En bisarr skoldebatt

 

Att debattera skolan i Sandviken kan minst sagt vara underhållande. Inte sällan med argument gripna ur luften, då tyckande tillåts övertrumfa vetskap. Citat är det heller inte så noga med, om en omformulering kan ge extra tyngd åt de egna argumenten.

Jag imponeras inte av den replik Åsa Morberg skickade in på mitt debattinlägg i Arbetarbladet (22 oktober 2020).

Morberg skrev en replik den 30 oktober. Och som sagt jag imponeras inte över det synnerligen slarviga hanterandet av fakta, och har svarat:

Ja, jag har gått tre år i B-skola, tre år i en lite större byskola och tillbringat högstadiet på en så kallad storskola i Älmhults kommun. Erfarenheterna kan sägas vara blandade, och det är omöjligt säga att en skola är bra eller dålig, trygg eller otrygg, beroende på hur stor skolan är.

"Jag måste säga att jag blev konfunderad av Åsa Morbergs replik på min debattartikel.

Morberg tillskrev mig åsikten, att skolan inte hör hemma i landsbygdsdebatten. Trots att min text till stora delar handlade om skola i landsbygd, och hur vi ska klara utbildningen, även när elevunderlaget viker.

Låt vara att det krävdes ett förfalskat citat, vare sig snyggt eller hederligt, men det får jag stå ut med.

Visst hör skolan hemma i landsbygdsdebatten, men inte i form av kulisser som ersätter verkligheten.

Skolan ska debatteras utifrån bästa tänkbara lösning för dem det berör – eleverna. Vi ska vara mycket försiktiga med att se skolan som ett landsbygdspolitiskt verktyg – eller för den delen slagträ – det fungerar inte.

Morberg beskriver eländet när en skola läggs ner. Annan service följer efter. Och ingen inflyttning när skolan är borta.

Bra. Då borde orter med skola blomstra. Öppnandet av ett högstadium öka elevunderlaget. Önsketänkande, även om argumenten är kraftfulla.

Urbaniseringen är en internationell trend. Dessvärre skolnedläggningar också. Påståendet att Sverige skulle vara unikt i fallet nedlagda skolor är direkt osakligt. I Norge är ”skoldöden” ett etablerat begrepp. Problematiken samma. Underlag som minskar, sämre ekonomi, små skolor läggs ner, eleverna flyttas, främst i mindre kommuner.

Sådan är verkligheten.

Självklart kan en liten skola innebära trygghet för barnen, precis som en större. Att kategoriskt säga det ena eller andra saknar evidens. Tillåter vi oss önsketänkande kan vi säga att en liten skola med 2-3 paralleller, har bäst förutsättningar (inte bra per automatik) att skapa trygghet. Samtidigt som skolan är liten finns utöver en rektor på plats även specialpedagogik och särskilt stöd.

Beroende på vilka internationella jämförelser vi gör kan en skola med 300 elever räknas som en liten landsbygdsskola, vilket understryker svårigheten med att definiera vad som en liten skola.

Som jag tidigare skrivit anser jag att Sandvikens kommuns små skolor ska knytas till skolbyarna. Skolbyarna må innehålla många elever, men fortfarande med mindre separata skolor (det är faktiskt en föräldragrupp som föreslagit den största skolan). Att värna små skolor innebär inte att till varje pris driva mycket små skolor, med närmast ensamarbetande lärare. Det är bara försvarbart om en nedläggning resulterar i mycket långa resor för små barn, exempelvis i Norrlands inland.

Riktigt så ser det inte ut i Sandvikens kommun."

Skolan som slagträ

En skolnedläggning är knappast en partiskiljande fråga. När en kommunledning ser sig tvingad att lägga ner en skola, omorganisation eller sviktande underlag, säger oppositionen oftast nej. Oberoende av vilka som är majoritet respektive opposition. Jämför debatten i Sandviken respektive Falun.

Förklaringen är naturligtvis, att ingen egentligen vill lägga ner, men där oppositionen slipper ta ansvar. Vanligen är det kommunens förvaltning och tjänstemän som får klä skott. Trots att dessa bara gör vad dom blivit ålagda: Föreslå en organisation som svarar mot kommunens behov, inom skolan. Detta står inte alltid i överensstämmelse med önskemålen.

Ofta hävdas att skolan är viktig för bygden, att utan skolan dör samhället.

Kanske ligger någonting i detta, men faktum kvarstår: När en bygd avfolkas, försvinner skolans underlag (bland annat). Det är inte den nedlagda skolan som avfolkat bygden.

Det underlättar naturligtvis för oppositionen att slippa rekrytera behöriga lärare till ensamarbete på en liten skola. Det behöver för den delen inte majoriteten göra heller. Sådant får förvaltningen lösa.

Folkskolan infördes i Sverige 1842. Skolhus, elever, lärare/lärarinna, inget mer. Från Wikipedia, okänd fotograf.

Inför den verkligheten, att skolans överlevnad beror på elevunderlaget, inte tvärtom, borde varningsklockor ringa. Understruket av att få skolor räddas långsiktigt när förvaltningen väl föreslagit en nedläggning. Inte av illvilja, utan som en konsekvens av att underlaget viker. 

Skolan är ett uselt slagträ i debatten om en levande landsbygd. En skoldebatt ska handla om bästa möjliga utbildning för eleverna, inget annat. Storleken på en skola har betydelse, det finns fördelar och nackdelar med båda, men fördelarna med en mindre skola dunstar bort när skolans ende vuxne är en ensam lärare, förstärkt med någon timanställd matansvarig.

Enkla lösningar existerar inte, men vi kan och ska underlätta för människor att leva och verka även i avfolkningsbygd. Lokalsamhället kan finna sin nisch och vända trenden.

Skolskjuts ser jag som enda rimliga lösningen, där underlag saknas för skola. Små barn ska inte hänvisas till hållplatser för den vanliga kollektivtrafiken. Resan ska vara mellan hemmet och skolan, utan omvägar.

Tar vi Sandviken som exempel, tror jag det vore bra om mindre skolor utanför centralorten även dom knyts upp till skolbyarna. (Som för övrigt inte är speciellt stora, separata skolor i varje by med vissa gemensamma lokaler.) Samhörigheten med en större skolby skulle göra det lättare att organisera de resurser som är nödvändiga på alla skolor, oavsett storlek.