. Regnet gör också att det borde spolas fram godsaker. Ett jämt mönster av ringar täcker vattenytan. Ändå är det varmt. Kläckning på gång kanske?

Någon timme håller vi väl på innan Totte ger sig iväg med yxan. Från skogen hörs att vedförrådet håller på att byggas upp.

Elden har naturligtvis slocknat i vätan, men det går ändå hyfsat att dra på en ny brasa, och kaffepannan åker på igen.

– Har du känt något? Undrar jag.

– Inte ett liv, konstaterar Totte. Men kanske lite senare, när det mörknar, fortsätter han. Det skulle ju vara gott med en bäsk till…

Vi blir sittande en stund och ljuger om taktiken, och delar den där svårgripbara känslan av att sitta vid ett jämtländskt fiskevatten och dricka kaffe – för bara några timmar sedan (nåja) lastade vi bilen nästan 50 mil bort, i en helt annan miljö. Det blir overkligt, surrealistiskt helt enkelt.

När Totte försvinner in i tältet för att dona med någonting, greppar jag spöet och prövar några kast vid inloppet. Vid andra kastet suger det till på en Alexandra; nej, inte våtflugan, utan en rejält tilltagen streamer i krokstorlek 6. En hyfsad bit känner jag. Håven? Jodå, den fick jag med. Tack. Jag kan inte låta bli att vända mig om. Nej, Totte har inte upptäckt att jag har fast fisk, och jag vill gärna landa den och visa upp den som överraskning. Bara jag nu inte tappar den…

Fisken får ordentlig kraft i strömmen, och en bra bit av fluglinan försvinner innan jag kan börja pumpa in den med spöet. Öringen välver tungt i strömmen, men pressas allt närmare mina fötter.

Nej, än är den inte håvbar. Fisken gör en ny rusning, men hoppar inte. Nu har den ställt sig på andra sidan strömmen och pressas hårt av fluglinan. Nu är den betydligt spakare och kommer allt närmare. Jag lyfter håven, och ser hur öringen vrider sig i garnet. Fortfarande har inte Totte upptäckt mina förehavanden.

Jag lämnar stenarna jag stått på och kommer i land. Jag säger inget förrän jag lägger håven på marken:

– Nu ska vi ha bäsk!

– Har du fått en, säger Totte, och gör stora ögon. Var tog du den? Frågar han sen.

– Från stenen, där du stod.

– Men, det är ju den jag jagade…

– Skål!

Totte blir inte stående speciellt länge för att beundra öringen… En vacker, riktigt gul sak med röda ”ringprickar”. Efter att ha gjort i ordning fisken drar jag mig neröver höljan. Den här gången utrustad med det lättare torrflugespöet. Någonstans inom mig med en förhoppning om att se vakande fisk.

Där jag kommer åt kastar jag med ett Guldribbat Haröra, några vak ser jag inte. Jo, där borta, men väl på plats inser jag, att jag aldrig kommer igenom videbuskarna som mer eller mindre växer i vattnet. Det börjar skymma, och än mörkare blir det av molnen. Regnet fortsätter.

Jag lufsar tillbaka i vätan, hittar stigen som går en bit in i skogen. Jag har varit nästan nere vid utloppet. På tältplatsen håller Totte på att hänga av sig vadarbyxorna, och krypa i regnkläderna. Så fort han får syn på mig:

– Nu ska vi ha bäsk! Nu är det min tur att göra stora ögon. Totte har fångat två fina öringar, och de ligger på lid de parade på en tuva grön ljung.

– Snyggt jobbat!

Nu gäller det att förvandla den ved Totte har samlat till en behaglig eld samtidigt som regnet tilltar. Första försöket misslyckas. Vätan har helt enkelt gjort barken på småpinnarna dyngsur.

Sedan öppnar sig himlen. Det vräker ner. Detta kan ej längre kallas för regn.

– Det är ju för fan droppar som bowlingklot, liknar Totte det vid. Han har nog rätt. Det var ju inte så bra för våra planer att göra upp eld. Med en varsin hög sura kvistar framför oss sätter vi oss på lite surt granris, och börjar barka kvistarna. Jo, just det, vi tar kvist efter kvist, små pinnar bara, och skrapar bort barken så att endast det torra träet återstår. När himlen sluter sig något, slår vi av vattnet från pinnarna och lägger i eldstaden. Lite tändvätska, och en tändsticka.

Högst osäkert börjar en gul låga resa sig, och vi kan hålla nya kvistar över elden, torka dem lite innan de åker på. Det tar sig.

– Har du blivit blöt? Frågar jag.

– En aning, blir svaret. Det kryper fram att Totte inte har en tråd torr på kroppen. Nu står han i ett par regnbyxor utan någonting under! Och en blöt T-shirt med en ännu surare jacka utanpå, han tyckte att det var bättre än regnstället. En råbarkad fan. Undra på att såg belåten ut när han fick dra i sig bäsken.

Kaffepannan åker på. Nu ska vi ha något varmt i oss. Regnet kyler även om det är varmt i luften. Tack och lov. Riktigt mörkt har det blivit.

– Ska vi inte ta och halstra en öring, tycker jag. Och äta med knäckebröd.

– Jo lite hungrig börjar jag bli, svarar Totte.

Jag täljer till en halstringspinne och skär loss lite enris för att få röksmak på anrättningen. Jag tar en av de rensade fiskarna, och trär in spettet genom munnen och längs ryggraden. Grovsalt, men inga andra kryddor. Det tar en bra stund innan fisken är färdig; flottet fräser i elden och enrisröken lägger sig tung över lägerplatsen. Och i mörkret är det svårt att se hur mycket halstring fiskköttet behöver. Men till slut – öringen är färdig och vi kan tugga i oss den på knäckebröd, inget smör behövs. Men mycket varmt kaffe. Det är dags att krypa in i tältet.

* * *

I form av ett envist smattrande på tältduken gör sig en ny dag påmind. Det har börjat blåsa upp. Det fladdrar till i tältduken av vindbyarna, inte så starka, men tillräckliga för att störa regnets rytm. Från ett rytmiskt smatter, till nästan uppehåll, till en trumvirvel, som vid framåt marsch ungefär. En bra stund ligger jag kvar i tältet och lyssnar. Väntar på att regnet ska ge med sig, varje gång en vindby stoppar upp regnsjoket tänker jag att nu …

Nej, jag måste ge mig ut. Jag kryper ur sovsäcken och i kläderna, till och med regnstället åker på medan jag fortfarande befinner mig i det lilla enmanstältet. Jag möts av något som närmast kan liknas vid regndimma när jag drar upp dragkedjan. Det är ruggigare än i går, då var det i alla fall fortfarande varmt. Min första tanke är hur långt jag behöver gå för att hitta torr ved till morgonkaffet.

Och eldstaden sen… Den plats där vi under natten halstrade några öringar har förvandlats till ett vattenhål. Sotiga vedpinnar, halvt förkolnade ligger och simmar i klarvatten. Bara att leta på ett nytt ställe, lite högre beläget. Och mera granris att sitta på.

Jag har tur; under en yvig gran hittar jag torrved från skadade grenar, mycket kåda. Snart har jag fått fart på elden, och kaffepannan börjar skorra. Ungefär samtidigt börjar det röra sig i det andra tältet, och ut kommer en skepnad i form av Totte. Han är inte direkt någon skönhet i vanliga fall, men den här gången ser han mer än lovligt härsken ut. Natten har inte varit bra.

Han säger ingenting, bara slänger ut sängkläderna och lyfter ena änden på tältet. Ut forsar vatten som skulle kunna härbärgera kiloöringar. En mindre myggsvärm i tältet har även den förhöjt trevnaden.

– Jag måste nog gå ner och torka kläder och sovtäcke, säger han, samtidigt som han läppjar på morgonens första kaffe. Jag måste ha det torrt om jag ska kunna sova.

