onsdag 17 mars 2021

Urspårad energidebatt

I den här regionen är det svårt att undgå energidebatten. Att energiproduktion skall vara så miljövänlig det bara går är en självklarhet. Samtidigt har vi en avancerad stålindustri att värna.

Sandvik och Ovako kommer öka användningen när produktionen ställer om till minskade koldioxidutsläpp. Förbränningsmotorn (denna gigantiska kråkeldare) kommer ersättas med eldrift av något slag.

Det kommer att krävas ökad produktion av el. Försök inte ens tänka bort vindkraften.

2018 producerade vindkraften 17 TWh el, 2020 var siffran 27 TWh. Om bara två år kommer produktionen ha stigit till 38 TWh. 2040 beräknas 90 TWh. Ungefär en procent av Sveriges landyta kommer då att bestå av vindkraftsparker.

Vindkraft Jädraås. Bild från Eniros öppna data.


Och, nej, skogen skövlas inte mellan verken. Mikroplaster lösgörs precis som från vanliga husfasader (slamfärg undantagen). Stelnad betong är kalk, grus och armeringsjärn. Ja, där finns smörjoljor i vindkraftverk – precis som i skogsmaskiner, även motorsågar. Glöm inte terrängfordon. Min åsikt är att slutavverkningar borde miljöprövas på samma sätt som vindkraftsparker.

Ny kärnkraft, i den tappning Lars Beckman och andra moderater förespråkar, ligger 15 år fram i tiden. Dagens energiproblem kan endast lösas via bättre överföring norr-söder. Vilket krävs även om vi gör en tveksam kärnkraftssatsning. 

Lars Beckman tänkta framtida energiförsörjning väcker frågor. För det kan väl ändå inte vara så, att Beckmans ständiga propagerande för kommunala veton bara gäller vindkraft? Inklusive att den äganderätt moderaterna talar sig varma för inte ska gälla vindkraft.

Det blir inkonsekvent när Beckman vill förvandla strandskydd till äganderätt – då ska inga utomstående lägga sig i – samtidigt som han menar att även dessa nya tomtägare ska kunna säga nej till exploatering i form av vindkraft på marker som ägs av andra.

Hur tänker Beckman kring det kommunala vetot, när det gäller mindre kärnkraftverk (SMR)? Små anläggningar som det kommer krävas många av. Och, nej, dom kommer inte drivas med återvunnet bränsle. Generation IV finns inte, och kräver förmodligen dramatiskt ökade uranpriser.

Vi måste ställa oss frågan om det är moraliskt försvarbart att satsa på en kärnkraft där vi inte själva tar ansvar för uranbrytningen. Något som kan bli lite jobbigt med kommunala veton. 

söndag 28 februari 2021

När skogen miste sin själ och landsbygden dog

”Förare till skogsmaskiner är den moderna tidens statare.” Så beskrev en bekant till mig situationen för många skogsentreprenörer. Det är inte många timmar per dygn en sådan maskin får stå still, om verksamheten ska gå runt.

Verkligheten inom skogsbruket är att den mest arbetsintensiva delen i näringen torde vara monteringen av skogsmaskiner. Den gamla tidens skogsägare, som själva arbetade i skogen, som fick sin utkomst även av arbetet, är om inte utrotade så i vart fall starkt rödlistade. Precis som många andra arter vilka dukar under i monokulturens värld.

Skogsbruket är en faktor för utkomst i inlandet, men inte någon stor. Att en markägare, bofast eller inte, säljer delar av sitt skogsinnehav på rot, skänker inte många arbetstimmar till bygden. I och för sig är detta inte något nytt. Tidigare följde skogens kapital flottlederna, alltså samma riktning som i dag.

Från att ha varit en arbetsplats för ägaren har skogen övergått till att fungera som bankkonto, eller än värre spekulationsobjekt. Till och med i fjällnära skog letar markägare gamla stubbar från tidigare generationers varsamma uttag för att motivera slutavverkningar. Skogar som aldrig kalavverkats skövlas och ger i bästa fall några dagars inkomst för en skogsentreprenör. Kanske stannar kapitalet, i alla fall en stund, i bygden där skogen växte. Men troligare försvinner avansen, kanske finansierar en renovering av en bostadsrätt någon annanstans. Allt färre skogsägare bor på fastigheten där avverkning sker. Ägaren behöver inte ens se sina markberedda kalhyggen.

Sedan är det slut. Det blir långt mellan slutavverkningarna i skogar där omloppstiden sträcker sig fem generationer (ca 150 år). Ska vi kalla det äganderätt eller Egyptens gräshoppor?

