Vetenskapsförakt är socialantropologiskt intressant

Det är något speciellt med att debattera med klimatförnekare. Kunskaper som varit kända i mer än ett sekel avfärdas på lekmannanivå. Glidningar som resulterar i slutsatsen, upptäckaren hade nog inte förstått det rätt, typ. Forskare som ägnat ett helt yrkesliv åt att samla kunskap förvandlas till aktivister styrda av någon obestämd högre makt.

Precis som P-O Erikssons utfall mot ”klimatalarmister”, ”-hysteriker”, FN och politiker som ”vill rädda världen”. Underförstått en världskonspiration som undertrycker forskare, styr media och hindrar att sanningen kommer fram. Jo, så uttrycker sig Eriksson i debattartiklar publicerade i Arbetarbladet, och menar uppenbarligen att ett sådant hopkok kan debatteras som en fråga bestående av olika vinklar.

P-O Eriksson lärde känna Svante Arrhenius ...

Ett synsätt som i praktiken skulle innebära att vädertjänsten i oljelandet Norge, via sin sajt yr.no, skulle vara styrd av en konspiration, som tvingade myndigheten att producera larmartiklar. Att NASA skulle vara reducerat till en springpojke för FN och dom som ”vill rädda världen”. Att samtliga världens vetenskapsakademier ägnar sig åt propaganda i stället för forskning.

Tankegången är intressant ur ett socialantropologiskt perspektiv. Hur och varför den här typen av konspirationsteorier får fäste. Tron att närmast alla institutioner i världen skulle vara styrda, oklart av vad. Lite samma tema som chemtrails och falsariet Sion vises protokoll.

När P-O Eriksson skriver ”I min fysikutbildning lärde jag känna Svante Arrhenius” (sic) är bildspråket vidlyftigt, alternativt försöker Eriksson driva med oss.

Svante Arrhenius föddes 1859 och dog 1927. År 1896 påvisade Arrhenius koldioxidens (g) egenskap, att reflektera vissa frekvenser värmestrålning, något som gäller även i atmosfären.

Eriksson skriver vidare om Arrhenius: ”där han visade att vissa gaser kan (min kursivering) ha en ”växthuseffekt”, det vill säga släppa in energi i form av ljus, men dämpa utflödet av energi i form av värme.”

Formuleringen ”kan” är påhittad. En lögn alltså, och en sådan kan inte debatteras. Att koldioxidens påverkan är liten och logaritmisk är också kända fakta, och heller inget debattämne.

Tvivel om klimatförändringar sås av tunga lobbyorganisationer, tillika opinionsbildare, med kraftiga ekonomiska muskler, som Heartland Institute, Breitbart News Network, Koch family, Fox News med flera. Vetenskaplig förankring saknas. P-O Eriksson är i gott sällskap med president Donald Trump, som också förnekar forskning till förmån för tyckande. Socialantropologiskt intressant.

Det är en ödets ironi att P-O Eriksson får sin debattartikel publicerad samma dag som FN:s klimatpanel, IPCC, presenterar en väl underbyggd rapport om den pågående uppvärmningen. Här sammanfattat av SMHI.

Läs den.