Tunn opinionsbildning i Dalarnas Tidningar

Demokratin, grunden i samhällsbygget, bygger till stora delar på det politiska samtalet, att fakta stöts och blöts, åsikter bryts, förslag förbättras för att slutligen beslutas och verkställas. I den processen har såväl de kritiskt granskande och informerande journalisterna som de politiskt färgade ledarskribenterna en central roll. En stringent ledarsida lyfter debatten och tvingar inte sällan deltagarna att tänka ett varv till.

Jag saknar den stringensen i Dalarnas Tidningar. Ledarsidan är så mån om att opponera mot landstingsledningen, att konsekvensen inte sällan blir en opposition mot de egna åsikterna. Att bara med några veckors mellanrum både hävda att det behövs stafettläkare och att ”ladorna är tomma” i Landstinget Dalarna är ingen bra ekvation.

”Att vara liberal är att vara kluven” sa en gång gamle Folkpartiledaren Gunnar Helén. Med detta menade han att olika åsikter noga måste vägas mot varandra. Inte att på en och samma gång inta oförenliga åsikter.

Själv har jag blivit socialdemokrat, inte så lite på grund av min åsikt, att den skatt vi tar in, den ansvarar vi för. "In blanco-checkar" har jag inget till övers för.

Den här ledaren signerad Gabriel Ehrling ”Winter is coming” (DT 22 november 2017) tycker jag är klart läsvärd, om än polemisk. Texten tar upp vikten av hushållning i landstinget, och berör även de stora demografiska utmaningar som regionen står inför.

Men jag får inte ihop det med ledaren av samme Gabriel Ehrling några veckor tidigare, den 28 oktober:

Texten är minst sagt polemisk, och rubriken dramatisk. Men det finns ett viktigt citat i ledaren, och som är värt att lyfta fram, för det här kommer vi att se mycket mera av i framtiden:

De senaste veckorna har fem patienter skickats akut till grannsjukhus då de inte fått hjälp i tid.

Bra! Fortsätt med det. Varje patient som är i akut behov av vård skall få den vården. Och i takt med att vårdinrättningar blir allt mer specialiserade, inklusive personalen, och därmed räddar flera liv, kommer landsting och regioner att i större utsträckning skicka patienter mellan varandra.

Att däremot förespråka stafettpersonal för att vården ska ske på landstingets sjukhus, i stället för på grannregionens lasarett, ser jag lite som att pinka på sig för att man fryser. Vi kan inte långsiktigt värna Dalarnas sjukvård genom att överfinansiera dagens. Och lite solidaritet kan vi även visa även gentemot andra landsting och regioner.

Stafettpersonalen måste bort! Företeelsen innebär en oerhörd dränering av våra gemensamma resurser, och till liten nytta. Och värst för de verksamheter som ligger bortom allfarvägarna. Västerbotten har ett rent elände.

Att lösa sjuksköterskebristen genom arbetskraftsinvandring? Något som Kristdemokraterna, och även Dalarnas Tidningars ledarredaktion, verkar förespråka. Nej, anser jag, och jag tror heller inte att det blir någon bra lösning på sikt. Se i stället till att intensifiera rekryteringen bland de som kommit hit som flyktingar. Och ändra statusen för dessa, så att ärendena behandlas som arbetsinvandring i stället för som flykting. Kalla det gärna för gräddfil, men jag tror det är bra för Sverige. Något som jag tidigare skrivit om.

[Sedan kanske det inte är en slump att just KD vill rekrytera Filippinska sjuksköterskor. Känslan är stark av ett udda engagemang. Det kan finnas ekonomiska intressen närstående KD Dalarna, i just den typen av bemanningsföretag. Kanske något för en granskande journalist]

Min åsikt är att Landstinget Dalarna måste lösa sina egna åtaganden. Och det gör vi bäst i samarbete med andra. Inte en ”litta kula med bara Dalarna på”.

Tankar om Dalarnas sjukvård

Uppdatering: På grund av en skarp konflikt med Arbetsförmedling och Arbetsmarknadsenhet i Falun anser jag mig inte kunna verka som förtroendevald. Däremot anser jag mina synpunkter viktiga.

Eftersom jag blivit nominerad inför landstingsvalet (eller om det bytt namn till region) 2018, för socialdemokraterna, är det på sin plats att jag redovisar vad jag tänker om sjukvårdspolitiken i vårt län. Om jag sedan kommer med på listan, och så fall vilken plats, återstår att se.

Jag anser att det är oerhört viktigt att hålla isär primärvård (den nära vården som bedrivs på vårdcentraler) och specialistvård. Specialistvården ska ta vid där primärvårdens resurser inte räcker till. Och prioriterar vi primärvården kommer dessa resurser att räcka längre.

Därför vill jag öka vårdcentralernas förmåga att ta emot lättare akutfall. På sikt vill jag se tre till fyra vårdcentraler som ökar sin kapacitet till att fungera som närakuter, med förlängda öppettider. En av dessa närakuter skall finnas i Falun. Endast allvarliga sjukdomsfall skall behandlas på Falu Lasaretts akut. Länets ”tunga” medicinakut skall vara Falu Lasarett.

Jag vill inte ha någon fragmentiserad vård, den specialiserade vården skall vara koncentrerad till få avdelningar. Jag vet att detta är kontroversiellt, men den decentraliserade vården som är nära vård, är och förblir primärvård. Det synsättet kan inte tillämpas inom specialistvården.

Jag ser inget självändamål i att behålla en liten verksamhet, bara för att vi tycker att den ska finnas i länet. Tvärtom, om den större verksamheten är bättre, så ska den även ta hand om våra patienter, även om sjukhuset ligger utanför länet. Forskning visar tydligt att överlevnaden i vissa cancerformer är avhängigt av hur många operationer läkaren utfört.

Om en typ av specialistbehandling utförs i både Falun och Mora finns det anledning att fundera på om det är det bästa. Kanske ska verksamheterna slås ihop och resurserna överföras till den avdelning som fungerar bäst. Jag går så långt, att jag tror, att detta är ett sätt att hushålla med pengarna, som då kan överföras till, och ytterligare stärka, primärvården. Den nära vården.

Att släppa in privata aktörer inom specialistvården ser jag som fragmentisering. All specialistvård inom länet skall utföras med landstinget som huvudman. Heller inga läkare eller sjuksköterskor på stafett i länet! Dalarna skall med kraft driva en överenskommelse regioner och landsting emellan, som sätter stopp för denna dränering av sjukvårdens resurser.

Uppstår köer till en behandlingsform, och inte organisationen mäktar med, är det landstinget som ska köpa in den behandling som krävs. Kanske av ett annat sjukhus, men vårdbolag kan också komma i fråga. Däremot inga privata vårdavdelningar inne på lasarettet. Punkt. Och ingen stafettpersonal. Det handlar om framtidens sjukvård, och då går det inte att överfinansiera dagens.

Att det uppstår köer är ofrånkomligt. En ny behandlingsmetod i kombination med uppdämt behov resulterar i köer. Viktigt vid köer är att det är den medicinska bedömningen som får gälla. Läkaretiken avgör bedömningen. Inte politiker.

Förlossningsvård ser jag som specialistvård, utan kompromisser. Utan att föregripa den externa utredningen om Mora BB, så kan jag ändå slå fast, att jag har mycket svårt att tänka mig ett BB utan ständig jour av förlossningsläkare, och med tillgång till neonatalvård. Falu Lasarett har ett väl fungerande BB, och har även ett bra patienthotell, det ska utnyttjas i det här sammanhanget, när avstånden är långa.

Detta var kort om hur jag ser på några av landstingets viktiga vårdfrågor.

Arvet efter Palme

Föga förvånande har det trettio år efter det brutala mordet på Sveriges statsminister, ännu ouppklarat, skrivits en hel del analyser om Olof Palmes politiska gärning, och arvet efter densamma. Vissa analyser har varit djuplodande, andra väl grunda enligt mitt sätt att se på nutidshistorien.

