Jag undrar vad centern egentligen vill med järnväg och kollektivtrafik, efter att ha läst debattartikeln signerad Annie Lööf och Anders Åkesson. I all synnerhet om debattartikeln kopplas ihop samman med Annie Lööfs lördagsintervju. I intervjun ges snarast intrycket att järnvägsinvesteringar är ett verktyg för att tvinga fram en utförsäljning av statliga företag.
Jag vill hävda att det är dumt av staten att äga bolag av ideologiska skäl, och idiotiskt att göra sig av med ägandet av samma orsak. Och statligt ägda bolag behöver definitivt inte stå i motsatsförhållande till nya investeringar. Det kan ju hända att statliga bolag går med vinst, och att man kanske kan använda denna vinst till att göra nya investeringar ...
Drygt 30 miljarder kronor ska satsas på förbifart Stockholm under åtta år. Låter som en årlig investering i stil med vad järnvägen skulle behövt sedan 1980, men det handlar väl om prioritering ...
Nåja, det kanske ändå inte är så viktigt. Järnvägsinvesteringarna hamnar sist på den lista som presenteras i debattartikeln. Så här skriver Lööf & Åkesson om järnvägen:
”Det behövs ökad kapacitet på järnväg. Som det handelsberoende land vi är behövs effektiva godstransporter liksom möjlighet för människor att resa. Centerpartiet prioriterar att rusta och reinvestera i den järnvägsinfrastruktur vi har för att nyinvesteringar ska ge bästa möjliga effekt. När utrymme finns handlar det exempelvis om en fast förbindelse Helsingborg–Helsingör, förbättringar för basnäringens godstransporter på Malmbanan mellan Kiruna och Narvik samt Norrbotniabanan längs Norrlands kust. För persontransporterna är exempelvis Ostkustbanan, Ostlänken, Mälarbanan och sträckan Borås–Göteborg viktiga och angelägna satsningar.”
Alltså, vad vill man egentligen. Järnvägstrafikens problem i dag är väl kapacitetsbristen, på främst stambanan. Tillsammans med en fragmentisering, som gör att olika aktörer (småpåvar) med minimalt intresse av samverkan, tvingas samsas i ett endimensionellt transportsystem.
Jag har inget att invända mot analysen att järnvägen borde ha investerats med 200 miljarder kronor sedan 1980 för att ha hållit jämna steg med övriga Europa. Men det duger inte att efter sex år i regeringsställning skylla på den nuvarande oppositionen. Centerns partiledare Annie Lööf gör sig löjlig med ett sådana påståenden. Häri skall även vägas, att det 1980 var borgerlig regering, och att det inte var den enda under den period Lööf refererar till. Infrastrukturen har varit eftersatt under lång tid. Punkt.
Vad gjorde Johan August Gripenstedt i mitten av 1800-talet? Svar: han såg till att Sverige lånade pengar för att bygga ett stambanenät på räls, bland annat. Han såg också till att införa frihandel, vilket många borgerliga politiker med selektivt minne har lättare att komma ihåg.
Jag vill hävda att det var kombinationen av ett fritt näringsliv och en stark stat – som inte bara tog ansvar för, utan även ägde, infrastrukturen, som gav oss möjligheten att bygga upp välståndet, och få Sverige att fungera. Att privata aktörer skulle sköta postverket var naturligtvis otänkbart, och Sverige hade inte varit vad det är i dag om inte staten tillsammans med LM Ericsson hade byggt upp televerket, där LM stod för materialet, och staten för investeringar och ägande.
Så vad vill då centern med järnvägen? Arbeta i Johan August Gripenstedts anda eller gå vidare med infrastrukturen som nyliberal lekstuga?
Hårda ord? Nej, spår- och kollektivtrafik privatiserades i England, med resultat som lämnar en hel del övrigt att önska. Och då ska vi komma ihåg att Spårtrafiken i London är en större marknadsandel än vad Sverige är totalt!
Det rimliga vore att regeringen började med att ta ett helhetsgrepp om järnvägen, med stambanan som grund, och ta ansvaret fullt ut för investeringar, underhåll och transporter. Blir det stopp i pulsådern fungerar knappast kapillärkärlen.
Då skulle länstrafiken i de olika länen veta vad de har att utgå ifrån, och samordna den lokala trafiken med riksnätet. Låter inte detta rimligt? Kanske till och med mera rimligt än att ha ett lapptäcke, där risken också är uppenbar att en aktör, precis som i Västra Götaland går i konkurs (kanske på grund av att ha dumpat priset under vad som är möjligt för att bedriva verksamhet).
Självklart ska kollektivtrafiken i ett län styras av en länstrafik. Att som Lööf och Åkesson prata i termer av marknadstänk (vadå tonårssnack), ger jag inte mycket för:
”Den nya lagstiftning som omger kollektivtrafiken ger just förutsättningar för mer konkurrens och marknadstänk – så att resenärens behov blir avgörande.”
En fungerande kollektivtrafik, och till viss del även järnvägstrafiken, bygger på att lönsamma linjer finansierar icke lönsamma. Om utbud och efterfrågan ska styra kollektivtrafiken, har vi snart ingen kollektivtrafik värd namnet. Vart försvann det centerparti som en gång slogs för att människor skulle ha lika förutsättningar och möjligheter, oavsett var dom bodde i det här avlånga landet?
Om vi ska kunna, i det här glest befolkade och avlånga landet ska kunna använda järnvägen för att skapa ett miljövänligt transportsystem, vill det nog till att vi väljer politiker, om sådana finns, som både vill satsa på, och ta ansvar för, järnvägstrafiken.
Det blir liksom lite lättare då för städer som Uppsala och Linköping att dra sitt strå till stacken.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar