Minns ni när Alice Teodorescu, på
ledarplats i Göteborgsposten (ska vi enas om beteckningen före detta liberal?),
propagerade för borgerlig samverkan med Sverigedemokraterna (SD)? Det viktiga
var en borgerlig regering, även om den blev beroende av bruna element. Teodorescu
upprördes över att SD:s framgångar jämfördes med 30-talets stämningar.
Några av förintelsens sista överlevande hade nämligen haft ofoget att göra den
jämförelsen.
Detta föll inte i god jord hos Alice
Teodorescu, något som hon elegant löste genom att avfärda dessa sista vittnen
som bulvaner, verktyg för att smutskasta politiska motståndare inom
borgerligheten. Försöken till smutskastning var vedervärdiga, skrev Teodorescu. Begrepp
som brunsmetning användes i ledaren.
Frågan är vad som ändrats sedan
1991, då Svenska Dagbladet skrev om ett kamouflerat nazistparti. I mitten av
90-talet sprang en viss Jimmie Åkesson omkring tillsammans med i dag tongivande partifunktionärer
på 30-novemberdemonstrationer. Vad har förändrats? Förutom att dom slutat
heila?
Inget väsentligt alls har ändrats. Att Alice
Teodorescu på ledarplats betecknar SD som ett normalt parti, och samtidigt
närmast hånar överlevande från förintelsen, beror enbart på normalisering,
inget annat. Sådant
som bland andra Hédi Fried varnar för. En som varit med förr.
I april i år bytte Alice Teodorescu
arbete. Till moderaternas inre krets. Som sekreterare i programgruppen.
Åsikterna, normaliseringen, kunde hon ta med sig.
Tydligast visar SD sitt rätta jag på
sociala medier. Det har dom gjort hela tiden. Men allt oftare ser vi samma anda
i borgerlighetens utkant. Gränserna suddas ut. Normaliseringen.
När Ulf Kristersson träffar Jimmie Åkesson, ivrigt applåderad av Ebba Busch Thor, kan vi slå fast att det i Sverige
bildats ett konservativt, illiberalt block med nazistiska kopplingar.
Men det tycker väl bara den nye
programsekreteraren för moderaterna, Alice Teodorescu, är elakt förtal.
Utspritt av några vilsna överlevande
från förintelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar