Måste aktivt skogsbruk betyda skövling?

Skogsbruksintressen hamnar ofta i någon slags konflikt med naturvårdshänsyn. Äganderätten hävdas från skogsägarhåll, understött av olika intresseorganisationer. Att äganderätten ibland står i konflikt med omsorgen om natur och miljö påtalas från organisationer med ansvar eller omtanke om naturvård.

Frågan är inte enkel. Beslutet om en avverkning i dag innebär i stort sett allt eller inget, och så effektivt som möjligt. Även om marken inte är lämplig för detta sköts avverkningen med hjälp av skördare, och utkörningen av skotare. Skogsbruk i dag är ingen varsam hantering av naturen.

Från Natursidan. Podcastserien "Det var en gång en skog"

Så här formulerar jag mig i ett bokprojekt om min hembygd:

”För en skogsägare är det ett enkelt sätt att avverka på. Revolutionen har gått snabbt även för små skogsägande bönder. Inte minst för dom som själva inte bor på fastigheten. Träden faller utan att ägaren behöver närvara. Det som förr var en vinters slit med först handsåg och senare motorsåg är nu bara några dagars jobb. Även nätter för den delen. En ägare till en stor skogsmaskin måste se till att den körs i alla fall under två åttatimmarspass per dygn, annars går det inte ihop. Och sedan flytta till nästa avverkning.

Men spåren i naturen blir ofta förfärliga. Mosstäcket rivs sönder och den magra myllan kommer i dagen. Stenar rivs upp, välts och ligger sedan nakna. Överallt ligger kvistar och toppar, tillsammans med småträd som bara tryckts ned längs marken, med uppstickande rötter. Och skulle där ligga ett fornminne på platsen för avverkningen blir det illa åtgånget.

Marken pressas ihop av de tunga maskinerna. Dräneringsförmågan försämras, och vatten stannar kvar i lägre partier, får svårare att tränga ner till grundvattnet. Naturliga vägar för ytvattnet stoppas av fördämningar bestående av grova hjulspår. Och ofta är spåren i sig vattenfyllda.

Senast tre år efter avverkningen skall marken vara återplanterad. Då står där nya granplantor i raka rader. Gammal skog är sällsynt och träden i en och samma föryngring har samma ålder och är ungefär lika höga. Skogsbruket har blivit kliniskt.”

Jag ser det som ett problem att där inte finns något mellanting mellan att stoppa en avverkning och fritt fram. Antingen avverkningsstopp eller också en monstermaskin över markerna. Metoder för varsamt virkesuttag är sällsynt använda.

Skogsstyrelsen har börjat titta på det här med hyggesfritt skogsbruk och kontinuitetsskog, men normen är ändå kalhygge och föryngring.

Jag anser inte att det ingår i äganderätten att framföra skördare och skotare i känsliga områden. Däremot att varsamt med motorsåg tillsammans med traktor/fyrhjuling (vissa tider) eller häst bedriva skogsbruk med virkesuttag. Och, nej, hästen i skogen är inte något passerat stadium.

Min syn är, att det med äganderätten följer en skyldighet att förvalta, en omsorg om marken även för kommande generationer.