För inte så länge sedan var skogsbruk en vintersyssla. Inte minst för att undvika körskador i terrängen. Markberedning fanns inte. Skogen fick vila under den tid naturen var barnkammare. Motorsågen var tyst när det var brandfara. Skogen var något ägaren levde med. Skogen hanterades som ett levande väsen.

Tror ni en skogsmaskinförare kan låta maskinen vila bara för att fåglarna ska få häcka ifred? Eller ta spontana miljöhänsyn? Kliva ur maskinen för att kontrollera kvalitén på trädet, kapa bort en rötskadad rotände innan apteringen tar vid? Tror ni en skogsägare som bor miltals bort bryr sig?

Behöver vi bry oss?

Äganderättsfundamentalisterna i Centern och LRF försvarar rätten att skövla. Trots att det står i direkt strid med generationers sätt att bruka skogen.



Jag vet att det finns fanatiska politiker, och aggressiva lobbyorganisationer, som anser att vi inte ska bry oss. Att biologisk mångfald och naturvård skall vara äganderätten underordnad. Att enskilda, organisationer, stat och EU inte har med skogsbruket att göra.

Ett resonemang som haltar betänkligt. Skogspolitik har alltid beslutats och styrts av riksdag och regering, även ramarna för äganderätten. Kravet om återplantering är exempelvis en inskränkning i äganderätten. Trakthyggesbrukets hegemoni var om något ett intrång i det enskilda skogsbruket. Småpåvar från skogsbruksskolorna som åkte runt och talade om hur skogen skulle skötas.

Rimligen borde vi två decennier in på 2000-talet kunna prioritera den biologiska mångfalden. Skapa en ny lagstiftning, som utgår från bevarade ekosystem i motsats till den orvellska omskrivningen återplantering. Låter bra men betyder (ersättas med) monokultur.

Ungefär som när regnskog ersätts med oljepalmer. Återplantering.

 

 

 

torsdag 14 januari 2021

Pappersmassa och flis är Sveriges palmolja

Det kan verka oskyldigt, pappersmassan som alltid hört till svensk industris ryggrad, och skogsrester som alltid använts som bränsle, flisat eller inte.

En ökad efterfrågan på ”biobränslen” ger ett kraftfullt incitament att slutavverka även blandskogar med låg andel, vad vi kan kalla, byggtimmer. Markberedning trasar sönder väven mellan rötter och mykorrhiza, skogen under marknivå. Den biologiska mångfalden ersätts med kliniska trädplanteringar i raka rader. Växthusgaser fortsätter läcka även efter det att de nya plantorna börjat ta upp koldioxid. 

Det är enklare att döma när regnskog avverkas och ersätts med palmoljeträd.

Vi ska heller inte blunda för framtida problem med att få fram virke av hög kvalité. I dag är det svårt att hitta så kallad fetved, trots att marknaden finns. Träd tillåts inte växa sig större, eller bli äldre, än vad avverkningsbanden medger. Sedan kommer skördaren. Så borde det inte vara två decennier in på 2000-talet. Sverige behöver en mera varsam skogspolitik. 

Restprodukter från skogen har alltid tagits tillvara. Det eldades med ytved – eller skrack som det hette i södra Småland. Björk och andra lövträd, tillsammans med grova grenar och toppar, åkte med till vedbacken. Fur och gran som inte höll måttet såldes som massaved. I takt med att skogsbruket rationaliserades ökade även volymerna av restprodukter. Fjärrvärmeverk eldas med flis, där även rivningsvirke får sin ändhållplats i kretsloppet. Alldeles som sig bör.

Privat skogsmark utanför Jokkmokk. Foto: Marcus Westberg, dokumentärfotograf. Publicerat på sidan Skogsmissbruket.

Däremot ringer varningsklockor när röster höjs för att ”bioenergi” ska användas som ersättning (alltså mera än i dag) för fossila bränslen. Varningsklockor därför att om energiuttaget ska öka, måste även uttaget från skogen öka. Mängden pappersmassa kommer också öka. Skogsbolag talar till och med om att gödsla för att öka tillväxten, och det är knappast fetved som är slutprodukten. Snarare eldfängda ”danskapinnar” (en gallringsprodukt av gran som förr såldes till Danmark som staketstolpar). 

Omställningen från fossilsamhället måste stavas sol och vind – inte skördare, skotare och markberedare.  

EU:s nya taxonomi, där nyinvesteringar (OBS!) i energi från vattenkraft och biomassa inte räknas som långsiktigt hållbart, är ett steg i rätt riktning. Förutsatt att intentionerna går igenom, och att svenska politiker lägger sin energi på genomförandet i stället för att leta kryphål, som man till stora delar gör med vattendirektivet.