En bisarr skoldebatt

 

Att debattera skolan i Sandviken kan minst sagt vara underhållande. Inte sällan med argument gripna ur luften, då tyckande tillåts övertrumfa vetskap. Citat är det heller inte så noga med, om en omformulering kan ge extra tyngd åt de egna argumenten.

Jag imponeras inte av den replik Åsa Morberg skickade in på mitt debattinlägg i Arbetarbladet (22 oktober 2020).

Morberg skrev en replik den 30 oktober. Och som sagt jag imponeras inte över det synnerligen slarviga hanterandet av fakta, och har svarat:

Ja, jag har gått tre år i B-skola, tre år i en lite större byskola och tillbringat högstadiet på en så kallad storskola i Älmhults kommun. Erfarenheterna kan sägas vara blandade, och det är omöjligt säga att en skola är bra eller dålig, trygg eller otrygg, beroende på hur stor skolan är.

"Jag måste säga att jag blev konfunderad av Åsa Morbergs replik på min debattartikel.

Morberg tillskrev mig åsikten, att skolan inte hör hemma i landsbygdsdebatten. Trots att min text till stora delar handlade om skola i landsbygd, och hur vi ska klara utbildningen, även när elevunderlaget viker.

Låt vara att det krävdes ett förfalskat citat, vare sig snyggt eller hederligt, men det får jag stå ut med.

Visst hör skolan hemma i landsbygdsdebatten, men inte i form av kulisser som ersätter verkligheten.

Skolan ska debatteras utifrån bästa tänkbara lösning för dem det berör – eleverna. Vi ska vara mycket försiktiga med att se skolan som ett landsbygdspolitiskt verktyg – eller för den delen slagträ – det fungerar inte.

Morberg beskriver eländet när en skola läggs ner. Annan service följer efter. Och ingen inflyttning när skolan är borta.

Bra. Då borde orter med skola blomstra. Öppnandet av ett högstadium öka elevunderlaget. Önsketänkande, även om argumenten är kraftfulla.

Urbaniseringen är en internationell trend. Dessvärre skolnedläggningar också. Påståendet att Sverige skulle vara unikt i fallet nedlagda skolor är direkt osakligt. I Norge är ”skoldöden” ett etablerat begrepp. Problematiken samma. Underlag som minskar, sämre ekonomi, små skolor läggs ner, eleverna flyttas, främst i mindre kommuner.

Sådan är verkligheten.

Självklart kan en liten skola innebära trygghet för barnen, precis som en större. Att kategoriskt säga det ena eller andra saknar evidens. Tillåter vi oss önsketänkande kan vi säga att en liten skola med 2-3 paralleller, har bäst förutsättningar (inte bra per automatik) att skapa trygghet. Samtidigt som skolan är liten finns utöver en rektor på plats även specialpedagogik och särskilt stöd.

Beroende på vilka internationella jämförelser vi gör kan en skola med 300 elever räknas som en liten landsbygdsskola, vilket understryker svårigheten med att definiera vad som en liten skola.

Som jag tidigare skrivit anser jag att Sandvikens kommuns små skolor ska knytas till skolbyarna. Skolbyarna må innehålla många elever, men fortfarande med mindre separata skolor (det är faktiskt en föräldragrupp som föreslagit den största skolan). Att värna små skolor innebär inte att till varje pris driva mycket små skolor, med närmast ensamarbetande lärare. Det är bara försvarbart om en nedläggning resulterar i mycket långa resor för små barn, exempelvis i Norrlands inland.

Riktigt så ser det inte ut i Sandvikens kommun."

Skolpolitiker, någon frivillig? Hand upp!

Efter år av bortavaro från möten, utbildningar och debatt valde jag att på nytt engagera mig politiskt. För mig blev det en skyldighet att ställa upp i den allt mera polariserade samhällsdebatten. Denna gång i socialdemokraterna. Jag vill delta i samhällsbygget. Och gärna med skolfrågor.

Men inte under dagens förhållanden. I synnerhet inte i Sandviken.

För det första är en ledamot i kunskapsnämnden så bakbunden uppifrån, att planering och organisation utan förvarning kan slås i spillror. Ger skolverket tillstånd till en friskola, måste verksamheten anpassas därefter. Antalet elever och klasser i kommunen beror även på antalet elever som väljer friskola i Gävle. Inte antalet barn i en årskull.

Går skolan i konkurs, eller stängs av andra skäl, måste kommunen ta över. Direkt. Glöm den vanliga ordningen med konkursförvaltare och juridik. Marknadsekonomi gäller inte vård, skola och omsorg.

För det andra: Utöver påbud uppifrån skulle föräldrar och elever se mig som en serviceinrättning. Gör som vi säger annars jä… kastar vi ägg.

Inget som passar mig. Jag äger inneboende misstänksamhet mot grupper som skriker högt.

Flytten av högstadieelever från Jernvallsskolan till Björksätraskolan är en fråga, som passerat gränsen för ansvar, omdöme och sunt förnuft.

Eller rättare, det handlar om lokaler för två förskoleklasser. Det är vad frågan gäller. På Jernvallsskolan finns ingen plats för ytterligare klasser.

Ska vi bussa dessa mindre barn till annan skola? Nej.

Ska vi bygga tillfälliga baracker? Finansiera via budgeten för undervisningsmaterial, som någon glad debattör föreslog? Nej. [Vad jag vet har heller ingen på allvar föreslagit denna åtgärd, som dessutom ligger utanför vad kunskapsnämnden kan besluta.]

Ska vi använda befintliga lokaler, även på det hisnande avståndet av två kilometer? Ja. En kommun ska inte ägna sig åt kapitalförstöring. Fullmäktige ska inte i onödan ta tillfälliga kostsamma beslut om lokaler. Det räcker, som i det här fallet, att fråga förvaltningen, om platsfrågan kan lösas inom befintligt fastighetsbestånd.

Jag hade förstått upprördheten om det handlat om en särskola, där eleverna har särskilda behov. Inte högstadieelever, på väg att ta steget in i den curlingfria verkligheten.

Är jag intresserad av arvodet? Nej. Inte 600 kronor per sammanträde, där jag måste lägga ner timmar på att läsa handlingar.

Inte ens om jag får några ägg på köpet.