Även liberala Dalarnas Tidningars ledarskribent Jens Runnberg har skrivit en ledare om arvet efter Palme. Jag anser inte ledaren utan poänger, samtidigt som texten känns i bittraste laget. Inte över Palme, men över en obefintlig opposition. Vilket i sig, säger en hel del om Palmes storhet, oavsett synen på den politiska gärningen.

Jag skulle vilja lyfta fram EN fråga där Palme hade en enorm betydelse, och lämnat efter sig ett arv som har en enorm betydelse än i dag.

Jag vill låta gamle LO-basen Stig Malm formulera vad det handlar om:

Jämställdhet för mig, är när frun kan be mannen dra åt helvete, om han kommer hem och är full och bär sig illa åt.[1]

Formuleringen är lysande. Ett samhälle kan inte bli jämställt om inte kvinnorna är ekonomiskt oberoende, vare sig de är ensamstående eller lever i ett förhållande.

Olof Palme lyfte inte bara frågan om jämställdhet, utan genomförde också politiken i stora drag. Journalisten, historikern och författaren Henrik Berggren skildrar skeendet mycket bra i sin biografi över Olof Palme Underbara dagar framför oss (Norstedts 2010).

Olof Palme tog till viss del det socialdemokratiska partiet på sängen genom att börja driva frågan. För att inte tala om oppositionen …

Historien är lång, men den viktigaste jämställdhetsreformen var att bygga ut barnomsorgen. Däri låg nyckeln till ett mera jämställt samhälle.

Den politiker som oftast brukar beskyllas för kollektivism var alltså samma politiker som drev en oerhört individualiserad syn på man och kvinna. Individen skulle inte tvingas till beroende av någon annan.

Synen på jämställdhet mellan kvinna och man är ett arv som måste tillskrivas Olof Palme, men även konsekvensen av denna syn:

Sysselsättningsgraden, alltså andelen av den arbetsföra befolkningen som faktiskt arbetar, är i Sverige (trots ivriga påståenden om motsatsen) mycket hög. Även om internationell statistik använder ett enligt mig bisarrt åldersintervall, 15-74 år. 66 % av svenskarna i detta åldersintervall arbetar. En siffra som varit omöjlig utan en väl utbyggd barnomsorg.

---

[1] Jag tror det är mer än 20 år sedan jag hörde Stig Malm formulera sig på detta sätt på ett offentligt möte, på biblioteket i Osby. Jag har glömt vad det var för sammankomst, men denna mening etsade sig fast i mitt minne. Även om alla ord inte hamnat rätt i citatet.

Pseudodebatt om innovationer

Centern och Socialdemokraterna är inne i en debatt om innovationer. En i mina ögon tämligen ointressant diskussion, om nålpengar, två miljarder, från centerns sida, riktade att stärka företagandet i inlandet. Fast kanske ärligare ett kamouflerat företagsstöd.

Sossarna å sin sida vill ha en mera allmän satsning på innovationer; utbildning, forskning, riskkapital etc.Men jag vet inte om jag kan skönja så mycket regionalpolitik i förslaget.

Den liberale ekonomen Fredrik Segerfeldt sågar alltihop.

Jag imponeras inte. Inte av Segerfeldts sågning heller.

Så långt som till att man måste förbättra villkoren för företagandet i inlandet, så långt kan jag hålla med Fredrik Segerfeldt. Sedan är det stopp. Därför att ett förbättrat företagsklimat i inlandet per automatik kräver just den form av statligt kapital, som Segerfeldt föraktar.

För det första måste regeringen se till att det finns myndighetsservice även ute i periferin. Personliga kontakter med skattemyndigheter, försäkringskassa, arbetsförmedling måste bli en rättighet. Men även sådant som apotek och bilprovning. Detta handlar även sekundärt om att bredda arbetsmarknaden i det som i dag är avfolkningsbygder. Något som ofta är ett nålsöga när det gäller att rekrytera personal.

För det andra måste infrastrukturen fungera. Och till infrastruktur räknar jag även kapitalflödet. Det måste finnas en lokalt förankrad bank på orten. Detta måste en regering lösa tillsammans med bankväsendet. El- och telekommunikation måste säkras, vilket även innebär att en del tvistefrågor som rör äganderätt måste lösas. Järnväg och vägar måste rustas upp (därav min föraktfulla kommentar om nålpengar från regeringen, signerade centern, ovan).

För det tredje måste bostadsmarknaden fungera, om näringslivet ska fungera. Jag har för mig, rätta mig om jag har fel, att det är mycket svårt att låna pengar till ett nybygge i glesbygd. Denna diskriminering måste bort. Där måste även finnas en beredskap för snabbt kunna skaka fram billiga hyreslägenheter. Ett företag får inte stupa på, eller tvingas flytta, därför att det inte finns någonstans för de nya medarbetarna att bo.

Jag tror att det jag här ovan påtalat rör sig om en tämligen gedigen satsning. Varför inte göra detta som en femårsplan? Inte för att det har med kommunism att göra, utan för att det då krävs en uppgörelse över blockgränsen.

Aftonbladet SVT 

Håkan Larsson på Newsmill

Spekulationer utan värde

Det är högkonjunktur för förståsigpåare, som ska tala om vilka personer som ska väljas eller inte väljas till partiledare för ett, förhållandevis stort, antal partier. Ett av de viktigaste kriterierna, för den som ska bli vald, verkar vara hur den aktuella kandidaten ska komma att fungera medialt.

Alltså att det viktigaste kriteriet, är just den egenskap som vi vet minst om. En framtida egenskap som vi bedömer utifrån en verklighet som upphör att existera i samma stund som personen blev vald.

Jag ska åskådliggöra detta med ett mycket konkret exempel, som nu börjat få ett antal år på nacken.

Lennart Daléus hette en duktig centerpolitiker som blev vald som partiledare. Daléus kan sägas petade bort Olof Johansson. Att Daléus blev vald berodde inte på en gedigen centerbakgrund, eller ens på sin skicklighet som politiker (han var tämligen oprövad i de sammanhangen), det som vägde över till hans fördel var att han ansågs fungera i media. En något knepig analys då Daléus främsta merit var att han förlorade kärnkraftsomröstningen mot Rune Molin 1979.

Lennart Daléus var medialt intressant, det kan inte förklaras bort, men varför var han det? En faktor, som heller inte kan förklaras bort, stavas Olof Johansson. Rätt eller fel, Daléus målades upp som utmanare till Johansson, och blev högintressant för massmedia. Och folkrörelsepartiet centern gick på det.

Problemet för Lennart Daléus, och även för centern, var att samtidigt som Daléus blev vald, så avgick Olof Johansson. Rivaliteten mellan Daléus och Johansson, i mångt och mycket en medieprodukt, försvann, och med det intresset. Jag kan heller inte minnas att Daléus drev några riktiga spetsfrågor, som människor kunde förknippa centern med. ”Den nya mitten”, nja …

Dit jag vill komma, är att det är livsfarligt för ett parti, att börja bedöma kandidater utifrån hur man tror att dessa kommer att uppfattas av massmedia, och framförallt hur dom gör sig i TV.

Finns det någon av mina läsare som kan ge ett exempel på en partiledare som uppfyllt förväntningarna vad gäller att vara medial?

Ett gott råd till de politiska partierna, i synnerhet folkrörelsepartierna, är att sparka ut partistrateger och mediekonsulter som bedömer kandidater utifrån hur dom kommer att tona fram i massmedia. Risken är att, om de här strategerna får hållas, att partierna missar viktiga egenskaper hos kandidaterna. Egenskaper som faktiskt kan innebära ett medialt genomslag.

Glöm inte bort att ett massmedialt genomslag mycket beror på hur vi som människor uppfattar den aktuella personen; är inte personen äkta kommer det snabbt att avslöjas. Vi kommer att bedöma en partiledare utifrån hur den personen hanterar sin roll som ledare, ensam och med ett enormt ansvar.

Om den verkligheten vet vi intet.

Aftonbladet 1  2  3  Expressen 1  2  3   DN 1  Svd 1