– Vi provar först och ser om vi kan få till en eld så vi kan torka grejorna, svarar jag. Men först måste vi ha frukost.

Efter vi ätit skickar jag in Totte i mitt tält:

– Gå in och lägg dig i mitt tält, så du får sova en stund! Det funkar, efter en stund vibrerar tältlinorna vackert i resonansen från snarkningarna. Nog så konstnärliga. Särskilt med regnet på tältduken som ackompanjemang.

Jag tar flugspöet och går ut på stenen där stod och tog öringen i går. Vattnet har stigit, forsen lät mera ilsken i går, mera tung i dag. Jag står och kastar en stund, men inte ett liv. Ingenting ser jag heller. I stället letar jag ved. Jodå, det finns ganska gott om, bara jag går iväg en bit. Det behövs när vi ska torka kläder.

Jag sätter mig vid elden och filosoferar över en kåsa kaffe. Totte kommer ut från mitt tält en stund senare. Jodå, nu ser han bättre ut …

Efter en rejäl portion potatismos med stekt öring ger vi oss ut och samlar mer ved. Nu ska se till så att Tottes snuskfilt blir torr. Jo, han säger snuskfilt om sitt sovtäcke. Jag frågar inte och vill ej heller veta.

Vi får upp en rejäl brasa och står i varsin ände av snuskfilten och svänger den fram och tillbaka över elden. Det doftar inte timotej precis. Efter att fått sängkläderna torra, övergår Totte till att torka de andra kläderna. Han avslutar med att stå och vifta med ett par röda kalsonger över elden. Nu är han färdig att börja fiska igen.

Vi går åt varsitt håll. Jag stannar mittemot en ö och börjar kasta. Med vad? Jo, det undrade jag också, men det fick bli en våtfluga. En gråbrun sak som kan imitera det mesta som ramlar ner i vattnet. Jag fiskar mig neråt ån. Hoppas att det ska smälla till just där ån tränger ihop sig innan forsen.

Jag får ett hugg också, men inte precis något som är i närheten av vare sig minimimått eller bäsk. Det är trögfiskat helt enkelt. Regnar gör det. Jag går en vända in i skogen för att se om jag hittar någon svamp. Nej, inte det heller.

Lite surmulen går jag tillbaks till tälten. Oj! Totte har fångat en öring, Humöret blir genast bättre. Vi övergår till att elda, koka kaffe och ljuga.

Jag berättar, att här, på andra sidan ån, föddes Sportfiskesällskapet Fjällfiskets Vänner för ett antal år sedan; ett par kompisar till mig som fått några dagar ledigt och med kort varsel åkte hit. Grabbarna satt vid jättegranen, alldeles rakt över, och kokte kaffe, och tog en sup emellanåt. De hade rest hela natten, och blev såklart trötta ner mot natten. Tiden försvann och de fortsatte ljuga. Men sitter man och dricker kask, måste man till slut resa på sig …

Det gjorde de. Och rasade åt var sitt håll. Ett fall framåt för det som i dag kallas för Sortfiskesällskapet Fjällfiskets Vänner. Kaffet kokar över, och vi tar också en kask.

Några år senare hakade jag på, och kom hit för första gången. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger jag varit här, men känner fortfarande inte att jag fiskat av området. Däremot är det första gången Totte är här, och han verkar vara nöjd. I vart fall protesterar han inte. Bara han har någotsånär torrt i tältet.

Tältet ja, ett eländigt budgetalternativ, närmast att betrakta som engångs …

– Ska vi inte ta och lägga in granris i tältet? Frågar jag. Du lär ändå inte använda det någon mer gång.

Sagt och gjort, vi ger oss in skogen och kommer tillbaka med varsin famn granris som vi lägger in i tältet. Ovanpå det liggunderlag och snuskfilt. Ett gott arbete! Jag har tidigare lagt granris under ett tält, men inuti? Nej, aldrig.

* * *

På nytt väcks jag av ett ihärdigt smattrande på tältduken. Jag krånglar mig ut, iklädd regnställ. Nu är marken mättad med regn; små rännilar letar sig fram i gräs och vegetation. Grästuvorna har slagits till backen. Och eldstaden? Jodå, den måste flyttas igen …

Den här gången kokar jag kaffet under den största och yvigaste granen som finns i närheten. Totte kommer ut ur tältet, lyfter ena änden av detsamma och släpper ut några liter, den här gången grönt, vatten. Vi kokar gröt till frukost, och hett kaffe. En whiskey tröstar vi oss också med. Helt okey har väl inte sömnen varit så Totte försvinner ganska snart in i tältet igen för en stunds siesta. Ingen vet vad klockan är. Och solen syns inte heller.

Själv gör jag i ordning flugspöet, väljer ut en fluga. Nej, den gamla får sitta kvar. Men sätter mig vid elden igen. Ska jag gå ner till nacken på höljan, eller uppåt? Jag reser på mig och går fram till stenen varifrån vi fiskat. Den ligger nästan under vatten. Forsen är bara en tung vattenmassa som väller fram. Jag ser upp mot himlen.

En blå glipa! Och jag ser solskivan skymta bakom grå moln. Skivan närmar sig glipan. Når densamma och jag känner hur ögonen drar ihop sig. Kontrasterna växer, det mörka, nästan skrämmande vattnet får en blå ton. Och alla nyanser i det gröna som väller över mig.

Jag går upp till Totte, som snarkar i tältet. Jag ruskar lite omilt i den ena bågen som håller upp tältet.

– Det blir ihållande solsken! Säger jag in i tältduken. Det rör sig därinne, och Totte sticker ut huvudet:

– Ja, jävlar…

Det tar en stund innan han kommer ut ur tältet, fått på sig fiskekläderna och tacklat spöet. Under tiden har det börjat regna igen …

Dagen avslutas med torkning av snuskfilt. Jodå, även denna kväll står Totte där och torkar kalsongerna. Ett viftande som får elden att glöda lite extra.

Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.

* * *

Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.

* * *

Allt är fuktigt, men det regnar inte. Krigsråd. Vi måste röra på oss om vi vill se något mera av ån innan det är dags för hemfärd. Visserligen har jag en otrevlig känsla av att det stenskravel, som vi måste passera, är fuktigt och halt och eländigt. Ensam skulle jag inte vilja gå där.

Sagt och gjort, vi skakar fukten av prylarna och plockar ihop. Att släcka elden behöver vi inte bry oss om.

Stigen, där den går intill ån, är vattenfylld. Småbäckar letar sig ned för sluttningarna. Grönskan hänger slagen ner mot marken. De täta bestånden av stormhatt, med blåvioletta blommor, ser ledsna ut.

Stigen försvinner i stenskravel. Bara långsamt rör jag mig framåt; fäste med båda fötterna, stöd med vandringsstaven, lyfta nästa fot, lyfta blicken och söka nästa fäste. Och nästa. Olustigt.

Totte har bättre balans än mig, och rör sig likt en bergsget. Han vänder sig om och studerar mitt sätt att ta mig fram. Han väntar in, och ger mig ett handtag. Nu går det lättare. En obehaglig påminnelse om att jag inte längre är tjugofem …

Längs stigen upp mot sjön tvingas vi passera många fina höljor och fiskeplatser. Men vi kan inte stanna, vi måste komma fram i dag.

Ute på en udde slår vi läger; helt annan miljö med fjällbjörk utspridd i terrängen. Vandringen har förflyttat oss från fjällskog till något som mera påminner om kalfjäll; från blåbärsris till kråkris. Med tältplatsen som utgångspunkt är det bekvämt gångavstånd till ett flertal bra fiskeplatser; blanknackar och inlopp, och förhoppningsvis grov fisk. En bro ökar antalet fiskeplatser till det dubbla.

Vi är rejält trötta efter vandringen, men måste ge oss iväg ett stycke att leta ved. Björkveden som ligger utspridd, vridna stammar med nävern hängande, är säkert utmärkt att elda med – om det vari torrt en tid, vill säga. Nu måste vi leta upp torrgran. Men först tar vi bäsken efter att ha slagit upp tälten.

Mat och kaffe får liv i de trötta benen, och vi börjar fundera på fiske igen. Jag ser på Totte att han suttit och tittat långt efter inloppet till sjön en bra stund nu. Sjunktafsen är laddad med en obestämbar streamer. Bara att sätta igång fisket.

Jag följer stigen upp till blanknacken, sätter mig och tittar på vattnet, tar en pipa. Ljuset har övergått till att bli en rodnad på himlen i nordväst. Helt blank är inte nacken, en bris krusar vattnet. Problemet är bara att vattnet är för högt, det blir svårt att ta sig ut och få djuprännan inom kasthåll. Även jag har tacklat med en streamer, en mörk sak som ska ge kontrast mot den ljusare himlen.

Jag söker mig ut på stenarna med hjälp av staven, balanserar mig fram. Når en acceptabel kastposition och börjar mata ut lina. Kasten blir inte fiskbara vare sig någon längre tid eller sträcka. Strömmen är stark, och flugan draggar efter en kort stund å det vådligaste. En liten öring som hakar på får mig dock att fortsätta, kast efter kast.

Spöet bugar, och linan börjar ge sig iväg uppåt. Jag balanserar mig till ny position på stenen för att bättre kunna följa fisken. Spolen rör sig långsamt, varv efter varv, men lite snabbare för varje varv. Just när fiskens fart kommit upp i vad man kan kalla en rusning slackar linan. Tomt. Den var stor …

Jag drar mig ner till inloppet till sjön. Jag ser Totte stå vid andra sidan och kastar, nästan i skummet. Varför går han inte lite längre ner? Där vattnet lugnar ner sig och det går att vada ut.

Nåja, jag gör några kast, och fiskar av bakströmmen som drar sig upp längs forsen. När jag lyfter blicken ser jag Totte halvvägs över ån. Tokfan! Hans sätt att hålla balansen påminner inte så lite om en väderkvarn. Med det undantaget att en väderkvarn vare sig har håv eller spö fästade vid vingarna.

– Titta här! Ropar han, när han kommit över. Han håller upp håven.

– Vilken öring, svarar jag. Fortfarande med flugan i mungipan, och linan vidare till spöet. Hur fan kom han över?

– Jag var tvungen att komma över och visa den!

– Hmm …

Vi drar oss tillbaka till lägret. Det har börjat kyla på, och jag vill nog ha lite mer kläder på mig. Totte verkar inte bry sig. Men bäsken lockar.

Ta mig tusan om inte Totte får en öring till under det riktiga nattfisket. Det är bara att ladda upp för öringfrossa i morgon! Men först måste vi samla granris till Tottes tält, och torka snuskfilt.

* * *

För första gången under resan är det varmt när jag vaknar. Den där kvalmiga känslan som man bara kan uppleva i ett ljust tält. Jag drar på mig kläderna och kravlar mig ut, och möts, om inte av en klarblå himmel, så i alla fall av solsken och lätta sommarmoln. Nu är det kaffe som gäller. Jag känner på sotpannan. Jodå, ni läste rätt – jag har inte glömt att skriva om att göra upp eld, ty jag har inte gjort upp eld. Jag kände på pannan för att kontrollera att den var riktigt kall. Riktigt kallt kaffe kan jag ibland tycka vara gott. Särskilt om jag nyss krupit ur sovsäcken, och är lite svettig och dåsig. Men är kaffet ljummet, då får det vara.

För säkerhets skull förbereder jag ett kaffekok. Jag är inte övertygad om att Totte har samma smak som mig när det gäller kaffe.

Jag tar en klunk av kaffet, tänder pipan och sträcker ut mig i kråkriset. Fjällen sträcker också på sig borta i väster. Ett mäktigt massiv reser sig, fortfarande med snö kvar kring topparna. Ån brusar sig fram innan den slår sig till ro i sjön. Några humlor letar nektar bland klockljungen. Det rör på sig i tältet. Ögonblicket efter står ett pervo och pinkar i idyllen. Naturligtvis på ett avstånd som gör att skvalandet överröstar ån. Morgonsaluten också. Ofiltrerad. 

– God morgon! Säger han glatt. Suck. Jag går ner till ån och diskar kastrullerna sen i går.

Efter frukosten, med nykokt kaffe, följer jag stranden längs sjön till den nedre blanknacken. Där har jag tidigare år haft bra fiske. Det blir en halvannan kilometers promenad, med en hel del klafsande i blötmyr. Det var inte konstigt att vi var trötta när vi kom fram i går.

Det visar sig att mina stövlar inte räcker till för att fiska av nacken som jag vill. Vattenståndet är högre än det brukar. Brukar förresten; den här trakten är minst sagt nyckfull när det gäller väder. Om jag inte minns fel är årets regnrekord inte någon ovanlighet här. Märkligt nog är dock inte vattnet så känsligt; ofta är fisket bra trots högt och stigande vatten – vilket är ovanligt. Men, fisket kan bara vara bra på platser man verkligen kan fiska på. Den här gången når jag helt enkelt inte ut.

Jag avbryter och klafsar tillbaka. Det ryker från tältplatsen, Totte gör upp eld. Nu är det några dagar sedan vi käkade öring senast, så det ska bli riktigt gott.

Men elden vill inte ta sig, mycket rök är det. Hastiga rörelser vid eldplatsen vittnar om att Totte håller på att lösa problemet. Något rött skymtar också i röken. Jodå, Totte står och viftar med sina röda kalsonger över en glödbädd som tar sig allt bättre. Invid elden ligger två foliepaket och väntar.

– Jag hittade tyvärr ingen dill, säger Totte när jag tittar på foliepaketen. Själv är jag mest tacksam för folien kring öringarna.

Potatismoset är min avdelning, det vara stabbigt, med extra salt, svartpeppar och dill. Jag hittar filmburken som letat sig in mellan två påsar. Och smör. En rejäl klick som förhöjer smaken. Och en klick som smälta som sås.

Det kunde inte hålla sig. Just som vi ska till att äta börjar det regna. Och här finns det inga träd att skyla under. Vi intar måltiden i Tottes tält.

– Vad tycker du om kuvösen? Frågar han när jag bänkat mig i den himmelsblå portalen.

– Förbannat god öring, svarar jag medan regnet smattrar hemtrevligt på duken. Den sista skvätten whiskey räcker till en varsin matsnaps. Det är en brakmiddag.

Regnet slutar snart, och vi kan inta kaffet utomhus. Naturligtvis inte utan problem med elden. Vi sitter i kråkriset, dricker kaffe, röker, och kisar mot solen. Jag tror jag somnar.

Solen värmer skönt. Uppenbarligen räcker det för att Totte ska få ett infall av renlighetsmani. Han får av sig kläderna och blaskar sig i vattnet. Så väldigt njutbart verkar det dock inte vara, han blir inte långvarig i ån. Han skvätter av sig vattnet, och börjar klä på sig.

Frrritsch! Hörs det när han drar på sig sina röda kalsonger. Med ett förvånat uttryck i synen står Totte med resåren uppdragen till armhålorna samtidigt som resten av plagget letar sig ner mot anklarna. Man ska vara försiktig när man torkar kalsonger över öppen eld.

Den här kvällen är den första och enda, som vi inte behöver torka snuskfilt.

– Och du slipper att torka kalsongerna, säger jag uppmuntrande.

– De ligger i elden, svarar han. Jag flyttar mig undan röken.

* * *

Vi följer stigen upp till vägen som ska leda oss åt varsitt håll. Totte ska åka hem till Falun, medan jag ska fortsätta till en fiskecamp och träffa några andra vänner.

– Trevlig resa! Säger jag när vi kommit upp till vägen.

– Fortsatt skitfiske! Svarar Totte och beger sig neråt mot civilisationen. Just när han försvinner utom synhåll, drar jag på mig regnkläderna igen.