Miljöpartiet fick vandra centerns väg

Miljöpartiet har minst sagt haft problem i opinionen den här mandatperioden. Det kostar på när ett idealistiskt parti tvingas ta ansvar i regeringsställning. Samma sak fick centern erfara efter valet 1976, och ungefär på samma tema. Inga nyheter alltså.

2015 var en rejäl käftsmäll på miljöpartiets klimatarbete. Då tvingade partiet sälja Maud Olofssons, centerns och den borgerliga regeringens via Vattenfall inköpta brunkolsverksamhet i Tyskland.

Uppdatering 2017-03-15: Vattenfall köpte under den borgerliga regeringen Nederländska NUON, som inte bryter kol, men vars verksamhet bygger på förbränning av fossila bränslen. Ett köp som blev starkt kritiserat. Ber om ursäkt för sammanblandningen.

Såväl köp som försäljning blev hårt kritiserat.

För miljöpartiet, som gått till val på att brunkolen skulle ligga där den låg, kom naturligtvis svekdebatten som ett brev på posten.

Turerna kring Mehmet Kaplan var inte heller smickrande, och absolut inte miljöpartiets omsvängning i flyktingpolitiken, som mer eller mindre orsakade Åsa Romsons avgång. Gustav Fridolin kunde av någon outgrundlig anledning sitta kvar.

Det fanns inom centern en viss skadeglädje.

Ett stycke intressant politisk nutidshistoria är parallellerna mellan miljöpartiets och centerns respektive golgatavandringar.

Förväntningarna var mycket stora på centern då 1976, liksom de var på miljöpartiet i dag. Båda partierna maldes dock ner i det vardagliga politiska arbetet. Kompromisser och anpassningar för att hålla ihop regeringarna. Det smärtsamma uppvaknandet att regeringsmedverkan inte är detsamma som egen majoritet. Att partier som gått till val på starka löften även avkrävs desamma.

Centern gick till val 1976 på visionen om det decentraliserade samhället, med kärnkraften som mycket stark symbolfråga.

Jag tog mig tid att jämföra debatterna mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Skandinavium 1976 respektive Kalmar 1982. Debatterna finns på Youtube, men jag bryr mig inte om att länka.

1976 var det bärande temat i Thorbjörn Fälldins argumentation kampen för det decentraliserade samhället. Många gånger använde Fälldin just de orden. Marschen in i kärnkraftssamhället, som var sossarnas (och även storkapitalets) alternativ, stod mot det decentraliserade alternativ centern förespråkade. Vi vet hur det gick.

Centern tvingades medverka till att ladda nya kärnkraftverk. Decentraliseringstanken fick aldrig något större genomslag i kanslihuset. Varje dag blev snarast en kamp mot ökad centralisering, vilket är en stor nyansskillnad.

1982 möttes Thorbjörn Fälldin och Olof Palme åter i valduell. Den berömda ”Hulkdebatten”.  

Nu var talet om decentralisering nedtonat, närmast borta. En gång tror jag ordet decentralisering nämndes, och då inte i fråga om ett decentraliserat samhälle, utan i fråga om en decentralistisk ekonomi – alltså en ekonomi utan för mycket statlig inblandning, något som främst drevs av moderaterna.

Verkligheten hade malt ner det visionära partiet centern till ett statsförvaltande parti, kärnkraften var etablerad. Centern var helt enkelt tvungna att börja om.

Alltså samma sak som miljöpartiet håller på att göra nu.